- This topic has 11 replies, 3 voices, and was last updated 1 vecka sedan by
.
-
Allt stod i brand runt omkring dem och den tjocka röken låg som ett tjockt täcke över dem. Kaos. Han trivdes i det. Älskade det. Men, Isra var inte någon han var beredd att offra ännu till kaoset. Framtiden som hon kunde bringa fram… nästan pirrande av nyfikenhet och något liknande glädje, även om han inte skulle valt de orden själv. Drottningen skulle känna igen den kyliga mörka röken som Tipum hade som signum. En som fick huden att knottra sig. De rovdjursgula ögonen vandrade mot Ayperos och Nenya som var där nere. Bilden äcklade honom. Speciellt sättet som demonen höll i sin skapelse, som något skört och desperat. Inte några som Tipum skulle rädda, om han skulle få välja själv – men det var förstås inte svårt att se att de två behövdes i framtidens pussel för att nå det kaos som han själv eftersträvade. Så, för denna gång fick han svälja sin stolthet.
“Jag förstår att du vill se världen brinna, Isra, men du vet – jag trodde inte det inkluderade dig själv i det brinnande infernot?” sa Tipums mörka röst vid Isras öra med ett roat skratt och hon skulle känna en skön kyla när Tipums rök slöt sig runt henne. Samma retsamhet som vanligt, som om inte flera månader hade gått sedan han sist talat med henne.
“Ta dig ut – så ska jag hjälpa din make och vad är hon? Älskarinna? Eller ska jag låta henne brinna? Så får du honom för dig själv?” frågade demonen med ett brett flin. För att börja röra sig ner mot demonen och vampyren i elden som inte riktigt verkade ta fäste i honom och den kylan han hade. Förstås visste han att Isra kunde svara på hans fråga – oavsett deras avstånd och han kunde inte rå för att skratta lite lätt där han lät sin kylande rökform slutas omkring demonen. Kallet ifrån Ayperos var något han kunde ignorerat med gott samvete. Det var snarare Isras rop på hjälp som hade fått Tipum att komma dit. Trots allt hade de slutit ett band långt innan Ayperos kommit in i bilden.
-
Ayperos hade sällan känt sig så maktlös, inte sedan Loradons fall och flykten till Me’erisia. Det enda han kunde göra i stunden var att använda kraften och makten han hade för att hålla sig och Nenya ifrån att brinna upp i det eviga infernot som svepte sig omkring dem och blev allt mer intensivt. Och det tärde på hans kraft, snabbare än vad han vågat tro. Impulsen och kunde man till och med kalla det för kärlek hade lett honom till att hoppa efter Nenya – ett försök att rädda henne från Athanishkas dödliga klor. Om inte något hände snart skulle han vara tvungen att överge henne – eller dö med henne. Hans sinne sträckte ut sig till sina tjänare och allierade i närheten, till Isra och Izotar, till alla som kunde lyssna. Att komma till hans undsättning.
Hans mörka blick såg upp, och ibland fick han skymten av Isra som lutade sig ned över gapet i templets golv. Isra vacker och farlig, så nära men ändå oåtkomlig. Men något skedde, Isra fann sin inre kraft och flammorna om honom och Nenya började minska något. Lättat drog han ett andetag, då han insåg att han hållit andan en lång stund. Izotar var inte sen att lyda sin demoniska mästare, och vad som en gång varit hans dotter, nu hans härskarinna. Med kall metodiskhet drog han undan de stenblock som hindrade deras flykt, men än så länge fanns det inte riktigt någon flykt att tillgå om de inte skulle lyckas hitta någon källargång de kunde ta sig ur genom.
Ayperos kände och såg en mörk skugga uppenbara sig bakom Isra och hans ansikte förvreds i något ilsket, men också något befallande.
