- This topic has 2 replies, 3 voices, and was last updated 2 h, 16 min sedan by
Maeve.
-
Allt stod i brand runt omkring dem och den tjocka röken låg som ett tjockt täcke över dem. Kaos. Han trivdes i det. Älskade det. Men, Isra var inte någon han var beredd att offra ännu till kaoset. Framtiden som hon kunde bringa fram… nästan pirrande av nyfikenhet och något liknande glädje, även om han inte skulle valt de orden själv. Drottningen skulle känna igen den kyliga mörka röken som Tipum hade som signum. En som fick huden att knottra sig. De rovdjursgula ögonen vandrade mot Ayperos och Nenya som var där nere. Bilden äcklade honom. Speciellt sättet som demonen höll i sin skapelse, som något skört och desperat. Inte några som Tipum skulle rädda, om han skulle få välja själv – men det var förstås inte svårt att se att de två behövdes i framtidens pussel för att nå det kaos som han själv eftersträvade. Så, för denna gång fick han svälja sin stolthet.
“Jag förstår att du vill se världen brinna, Isra, men du vet – jag trodde inte det inkluderade dig själv i det brinnande infernot?” sa Tipums mörka röst vid Isras öra med ett roat skratt och hon skulle känna en skön kyla när Tipums rök slöt sig runt henne. Samma retsamhet som vanligt, som om inte flera månader hade gått sedan han sist talat med henne.
“Ta dig ut – så ska jag hjälpa din make och vad är hon? Älskarinna? Eller ska jag låta henne brinna? Så får du honom för dig själv?” frågade demonen med ett brett flin. För att börja röra sig ner mot demonen och vampyren i elden som inte riktigt verkade ta fäste i honom och den kylan han hade. Förstås visste han att Isra kunde svara på hans fråga – oavsett deras avstånd och han kunde inte rå för att skratta lite lätt där han lät sin kylande rökform slutas omkring demonen. Kallet ifrån Ayperos var något han kunde ignorerat med gott samvete. Det var snarare Isras rop på hjälp som hade fått Tipum att komma dit. Trots allt hade de slutit ett band långt innan Ayperos kommit in i bilden.
-
Ayperos hade sällan känt sig så maktlös, inte sedan Loradons fall och flykten till Me’erisia. Det enda han kunde göra i stunden var att använda kraften och makten han hade för att hålla sig och Nenya ifrån att brinna upp i det eviga infernot som svepte sig omkring dem och blev allt mer intensivt. Och det tärde på hans kraft, snabbare än vad han vågat tro. Impulsen och kunde man till och med kalla det för kärlek hade lett honom till att hoppa efter Nenya – ett försök att rädda henne från Athanishkas dödliga klor. Om inte något hände snart skulle han vara tvungen att överge henne – eller dö med henne. Hans sinne sträckte ut sig till sina tjänare och allierade i närheten, till Isra och Izotar, till alla som kunde lyssna. Att komma till hans undsättning.
Hans mörka blick såg upp, och ibland fick han skymten av Isra som lutade sig ned över gapet i templets golv. Isra vacker och farlig, så nära men ändå oåtkomlig. Men något skedde, Isra fann sin inre kraft och flammorna om honom och Nenya började minska något. Lättat drog han ett andetag, då han insåg att han hållit andan en lång stund. Izotar var inte sen att lyda sin demoniska mästare, och vad som en gång varit hans dotter, nu hans härskarinna. Med kall metodiskhet drog han undan de stenblock som hindrade deras flykt, men än så länge fanns det inte riktigt någon flykt att tillgå om de inte skulle lyckas hitta någon källargång de kunde ta sig ur genom.
Ayperos kände och såg en mörk skugga uppenbara sig bakom Isra och hans ansikte förvreds i något ilsket, men också något befallande.
“Demon, assistera mig!” beordrade han, i ord och i sinnet, skuggdemonen skulle nog kunna dra upp dem, om han bemödade sig att hjälpa. Något verkade hända, men han vågade inte lita på demonen som verkade leva i en märklig symbios med Isra. Det var nog upp till henne om Tipum skulle bemöda sig att hjälpa honom eller inte. Izotar stod nästan som en staty och kollade upp, hans kalla blick på Isra, medan lågorna fladdrade omkring dem, nästan som om han väntade på fler order eller kommandon, ett märkligt onaturligt lugn i det skrikande kaoset omkring dem. -
Den bekanta känslan kom smygandes över henne, omslöt henne i en behaglig kyla, trots att hennes inre brann lika hett som luften omkring henne. Hon kunde känna sin egen styrka falna för varje sekund som gick då hon höll lågorna på avstånd från Ayperos och Nenya, hur ansträngningen sög själva livet ur henne själv och den framtid hon bar på, men sen var han där, Tipum. Han hade tagit ett steg tillbaka när Ayperos gjort entré och hon hade inte ifrågasatt det, tvärt om hade hon förstått. Men nu var han här, kanske kallad av Ayperos, eller av henne själv?
”Hjälp honom.” Svarade hon bara kort, svetten pärlandes över hennes panna medan hon betraktade det som skedde där nere i infernot. Hur Ayperos så ömt höll om Nenya, hur han gav henne av sin egen livskraft för att hålla henne i livet, hon som övergivit dem, som valt en annan… Och hennes far, eller det som en gång varit hennes far, hur han hörsammade hennes befallning och började hjälpa demonen att ta sig därifrån.
”Vill han ta med sig Nenya upp så låt honom. Se till så att min far kommer upp också. Han är fortfarande användbar”, tillade hon efter en stund, när Tipum landat där nere bland flammorna för att hålla dem på avstånd. Sen släppte hon taget, och vacklade bakåt där hon stod. Hennes blick mötte för en kort sekund Ayperos och även om hon helst av allt bara hade velat vända på klacken så nickade hon åt honom, som för att bekräfta att Tipum skulle hjälpa dem, sen gjorde hon som demonen sagt och vände sig om för att börja leta efter en väg ut.
You must be logged in to reply to this topic.