Post has published by Arcsteel
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 65 total)
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Verena

    Den annalkande hösten lös med sin frånvaro i sommarvärmen som återvänt för några dagar. Snart skulle solens ljus kallna, löven gulna och himlen bli grå. Ljumna vindar svepte genom stadens gator och rörde upp dammet på ett utav stadens torg. Platsen låg inte centralt men var ändock välbesökt på grund av sina butiker. Hit kom människor för att besöka skräddaren, skomakaren och bagaren bland annat. Just denna dag samlades också ett gäng hårdhudade typer utanför en trevlig pub som låg på torget. På byggnadens framsida löpte en trapp upp till en stor balkong som utgjorde ett tak för den stora verandan under. I skuggan av balkongen satt tre personer vid ett bord. De hade linpapper framför sig och en utav dem antecknade noggrant ner uppgifterna från mannen som för tillfället stod framför dem. Bakom de tre männen som satt vid bordet stod en ljushårig kvinna lutad mot väggen, med armarna i kors. Hon sade inte mycket men synade varje soldat från topp till tå.
    De höll i en mönstring för sitt kompani – legoknektar från världens alla hörn. Ja, nästan i alla fall. Mönstringen i sig var inte så märkvärdig. Två av männen vid bordet ställde en rad frågor och den tredje skrev ner detaljerna med sin fjäderpenna. Namn? Tidigare befattning? Vart har du tjänstgjort innan och hur länge? Vapen? Rustning? Häst? Det var i stort sett det. Anspråk och övriga detaljer togs vid en eventuell kontraktskrivning. Allt som allt tog det ungefär fem minuter, förutom för en enstaka krånglig person som möjligtvis blev nekad till slut när den ljushåriga kvinnan tröttnade.
    Mannen som nu stod framför dem var en stor och reslig historia. Han hade gedigen erfarenhet och egen rustning. Det dög gott och väl för dem och efter att rekryterarna dragit igenom alla frågor, för sjuttioelfte gången denna dag, skrev han under med sitt namn på ett kontrakt.
    “Vi möts utanför södra porten ut mot landsvägen vid skymning. Det är inte långt kvar så det är bäst att du packar ihop dig. Kul att ha dig med, soldat!”
    Den nya rekryten skakade hand med en utav männen vid bordet innan han belåtet gick därifrån.
    “Nästa!” hojtade mannen med fjäderpennan och tittade på den lilla hopen av folk som stod och väntade på sin tur.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    När de ropade efter nästa var det två män som bråkade om vem som skulle vara först. De knuffades och hojtade till och snart lyckades de stöta till en kvinna som stod en liten bit bort i kön som hade varit koncentrerad på något helt annat. Kvinnan rörde sig inte ur fläcken, snarare var det mannen som nästan studsade något steg bakåt. Hon var lång, med musklerna och den robusta kroppsformen som fick henne att se stor och nästan lite mullig ut. Ett par mörkbruna byxor som var pösiga upptill, som smalnade av vid de höga mörka läder stövlarna som räckte långt upp på smalbenet. Över den vita pösiga skjortan bar hon en beige dubbelknäppt väst.

    De oputsade stövlarna och smutsiga kläderna gjorde det svårt att tro att hon var ur kunglig börd. Faktum var att det var något hon själv hade glömt. Och även om det var tyngre arbete att leva dag till dag som hon ofta gjorde, så tackade hon sig själv varje dag att hon flytt. Hon harklade sig och sträckte fram sin stora hand mot mannen som nu låg på marken för att dra upp honom.

    “Kila iväg nu.” sa hon, med en mörkare kvinnoröst på det allmänna språket, något bräcklig, trots allt hade hon alltid haft svårt med språk. Även om hon studerat flera av dem i sin barndom. Hon brydde sig inte riktigt om vad den snofsiga mannen sa. För finputsade skor för att verkligen göra något nytta i ett kompani och skakade lätt på huvudet. Kanske det hela hade varit dåraktig? Behövde hon verkligen detta? Kanske hon skulle hitta något mer fridfullt arbete…

