- This topic has 62 replies, 4 voices, and was last updated 5 år, 9 månader sedan by
.
-
Audgisil såg på Ranghildr, och sedan Gerda, innan han med en suck reste sig. Han visste själv det var bäst att stiga åt sidan, så han inte skulle bli frustrerad på völvan då hon uttalade sina spådomar. Inget var hugget i sten, det visste han. Men Gerda var familj, och han var tvungen att respektera Ranghildrs önskan att blanda in henne.
Gerda steg fram förbi Ranghildr, och satte sig ned på golvet framför Maeve.
‘Se in i mina ögon, Maeve.’ sa hon. Rösten var inte befallande, men det fanns ändå en auktoritet där som på något vis var mer djupt rotad än Audgisils eller Ranghildrs. -
Trösten hon fick av sin mors lätta beröring var flyktig och snart försvann också hennes far från hennes sida. Gerda tog hans plats istället och när hon bad henne att se upp och möta hennes blick så kunde hon inte säga emot. Hon gjorde som hon blev tillsagd och vände sin blick mot Gerda och mötte de gröna ögonen med sin egen blick.
Det fanns rädsla däri, men bakom den låg den styrka som skänkts henne. Hon visste inte hur mycket völvan såg eller hur mycket hon redan visste, men hon var rädd att hon på något vis skulle se vad hon hade gjort och avslöja det för hennes familj. Det hon gjort mot männen i Vinterskog var mer än bara grymt.
-
Det var rätt beslut. Det var rätt. Det var rätt beslut. Ranghildr kunde inte tvivla nu, det var redan gjort. Inget i det skulle ändras. Gerda hade trots allt redan sagt att Maeve var ämnad till mer än Draumrheim. Om det stillade hennes oro, eller skapade mer, var hon inte säker på. Tänk om det bådade värre situationer?
När Gerda bad hennes dotter att se in i hennes ögon, drog Rangihldr efter andan och tycktes inte andas ut först utan höll andan. Rädd för att något skulle ske. Med så tysta steg som möjligt ställde hon sig bredvid Audgisil och sökte efter hans hand för att trycka den hårt med sin.
-
‘Visa dig för mig…’ sa völvan, hennes gröna ögon intensivare än förr. Det låg makt i hennes ord, som gick djupare än vanliga ord och kanske till och med djupare än magi.
‘Visa mig, Oden, vad du genom ditt kärl i denna flicka gjort. Visa mig vad din vilja är.’ völvans medvetande rörde vid Maeves, och de verkade båda försvinna ut ur deras kroppar, in i mörkret och ljuset som var deras sinnen – eller kanske något mer? Völvan och Maeve stod i denna tomhet framför varandra, och Gerdas intensiva blick var fäst på Maeve.‘Visa mig din gåva.’
–
Audgisil såg på de två kvinnorna som stirrade in i varandras ögon, men för övrigt inte rörde en muskel.
‘Vad händer?’ frågade han Ranghildr. -
Det var lätt att förlora sig i völvans blick och snart nog fann hon att det var precis vad hon gjort. Hon kunde inte längre känna de mjuka fällarna under sig eller den dunkande smärtan i ryggen, det var som om hon hängde i ett intet, eller snarare svävade. Var det något under hennes fötter? Hon såg ned men såg bara mörker och lyfte därför blicken igen för att betrakta völvan som nu verkade stå där framför henne. Hon kunde höra henne ge en befallning, men det var som om hon själv inte kunde svara på den. Istället drogs hon bakåt i tiden till dess att hon åter stod i Vinterskog och såg ned på sin sovande form.
Hästen var bunden vid ett intilliggande träd och hängde trött med huvudet. En eld knastrade hemtrevligt och lös upp hennes sovande gestalt med ett mjukt, varmt ljus. Röster hördes i fjärran och snart nog dök fler gestalter upp, fem till, män, alla klädda varmt och bärandes vapen. Ett perfekt tillfälle att ta inte bara de få rikedomar som flickan hade på sig, men också stilla den hunger som bara kunde mättas genom en kvinnas närhet, något som dessa män inte haft på flera månader, kanske mer?
