- This topic has 26 replies, 3 voices, and was last updated 20 min sedan by
.
-
Hon behövde inte dela ett band med Nenya för att se självömkan och skammen hos Nenya. På samma gång som hon kände ett visst mått av sympati för henne så kunde hon heller inte låta bli att känna frustration. Hon försökte tänka på det Ayperos sagt, att Nenya inte varit vid sina sinnes fulla bruk, att det var häxan som vridit hennes tankar och fått henne att agera som hon gjort, men det hjälpte inte. Istället vände hon bort blicken från Nenya och såg på Ayperos istället, fäste sin uppmärksamhet vid hans ord och lät det bli syftet hon behövde för att se förbi Nenyas svek.
”Jag sade det igår och jag säger det igen, jag tror fortfarande på vår sak, men jag tänker inte låtsas som om allting är som det var innan”, svarade hon kort, hennes röst hård och saklig men likväl uppriktig. Hon skulle inte låta Nenyas svek och självömkan stå i vägen för det hon jobbat mot i så många år nu.
”Min armé är stark, men det är en lång bit att vandra genom de dödas rike utan rätt motivation, de behöver någon som leder dem. Jag kan möta upp dem och själv leda dem, men då blir ni ensamma här…”, fortsatte hon medan hon rörde sig genom rummet för att hälla upp lite vin åt sig själv. Det smakade hemskt, men det var bättre än inget.
”Märehn är en fästning. Vi kommer behöva en betydande styrka för att hålla hela landremsan, och då lämnas Me’erisia utan skydd… Kanske skulle vi kunna hålla Novigrod en stund, men då måste vi också räkna med Barastar. Kan vi vara säkra på att barbarerna inte hugger oss i ryggen?” Frågade hon, kanske mer en fråga ut i etern än ställd till någon av dem. Hon var inte säker.
”Vore det inte bättre att vänta med Märehn? Jag vill inte riskera mitt eget rikes säkerhet för en sån ociviliserad skithåla”, tillade hon med en liten frustning och ett flyktigt leende.
-
Det var svårt att se på dem båda utan att känna sig som en inkräktare i något som hon en gång varit en del av. Deras blickar, deras ord – allt påminde henne om det hon förlorat. Inte bara deras förtroende utan något i sig själv.
Hon hörde Ayperos ord – hans fråga om de kunde enas och blicka framåt. Isra som svarade hårt men ärligt. Hon kände sig liten och obetydlig. För henne hade det inte känts som veckor borta från dem. Utan som århundraden i mörkret, ensam i ett fängelse av sin egen vilja vriden till något främmande. Men hur förklarade man det? Hur bad man om förlåtelse för något man inte ens varit helt sig själv i? Och ändå var det hennes händer, hennes ord som förrått dem. Det var ingen annans ansvar än hennes.
Hon lyfte långsamt blicken mot Ayperos, såg hur trött han var men ändå så målmedveten. Mot Isra, vars hårda ord och blick fortfarande brände värre än någon eld. Hon förstod det. Hon förtjänade inget annat. Nenya drog ett djupt, darrande andetag innan hon talade. Rösten var hes, men stadig nog att höras i rummet.
“Jag vet inte om jag har rätt att säga något om… framtiden.” började hon, innan hon svalde hårt, höll Isra kvar i blicken fast det sved.
“Jag vet att jag inte har förtjänat er tillit längre. Jag förstår om ni inte vill ge mig den. Men jag vill åtminstone försöka… göra något rätt.” fortsatte Nenya fast hennes röst skälvde till men hon tvingade sig att fortsätta, nu något bestämdare, som om hon höll fast vid den enda tråd hon hade kvar att greppa.
“Om ni vill. så tar jag till Karm. Jag vet vem som kan köpas, hotas eller lockas. Jag kan ta någon med mig som vakar på mig, om det känns tryggare för er. Så kan ni tillsammans ta Mähren. Eller…”
Hon såg ner på sina händer igen, som fortfarande darrade och kanske fanns det mer än självömkan där, en genuin oro för Isra att hon skulle vara själv.
“… så kan vi stanna här först. Ta Iserion tillsammans. Den här staden kan vara en nyckel. En symbol. Vi kan använda den för att splittra Karm, för att visa världen något nytt.”
Hon drog ett darrande andetag och höjde åter blicken mot dem båda.
