Som vanligt när Finn var nervös letade hans händer efter hans skjortkant som han krampaktigt höll i båda händerna och drog i för att lugna sig själv. Om skjortan någon gång varit vit, kunde man ifrågasätta det var snarare i en prickigt brunsvart mönster med alla fläckar han fått av att han så ofta spillde på sig själv. Trots att han försökt få bort dem, verkade de flesta fläckar aldrig försvinna förutom när det blev hål i tyget.

“Men…” började Finn när han hörde Corrins röst. Att gå emot vad Hudd sagt brukade aldrig riktigt leda till det bättre. Dessutom var väl ett löfte ett löfte? Å andra sidan kunde Corrin påminna honom om löftet att de två alltid skulle hjälpa varandra, speciellt i svåra tider. Men något inom honom sa att det här kunde gå fel. Vad kunde alla färger och höga explosioner från huset betyda? Knappast något åt det bättre hållet. Han avbröt sina tankar och hoppade till när han kände Corrins hand på sin axel och lyckades slå till sin armbåge i väggen så att han fick en strålande smärta genom armen.

Det var inte riktigt någon idé att klaga, när Corrin hade den där blicken och självsäkra tonen var det sällan Finn kunde ändra hans tankar. Ett litet jakande kom ifrån Finn till slut och han såg upp på Corrin, inte för att man kunde se Finns gröna ögon under det kastanjebruna luggen som skyddade honom från omgivningen.

“Men… Tänk om… Och dessutom… Vad om” försökte han, men verkade inte riktigt kunna formulera ett bra svar.

Finn följde lojt efter Corrin, lite som en skamsen hund som visste att han inte riktigt fick lov att göra det och inte ville ha bestraffning. Han följde efter honom in i studierummet och när han skulle fånga upp dörren lyckades han slå till ett litet klot som började rulla ner för hyllan. Ögonen spärrades upp på Finn. Inte nu. Inte bara någon sekund innan de hade börjat hitta värdefulla saker. Han kastade sig fram för att försöka hinna få tag i klotet innan de nådde marken. Klonk. Klotet slog hårt i marken och det verkade som om det gick itu. I samma sekund som Finn hade kastat sig fram hade också dörren lyckats slå igen med en hård smäll som säkert skulle väcka många.

Skamset reste sig Finn upp och skakade på huvudet febrilt.

“Förlåt, förlåt mig Corrin. Men… men vi borde… innan… ja… innan någon kommer!” väste Finn högt samtidigt som han snubblade på orden.

De hade så klart inte brutit sig in i vilken gubbes herrgård som helst. Nej detta var herrgården som tillhörde den berömde magikern Encaz. Dessutom var han inte bara en berömd magiker, utan här var han Encaz, den första magikern.  ‘Vad har jag sagt?’ kunde man höra hans stämma, en ilsken farfaderlig röst.

‘Ingen ska under någon som helst omständigheter gå in i mitt arbetsrum!’ och det var tydligt att detta inte var en man man argumenterade mot. Hade de två ungdomarna haft lite vett i skallen hade de troligen gjort lite mer undersökningsarbete innan de bröt sig in i just detta hus. Med hårda steg och ett bestämt handtag öppnades dörren och Encaz steg in.

Man hade kanske förväntat sig att en berömd magiker skulle ha en spetsig hatt, ett långt imponerande skägg och ett lika imponerande långt hår. Magiker i alla berättelser brukade ju dessutom ha en lång kappa, med komplicerade och mystiska symboler sydda i linningen. Dessutom skulle han vara lång och stolt. Men mannen som stod vid dörröppningen var inget av dessa saker. Han var inte speciellt lång, och hade en något rund mage, rakat huvud och ett kort vältrimmat vitt skägg som inte var speciellt imponerande. Dessutom var han bara klädd i en enkel vit linneskjorta och bruna byxor.

Men det var något i de där klara ljusblå ögonen då han såg sig omkring. Det var dödligt tyst i rummet, som om rummet själv höll andan under den åldrade mannens blick då han såg sig omkring. Misstänksamt betraktade han fönstret, och han visste för ett faktum att han inte öppnat det. Hade någon av de idiotiska flickorna gått in och städat och vädrat här trots att han uttryckligen sagt åt dem att inte göra det? Med en bestämd rörelse la han fast fönstret, för att se vilken annan oreda det fanns där inne.