De var ganska snabbt över henne och trots att Maeve denna gång stod vid sidan om och såg på händelser som redan passerat så kunde hon inte låta bli att rynka på näsan åt fegheten. De gav sig på en sovande, ensam kvinna. En av männen hade börjat rota igenom hennes väskor, två stod vid sidan och såg på, medan de resterande två höll fast henne och försökte riva av henne kläderna. Allt därefter gick snabbt. De hade uppenbarligen inte väntat sig att hon skulle vara mer än duglig både med och utan vapen och efter att ha givit en av männen ett slag rakt över ansiktet som mer än troligt bröt hans näsa så eskalerade konfrontationen. Mannen som suttit gränsle över henne och fått sin näsa bruten var först att dra vapen när han stapplande kom upp ur snön. Hans svärd var det första att köras ned i hennes blottade rygg och hans kamrater var inte sena att följa upp med fler stötar och hugg till dess att hon föll ihop.
Rösten som fyllde tomrummet sen var varken hennes eller någon av männens. Det var en djup, mörk röst som tycktes eka runt omkring dem i tystnaden. Stig upp du stolta, känn kraften i din arm. Skärvor från en gammal tid, avlad ur is och frost, född med urgammalt blod. Jag kallar dig, av Oden vald, hamnfolk av Ulfhednas börd till vredens trans och björnens dans.
Och så reste hon sig ur snön igen, såren gapandes över hennes rygg och med blod i ansiktet. Hennes ögon var svarta när hon gav sig på männen igen och trots att de högg, slog och sparkade så föll hon inte ned igen, inte för ens den sista mannen låg på marken framför henne och hon med sin kniv karvade i huden över hans rygg och med sina bara händer bände ut revbenen och slet ut både lungor och inälvor. Först då stapplade hon bakåt med en suck och föll med ansiktet ned i snön. Samma röst som väckt henne talade då åter och spann en profetia om kommande tider.
Vargtand och björnram, eld och stål, brutna löften, ett förgiftat land. Blodiga vingar skuggar mark. Sakta sluter sig Hels hand. Du kallar björnfot och gråben, svurna samman i ed. Söner och döttrar av Norden, sprungna ur samma mull, åter samlade till offer, blot och lov till Oden. Seger till Midgårds barn mot nidingars hat. Hammaren faller med ett dån, horn blåser till sång. Blodörn ristas för nid under vedergällningens tid. Ulvpälsar i kampens raseri, blodiga sköldar spruckna, bevingade ormar, blodörnens tid, vedergällningens tid!
-
Völvan betraktade allt framför sig i tystnad, och vad hon såg tycktes nöja henne. Hon hade hört gudarnas röst genom Maeve och var än en gång övertygad om att släkten Ulfhedna var ämnade att styra, och således också ämnade för något stort. Kanske inte bara för dem själva utan för hela deras folk.
Medan völvan och Maeve såg varann i ögonen reciterade hon orden Maeve hört i sitt huvud i en monoton ton som bara kunde höras då völvorna talade spådomar och visioner. Audgisil lyssnade intensivt på vad som sades, och såg på Ranghildr något förundrat, men samtidigt var han lite rädd för vad allt detta skulle betyda för Maeve.
Till sist släppte völvan greppet om Maeve och de båda var tillbaka i Ulfhednas salar på toppen av Frostheim, och Gerda drog ett skälvande andetag.
‘Oden har valt ut henne. Men framtiden är oviss.’Audgisil nickade lätt, och upprepade orden gång på gång i sitt huvud för att minnas dem.
‘Maeve, hur mår du min dotter?’ frågade han. -
Ranghildr hade hela tiden stått bredvid Audgisil. Ett krampaktigt tag om hans hand samtidigt som blicken vandrade mot dörren lite nervöst. Om någon skulle sätta foten innanför dörrkarmen skulle hon utan tveka ge dem en rak höger. Inte för att någon skulle stiga in oinbjuden någonsin annars. Men vem vet? Kanske det var en outtalad önskan att någon avbröt dem. Något sätt att stilla sin oro, rädsla och ilska att inte kunna göra något.
Orden som fyllde rummet med sin ödesmättade sanning gjorde att Ranghildr fick rysningar längst sin ryggrad. Det kändes som en evighet tills Gerda drog ett skälvande andetag som nästan var som en vindpust som ven förbi. Utan att bry sig om att hennes kusin fortfarande var vid Maeves sida kastade hon sig nästan ner på knäna framför Maeve för att se hur hon mådde. Lite avvaktande och försiktigt, som om hon var rädd för att väcka ett sovande rovdjur sträckte hon fram en hand för att stryka sin dotters hår milt ett par gånger. Sedan letade hon fram sin dotters hand för att omfamna den med sina båda händer. Hon sa ingenting, för vad var det för idé? Audgisil hade redan ställt frågan som fanns i hennes tankar.
