Den bekanta känslan kom smygandes över henne, omslöt henne i en behaglig kyla, trots att hennes inre brann lika hett som luften omkring henne. Hon kunde känna sin egen styrka falna för varje sekund som gick då hon höll lågorna på avstånd från Ayperos och Nenya, hur ansträngningen sög själva livet ur henne själv och den framtid hon bar på, men sen var han där, Tipum. Han hade tagit ett steg tillbaka när Ayperos gjort entré och hon hade inte ifrågasatt det, tvärt om hade hon förstått. Men nu var han här, kanske kallad av Ayperos, eller av henne själv?

”Hjälp honom.” Svarade hon bara kort, svetten pärlandes över hennes panna medan hon betraktade det som skedde där nere i infernot. Hur Ayperos så ömt höll om Nenya, hur han gav henne av sin egen livskraft för att hålla henne i livet, hon som övergivit dem, som valt en annan… Och hennes far, eller det som en gång varit hennes far, hur han hörsammade hennes befallning och började hjälpa demonen att ta sig därifrån.

”Vill han ta med sig Nenya upp så låt honom. Se till så att min far kommer upp också. Han är fortfarande användbar”, tillade hon efter en stund, när Tipum landat där nere bland flammorna för att hålla dem på avstånd. Sen släppte hon taget, och vacklade bakåt där hon stod. Hennes blick mötte för en kort sekund Ayperos och även om hon helst av allt bara hade velat vända på klacken så nickade hon åt honom, som för att bekräfta att Tipum skulle hjälpa dem, sen gjorde hon som demonen sagt och vände sig om för att börja leta efter en väg ut.

Ayperos tyckte inte om att ta hjälp av den respektlöse demonen Tipum. Tipum som aldrig visat respekt mot sin överordnade, Tipum som han nog kanske skulle behöva straffa och skada om han inte steg in på sin rätta plats. Men just nu fanns varken tiden eller orken, och till och med han fick konstatera att det var en lättnad att komma undan den brännande elden. Så steg han ut ur elden med Tipum, med Nenya i sin famn, medan templets brinnande inferno skakade bakom dem där de kommit ut på baksidan av tempeltorget, ett vimmel av kaos i Iserion där folk kommit för att försöka förstå vad som hände. Stadens soldater och folk hjälplösa att släcka elden som var så het och stor i stadens mitt.

Nenyas kropp i hans armar var fortfarande het, lätt som aska i hans armar. Men hennes bröstkorg rörde sig svagt. En liten glimt av liv. Av motstånd. Det var inte mycket, men det var tillräckligt just nu. Ayperos såg inte speciellt vacker ut han heller, svedd och sotig, kläderna halvt förstörda av värmen, han själv blodig av striden, hans långa mörka hår i oreda. Något stapplande steg han ut ur sidogången Tipum knuffat dem ur, och såg på Isra där hon stod med Tipum vid sin sida. En lättnad där i hans ögon över att se att hon var oskadd. Kaoset på torget tillräckligt för dem för att glida undan obemärkta.

Han sa inget till Tipum. Inte ens ett tack. Det låg inte i hans natur – men blicken han gav demonen var mörk, laddad. Eller kanske ett hot. Ayperos litade aldrig på sådana som honom. Men han visste att Isra hade en allierad i Tipum, och de kunde behöva alla allierade de kunde få just nu.

Med ett dovt andetag såg han ned på Nenya. Hans skapelse. Hans förbannelse. Kvinnan som väckt honom ur hans eviga fängelse, som han varit sammanlänkad med i både kärlek och hat sedan den dagen. Hennes ansikte låg mot hans bröst, så nära, men fjärran som stjärnorna. Hon var inte i samma värld som dem just nu, men han gav inte upp ännu. Så la hans blick sig på Isra.

Isra. Han kände en stolthet då, som hon kunde känna genom deras mentala band. Isra som trots utmattning och fortfarande stod stålt och rak, stark. Flammorna hade inte tagit henne, eller deras barn.