    Hon satte ner sin stora lädersäck med en duns så att damm och smuts yrde. För att dra en hand genom sitt bronsröda hår som var kortklippt. Linn Vinga Gérin, en karaktär som få glömde när de mött henne en gång.  Fast få kände henne som en Gérin, när hon gick under kallenamnet Linn. Lite nonchalant nästa betraktade hon männen för att sedan ge ifrån sig ett litet roat skrockande och sätta säcken på ena axeln igen bredvid sin större yxa för att ta ett kliv åt sidan. Utan att se det bekanta ansiktet.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Det blev tyst vid bordet då tumultet uppstod i kön. De fyra rekryterarna bara blängde irriterat på de två männen som började bråka. De kunde förstå att man blev trött av att stå och vänta länge, trots det behagliga vädret och den sköna eftermiddagssolen. Det gjorde alldeles säkert vem som helst irriterad, men det syntes tydligt i ögonen på männen vid bordet att de inte uppskattade osämjan. De började prata med varandra i låga röster, tystnade dock för en stund när kvinnan intill dem blev knuffad. Eller knuffade tillbaka, bara genom att stå där. Det var svårt att avgöra – hon tycktes oavsett robust och detta fångade den vithåriga kvinnans uppmärksamhet.

    Verenas bittra anlete mjuknade en aning och hon lutade sig ut från väggen för att få en bättre blick på den korthåriga kvinnan. Hennes hopp tändes för de här sista personerna. Efter en lång rad av odugliga pojkvaskrar, fattiga gamla farbröder och överskattade lyckosökare hade hon börjat ge upp. Men nu på slutet verkade det ordna upp sig. Hon kunde knappt bärga sig till kvinnan skulle besvara deras frågor, men det var inget hon visade utåt. Däremot behövde hon ta tag i situationen.

    “Personer som inte kan stå i en simpel kö har inget att göra i mina led ute i strid. Ni två kan avlägsna er, genast” sade hon klart och tydligt till de två männen. Hennes röst var lugn och samlad samt hintade om en underliggande god pondus.

    En utav männen brusade upp rejält och gick fram till bordet. Hans ansikte var ihopskrynklat av missnöje.

    “Jag har stått här halva dagen för fan!” röt han. Verena spände blicken i honom och lutade sig över bordet, stödjade sig mot det med båda händerna och såg upp i hans ohyggliga ansikte.

    “Bra, det betyder att dina ben fungerar. Gå. Nu.”

    I en lång sekund utmanade de varandra i utbytet av blickar men han gav sig snabbt med ett högt grämande. Verena himlade med ögonen innan hon lutade sig tillbaka mot väggen och ropade högt; “Nästa!”

    De tre männen tittade förväntansfullt på kvinnan med säcken över axeln. Det var tydligt att de förväntade sig henne framför sig härnäst.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Nästa. Det var knappt som att hon hörde ordet, men det var väldigt klart att något förväntades av henne när alla stannade upp och såg på henne. Ett litet skrockande kom ur hennes läppar och hon skulle precis göra en gest som bad någon annan att gå före för att kasta en kort blick vid bordet framför sig. Lite fundersamt kliade hon sig i på hakan och kisade något med sina ögon. Det var något bekant med kvinnan, vilket fick henne att stanna upp i sitt steg när hon var beredd att gå.

    “Verena?” frågade hon till slut, lite tveksamt som om hon inte var säker på att hon placerat kvinnan framför sig rätt men sprack upp i ett vänligt leende för att stå kvar där på sidan som hon stod.

     

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Verenas hårda ansikte skiftade till ett enda stort frågetecken. Hon inspekterade kvinnan som uppenbart kände igen henne. Hon visste ju Verenas namn. Kanske var det för att Verena träffat otaliga mänger av personer genom livet, kanske hade hon bara dåligt minne men hon kunde verkligen inte placera henne. Möjligtvis att hon verkade lite bekant. Det kunde man dock lätt intala sig själv när man grävde desperat i minnet.
    Kaptenlöjtnanterna som satt vid bordet vände på sig i stolarna och tittade på sin chef med frågande blickar.

    “En bekant till dig? Varför sa du inget?” undrade en utav dem. Verena bara gav dem en snabb blick innan hon tog ett steg i den okända kvinnans riktning, för att de skulle få en bättre titt på varandra.

    “Förlåt mig… men känner vi varandra?” En bekymmersrynka bildades mellan hennes markanta ögonbryn när hon synade kvinnan ordentligt. Det rang fortfarande inga klockor.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Verena tittade frågvist på kvinnan. Ett misstag? Det var omöjligt. Hon visste ju Verenas namn och vem som helst kunde se att hon haft en familjär blick. De hade setts förut, Verena kunde bara inte placera var. När någon sedan ropade på kvinnan började pusselbitarna falla på plats.