“Demon, assistera mig!” beordrade han, i ord och i sinnet, skuggdemonen skulle nog kunna dra upp dem, om han bemödade sig att hjälpa. Något verkade hända, men han vågade inte lita på demonen som verkade leva i en märklig symbios med Isra. Det var nog upp till henne om Tipum skulle bemöda sig att hjälpa honom eller inte. Izotar stod nästan som en staty och kollade upp, hans kalla blick på Isra, medan lågorna fladdrade omkring dem, nästan som om han väntade på fler order eller kommandon, ett märkligt onaturligt lugn i det skrikande kaoset omkring dem. -
Den bekanta känslan kom smygandes över henne, omslöt henne i en behaglig kyla, trots att hennes inre brann lika hett som luften omkring henne. Hon kunde känna sin egen styrka falna för varje sekund som gick då hon höll lågorna på avstånd från Ayperos och Nenya, hur ansträngningen sög själva livet ur henne själv och den framtid hon bar på, men sen var han där, Tipum. Han hade tagit ett steg tillbaka när Ayperos gjort entré och hon hade inte ifrågasatt det, tvärt om hade hon förstått. Men nu var han här, kanske kallad av Ayperos, eller av henne själv?
”Hjälp honom.” Svarade hon bara kort, svetten pärlandes över hennes panna medan hon betraktade det som skedde där nere i infernot. Hur Ayperos så ömt höll om Nenya, hur han gav henne av sin egen livskraft för att hålla henne i livet, hon som övergivit dem, som valt en annan… Och hennes far, eller det som en gång varit hennes far, hur han hörsammade hennes befallning och började hjälpa demonen att ta sig därifrån.
”Vill han ta med sig Nenya upp så låt honom. Se till så att min far kommer upp också. Han är fortfarande användbar”, tillade hon efter en stund, när Tipum landat där nere bland flammorna för att hålla dem på avstånd. Sen släppte hon taget, och vacklade bakåt där hon stod. Hennes blick mötte för en kort sekund Ayperos och även om hon helst av allt bara hade velat vända på klacken så nickade hon åt honom, som för att bekräfta att Tipum skulle hjälpa dem, sen gjorde hon som demonen sagt och vände sig om för att börja leta efter en väg ut.
-
Ögonen glimrade när Tipum såg på Ayperos där nere, utan att röra en muskel när hans beordrande ord kom. Det var inte förrän Isra gav dem som han bemödade sig att låta sin mörka rök skymma lågorna och dess värme. Han höll elden på avstånd ifrån dem alla, under tystnad och när väl Izotar hade lyckats få bort de sista stenarna från gången nästan knuffade han ut dem alla. Trots allt var han inte odödlig själv och att offra sig för någon av dessa tre – nej, det var verkligen ingenting han hade velat göra. Väl där ute stod en nästan spökliknande skepnad av en alv. Blicken var grön och dimmig, som om det enbart var ett skal. Utan att förklara mer sipprade Tipums rök in genom dess mun och näsa. När den mörka röken var borta drog alven efter ett andetag och ögonen tycktes bli lite mer åt det rovdjursgula hållet och flinet var inte svårt att se likheterna med Tipum.
Alven drog en hand igenom det råttbruna håret för att få bort några hårstrån ifrån ansiktet, för att sedan ta ett steg mot Isra. Hastigt granskade han henne som för att vara säker på att hon var oskadd. Fortfarande inte en blick på de andra.
“Kom nu, du behöver lite vila tror jag minsann.” sa han och lät sin hand klappa henne lätt på axeln innan han vände sig om.
“Åh, jag vet vad du tänker – osmakligt skal. Inte sant?” fortsatte Tipum sedan obekymrat med en nästan äcklad min över faktumet. Inte för att alven inte var stilig förstås.
“Nå, jag misstänkte att ni någon dag skulle peta i Iserions röra. Så, jag tänkte att en allierad bland rebellerna inte vore så dumt. Ah, så roligt att viska i deras öron” -
Ayperos tyckte inte om att ta hjälp av den respektlöse demonen Tipum. Tipum som aldrig visat respekt mot sin överordnade, Tipum som han nog kanske skulle behöva straffa och skada om han inte steg in på sin rätta plats. Men just nu fanns varken tiden eller orken, och till och med han fick konstatera att det var en lättnad att komma undan den brännande elden. Så steg han ut ur elden med Tipum, med Nenya i sin famn, medan templets brinnande inferno skakade bakom dem där de kommit ut på baksidan av tempeltorget, ett vimmel av kaos i Iserion där folk kommit för att försöka förstå vad som hände. Stadens soldater och folk hjälplösa att släcka elden som var så het och stor i stadens mitt.