Han gick mot henne, fortfarande med Nenya i armarna. Elden kastade långa skuggor efter honom. Röken låg kvar som en slöja. Hans röst var låg, men obeveklig.
“Nenya lever och häxan är död. Inte tack vare mig, utan på grund av dig och din styrka som höll lågorna borta länge nog.” Han såg på Isra, länge.
“Och det kommer jag aldrig glömma.”

Men där fanns också ett vemod, en tvekan, som om han inte var säker på att de skulle kunna reparera allt som häxan gjort med Nenya. Så vände han sin uppmärksamhet till Tipum för första gången.

“Du har nästlat in dig bland alverna? Så ta oss då till en fristad, vi behöver vila.”
Det sista ordet smakade metall på tungan. Men han sa det ändå. Han såg sig precis om för att se var Izotar var, men hann inte öppna läpparna innan hela templet bakom dem till sist rasade i en storm av aska, eld och damm, då den stolta byggnaden till sist gav efter som om Athals ande lämnat Iserion. Instinktivt ställde han sig skyddande mellan det brinnande infernot och Isra, där han med sin rygg och kroppshydda skyddande henne och Nenya från sten, glasskärvor och brinnande timmer.

Hade situationen varit en annan så hade hon troligtvis noterat Tipums förvåning, och mest troligt hade hon också varit trevligare mot honom, men som det var nu så var hon helst enkelt för distraherad av allt annat. Hon noterade dock den ton han tog mot Ayperos och hon rynkade lite på näsan åt det hela, delvis för att hon inte ville att han skulle förbarma sig över henne så, men också för att hon ogillade sättet på vilket han talade till hennes man. Och kanske var det också lite för att hon till viss del kunde känna en önskan om att han gjort just det som Tipum sade, brytt sig om henne mer än Nenya. Men den tanken slog hon snabbt undan och istället följde hon bara efter Tipum när han ledde dem därifrån. Stanken av brinnande kroppar mildrades ju längre ifrån templet de kom och snart nog var luften, om inte ren, så åtminstone inte kväljande. Det var en slum de klev in i, men ingen verkade motsäga sig deras närvaro och även om huset de klev in i knappast kunde få kallas för ett hem så kändes det tryggare när man kunde stänga en dörr bakom sig.

Helst av allt hade hon velat sätta sig ned på en av bänkarna som stod längs rummets ena vägg, men hon förblev stående en bit bakom Ayperos och Nenya, betraktade dem båda när Ayperos började riva upp hennes kläder för att få en bättre överblick över det sår som häxan orsakat. Det gjorde ont i henne att se dem så, både Ayperos och Nenya. Nenya som verkade sväva mellan liv och död och Ayperos som riskerat sig själv för att rädda henne undan det och som så uppenbart lidit för det. Hon hade inget mer att ge, och hon var inte säker på om Ayperos ens hade accepterat det om hon erbjudit sig.

”Inget livshotande”, konstaterade hon bara, även om hon höll för sig själv vart hon tagit kraften ifrån när hon hållit lågorna på avstånd från demonen och Nenya.

”Tipum, kan du stabilisera henne?” Frågade hon, kanske lite mer sig själv nu när de kommit undan den värsta förstörelsen och, åtminstone för tillfället, var i någorlunda säkerhet. Hon visste att Ayperos inte skulle vila innan han visste att Nenya var säker, och han behövde vila om han skulle kunna göra något alls åt Nenyas tillstånd. Och sitt eget.

Hans krafter hade tömts, hans kropp var skör, men han nickade åt Isras svar. Något bra i detta, förutom att häxan var död, var att Isra klarat sig relativt oskadd genom detta. Han kände vreden stiga, kall och farlig, som ett eko från slaget de nyss bekämpat. Då Tipum gjorde som han bad tog han ett steg åt sidan och ställde sig bredvid Isra, väntande i en tystnad som kändes som en evighet.