    “Linn?” upprepade Verena för sig själv i en tyst viskning. Hon hade hört det namnet förut, men det var några år sedan nu. Mycket hade hänt sedan dess. Kvinnan hade dock inte tagit fel. Verena mindes plötsligt och hennes bekymrade min var som bortblåst.

    “Linn!” Denna gången sade hon namnet högt. Hon klev av från verandan och ut i eftermiddagssolen. Det varma ljuset sken upp hennes gråvita hår och framhävde de blå ögonen som nu tittade förväntansfullt på den korthåriga kvinnan. Verena gick fram till henne med raska steg och lade handen om hennes muskulösa arm. Hon var snäppet kortare än sin gamle vän och såg upp på henne med ett leende.

    “Det är inget misstag. Det är jag, Verena. Jisses, jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen!” Hon blev nästan tårögd då hon tänkte tillbaka på deras tid tillsammans. För att inte tala om den tragedi som splittrat dem – bakhållet där flertalet av deras bröder och systrar stupat. Verena visste inte hur många av dem som överlevt och lyckats fly. Ett fåtal hade hon koll på men de var alla spridda för vinden på olika håll i världen.

    “Jag känner knappt igen dig! Du har legat i ser jag” fortsatte hon och klämde om Vingas biceps. Hon själv hade bibehållit sin kroppsform, men håret var längre och små rynkor gjorde sig till känna när hon log. Bakom henne satt hennes tre underhuggare vid bordet som fån. De trodde inte sina ögon – deras chef så kärvänlig vid någon. De till och med ignorerade näste man i kön som undrade ursäktande om de skulle fortsätta med mönstringen, eftersom tiden var knapp.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vinga hade hunnit några steg bort, men stannade upp när hon hörde sitt namn igen. Denna gång ifrån Verena. En lättande sköljde igenom henne och det var svårt att se den mer varma blick som hon gav kvinnan. Lite mer som på gamla dagar, när hon inte var lika bitter som nutiden hade gjort henne. Ett klingande skratt lämnade Vingas läppar för att något lekfullt spänna sina muskler.

    “Du skrämde mig där ett tag, jag tänkte att mitt minne äntligen givit upp.” sa hon med ett frustande till skratt igen för att sedan klappa henne kärvänligt på axeln och blinkade lite med sitt ena öga mot henne.

    “Om du inte hade haft dina tre underhuggare där, skulle jag kramat dig. Men du vill väl behålla din farliga uppsyn?” retades Vinga vidare och gjorde en gest åt mannen som ropat åt henne att han kunde röra sig och hon skulle komma ikapp vid ett litet senare tillfälle.

    Det var knappt som om hon kunde tro det. Det kändes som en evighet. Även om det inte hade gått allt för många år, tre för att vara exakt. Ännu en gång skakade hon glatt på huvudet för att klappa till hennes axel igen och lät blicken vandra mot linjen av män som fortfarande var rätt lång.

    “Kanske en öl inte vore så dumt, efter din rekrytering?”

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Tänk vad märkligt att man kunde gå flera år utan att prata med någon för att sedan träffas som om det var igår. Tiden hade förflutit och samtidigt inte alls. Det värmde i hjärtat att se Linn igen. Verena hade hört rykten om att hon var vid liv men det var ändå en lättnad att se det med egna ögon. Som några av de få kvinnor som ingått i deras gamla hyrkompani hade de naturligt stått varandra nära. Verena skrattade till vid hennes kommentar och vände sig om för att se på de tre männen med sina förvånade blickar.

    “Äh! De klarar sig nog bra själva. Puben ligger ju precis här så vi skulle kunna ta ett glas. Jag bjuder!” Verena gestikulerade mot entrén och började sakta att gå inåt. Hon gav även en jakande nickning till sina underhuggare som började ågeruppta rekryteringen igen. Snart behövde de vara klara eftersom de skulle bege sig av på sitt uppdrag.