‘Vid alla demoner…!’ sa han irriterat då han såg vad som låg på golvet. Vad man kunde tro var ett klot var defakto en mycket dyrbar magisk artefakt från urminnes tider. En slags klocka, som mätte tiden på ett mycket mer exakt vis än man gjorde idag. Och nu hade den öppnat sig och lossnat från sina gängor. Men det var inte mycket att göra. Han skulle nog få reda på vem som hade ställt till med detta, och de skulle få förklara sig inför honom.

Men det som låg på hans tankar först var att reparera detta teknologiska underverk, som någon hantverkare i världen hade konstruerat tusentals år sedan. Med förvånansvärd vighet för en så gammal man böjde han sig ned och plockade varsamt upp delarna, för att sätta sig vid sitt skrivbord. På sig placerade han ett par glasögon med många linser och attrapper, för att ta fina verktyg i sina händer och börja se hur mycket skada som var skedd. Det enda ljudet som hördes i rummet var ohörbart mumlande från honom, och det lätta metalliska skruvandet från hans verktyg.

• This reply was modified 4 år, 11 månader sedan by Amdir.

Encaz var så djupt inne i sitt arbete att han knappt var medveten om rösten och rörelserna i arbetsrummet först. Men det var som om en envis fluga irriterade honom, och till sist fick han höja sin blick irriterat från sitt arbete.
‘Vad?!‘ snäste han irriterat över avbrottet i sitt arbete. Han hade så klart fortfarande sina glasögon med alla dess varierande linser på, vilket förvrängde hans blick då den inte var riktad på ett litet objekt som den aritmetiska klockan, utan på en människa som den framför honom. Flickan var uppenbarligen dum, men ny, så han fick väl ge henne en chans. Hennes smicker var snarare irriterande än något annat, och han gjorde en handviftning mot dörren. Men han hade också en liten svaghet för unga flickor, och hon försökte väl sitt bästa.

‘Ja, ja. Låt mig arbeta ifred nu! De andra flickorna borde ha sagt åt dig att mitt arbetsrum är något ni inte ska städa eller gå in i.’ sa han lite buttert och vände sin blick tillbaka mot klockan, som var mycket mer intressant än vad det nu var flickan vid dörren försökte med.

Det var som vanligt, inte hade Finn något att säga åt Corrins agerande. Han stängde hastigt sin mun, inte ville han stå där och gapa som en dum fisk. Men han visste det. Klart det skulle gå illa! Det var inte som om det hade varit den bästa idén. Speciellt inte med han själv. Och vad skulle nu de andra tro? Om de ens kom ut från denna märkliga mans hus. Tänk om de skulle trolla dem båda till grodor, och vem skulle vilja kyssa dem då? Ja, han hade ändå hört att flickor kysste grodor som var prinsar. Men varken Corrin eller Finn hade den lyxen.

Han tryckte sitt öra mot dörren och lyssnade på vad som skedde utanför. Det verkade som om mannen inte var allt för intresserad av Corrin. Fast, var det så märkligt? Corrin var inte den vackraste pojken, och definitivt inte flicka. Tänk positivt! Kanske var mannen blind? Eller åtminstone något fel, på ögonen eller i skallen.

Frågan var när han skulle smyga sig ut. Han lade en avvaktande hand på dörren och svalde. Nu?

För allt hans smygande så spelade det inte så stor roll, trots att Encaz var gammal var han inte döv. Och heller var han inte blind. Dörrens knarrande kunde lika väl varit ett stort skrik i den spända tystnaden som låg mellan Encaz och flickans pladdrande. Gubbens uppmärksamhet vände från den så kallade flickan till den andra bakom honom och hans ögon smalnade.
‘Så…’ sa han med en kylig blick. ‘Nu kommer sanningen fram. Ni försöker komma in här, och tror ni kan lura mig?’ han vände sin blick mot flickan och sa med betydligt högre röst.
‘MIG?!‘ hans röst var fruktansvärd, och det var som om det låg tung magi i luften som fick alla omkring honom att vilja gömma sig och kura ihop sig i fosterställning.