Nenyas kropp i hans armar var fortfarande het, lätt som aska i hans armar. Men hennes bröstkorg rörde sig svagt. En liten glimt av liv. Av motstånd. Det var inte mycket, men det var tillräckligt just nu. Ayperos såg inte speciellt vacker ut han heller, svedd och sotig, kläderna halvt förstörda av värmen, han själv blodig av striden, hans långa mörka hår i oreda. Något stapplande steg han ut ur sidogången Tipum knuffat dem ur, och såg på Isra där hon stod med Tipum vid sin sida. En lättnad där i hans ögon över att se att hon var oskadd. Kaoset på torget tillräckligt för dem för att glida undan obemärkta.
Han sa inget till Tipum. Inte ens ett tack. Det låg inte i hans natur – men blicken han gav demonen var mörk, laddad. Eller kanske ett hot. Ayperos litade aldrig på sådana som honom. Men han visste att Isra hade en allierad i Tipum, och de kunde behöva alla allierade de kunde få just nu.
Med ett dovt andetag såg han ned på Nenya. Hans skapelse. Hans förbannelse. Kvinnan som väckt honom ur hans eviga fängelse, som han varit sammanlänkad med i både kärlek och hat sedan den dagen. Hennes ansikte låg mot hans bröst, så nära, men fjärran som stjärnorna. Hon var inte i samma värld som dem just nu, men han gav inte upp ännu. Så la hans blick sig på Isra.
Isra. Han kände en stolthet då, som hon kunde känna genom deras mentala band. Isra som trots utmattning och fortfarande stod stålt och rak, stark. Flammorna hade inte tagit henne, eller deras barn.
Han gick mot henne, fortfarande med Nenya i armarna. Elden kastade långa skuggor efter honom. Röken låg kvar som en slöja. Hans röst var låg, men obeveklig.
“Nenya lever och häxan är död. Inte tack vare mig, utan på grund av dig och din styrka som höll lågorna borta länge nog.” Han såg på Isra, länge.
“Och det kommer jag aldrig glömma.”Men där fanns också ett vemod, en tvekan, som om han inte var säker på att de skulle kunna reparera allt som häxan gjort med Nenya. Så vände han sin uppmärksamhet till Tipum för första gången.
“Du har nästlat in dig bland alverna? Så ta oss då till en fristad, vi behöver vila.”
Det sista ordet smakade metall på tungan. Men han sa det ändå. Han såg sig precis om för att se var Izotar var, men hann inte öppna läpparna innan hela templet bakom dem till sist rasade i en storm av aska, eld och damm, då den stolta byggnaden till sist gav efter som om Athals ande lämnat Iserion. Instinktivt ställde han sig skyddande mellan det brinnande infernot och Isra, där han med sin rygg och kroppshydda skyddande henne och Nenya från sten, glasskärvor och brinnande timmer. -
Hon hade lyckats ta sig ut ur templet och nu stod hon bakom det som en gång varit Iserions religiösa hjärta, nu ett brinnande inferno. Kanske hade hon kunnat finna någon slags nöje i det hela om situationen varit en annan, men nu stod hon bara en bit bort, ögonen glansiga av röken, handen blodig och värkande, och i magen en knut som inte verkade sluta växa. Det högg till i sidan och hon fick ta stöd mot ett intilliggande hus för att inte kollapsa där hon stod. Smaken av blod i munnen gjorde henne illamående, men allt det sköt hon undan när hon hörde Tipum och Ayperos bakom sig. De hade tagit sig ut och den lilla demonen verkade dessutom ha funnit en värdkropp. Det var inte vad hon förväntat sig, liksom hon heller inte förväntat sig hans ord om att hon behövde vila, eller hans beröring. Hon skakade av sig den, liksom hans kommentar, med en enkel handgest.
”Du dök upp lägligt”, svarade hon bara innan hennes blick fästes vid Ayperos och den orörliga Nenya i hans armar. Ett till hugg av smärta i sidan fick henne att grimasera men hon bet ihop och lät Ayperos beröm nära henne en aning. Det var trots allt den hon var tvungen att vara, tänkte hon lite bistert, den starka, stoiska, den ovärderliga. Hon skulle aldrig tillåtas vara något annat, skulle aldrig ha råd att vara som Nenya. Känslomässig, impulsiv… Älskad.