    “Stod du alltså i kö för att värvas? Vi skulle absolut behöva någon som dig.” Hon sneglade på Linn och drog en aning på mungiporna. Det var sant. Hennes gamle vän var en av de bästa hon kände till. Det tyckte hon visserligen om alla som hade ingått i Gryningens Klinga. Möjligtvis var hon lite partisk, men de hade faktiskt varit väldigt framgångsrika och stundtals haft arbetsgivare som stått på kö. Numera hade Verena avancerat och hade ett helt eget kompani, många fler i antal men hon skulle ljuga om hon påstod att de höll samma kvalitet. Med tiden skulle hon nog lyckas drilla dem till att bli eftertraktade krigare. Det var fortfarande ganska nytt, något år eller så, och de levde en aning på hennes goda rykte.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att Verena skulle bjuda på dryck, det hade hon ingenting emot. Faktum var att hennes penningpung inte var något att skryta med de senaste månaderna. Åt hennes fråga så svarade hon med ett jakande ja för att ge henne ett litet svagt leende.

    “Kanske… Men jag vet inte riktigt om det är där jag bör vara. Mina plikter… skulle egentligen behövas på andra ställen.” sa hon och gav ifrån sig en suck för att slå sig ner på en av pinnstolarna i puben som gav till ett litet klagande ljud. Något tveksamt drog hon handen över bordet, som om hon försökte få bort fokus på henne själv.

    “Så, du har kommit långt i livet hm? Eget kompani och allt.” påpekade hon.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Verena höll jämna steg med sin vän hela vägen in. Hennes leende fallerade när Vinga talade om att hon hade andra, mer trängande plikter. Verena kunde inte säga att hon förstod varför eller vad det handlade om. Vad hon visste var dock att hon behövde henne och inte var redo att skiljas från henne så snart efter att de träffats igen. Trägolvet knarrade när hon stannade upp och lutade sig mot bordet, sneglandes på Vingas hand som svepte över det. Hon hann inte kommentera vad som nyss sagts innan ämnet hade bytts ut. Leendet kom tillbaka och Verena skrattade kort.

    “Ja, långt och långt. Det beror väl på vilken aspekt av livet man syftar på. Men karriären går väl bra kan man säga.” Med sökande blick tittade hon mot bardisken och konstaterade tyst att de inte skulle intressera sig för att ta beställningar vid borden på det här stället.

    “Ett ögonblick bara så ska jag ordna något att dricka till oss. Kommer strax!” Verena log ursäktande och gick över för att beställa öl till dem. Hon var inte borta länge utan kom strax därefter tillbaka med två stora stop, fyllda med skummande honungsdoftande öl. Glatt ställde hon ner dem på bordet och satte sig mittemot sin vän.

    “Dåså!” Verena höjde stopet för att skåla. “Skål för nya äventyr tillsammans. Du ska med, jag går inte med på något annat.” Hon hade en skojfrisk ton i sin röst, men det fanns ett underliggande allvar där. Medan hon beställt ölen hade hon nämligen bestämt sig för att övertala henne att gå med i kompaniet. Det kändes inte som att detta var allt – en öl och lite prat. Nej, hon kände i hela kroppen att de inte kunde skiljas åt så snart efter att de återfunnit varandra efter tre år.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett skratt lämnade Vingas läppar och hon slog ihop deras stop så att ölen skummade över på deras händer och hon skakade lätt på huvudet åt hennes ord. Förstås lät det lockande, allt för lockande. Men samtidigt hade hon väl en plikt mot alverna? Ett som hon hade i åminnes tider. Och nu var det trots allt en av de svårare tiderna för dem.

    “Åh, har du verkligen råd? Jag är en dyr kvinna och krigare nu, vet du.” påpekade hon med ett snett leende och drog undan sin lugg som envisades att ramla ner framför hennes ögon. Det pirrade nästan lite i kroppen när hon såg på Verena. En känsla som fick henne att rodna något.

    “Så… vad har du haft för dig, dessa långa år?”

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Efter deras blöta skål spred sig ett brett leende i Verenas ansikte. Hon tog några klunkar med blicken fortfarande fäst på Vinga. Sedan ställde hon ner stopet, torkade sig över munnen med handryggen och skrockade kort.

    “Om du är så dyr blir jag bara ännu mer nödgad att anställa dig, förutsatt att du är dyr av en anledning” svarade hon med lugn röst. Med underarmarna som stöd lutade hon sig en bit över bordet och log svagt när hon såg den rosenröda färgen leta sig fram över Vingas kinder. Det var i just sådana här tillfällen som Verena hade svårt att sätta fingret på vad hennes vän Linn var för en person. Å ena sidan satt en skicklig och hård krigare framför henne, å andra sidan en mjukis som kunde rodna i ett helt vanligt samtal. Att det fanns känslor där gick rakt över huvudet på henne, men Verena hade aldrig varit bra på att förstå sådant. Om ingen sa ‘Du, jag, sängen – nu’ förstod hon oftast inte alls att någon flirtade med henne. Än mindre om någon i hemlighet hade känslor.