När Tipum hade gjort sitt med Nenya, steg Ayperos fram igen. Han lade sin hand på Nenyas panna, och kände mer livstecken där nu än innan, kände hur hennes andetag stabiliserats. Ett svagt liv, men ett liv som kunde växa sig starkare. Hans blick fastnade på Nenya, som just då öppnade ögonen, flämtande, svag men medveten. Deras blickar möttes i ett ögonblick av stillhet, som om allt annat tystnade.

Då Nenya gav tecken på att hon var medveten om deras närvaro gav han henne en nickning.
“Vi är här. Vila nu.” sa han, en befallning men något lugnande också på samma gång. En hastig nickning åt Tipum, mer kunde han inte ge åt den andra demonen. Han såg på Nenya igen.

“Häxan är död, du är fri från hennes kraft.” de var alla fria från henne, även om efterdyningarna säkert skulle leva kvar ett tag efter detta.

Isra. Han vände sig mot henne och såg på henne där hon stod kvar i rummets svaga sken, med blod på händerna och röken från templet fortfarande i sitt hår. Hon såg trött ut, men levande. Oförnekligt levande. Och stark.

“Jag såg hur du stod i lågorna, kände dig använda kraften för att hålla lågorna borta från oss.”
Hans svarta ögon mötte hennes blick, såg in i henne, som bara han kunde. Där fanns något mer bakom hennes blick, en storm av blandade känslor. Han lyfte upp Nenya för att lägga henne på något bekvämare än bordet, men inte i det andra rummet som demonen bett honom göra. Just nu skulle han inte släppa varken Isra eller Nenya ur sin åsyn. Han rynkade på ögonbrynen något över Tipum som börjat slamra med bröd och spruckna skålar som om världen inte just höll på att rasa samman utanför.

Ayperos, alltid stolt och ståtlig var allt annat än det nu. Men han rörde Isra över kinden, och gav henne en svag kyss, något mer än ord som visade att han var både tacksam för vad hon gjort, och tacksam för att de alla var där nu.

Sedan tog han ett steg tillbaka, ett andetag djupt nog att fylla hela rummet, som om han lade locket på allt det som kokade inom honom.

“Vi behöver stanna här åtminstone över natten.” sa han och sjönk ned i en stol, trött och sliten nog att sjunka genom golvet. Varför kunde kroppen inte vara mer uthållig än detta? De hade ju bara dräpt ett dussintals motståndare och stridit genom eld och lågor, tänkte han lite ironiskt, vilket säkert Isra skulle känna i deras mentala band.
“Och vårt barn?” frågade han med de få krafter han hade kvar, och såg på Isra, tanken som han så ofta drogs till.

”Det var inte mat jag föreslog. Vi kan ordna annat”, svarade hon efter en stunds tystnad. Hon kämpade med de splittrade känslorna och självklart skulle Ayperos se det, även om de inte delat ett band så som de gjorde. Hon slets mellan viljan att söka tröst i demonens plötsliga ömhet, och ilskan och kylan som hon kände växa inför Nenya. Hon önskade att det hade kunnat gå tillbaka till hur det varit innan, men det kändes omöjligt. Nenyas handlingar hade skurit djupt och hon visste inte riktigt hur hon skulle navigera det. Kanske var det enda hon kunde göra att ignorera det, att låtsas som om Nenya inte längre var en faktor, blunda för henne, åtminstone för stunden.

Med en suck sjönk hon ned på en av stolarna vid bordet, och när Tipum hällde upp vin i de dammiga bägarna tog hon tacksamt emot det med sin oskadade hand.

”Vårt barn lever än, men svagare… Tröttare. Jag hade inte kunnat hålla undan lågorna utan lånad kraft”, lade hon till efter ytterligare en stunds tystnad, och även om det fanns sorg i rösten så fanns där också ett visst mått av ilska. ”Jag gjorde det för att rädda dig, Ayperos, inte för Nenya. Jag vet inte om jag kan förlåta henne. Hur länge var vi skilda åt? Ett par veckor? Någon månad? Hon visste vad hon gjorde när hon valde den där häxan. Hon valde henne framför oss, framför dig. Och ändå dök du ned i elden efter henne.” Drottningen röst var skakig av ilska och trötthet, av rädsla för vad som hade kunnat hända, vad som kanske ännu riskerade att ske. Hon hade tagit för mycket av sig själv och deras ofödda barn för att rädda Ayperos och Nenya.