Hon hade precis öppnat munnen för att svara Ayperos när templet bakom dem rasade samman och hon slängde upp en arm över ansiktet för att skydda sig mot det damm och den glöd som Ayperos inte lyckades skyla henne från. Det var som en het vägg som slog mot dem och hon sträckte ut sin lediga hand för att ta tag om Ayperos arm, trots att han fortfarande höll Nenya i sin famn.
”Vi måste härifrån. Tipum, har du någonstans där vi är säkra så ta oss dit”, sade hon nästan befallande, men hennes röst darrade något av ansträngningen.
-
Lite förvånad över Isras reaktion höjde Tipum på sitt egna ögonbryn. En blandning av irritation, förvåning och kanske nästan sorg fanns där i hans ögon. En sorg som han förbannade sig själv att ha visat ens en sekund för någon av dem där. Kanske hade han hoppats på en liknande Isra som han hade mött för… hur många månader eller år det nu kunde ha gått. Däremot så fanns det något mörkare i blicken över att se hur hon verkade ha skadat sig själv.
“Ta hand om din skadade fru istället för att bära på nästan ett lik” väste han ilsket mot Ayperos, obrydd över vem han tilltalade och gjorde en ilsken gest mot dem båda, med en glimt av oro i. För han gissade någonstans att det var snarare Ayperos som hon behövde och inte han själv. Han vände sig om, så att den mörka manteln slog omkring honom nästan löjligt dramatiskt. Utan att se bakåt började Tipum röra sig mellan gatorna som började fyllas upp med olika folk som hade hört tumultet men han rörde sig snart in på sidogatorna som fortfarande var tysta.
-
Ayperos började se ut som om han inte hade mycket krafter kvar. Irriterande, tänkte han, att vara bunden till en fysisk kropp som hade sådana begränsningar som var så gott som omöjliga att komma ifrån. Nu skrek varje muskel och fiber inom honom efter vila, gjorde honom svag och sårbar. Och han gillade inte närvaron at Tipum, men den som finner vatten i öknen… och så vidare, nöden hade ingen lag. Han såg att Isra också var utmattad, och Nenya behövde vård fortare än fort. Han väste bara till svar på Tipum, han behövde inte förklara sig själv för den mindre demonen. Nu var inte tiden för en kraftuppvisning. Då Tipum äntligen avbröt småpratet för att leda dem bort från kaoset av skrik i fasa och dånande eld, den genomträngande lukten av rök som åt upp mängden kroppar häxan kontrollerat och skickat efter dem kände han en gnutta lättnad. De skulle inte klara av en till konfrontation just nu.
De följde Tipum genom vindlande gränder och snart förändrades atmosfären rejält då de kom till Iserions slumkvarter där alverna bodde. Husen gick från stadiga stenhus till halvfallna och lutande ruckel hullerombuller där alverna tvingats bygga sina hem i vad som en gång varit en stor park i Iserion. Smutsiga alver med rädda ögon betraktade dem tyst då de passerade, kanske utmanade ingen dem just för att Tipums alviska skepnad ledde dem, och snart tog han dem in till ett av husen där – om man kunde kalla det för ett hus. Nästan stapplandes in genom tröskeln steg Ayperos in och lade ned Nenya på bordet i rummet.
“Ge henne en del av din livskraft.” beordrade Ayperos kallt åt Tipum medan han började ta upp hennes sargade blodiga kläder med darriga händer för att få en bättre titt på såret häxans vassa fingrar skapat i hennes kropp, för varken han eller Isra hade mycket över att ge.
“Isra, är du skadad?” frågade han och såg på henne över axeln. Han kunde känna och se att hon hade några sår, men frågan hade väl den underliggande frågan om någon av skadorna var allvarlig. Ayperos verkade helt bortse skicket han själv var i. Bränd, svedd, blodig och sotig, blödande. -
Hade situationen varit en annan så hade hon troligtvis noterat Tipums förvåning, och mest troligt hade hon också varit trevligare mot honom, men som det var nu så var hon helst enkelt för distraherad av allt annat. Hon noterade dock den ton han tog mot Ayperos och hon rynkade lite på näsan åt det hela, delvis för att hon inte ville att han skulle förbarma sig över henne så, men också för att hon ogillade sättet på vilket han talade till hennes man. Och kanske var det också lite för att hon till viss del kunde känna en önskan om att han gjort just det som Tipum sade, brytt sig om henne mer än Nenya. Men den tanken slog hon snabbt undan och istället följde hon bara efter Tipum när han ledde dem därifrån. Stanken av brinnande kroppar mildrades ju längre ifrån templet de kom och snart nog var luften, om inte ren, så åtminstone inte kväljande. Det var en slum de klev in i, men ingen verkade motsäga sig deras närvaro och även om huset de klev in i knappast kunde få kallas för ett hem så kändes det tryggare när man kunde stänga en dörr bakom sig.