-
Det nästan sög till i magen och så var hon inte längre i Vinterskog utan tillbaka på de mjuka fällarna i sin faders salar. Hennes ögon tycktes för en sekund vilda, som om hon inte riktigt visste vart hon var, men hennes mor som försiktigt strök henne över håret och hennes fars röst påminde henne. Dessutom var smärtan i ryggen tillbaka, så nog var det verkligheten.
”Som om hundra jättar stampat mig i ryggen”, pustade hon slutligen ut, lite förvirrad över vad som nyss skett men ändå mer sig själv nu än innan. Hon försökte skämta, men hennes utmattade och skrovliga röst fick det hela bara att låta förebådande.
-
Oron för systern ristad i de underliga ögonen. Ögon som olikt syskonens skiftade i gult nästan och förstärkte hans skarpa ansiktsdrag och fick dem att nästan se en aning rovdjursaktigt ut. Ju äldre han blev desto skarpare blev dragen. Näsan smal och spetsig, nästan näbblik o de gulaktiga ögonen är vakna, vaksamma. Eirik, den av syskonen som kanske var den mer eftertänksamma, ensamvargen eller hade i alla fall blivit med åren. Nu utföst från rummet där Maeve befann sig med deras mor och far och völvan som Eirik hade stor respekt för. Själv satt han framåtlutad på den av ålder nötta och mörknade träbänken vid eldstaden. Armbågarna vilandes mot knäna medan han tankfullt, oroligt petar i elden med en pinne.
Något hade hänt Maeve och han fick inget veta.. det kändes på något sätt orättvist men samtidigt vågade han inte riktigt sätta sig upp mot sin far och mor i det här då han sett moderns oroliga ansikte. Han fick vänta.. snart nog skulle han få en möjlighet att tala med Maeve, fråga sin far om vad som hänt. Med en liten suck sträcker han på sig där han sitter, rätar upp den smala kroppen, muskulös, senigt så och inte alls som broderns som hade mer kraft i sin kropp än vad han själv hade. Så lika men ändå så olika. En lätt huvudrörelse, inte helt olikt den en rovfågel brukade lägga sig till med innan han reser sig upp, rastlöst ser han mot dörren och kan inte längre motstå frestelsen. De mjuka stövlarna med sina lädersulor gör knappt något ljud ifrån sig när han går över golvet bort mot trädörren till kammaren där Maeve fanns. Enkelt klädd i en tunika i tunt ylle, mörkgrön till färgen och som slutar strax ovanför hans knän, byxor av skinn, mjuka och praktiska som i allt.. några smycken syns inte förutom den amulett han hade kring halsen i en tunn läderrem. Till skydd och en gåva..
Knackar mjukt på dörren men väntar inte på att den ska öppnas utan öppnar den själv och tar sig tyst in i rummet. Blicken går genast och oroligt mot Maeve men lättnaden sprids över honom när han ser att hon i alla fall är vaken. Han ser sedan mot sin far, sin mor med frågande blick.
”Hur mår hon? ”
Oro och omtanke i hans röst, sedan med en kort blick mot Vövlan, som om han och hon delade en hemlighet, en snabb rörelse med nacken igen, något som var så karaktäristiskt för just honom, den där snabba fågelliknande rörelsen.
”Maeve? Syster.. ”
-
Audgisil satt på huk framför Maeve med ryggen vänd mot Eirik, och då sonen talade vände han huvudet bara så lätt åt sidan utan att riktigt se på honom men ändå tilltala honom.
‘Sa vi inte åt er att vänta utanför?’ frågade Audgisil, inte hårt, art eller högt. Han behövde inte ta sådana knep för att visa då han var missnöjd, för han hade aldrig varit en man som tog till hårda ord utan fick respekt på annat vis. Det var små gester och en lätt spändhet i hans axlar som visade att han inte välkomnade Eirik just då. Men till sist drog han ett djupt andetag och hans axlar slappnade av. Långsamt reste han sig, och bakom Eirik kunde han i dörröppningen se Asgeir och även Kettil.