“Jag ber er inte att lita på mig igen. Men låt mig åtminstone försöka bevisa att jag inte är en fiende längre.” avslutade Nenya med för att sedan rynka lite på ögonbrynen.
“Men Barastar… Har inte Vesíva, eller vad hon nu heter, en god chans att övertala dem? Det där handelsgillet.”
–
Dörren gnisslade plötsligt till när den slogs upp utan någon större varsamhet, och in klev Tipum i sin alvskepnad med en likgiltig min. Han såg ut att ha lyssnat åtminstone på slutet av samtalet och kastade en blick mot Nenya som om han vägde hennes ord, men fäste snart blicken på Isra istället, med en glimt av roat förakt men också någon märklig, kantig respekt.
“Aha – ni planerar redan nästa krigståg utan mig? Så hjärtskärande” sa han, ett roat leende i mungipan. Som om gårdagens dramatik och förödelse inte fanns. Dörren slog han igen bakom sig och började skaka av sig regn och rök från sin mantel.
“Jag har gjort mitt bland de smutsiga alverna där ute. De är redo att lyssna på någon – på er. Jag kanske råkade viska några utvalda ord i deras öron om hur staden är redo att brinna för att resa sig på nytt. Och om hur de behöver en ledare som inte spottar på dem från palatsen.” fortsatte han och hällde upp lite mer vin i Isras bägare för att sedan fortsätta.
“Jag tänkte du ville veta. Det är ingen spontan revolution, men fröet är sått. Med rätt bränsle kan du få dem att sätta eld på hela rådet. Bildligt talat, förstås. Eller bokstavligt. Jag är inte kräsen.”
Blicken svepte sedan över Ayperos och Nenya, men han brydde sig inte så mycket om dem. Snarare fann han de smaklösa.
“Så… kanske är det smart att börja här, i Iserion. Förvandla denna ruttna köttklump till en utpost, en fanbärare för er sak. Sen kan ni marschera mot Märehn med en större armé. För att inte tala om vad lite kaos här kan göra för Karm… ingen gillar att stå på fel sida om en revolution.” fortsatte han och slog ut med händerna något dramatiskt.
-
Ayperos satt tyst, som en uthuggen staty i dunklet, medan Tipum kom in och annonserade vad han gjort i Iserion. Han lyssnade på Isra, på Nenya, på demonens släpande ord som om varje stavelse vägdes i hans inre. Hans blick var svart som beck men glimmade ibland till. När Tipum slutligen tystnade föll en tung tystnad över rummet. Ayperos drog in luften långsamt genom näsan, som för att smaka på röken och blodlukten i huset innan han talade.
“Bra. Låt oss planera nu, som ledare, inte som sårade älskande som slickar sina sår och läker sina brustna hjärtan.”
Han lät handen glida från Nenyas axel och vilade den mot sitt knä, ryggen rak men tröttheten fortfarande tydlig i de spända senorna över halsen. Rösten var låg men tydlig, en ton man inte kunde avbryta.
“Jag hör dig, Isra. Och du har rätt – att hålla Märehn blir en utgift i blod vi inte behöver nu, och lämnar Me’erisia för öppet. Om vi tar Iserion och Karm kommer Märehn falla av sig självt, svulten på resurser och utan förbindelser. Vi kan isolera dem, vänta ut dem. Så vi låter den hålan ruttna ifred tills vidare, medan de löser sina interna problem… Kanske vi kan elda på dem istället, så de inte har tid med oss?”
Han sneglade kort mot Tipum, inte för att ge honom någon ära men som ett bekräftande av det arbete som lagts ned.
“Alverna här är redo för oss. De är ilskna. Förbittrade. Hungriga på något annat än smuts och förakt. Du har redan sått fröet, demon. Jag och Nenya kan se till att det slår rot. Om vi ger dem en ledare att följa, ett syfte som bränner starkare än deras rädsla. Ett löfte om en rättvis drottning.”
Han lät blicken glida över till Isra igen, och något veknade i ögonen, utan att mildras.
“Du kommer vara den drottningen, en frälsare. Din armé behövs för att krossa motståndet när kaoset väl brutit ut här. Men de kommer behöva en ledare. Någon de kan se i ögonen och veta att segern är värd att dö för. Någon som du.”