Helst av allt hade hon velat sätta sig ned på en av bänkarna som stod längs rummets ena vägg, men hon förblev stående en bit bakom Ayperos och Nenya, betraktade dem båda när Ayperos började riva upp hennes kläder för att få en bättre överblick över det sår som häxan orsakat. Det gjorde ont i henne att se dem så, både Ayperos och Nenya. Nenya som verkade sväva mellan liv och död och Ayperos som riskerat sig själv för att rädda henne undan det och som så uppenbart lidit för det. Hon hade inget mer att ge, och hon var inte säker på om Ayperos ens hade accepterat det om hon erbjudit sig.
”Inget livshotande”, konstaterade hon bara, även om hon höll för sig själv vart hon tagit kraften ifrån när hon hållit lågorna på avstånd från demonen och Nenya.
”Tipum, kan du stabilisera henne?” Frågade hon, kanske lite mer sig själv nu när de kommit undan den värsta förstörelsen och, åtminstone för tillfället, var i någorlunda säkerhet. Hon visste att Ayperos inte skulle vila innan han visste att Nenya var säker, och han behövde vila om han skulle kunna göra något alls åt Nenyas tillstånd. Och sitt eget.
-
Något motvilligt började Tipum röra sig till Nenya som låg där på bordet. Han rynkade något äcklat på näsan, som om bara uppenbarelsen var något som gjorde honom spyfärdig. För att låta en mörk rök svepa över kroppen som fick Nenyas brända och sårade hy att knottra sig i gåshud. Ögonen var helt vita hos alven som den lilla demonen hade tagit över kroppen.
Efter vad som kändes som en evighet, men som säkert inte var mer än några få minuter om ens de, försvann röken in i alven igen och han ruskade på sig och vände på klacken. Lite mer tröttare i sin hållning efter energin han gett den halvdöda vampyren.
“Lägg den halvdöda i soffan i andra rummet, så ska ni få lite mat och dryck” fnös Tipum bara, eller nästan väste medan han drog fram lite bröd och annat som nästan såg halvt uppätet ut där i skafferierna som han satte på bordet när Ayperos hade tagit Nenya i sin famn igen.
Nenya drog efter andan för att öppna ögonen halvt, hon sökte febrilt efter först Ayperos och sedan Isra. Hon öppnade munnen för att vilja säga något men fick inte ut några ord riktigt men man kunde se hur hon blev lugnare av deras åsyn där.
-
Hans krafter hade tömts, hans kropp var skör, men han nickade åt Isras svar. Något bra i detta, förutom att häxan var död, var att Isra klarat sig relativt oskadd genom detta. Han kände vreden stiga, kall och farlig, som ett eko från slaget de nyss bekämpat. Då Tipum gjorde som han bad tog han ett steg åt sidan och ställde sig bredvid Isra, väntande i en tystnad som kändes som en evighet.
När Tipum hade gjort sitt med Nenya, steg Ayperos fram igen. Han lade sin hand på Nenyas panna, och kände mer livstecken där nu än innan, kände hur hennes andetag stabiliserats. Ett svagt liv, men ett liv som kunde växa sig starkare. Hans blick fastnade på Nenya, som just då öppnade ögonen, flämtande, svag men medveten. Deras blickar möttes i ett ögonblick av stillhet, som om allt annat tystnade.
Då Nenya gav tecken på att hon var medveten om deras närvaro gav han henne en nickning.
“Vi är här. Vila nu.” sa han, en befallning men något lugnande också på samma gång. En hastig nickning åt Tipum, mer kunde han inte ge åt den andra demonen. Han såg på Nenya igen.“Häxan är död, du är fri från hennes kraft.” de var alla fria från henne, även om efterdyningarna säkert skulle leva kvar ett tag efter detta.