‘Jag är Encaz, den förste magikern!’ och hans iskalla blick föll på den såkallade tjänsteflickan som försökt lura honom. Nu då han hade sin fulla uppmärksamhet på denne så var det ju tydligt att det var en pojke i förklädnad och inget mer.
‘Så vad ska vi hitta på med er?’ frågade han, hans röst fylld med sammanbiten ilska, och hans blick pressades hårt på Corrin. Det var som om de isblå ögonen såg rakt in i honom – verkligen djupt in i hans själ, förbi utseendet och allt som fanns på det yttre. Som om han slet sig genom alla Corrins minnen och allt som definierade Corrin som person. Trollkarlen var inne i hans sinnen och slet genom allting på ett ögonblick som både kändes som en evighet, och som också bara tog några andetag, men det var ingen behaglig upplevelse.

Och Encaz höjde sin röst, och fyllde rummet med ord de inte kunde förstå. Hela rummet tycktes vibrera, darra och flimra av maktens ord som fyllde det lilla utrymmet och trollkarlens blick var som en låga. Och han uttalade Corrins sanna namn, det som definierade honom och gjorde honom till den han var. Det som gav Encaz full makt över honom, och med några ord gjorde han små förändringar i vad som definierade honom. Ändrade de fundamentala beståndsdelarna som spred sig som eld i hans kropp. Som skulle förändra honom gradvis.

‘Eftersom du tycker så mycket om att spela roller så ger jag dig en ny permanent en. Ge er härifrån och kom aldrig tillbaka!’ ropade han. Så klart var ingenting permanent, men det skulle krävas en hel del sökande och självreflektion för att kunna bryta det Encaz placerat över Corrin.

Makten och den olidliga tyngden i luften försvann med ett, och den gamle mannen tycktes igen inte vara något mer än en gammal man.
‘Nå? Var jag otydlig? Gå!’ ropade han.

Trollkarlens ord och agerande hade skrämt Finn. Fast samtidigt blev han lättad över att de kom iväg så lätt. Lite för lätt… Han hörde Corrins ord och svordomar. Det hela fick honom att sänka huvudet lite skamset. Han hade varit tyst, det var den förbannade dörren som inte kunde smyga! Dessutom anklagade han honom för att inte ens klara av att bära hans kläder. Nej. För en gångs skulle han faktiskt säga till på skarpen. Inget meserier denna gång. Han samlade sig mod och lät blicken fara upp, men märkligt nog tycktes Corrins huvud mycket närmare än vad det brukade vara.

“Vad fan..!” utbrast Finn, kanske inte helt vad han menade men kunde inte rå för att fastna med sina gröna ögon vid Corrins bröst som var mycket mer charmigare och riktiga nu. Han ruskade på huvudet. Hade han inte tagit bort dem? Han kunde inte rå för att flina lite, men skulle hjälpa honom att få ut kläderna ur bysten och räckte sig ner under klänningens öppning. Ett litet förvånat läte kom ifrån Finn när han istället kände något annat där. Hud? Vad i?

“Vad fan är det för kläder du stoppat in nu då, Corrin?” frågade han, lite tafatt för att fortfarande ha kvar handen där och lite förbryllat se på honom.

Vad i? Det enda som dök upp i hans huvud var frågorna vad, varför och hur? Det såg groteskt ut på sättet som Corrin förvandlades framför honom. Han hade inte ens en tanke på att han fortfarande hade handen på Corrins bröst. Bröst?

Generat drog han undan sin hand och bet sig i underläppen för att skaka på sitt huvud lätt.

“Vad var det jag sa! Vi skulle aldrig gjort något innan resten av… Se på dig! Du är en flicka!” utbrast han och ännu en gång lät han sin hand röra vid Corrins bröst. Som om han inte riktigt trodde på det han sa.

Corrins ljusa röst fick Finn att vakna till och generat drog han undan händerna och stoppade dem i sina fickor. Han svalde och skakade febrilt på huvudet. Det här var inte bra. Vad skulle de göra nu? Det var knappast som att Hudd skulle ta emot Corrin som flicka.

“Vi måste fly” påpekade Finn, hastigt och tog tag i Corrins hand för att börja springa in mot andra gränder. Gränder som inte var Hudds, för de skulle ha börjat söka efter dem när de inte kom hem den tidpunkten som var avtalat.

“Fast… kanske du passar bättre som kvinna, Corrin” sa Finn med ett litet skratt när de stannat och hämtat andan.