Han höjde handen som för att hejda hennes invändning redan innan den kom.
“Jag vill inte separera oss, men din armé behöver sin ledare. Jag vill att du leder din här genom Tharmad. Jag känner den platsen, sedan länge. Där vilar en blodskult i det gamla riket – de dyrkar mig än som en gud. De kan leda dig genom de odödas rike om jag befaller det, och visar mig för dem. Din demon kan följa dig, om du vill. En livvakt som kan hålla dig säker.”Han såg bort mot Nenya, stilla.
“Under tiden kan jag och Nenya stanna här. Vända dessa alver till vår sak. Få dem att bränna sitt gamla styre till aska ochinvänta drottningen de alltid drömt om. Sedan då det är klat ger vi dem Iserion, men som våra vasaller. När det är gjort, vänder vi oss mot Karm. Du vet att deras vänstra flank fortfarande är öppen efter det vi gjorde i Loradon. Ett sår vi kan riva upp igen.”Han tystnade en stund, drog tummen över sin läpp i tankfullhet, sedan återtog han ordet – denna gång mjukare, men inget mindre allvarligt.
“Sedan, då vi är klara här, då vill jag att vi använder all din kunskap om Karm, Nenya.” Han lutade sig långsamt tillbaka, och rösten blev åter kall, nästan hård, som om han slog fast en dom.
“Det här är vägen jag ser. Men det finns ingen annan väg än den vi väljer tillsammans.”
Hans blick vilade tung på Isra först, sedan Nenya.
“Så vad tror ni? Och om ni håller med mig, tror ni att era kontaktvägar genom handelsgillet kan hålla Barastar borta från vår flank? Tror du de är villig att lyssna, eller köpa sig fri från att lägga sig i denna kamp?”
Sedan tystnade han igen, stilla som skuggan själv, men allt i honom spänt och närvarande.
-
Nenya missförstod henne. Hon hade aldrig varit deras fiende, hon hade aldrig svikit dem så, trots vad hon tänkt eller sagt under tiden hon var med den där häxan… Nej, sveket var i hur hon valt en annan, en främling, framför dem, framför det dem hade byggt tillsammans. Framför deras familj. Hon hade brutit bandet med Isra och frivilligt klivit in i den där häxans kalla omfamning. Som om Isra inte hade betytt något alls. Det sveket var värre.
Men hon sköt undan de tankarna och viftade också undan Nenyas ord med ena handen, som om hon inte lade någon vikt vid orden om att bevisa sig själv, som om de inte spelade någon roll. Istället tänkte hon bara på vad Nenya sagt om Vesvía, om Tipums ankomst och förkunnande och slutligen Ayperos ord om deras väg framåt och om hennes roll… Hon kunde inte låta bli att le lite vasst.
”En frälsare säger du? Nåväl. Det är en bra plan. Jag ska sända bud både till mitt råd i Me’erisia och till Vesvía… Jag vet inte vilket inflytande handelsgillet har över Barastar, men det är värt ett försök, Vesvía har visat sig lojal hitintills och om någon kan övertala barbarerna att hålla sig utanför så är det hon. Jag reser så fort jag kan och möter upp min här vid Korodosflodens mynning”, sade hon efter en liten stunds beaktande.
”Tipum, du följer med mig, jag kan inte resa själv, särskilt inte i mitt tillstånd. Om min käre make kan övertala sin lilla kult att leda oss genom Tharmad så borde resan dit och tillbaka inte bjuda särskilt mycket motstånd, men det är dumt att riskera något”, tillade hon med ett litet leende åt Ayperos håll. Hon såg inte åt Nenya. Kanske var det småsint.
-
Det kändes som att luften blev tyngre när Isra talade om sina planer. Att hon skulle resa, men kanske främst att hon inte ens såg åt Nenya. Det var kanske förväntat – men det gjorde trots det ont. Även om det var ett bevis på hur djupt Nenya sårat henne. Hon visste att de skulle skiljas åt snart. Kanske längre än de velat. Kanske för alltid, beroende på hur kriget föll ut. Hon fick inte lämna det som brann i henne osagt. Även om Isra inte ville höra på och vifta bort det som om hon var en obetydlig tjänare. Nenya sänkte blicken först, samlade sig och drog ett par djupa andetag. När hon väl lyfte den igen var ögonen glansiga men rösten stadig och beslutsam.