‘Jag ser att jag inte kan hålla någon av er borta.’ sa han och drog en hand genom sitt blonda ljusa hår.
‘Er syster behöver vila, och ni får helt enkelt vänta med er nyfikenhet och oro.’
Audgisils ljusblå ögon betraktade dem alla, en efter en, men något lugnt fanns där trots att han var skärrad över vad som skett Maeve. En självsäkerhet som en hövding alltid måste ha.
‘Hon kommer att klara sig.’ -
Att Maeve hade skämtat fick henne att skratta i några korta utandningar. Åtminstone var det ett tecken på att hon fanns där. Hon böjde sig fram för att placera en mild kyss på hennes hjässa och stryka undan några hårstrån som fanns i hennes ansikte. Försiktigt log hon, även om det fanns en oro där bakom ögonen försökte hon att inte visa den för sin dotter.
”Det kommer att bli bättre snart, Maeve” sa Ranghildr, hennes röst mer övertygad än hon egentligen tänkt och hon höjde blicken för att se på sin dotters inlindande rygg. Åtminstone hade det inte blött allt för mycket igenom nu och det tydde väl alltid på något väl. Men hon skulle hålla ett vaksamt öga på hennes sår och feber. Så som hon alltid hade gjort.
Knarrandet från dörren hade fått Ranghildr att snabbt sända en hård blick mot ljudets källa. Vem vågade lägga näsan i blöt? Näven som inte höll Maeves hand milt, knöt hon. Redo att drämma till idioten som steg in. Blicken mjuknade när hon fick se Eirik, Asgeir och Kettil. Lite förvånad var hon nog, trots allt var det han som alltid hade varit mer tillbakadragen och tyst. Oron lyste genom alla hennes söners ögon och hon strök ännu en gång sin milda moderliga hand över Maeves hår och strök tummen ömt över hennes handrygg. Sedan reste hon sig upp och gick fram till Eirik.
”Det har varit en lång resa för er syster, hon behöver vila.” sa hon, med en röst som var lugn och samma självsäkerhet fanns hos Ranghildr som hos Audgisil. Hon gav till en suck och trots att Eirik, som hennes andra söner, inte längre var små, skulle de alltid vara hennes pojkar. Hon lade en arm om sin son och strök handen mjukt över hans arm för att sedan vända honom mot dörren igen.
”Allt kommer bli bra… Maeve lever och är hemma igen.” fortsatte hon, om det var för att övertyga pojkarna eller henne själv var oklart men hon nickade sedan intygande till det hon sa.
-
Jo, det kändes i varje fall som om hon skulle överleva, trots smärtan och febern. Kanske var det en falsk trygghet som kom av att vara hemma igen, eller för det völvan sagt om att hon var menad för något mer. Då skulle hon väl inte kunna dö?
När Eirik smög in i salen där hon låg så gav hon sagda völva en något varnande blick, rädd att hon skulle avslöja det hon nyss sett för hennes bröder. Det hade alltid funnits någon form av konkurrens mellan syskonen, vem som var bäst, störst och snabbast, men det här var annorlunda, det var inget att skryta om. De kanske skulle se annorlunda på henne om de fick veta. Så hon gav sin varnande blick och vände sedan de blå ögonen mot Eirik när han tilltalade henne, trots tillrättavisandet från båda deras föräldrar.
”Jag dödade en lindorm, Eirik. Slå det”, sade hon med den där hesa, trasiga rösten som nu, efter att ha använts mer än den gjort på flera dagar, började ge vika igen och bli mer av ett lågt, hest väsande än något annat. Men det fanns ett leende på hennes läppar, ett leende som mer liknade ett flin på grund av det lilla ärret hon hade i ena mungipan. Kanske var det också delvis febern och delvis alkoholen som hon klunkat, men hon verkade knappast så skarp som hon vanligen var, men det var likväl ett gott försök att styra ämnet till något annat än vad som hänt henne.