Isra. Han vände sig mot henne och såg på henne där hon stod kvar i rummets svaga sken, med blod på händerna och röken från templet fortfarande i sitt hår. Hon såg trött ut, men levande. Oförnekligt levande. Och stark.
“Jag såg hur du stod i lågorna, kände dig använda kraften för att hålla lågorna borta från oss.”
Hans svarta ögon mötte hennes blick, såg in i henne, som bara han kunde. Där fanns något mer bakom hennes blick, en storm av blandade känslor. Han lyfte upp Nenya för att lägga henne på något bekvämare än bordet, men inte i det andra rummet som demonen bett honom göra. Just nu skulle han inte släppa varken Isra eller Nenya ur sin åsyn. Han rynkade på ögonbrynen något över Tipum som börjat slamra med bröd och spruckna skålar som om världen inte just höll på att rasa samman utanför.Ayperos, alltid stolt och ståtlig var allt annat än det nu. Men han rörde Isra över kinden, och gav henne en svag kyss, något mer än ord som visade att han var både tacksam för vad hon gjort, och tacksam för att de alla var där nu.
Sedan tog han ett steg tillbaka, ett andetag djupt nog att fylla hela rummet, som om han lade locket på allt det som kokade inom honom.
“Vi behöver stanna här åtminstone över natten.” sa han och sjönk ned i en stol, trött och sliten nog att sjunka genom golvet. Varför kunde kroppen inte vara mer uthållig än detta? De hade ju bara dräpt ett dussintals motståndare och stridit genom eld och lågor, tänkte han lite ironiskt, vilket säkert Isra skulle känna i deras mentala band.
“Och vårt barn?” frågade han med de få krafter han hade kvar, och såg på Isra, tanken som han så ofta drogs till. -
”Tack, Tipum”, sade hon, lite lågmält och trött, men det var genuint. Hon visste att Tipum inte hade någon särskild anledning att bry sig om Nenya, men Ayperos brydde sig om Nenya, och i förlängningen så betydde ju det att även Isra behövde bry sig… Och det gjorde hon, eller hade hon gjort? Hon var osäker på exakt vad det var hon kände inför Nenya, efter att hon övergivit dem så enkelt, efter så kort tid… Hon kunde fortfarande se det hela utspela sig, hur Nenya vände dem ryggen och valde den där häxan framför dem…
Hon mötte Nenyas blick när hon för ett kort ögonblick öppnade ögonen, men hon förmådde inte dröja kvar, utan vände undan sina gråa ögon. Ilskan som bubblade upp inom henne, smärtan över sveket, var allt för bekant. Det var en känsla hon aldrig velat uppleva igen, som hon hade svurit att hon skulle slippa. Alla hon någonsin älskat eller brytt sig om hade i slutändan förrått henne. Hur hade hon kunnat tro att det skulle kunna bli annorlunda den här gången?
Drottningen hade lagt armarna i kors, som för att avskärma sig själv, när Ayperos tog till orda. Hon betraktade honom medan han ömt flyttade Nenya från bordet, men hon svarade inte på hans bekräftande ord med mer än en nickning. Sina tankar till trots så kunde hon inte låta bli att uppskatta hans ord och hans gest och hon log lite svagt åt det hela innan hon vände sig mot maten som Tipum plockat fram. Hon hade knappast någon aptit, men där fanns en tillbringare med vin som hon tog för sig av, hennes hals torr och brännande av röken.
”Du behöver vila och återfå din styrka, oroa dig inte för oss”, kommenterade hon bara efter en liten stund, osäker på vad hon skulle säga. Hur det ännu högg i sidan, hur hon inte längre kände rörelserna hon känt tidigare under dagen, hur hon fortfarande tyckte sig känna hjärtslagen, men svagare nu, med mindre kraft. Hon hoppades att det bara var trötthet, som den hon själv kände Något annat scenario ville hon inte ens underhålla.
”Skulle det hjälpa om du fick något att äta?” Frågade hon efter en sekunds tystnad, som om hon ville föra samtalet åt ett annat håll.
You must be logged in to reply to this topic.