“Isra…” började hon, rösten inte så stadig som hon hade hoppats på. Fortfarande tvekade om det ens var en god idé, men hon tvingade sig att fortsätta och höll Isra i blicken även om den andra kvinnan verkade vilja ignorera henne.
“Jag vet att jag har brutit det lilla vi började bygga. Att det vi hade, hur sprött det än var… nu är borta. Jag förstår det.” fortsatte hon och slöt händerna hårt i knät, vitnade över knogarna över sin egna dumhet.
“Jag vet att det inte betyder mycket just nu – men jag försökte skydda dig, på mitt eget dåraktiga sätt. Jag var arg. Och ledsen. Och rädd för att förlora allt. Men allt jag gjorde var att göra det värre. Förstås kan du inte kan lita på mig nu. Jag ber dig inte göra det. Men kanske… kanske med tid kan vi våga försöka igen. Om du vill. Om vi får den tiden.” avslutade hon till sist och drog ett skälvande andetag och hennes blick vandrade ner på golvet.
“Var försiktig där ute. Snälla.” sa hon, nästan så tyst så att det inte hördes och såg bort, som om hon inte vågade säga mer. Till Ayperos sa hon inget, vad behövde hon egentligen säga? Han visste redan allt. Oavsett om hon ville det eller ej. Hon skulle göra allt som han bad om. Han såg henne fortfarande som användbar, åtminstone för en liten stund. Kanske var det allt hon hade kvar att erbjuda, sin kunskap. För ett ögonblick undrade hon om hon ens hörde hemma här längre. Men hon var här. Hon var inte död. Hon hade fått en chans – även om det inte var nåd, så var det en uppgift. Det fick räcka.
–
Tipum stod lutad mot väggen, iakttog dem alla med ett höjt ögonbryn. Han såg hur Nenya pratade – hennes darrande, hennes patetiska, nästan barnsliga vilja att bli förlåten. Han fnös ljudlöst åt det hela. Men han höll tyst, lät henne tala. Ännu en uppgörelse, ännu ett avslöjande av svaghet som han kunde lagra bort som ammunition om han någonsin behövde det. När tystnaden föll efter henne log han lite, ett snett, nästan elakt men samtidigt nöjt leende. Han slog armarna i kors och skakade på huvudet.
“Rörande. Verkligen. Jag ska försöka hålla en tår tillbaka.” sa Tipum, obrydd över ilskan som säkert bubblade i Ayperos och Nenya där och rättade till den slitna manteln på sina axlar och mötte Isras blick – den enda i rummet han brydde sig om att tala till med någon form av respekt.
“Självklart, jag ska hålla dig säker. När ska vi bryta upp? För ju förr vi är av med varandra, desto bättre för alla, tycker jag.” sa han lite retsamt vidare. Kanske en som tyckte det var lite för roligt att testa någons tålamod som han inte brydde sig om. Och det var väl förstås få saker han brydde sig om utöver sig själv.
-
Ayperos satt kvar i sin tunga tystnad och lät ordväxlingen rinna av honom som regn över sten. Hans blick låg tung över Isra där hon stod och planerade sin resa, hård, vacker och stolt som alltid. Han såg hennes beslutsamhet och kände hur något kallt men tillfredsställt drog genom honom. Hon skulle spela denna roll perfekt.
När Tipums hånfulla ord ebbade ut rörde sig Ayperos till sist, långsamt som en staty som fått liv. Han blick vandrade över Nenya, och sedan nickade han.
“Bra. Då är vi överens. Jag är nöjd med din beslutsamhet, Isra. Du är drottningen de här alverna väntat på, även om de inte vet det än. När du kommer tillbaka med din här kommer du vara svaret på deras böner. Ge dem frihet, och de kommer ge oss sin trohet. För alltid.” Han kunde se att Isra inte tog emot Nenyas ord. Och det var kanske bäst så för tillfället. Försoning fick växa i karg jord eller inte alls. Men han hade noterat hur Nenya ändå försökt, nästan bönfallande, men utan krav.
Han lät orden falla hårt men ärligt, som slägga på smidesstäd.