    “Vad jag haft för mig?” upprepade hon och pustade ut, som att det gått evigheter och minnet började tryta. “Jobbat, mest… tragiskt jag vet. Efter att allt hände…” Hon tystnade en liten stund och gjorde en vevande gest i luften. Det var fortfarande tungt att prata om incidenten där deras kamrater slaktats framför dem. Skammen satt djupt inrotad över att hon flytt scenen, men hon visste att om hon stannat och kämpat hade även hon varit död.

    “Först försökte jag ta reda på vilka det var som utförde bakhållet. Men jag har inte hittat dem. Inte ett enda spår. Så jag började jobba igen. Det hjälper att ha något att tänka på.” Hon log halvhjärtat och tittade ner i bordet. Verena var en kvinna av hög moral och hade alltid varit. Därför hade det tagit hårt på henne, men hon var också bra på att inte tappa bort sig själv. Annars hade hon nog inte klättrat i karriärstegen.

    “Vad har du själv hittat på?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite retsamt blinkade hon med ena ögat åt deras leksamhet. Fast det fanns ett litet allvar där med. Trots allt var hon dyr. En av de dyraste. Hon visste minsann vad hon var värd och dessutom vägrade hon att ta tjänst utan sin gamla svärdsmästare. Han hade varit vid hennes sida så många år och att han förfallit i alkolism nästan – ja det gjorde minsann ont. Hastigt kastade hon en blick omkring sig för att se om hon fick blicken på honom. De skulle mötas här om några timmar – men än tycktes han inte vara i närheten.

    Nyfiket lyssnade hon på hennes ord om det förflutna och nuet. När tystnaden var där, passade hon på att lägga sin hand om Verenas hand och strök hennes handrygg milt. Där det passade nickade hon till. Det var inte svårt att se skammen där. En som hon själv hade djupt begraven.  Speciellt när hon säkert kunde gjort att det hela skulle fått ett annat utfall. Om  hon enbart hade kunnat tagit sin skepnad – men det var en av de få gånger som hon inte hade kunnat. Nätt och jämt hade hon lyckats fly.

    “Något slog mig i huvudet… mitt i bakhållet och jag föll ner i leran och blodet. Jag måste sätt så livlös ut, för jag vaknade inte upp förrän många timmar senare. Ensam bland liken.” sa hon och såg på Verenas hand och fastnade något med blicken på sin tumme som rörde Verenas handrygg. För att sedan försöka sig på ett leende och klappa hennes hand för att dra till sig sin hand igen.

    “Efter det tog jag… anställning igen och har även varit hos alverna ett tag.” fortsatte Vinga och drack ännu en klunk medan hon funderade lätt på vad hon egentligen hade gjort.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Verena tittade ner på Vingas hand, deras hud som rörde vid varandras och tummen som lugnande strök henne från att förlora sig i hemska minnen. Hon svalde hårt och blinkade bort en tår ur sina blanka ögon när hennes vän berättade om sitt förfärliga öde. Skammen grep tag i Verena totalt, knöt hennes hals när hon öppnade munnen för att säga något men inte ett ljud förmådde hon till svar. Så hon slöt läpparna igen och vågade inte se upp på Vinga förrän hon nämnde alverna.

    Det tog emot när Vinga drog tillbaka sin hand. Det hade känts tryggt och varmt. Även om Verena var en stark kvinna, självständig som få och hård som sten, saknade hon verkligen någon att anförtro sig till. Hudkontakten, förståelsen och omtanken var inget hon var bortskämd med. Hela hennes själ kippade efter det, som en man överbord med munnen precis ovanför ytan mellan vågorna.

    Motvilligt drog hon åt sig handen och fyllde lungorna med luft innan hon tog en stor klunk och såg upp på sin vän med frågor i sin blick.