-
Han ser upp, möter sin fars blick och i hans egen med gula stänk syns det att han vet att han gjort något han inte borde men föräldrarna var inte de enda som var oroliga för Maeve och inte de enda som älskade henne. Dessutom var syskonen knappast några barn längre och ansåg nog att de hade lika stor rätt som föräldrarna. Fast respekten för fadern och modern hade ändå gjort att de väntat så pass länge utanför dörren ändå som de gjort. Faderns ord är egentligen det enda han och syskonen behöver för att lugna sin oro. Det och att höra Maeve tala. Han ger sin mor en försiktig blick när hon kommer fram till honom, känner hennes arm trygg och varm över sina axlar samtidigt som han låter sig vända sig om. Han kan dock inte låta bli att hejda sig då han hör Maeves ord vilka får honom att stanna till, vrida sig runt en aning i sin mors grepp och med ett litet flin knycker han på nacken sådär rovfågelslikt som alltid var hans sätt. Det glimmar till ltie i hans gulbestänkta ögon när han möter sin systers blick helt kort, flinar till igen.
”En Lindorm? ” Frågar han henne som om han trodde att han hört fel men han trodde henne, om inte annat så var skadorna hon åsamkats bevis nog. ” Bra gjort lilla syster! Den dagen du säger att du kan flyga ska jag leta rätt på och döda en lindorm jag med. Fram till dess anser jag inte att jag behöver slå dig i något. ” Han flinar retsamt mot henne innan han vänder sig om och ger sin mor en kort blick, lugnande kanske nu när han sett att systern mådde bra efter omständigheterna. Hon kunde fortfarande ge bröderna på nöten och det var ett gott tecken.
” Du får berätta allt sen Maeve! ” Säger han innan han med sin mors arm om axlarna rör sig tillbaka mot dörren. Motvilligt dock, ville egentligen stanna kvar där i rummet.
-
Audgisil log lite över ungdomarnas ordväxling, och skakade lite på huvudet. Allt hade alltid varit en tävling mellan dem, men samtidigt gjorde tävlingen dem starkare, och med tiden skulle de alla behöva vara så starka de kunde.
‘Ge mig lite tid med flickan, så ska jag göra vad jag kan för henne.’ sa völvan till sist. Audgisil tvekade först, men nickade sedan efter en blick på Ranghildr.
‘Kom, låt oss lämna dem ifred ett ögonblick.’ sa Audgisil och lade en arm om sin son och gick ut ur rummet, till en annan kammare. Där satte han sig ned.
‘Jag behöver mjöd.’ sa han tankfullt, men riktade det åt sina söner.
–
Inne i rummet studerade völvan Maeve en stund innan hon tog till orda.
‘Jag kan hjälpa dig kontrollera din förmåga, om du vill.’ sa hon stillsamt.
-
Ordväxlingen och små bråken mellan syskonen hade alltid roat Ranghildr, även om det drog henne till vansinne när de var små. Med en liten drömmande blick såg hon mot dörren. På något sätt hade hon föredragit då de hade den mindre huset. Eller kanske det var tiden i sig hon hade föredragit… Det var inte förrän hon kände Audgisils hand om Eirik samtidigt som hon vaknade ur sin tanke gång.
“Mjöd…” sa hon, fortfarande lite disträ och strök sin hand fortfarande över Eiriks arm medan hon verkade vara i någon annan värld fortfarande. Olik vem Ranghildr egentligen var.
“Mjöd skulle sitta fint, ja” svarade hon sedan efter att ha kastat en blick mot Maeve och völvan, som för att försäkra sig om att de fortfarande var där.
-
Hans gensvar fick henne bara att flina lite drucket innan hon lade ned huvudet på de mjuka fällarna igen. Hennes föräldrar verkade inte vilja ha hennes syskon i rummet, och till viss del var hon kanske tacksam för det, även om det också hade varit en ursäkt att få prata om något mindre seriöst… Det hela varade dock inte särskilt länge och snart hade alla utom hon själv och völvan lämnat rummet.
Lite tveksamt såg hon upp på henne igen, glad över att hon inte sagt något om vad hon sett till vare sig hennes föräldrar eller bröder. Hon hade förmedlat orden, så mycket förstod hon, men hon verkade inte ha beskrivit händelseförloppet.
”Hur?” Frågade hon lågmält med hes röst. Hur skulle hon kunna kontrollera det där? Hon hade känt sig fullkomligt hjälplös när vreden kom över henne.