“Jag kommer förbereda kultens ledare på din ankomst. Jag ska kalla på dem så att de väntar på dig, vördnadsfulla och redo att leda er genom Tharmad. Min röst når längre än ögon och öron ser. Som den alltid gjort.” De visste nog båda två att han hade medel att kommunicera på distans, precis så som han tränat dem att göra innan allt detta med häxan påbörjats. Blicken gled till Tipum, och i hans ögon glimmade något kallt och varnande. På Tipum litade han inte, det hade han aldrig gjort. Men han visste att demonen var lojal till Isra på sitt egna vidriga sätt. Han visste att demonen inte skulle låta Isra komma till skada, om han kunde undvika det. Han hade också hört hur Tipum hånat dem alla, men samtidigt lovat hålla Isra säker. Ett löfte insvept i giftig ironi var likväl ett löfte. Det skulle få duga nu utan bättre alternativ.
Han lät sedan blicken falla på Nenya, studerade henne i tystnad då hon talade med Isra. Hon skulle bli kvar där med honom, leda alverna rätt för att förbereda dem för Isras ankomst. Om någon kunde navigera Iserions politik och hur man klädde lögner i silke var det hon, bara hon kunde kontrollera sitt temperament. Till Nenya skickade han en kort tanke, inte ord men en känsla, tung som jord men varm i sitt inre sken. En bekräftelse på att bandet dem emellan ännu fanns kvar, att hon inte bara var ett redskap bland andra. Visst, hon skulle behöva bevisa sitt värde på nytt, bevisa sin trohet med gärningar och inte löften, men han hade inte kastat sig in i lågorna för henne om allt de delat varit obetydligt. Han såg på Isra – såg hur hon avfärdat Nenya men ändå stått kvar, orubblig, fast i sitt beslut. Stark nog att leda, stark nog att döda om det krävdes. Det var den Isra han behövde.
Han lät handen vila på sitt knä, höll blicken kvar på Nenya en stund innan han såg på dem båda och tog till orda.
“Hur snart är du redo att resa?” Rösten var hård men bar också en strimma av oro som bara de som kände honom väl kunde höra. Han visste att hon skulle känna det i sig – inte bara orden utan också tanken bakom dem, den dolda rädslan för att skicka henne, speciellt med tanke på barnet, men också nödvändigheten i deras mål.
Han höll hennes blick, stilla men fylld av bister beslutsamhet. Planen var huggen i sten i hans sinne. Men genom bandet dem emellan skulle hon känna att han väntade på hennes val. Att trots nödvändigheten i deras mål skulle det vara hennes beslut när detta skulle ske.
-
Till viss del kunde hon kanske förstå Nenyas envisa försök att be om ursäkt, att försöka förklara sig, men det irriterade henne likväl. Hon hade gjort som Ayperos bad dem om, hon ignorerade det som hänt, sköt det undan sig för att fokusera på den stora bilden, den framtid som de försökte bygga, men Nenya fortsatte riva upp såret. Ilskan som blixtrade till i hennes ögon när Nenya försökte förklara var tydlig, men hon sade inget utan höll det för sig själv, tankar för när hon var ensam.
”Du behöver inte oroa dig, jag har ingen fallenhet för impulsivitet”, svarade hon bara kort, kanske lite hårdare än nödvändigt, men det var ju sant. Hon hade lärt sig av sina misstag.
”Jag sänder bud med detsamma och ger mig av så snart jag lyckats ordna fram en häst, proviant och lite nya kläder. Nog för att jag ska resa in i de dödas rike, men jag skulle föredra att göra det utan att lukta lik och rök”, fortsatte hon när Ayperos frågade henne om när hon kunde ge sig av. Trots allt var det kanske som Tipum sade… Bättre att de skildes åt förr snarare än senare. Ändå grämde det henne att behöva resa utan Ayperos, han var trots allt hennes främsta skydd och efter all tid de spenderat tillsammans så hade hon faktiskt börjat känna sig tillfreds, som om hon funnit en plats där hon hörde hemma, där hon var önskvärd, ja kanske till och med älskad, på ett vis. Men det var förstås så hon känt med Nenya också, och se hur det gått…
”När jag tänker efter tror jag också att jag vill ta ett bad först. Ni borde göra detsamma, båda två”, tillade hon med ett litet leende åt Ayperos håll innan hon såg mot Tipum.
”Kan dina kontakter ordna med det, Tipum?”
You must be logged in to reply to this topic.