    “Alverna? Vilken relation har du till dem?” Hennes fråga var kantad av förvåning. Inte för att det var märkligt i sig, men samarbete med dem hörde väl inte till vanligheterna. Det hade även varit oroligt ett tag, om man skulle tro på nyheterna som färdades genom världen.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det gjorde inte något att Verena inte kommenterade så mycket kring vad hon sa. Faktum var att det gjorde det enklare. Enklare att berätta som om det gick på automatik. Trots allt hade det många gånger spelats upp för henne. Minnena… Känslorna. Hennes hand var fortfarande något varm över Verenas milda beröring. Eller var det hennes?  Hon mindes inte riktigt.

    “Åh… en gammal bekantskap till min familj.” fick hon fram till slut. Inte riktigt en osanning, men inte hela sanningen heller förstås. Men hur skulle man ens kunna nudda hennes förflutna? Bara tanken skrämde henne. Ett liv hon helst inte hade berättat för någon. Inte direkt som om det passade in på hennes liv nu.

    “Komplicerat där nu dock.” konstaterade hon.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    “Hm” var allt Verena svarade. Om hon tolkade situationen rätt var inte hennes vän direkt exhalterad över att dela just den här historien. Hon lutade sig tillbaka på bänken, vilade skuldrorna mot en träbalk som lägligt nog stod bakom henne, bärandes det mörka trätaket ovanför. Hon såg ner på sina händer, skrapade med nageln över en flisa i bordet. Verena hade en fantasisk förmåga att alltid se allvarlig ut, även när hon skrattade nådde leendet sällan upp till hennes ögon. Den som kände henne visste att denna hårda fasad var en del av vem hon var och det var ingen mening med att försöka bryta den. Man var välkommen att försöka men skulle likväl aldrig ta den genomborrande blicken ur henne, eller hur hon bet ihop käkarna sekunden hon tystnat.

    “Tänk vad märkligt” sade hon och tog en liten klunk, slickandes om läpparna, “hur olika personer vi är nu. Som att ett halvt liv passerat och samtidigt bara ett andetag.” Den kalla blicken granskade stopet. “Vi har separata vänner nu. Separata liv. Ena stunden strider man för varandra om så döden skulle ta en, nästa är man främlingar.”

    Verena lyfte blicken och fäste den vid Vingas ansikte. Hon försökte tyda vem kvinnan framför henne blivit. Vad hade hon gått igenom? Hur hade det format henne till denna dag? Kunde de lita på varandra som förr?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett tag såg Vinga allvarlig ut, nickade åt hennes djupa ord. För att sedan få några skrattrynkor i sitt ansikte, för att brista ut i skratt. Hon kunde inte rå för det. Allt kändes så… väl uttänkt och djupt. Som om hela samtalet hade ändrats från ena sidan till det andra. snart harklade sig Vinga och gav henne ett varmt leende som nådde ända upp till hennes gröna ögon som glimrade där i det dunkla värdshus ljuset.

    “Ja, vem skulle kunna tro att du blivit en filosof, till exempel!” påpekade hon och blinkade med ena ögat och tog ett tag om kruset igen för ett ta en liten klunk av ölen. Förstås fanns det en viss sanning där men hon hummade lite lätt för att luta sig mot stolens två bakre ben som gav ifrån sig ett klagande knarrande. Lite ofint, och långt ifrån vad hennes bakgrund skulle acceptera satte hon upp sina stövlar på bordet. Förvånansvärt rena för det leriga vädret som hade varit de senaste dagarna. Välputsade.

    “Fast, om du ser tillbaka, kände du verkligen mig? Eller enbart legoknekten, hm? Vad vet du om vart jag kommer ifrån, till exempel? Eller min favoritfärg!” påpekade hon med ett litet skratt och en blinkning igen för att sedan blinka lite retsamt mot Verena igen.

    “Se, jag kan också vara djup om tillfället kräver. Men det betyder inte att vi inte kan ta igen dessa okändheter om oss båda. Om du accepterar en lite högre lön och att min svärdsmästare Sloan följer med.”

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Verena såg ner i bordet, pillandes på sitt stop och drog lite på ena mungipan. Hon hade inget emot att Vinga skrattade åt henne. Det var bara bra att någon kunde skratta gott trots allt som hänt. Verena var inte världens mest dystra person hon heller, men när minnena av vad som hänt spelades upp kunde hon inte låta bli att försjunka i tankar.

    “Jo, jag har väl blivit det” sade hon med en road fnysning. Med höjt ögonbryn såg hon upp på hur hennes vän slängde upp stövlarna på bordet. Verena tömde sitt stop medan Vinga pratade och lutade sig sedan över bordet, tittandes på henne med det sneda leendet lekandes på sina läppar.