-
Något hade hänt, han kunde nästan känna det i luften inne i rummet. Völvan var inte bara där för att se till Maeves skador. Men ingen ville säga något och han blev tillsammans med syskonen bestämt visade på dörren. Deras mor verkade inte heller riktigt vara sig själv och det gjorde honom en aning orolig. Men han följer med, ut från rummet tillsammans med sin far och mor. Betraktar modern med än fadern men uppfattar sin fars önskan och går utan att säga något för att hämta en kanna mjöd och flera stop till dem som önskade. Häller dock upp till sin far och ger honom bägaren innan han häller upp till sin mor och sedan till sig själv.
”Mor? Har det hänt något mer? ”
Han vågar sig på att fråga till slut, tar en klunk ur bägaren men håller blicken vilandes på sin mor. Egentligen ville han väl gå tillbaka till rummet och prata med sin syster men anade att det inte skulle falla i god jord, han fick smyga in där senare. Utan att vänta på svar sjunker han ner på bänken framför eldstaden, vilar armbågarna mot de smala, segt musklade låren.
”Far, vi är vuxna nu.. tycker du inte att vi har rätt att få veta vad som händer i familjen?”
Ovanligt att Eirik tog ett sånt här initiativ men kanske var det så att han samlat på sig under en lång tid nu och nu fann en situation och tid att lägga fram det han funderat på.
-
Audgisil studerade Eirik en stund med sina ljusblåa ögon, men var för trött för att argumentera om saken just då och förblev tyst. Istället vände han blicken till Ranghildr, för även om han hade kunnat förklara vad som skett fann han att orden inte räckte till. Detta var något som passade bättre för en mor att tala om – hur Maeve hade blivit utnyttjad. Han skulle aldrig kunna förklara den känslan och det hotet, för även om han förstod smärta och skam så kunde han ändå inte sätta sig in helt i det Maeve gått genom.
‘Vill du berätta för dem?’ frågade han och såg på sin hustru.
–
Völvan såg djupt in i Maeves ögon, och ödets tyngd fanns någonstans där djupt i hennes blick liksom stunden de hade delat innan i mörkret och ljuset bestående av deras sinnen.
‘Det är en farlig gåva du har fått, Maeve, och det är lätt att tappa kontrollen i situationer där du kan skada de som står dig nära. Jag kan väva magi i dig som gör att tröskeln för att aktivera dina nya förmågor blir högre.’ -
Hon var inte helt vid sina sinnens fulla bruk, annars hade hon kanske övervägt det som völvan föreslog med lite större aktsamhet. Hon hade alltid varit lite misstänksam till magi, kanske för att hon inte alls förstod den och fruktade vad den kunde göra med eller för den delen mot folk. Men i det druckna och febriga tillstånd som hon var i just då så nickade hon bara som svar på völvans erbjudande. Om det fanns ett vis på vilket hon kunde stå emot den gåva som hon blivit given så skulle hon mer än gärna ta den, särskilt som risken för att hon skadade någon hon faktiskt brydde sig om tycktes tämligen stor, annars skulle nog inte Gerda ha föreslagit det.
”Så länge som inte Oden misstycker”, tillade hon med en road frustning, kanske ett försök till ett skratt som aldrig riktigt blommade ut helt.
-
Ranghildr hade en avlägsen blick, som om hon inte ens hade hört Eirik först eller att han var i bakgrunden. Lite tafatt tog hon tag i mjödet och stirra ner i dess mörkare vätska som om det vore en mörk avgrund. När väl Maeve levde och togs hand om hade ilskan om vad som hade hänt henne fyllt modern med en större ilska, vrede och sorg. Åtminstone var de hos Hel. Fast det vore som ett värre öde skulle vara mer passande. Avvaktande fuktade hon sina läppar med sin tunga och lät blicken vandra mot Eirik, även om den var mer på väggen bakom honom. Hon hörde hans oro. Förstod den.
Audgisils fråga tycktes väcka Ranghildr från sin avskildhet och hon tog en stor klunk av mjödet. Alldeles för lite för vad som egentligen behövdes. Stark sprit.
”Det är inte min sak att berätta. Din syster utsattes för mycket hemskt. Hon…” började modern och tog ännu en stor klunk av mjödet för att kasta en blick bakåt mot dörren där Maeve och völvan fanns. Som för att höra om något var fel först och att tänka efter hur hon skulle formulera sig.
”… Hon berättar, om det är vad hon vill. Det ni behöver veta är att er syster utsattes för hemskt och ynkligt sätt att föra våld mot det de trodde var en hjälplös kvinna.”
You must be logged in to reply to this topic.