Hon drack djupt ur bägaren, lät det sura vinet skölja bort röksmak och blod ur munnen innan hon ställde ned bägaren igen och lutade sig bakåt där hon satt.

”Så ja, jag är arg, och jag är rädd. Men jag tror fortfarande på vår sak, och jag står fortfarande vid din sida. Vi och vårt barn lever än. Låt oss hoppas att så är fallet även imorgon”, tillade hon slutligen innan hon kastade en blick mot Tipum i en tyst inbjudan om att han kunde slå sig ned bredvid dem. Det var ovant att se honom som han var nu, som en alv, och hon hade helst av allt sluppit diskutera sina känslor och tankar så öppet inför honom, men han hade räddat dem när han egentligen inte behövt och kanske var det enda anledningen till att deras barn ännu levde.

Ayperos lät blicken vila tungt på Isra en lång stund efter att hon slutat tala. Elden i honom hade falnat till glöd, men det var en glöd som ännu brände – envis, oberäknelig. Så drog han ett djupt andetag, som om han samlade kraft bara för att tala.

“Jag förstår att du är arg.” sade han lågt, mörkt. “Jag skulle ha varit detsamma om våra roller bytts. Jag ser det i dig, känner det i ditt blod, ditt sinne. Ilskan som bränner likt en låga som inte vill slockna. Att uppoffringen var för stor, och jag håller med, delvis.”

Han strök en hand över ansiktet, tröttheten djupt inristad i de skuggor som föll över hans anletsdrag. Hans röst var stadig men sliten.
“Men du dömer henne som om hon vore fri i sinnet. Som om hon gjort ett kallt, beräknande val. Det är fel. Du vet inte vad Athanishka var kapabel till. Hennes styrka låg inte i svärdets hugg eller magins elementära kraft. Hon förstörde inte murar med eld – hon bröt ned sinnen. Med sin makt böjde tankar och viljor. Gjorde sina fiender till sina redskap, till mina allierade. Det var därför jag höll henne nära en gång, varför hon var ovärderlig i mina fälttåg då världen nästan blev min. Kungar och drottningar kapitulerade inte på grund av våra arméer, utan öppnade sina portar då hon uppmanade dem, fick dem att själv välja att göra det.”

Han sneglade mot Nenya, som låg där blek och svettig, orolig i sin oroliga tillvaro.

“Hon använde allt det på Nenya. Vände hennes sinne, slet bort allt vi betydde för henne. Förstärkte Nenyas avundsjuka på den relation du och jag delar. Det barn du och jag väntar. Gjorde henne till ett vapen mot oss. Jag vet inte än om skadan är permanent.”
Han slöt ögonen för en sekund, som om tyngden i bröstet blev för stor. När han öppnade dem igen var de svarta, men nu mer stilla än kalla.

“Jag vet att det var dumt att hoppa efter henne. Att kasta mig in i häxans fälla. Jag visste det i samma ögonblick som jag föll. Men jag kunde inte lämna henne där. Hon räddade mig från mörkret en gång, hon är min svaghet. Hur kunde jag inte försöka rädda henne från sitt eget öde?”

Han drog ett skälvande andetag och förde händerna samman, knäppte dem hårt som för att hålla ihop allt som hotade att spricka.

“Jag är inte stolt över det. Men jag är tacksam för dig, Isra. För att du höll lågorna borta. För att du räddade oss båda, när mitt förstånd sviktade, det var inte en konsekvens jag tänkte på i stunden… vårt barns livskraft.”

Han höjde blicken mot henne igen, blicken nu som en spegel av deras delade trötthet, men också av deras delade ansvar.

“Genom vårt band… känner jag henne fortfarande. Även nu. Hon förbannar sig själv för att hon lever. För att hon inte dog som häxan gjorde. Hon tror att världen varit bättre utan henne. Att hon är min svaghet, ett hot mot oss. Att allt vore starkare om hon bara försvann.”