    “Ju fler desto roligare! Nämn ditt pris, Linn. Jag ska ha dig, så är det bara. Det är ovärderligt att strida sida vid sida med någon man litar på, som dessutom är riktigt duktig.” Verena fläppte till Vingas ena sko, hintandes om att hon borde ta ned dem från bordet.

    “Jag antar att det aldrig fanns särskilt mycket tid för oss att prata om vårt förflutna. Det får vi ändra på. Men din favoritfärg borde jag kunna… låt mig gissa. Röd? Och inte en knallig eller blodigt röd – mer som en höstfärg. Lite som du.” Verena log nu varmt. Hon visste inte hur mycket skämt och hur mycket allvar som låg i det hon sade. Kanske en salig mix av de båda.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Pengabristen hade fått Vinga att verkligen njuta av den öl som hon hade. Ännu fanns nästan halva ölen kvar och hon tog ännu en klunk för att begrunda orden som Verena sa. Nå, nu vore det ju nästan oförskämt att tacka nej till erbjudandet. Alverna var seg och långlivande. Ännu fanns det tid för dem. Att Verena slog på hennes sko, verkade den forna prinsessan inte alls bry sig om utan fortsatte bara att le. Lite mer dåraktigt efter hennes väns ord om hennes favorit färg. Skulle hon vara höstens färger? Och var den en god sak? Verena själv såg lite mer ut som… vår?

    Frågan om pris fick hon att nicka. Lite mer allvarlig. Affärer var affärer trots allt och hon gav sitt bud. Några guldmynt över vad som egentligen kanske vore rimligt för en kvinnlig legosoldat som henne. Men varför inte försöka? Och samma lön till Sloan. Hon log svagt för att sedan ta ännu en klunk.

    “Det vore inte allt för dumt. Jag antar att det är en av mina färger… Grön är en annan. Du vet den som kommer när våren är här? Eller vetet vackra blonda färg… som ditt hår?” sa hon med ett svagt leende, lite drömmandes.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Dammet från trupperna fyllde luften såväl som ljudet av hovklapper, taktfulla fotsteg och en marschsång som dragit igång. Mörkret hade infallit och planen var att marschera en bra sträcka bort från staden innan de slog läger. En bit över hundra man gick längs med grusvägen i prydliga led. Det var en salig blandning av ryttare, fotsoldater, armborst- och pilbågsskyttar. Ett litet trossfölje var också med dem, mestadels fruar och äldre barn till män i kompaniet.

    Verena satt uppå sin mörkbruna häst, leendes tyst för sig själv. Hennes ögon såg upp mot det klara himlavalvet, täckt av stjärnor i en rymd som påminnde om hur små de var – trots att det kändes lika mäktigt varje gång hon fick leda sitt kompani. Hon tänkte på samtalet förut med Linn och faktumet att hennes hårfärg inte gått obemärkt förbi. En löjlig sak, egentligen. Alla visste ju att Verena hade ovanligt blekt hår, men på något underligt vis värmde samtalet från tidigare under dagen. Leendet blev bredare när hon tänkte på summan som Linn begärt. Hon hade kunnat begära ännu mer och hade fortfarande blivit rekryterad, men det tänkte Verena minsann inte tala om. Hon var shysst, men inte dum.

    “Blir det bra?” Mannens röst intill henne var pikande. Hon ryckte till och vände sig förvånat mot honom. Vad tusan hade han sagt? Något om vilken väg de borde välja imorgon.

    “Absolut! Dra det med Erdsson också är du snäll” svarade hon, men han såg menande på henne som om han visste att hon inte hört vad han sagt. Erdsson var hennes närmaste man och högra hand. Vad som än sagt skulle alltså komma till hennes kännedom utan att hon behövde tappa ansiktet. Innan mannen han säga mer föll hon in i en samlad galopp och red framåt i ledet. Snart saktade hon in intill Vinga och Sloan. Leendet var tillbaka.

    “Allt okej? Vi borde vara framme lagom till midnatt.” Hon vände blicken mot Sloan. “Vi har inte hunnit hälsa ännu. Jag har förstått att du är viktig för Linn. Mitt namn är Verena. Verena Béchal. Välkommen in i gänget!”

     

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 65 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.