Han lät dessa ord hänga i luften ett ögonblick innan han fortsatte, rösten nu hårdare, men inte ovänlig.

“Det är därför jag tror att det finns hopp. Ingen som hatar sig själv så för sina val, är förlorad till häxan helt. Om vi kan befria henne från det Athanishka planterat i hennes sinne, kan vi få tillbaka den Nenya vi kände. Och vi behöver henne. Vi behöver hennes kunskap om Karm, hennes insyn i vampyrråden som ännu inte valt sida. Ingen utom en Saelorian kommer kunna tala till dem med sådan auktoritet, för mig avkskyr de och om inte Nenya kan övertyga dem kan vi bara utplåna dem.”

Han såg på Isra, länge, trött men orubblig.

“Jag ber dig inte att förlåta henne nu. Men jag ber dig att inte ge upp kring henne. Inte ännu, inte innan vi vet om vi kan få tillbaka henne eller inte.”

Ayperos lät orden sjunka undan i rummets tystnad, tyngda som sten i vatten. Därefter vände han sig om utan att säga mer, och ignorerade fullkomligt Tipum. Istället tog han ett stycke av brödet, bröt det i mindre delar och räckte Isra hennes del med en gest som, trots allt, var mild. Sedan tog han bägaren med vin, vägde den i handen och drack, långsamt men med ett märkligt behov, inte för smaken eller värmen den gav, utan av det stilla, nästan ceremoniella lugn som drycken gav i strupen.

Han åt i tystnad, delade sedan bröd och vin med Isra utan ett ord till övers för den mindre demonen. Hans blick var tom och mörk, men inte hatisk – snarare utmattad. Då han fått lite energi lade han sina händer på Isras mage, och gav både henne och barnet av sin kraft.

När natten föll låg de kvar i samma rum. Ayperos satt först länge vid Nen­yas sida, höll hennes hand som om han ville hålla henne kvar i världen med ren vilja, vilket han säkert gjorde med de krafter han hade. Men till slut blev också han tvungen att kapitulera för kroppens krav. Han sjönk ned på golvet och lät huvudet falla tungt mot sin arm. Inte ens han kunde stå emot sömnen när den till sist kom, ryckig och fylld av drömmar som var mer som ett slag.

Rummet fylldes av ljudet av oregelbundna andetag, mardrömmar som fick Ayperos att muttra på främmande språk i sömnen. Ute hördes lågorna från templet fortfarande dåna, men långsammare, tröttare – som om även elden själv började mattas.

Tipum kom åter före gryningen, kastade ett bylte på bordet utan att säga mycket. I det fanns det Ayperos behövde mest – blod, färskt, luktande av liv. Han grep det utan tack eller blick och släckte sin törst med ljud som fick rummet att kännas kallt och tyst efteråt. Kraften rann sakta tillbaka i hans lemmar, ögonen fick sin skärpa åter.

Med ny kraft, om än inte full, lade han sina händer över Isra och över Nenya. Kylan från natten byttes mot en dov, tung värme som spred sig från hans fingrar, ut i deras ådror. En kraftöverföring utan ceremonier, men med allt det fokus han kunde samla. Inget slösades, men det var tillräckligt för tillfället.

När gryningen kom skymtade ett nytt ljus genom de spruckna fönsterglasen. Röken från templet låg ännu tjock över staden men lågorna hade tystnat. Det luktade aska och död.

Ayperos satt redan vaken då Nenya började röra på sig. Först ett svagt ryck, sedan ett svagt, nästan fånigt litet ljud. Hennes ögon slog långsamt upp, matt glansiga men levande.

Han satt där stilla och såg på henne, mörka ögon som inte blinkade. En utandning som lät som ett sus genom rummet.

“God morgon.” sade han till sist, med en röst hes av nattens kyla. Han strök henne över pannan, medan hans blick vändes mot Isra. De hade överlevt natten. Kanske kunde de överleva nästa dag också.