Post has published by Amdir
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 32 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Omgiven av en tystnad hon inte haft på en väldigt lång tid i Akh’Nairfindës fångenskap hade gett drottning Alienna ovanligt mycket tid att reflektera. Fångenskap var det, även om de behandlat henne väl, där omgiven av rötter, jord och stenar under ett av de enorma träden i skogen som rebellernas magiker ristat in runor i stenarna vilka neutraliserade hennes magi. Magin som för henne var lika naturligt som att andas, en märklig känsla av hjälplöshet hon sällan kände. Visst kunde hon känna sig uppgiven kring svåra politiska beslut, men att inte kunna transportera sig själv med magi eller flytta på föremål som hon brukade var en helt annan typ av hjälplöshet.

    Det hade varit en märklig tid, de senaste veckorna. Veckor som kändes som månader, ja nästan år, då hon beslutat sig för att lämna tryggheten i hennes stad Aldiea, i Älvskogen, i de södra delarna av världen. Halvvägs hade de attackerats av Iserions soldater – inte mycket mer än banditer, ute för att hämnas på alla alver de kunde få tag på. Många alver hade dött, och för henne hade det likväl sett mörkt ut, om inte den religiösa gruppen som kallade sig Val’Ereth hade kommit till räddning, en grupp människor som trodde att hon var Erethils utvalde ställföreträdare. Inte detta hade hon hunnit reflektera över, hon hade bara tagit emot deras hjälp för sitt följes skull, och låtit dem eskorterat henne till Nela’thaënas. Tacka hade hon gjort dem så klart, men hur hon skulle hantera denna skara som hade sådan tillit till henne visste hon inte. En ångestfylld tanke var vad det var att så många kunde se på henne med sådana ögon.

    Det tryckte hon bort med, och tänkte istället på vad som hänt nu. Hon hade kommit dit av politiska skäl för att visa sin respekt och sitt stöd efter Nela’thaënas drottnings död, och lämnat sitt hem av samma politiska skäl. Vad hon hade fått istället var ett äventyr fyllt av faror, nästan för stora. Men ändå fick hon nästan dåligt samvete då hon insåg att detta var det mest spännande hon varit med om på en lång tid, efter de senaste åren då hon haft på sina axlar att bygga upp staden Aldiea och styra staden med sina rådgivare. Egentligen kände hon sig rastlös, ville hellre utforska som hon gjort i sin ungdom. “Ungdom” var ett märkligt ord, för hon kände sig fortfarande så, och såg fortfarande ut så. Även om tusentals år gått sedan hennes födsel var hon ändå mentalt och fysiskt en ung alv, då magin som hållit henne fången efter ett misslyckande under hennes utfärder hade bevarat henne i perfekt stasis tills hon befriats och vaknat, för att upptäcka att världen gått framåt i historien hundratals år. Även det valde hon att knuffa undan i sinnet, för tanken gjorde henne nästan yr.

    En del av Alienna ville bara sätta sig ned, något snurrig efter allt som hänt och alla tankar som yrde. Hon hade dragits till en magisk kamp här, varit oklok nog att följa sina instinkter med hjälp av sin magi och lämnat tryggheten i huvudstaden, och sitt egna garde och följe. Impulsiv som hon var. Nu kände hon sig rätt matt – kanske en blandning av energiförbrukning och synen av all blod och död som kom ikapp i hennes tankar nu i stillsamheten. Trots att hon nu var ensam, och rebellerna fångat henne och separerat henne från hennes kompanjon. Men hon hörde ljud utanför fängelsets dörr bestående av tjocka rötter man kunde se genom som ett galler, och ställde sig då rakryggad och med hakan höjd, som värdigt en drottning som hon lärt sig föreställa med sättet hon positionerade sin haka och sina ögonbryn så de var mer allvarsamma, med de ljusa alviska tygerna hängande om henne liksom det ljusa långa håret – nästan självlysande i fängelset dunkla sken, en simpel tiara runt huvudet för att visa att hon var älvskogens drottning.

    Visst kunde hon se vass och imponerande ut, men det var ändå svårt att inte se att hon var väldigt ung, om man kunde se förbi titeln hon bar. Fortfarande fanns det en isblå glöd i hennes ögon som aldrig riktigt slocknade hos en som bar den magiska kraft hon hade. Hon väntade spänt på vad som skulle ske, vad rebellerna hade för planer för henne. Hon hoppades bara att hennes garde inte skulle söka upp henne och skapa en till blodig scen, att allt detta skulle kunna lösas på fredlig väg.
    Vem går där?‘ frågade hon, stämman lite mörkare än den mer naturliga ljusa röst hon hade, men hon hade en roll att spela även här. Tonfallet befallande, nästan krävande, även om hon egentligen inte hade ork för spelet.


    Bild: Denise Roos

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Livet i lägret var annorlunda, väldigt annorlunda, men Bain började sakta men säkert vänja sig. Alvfolket var inte samma från hur han mindes dem. Det var tydligt att det rådde en annan stämning när alla samlats under ett gemensamt mål. En känsla av samhörighet låg i luften som var alldeles ny för Bain och det skulle nog ta ett tag innan han bestämt sig för om han trivdes i atmosfären eller inte. Hitintills var han mer avig till andra än de var till honom men nu när han spenderat ett par dagar där i skogen började han slappna av och en mer framåt ung alv visade sig i honom. Även naturen blev gradvis mer bekant. Marken var inte lika förrädisk kring hans fötter, ingen rot fällde krokben när han gick och han hade nästan varit med på en träningssession – givetvis dragit sig ur när en springtur genom skogen utgjorde uppvärmningen. Riktigt där var han inte ännu. Det började kännas hemtrevligt att gå runt bland de höga träden, känna solens strålar leta sig ned genom bladverket och lägga vackra ljusmönster över hans ansikte. Här skulle vem som helst trivas, tänkte han. Hur länge de skulle stanna hade han ingen aning om, nu när de var röjda. Kanske skulle de dra vidare till en ännu skönare plats. Oavsett kändes det som att skogsalven i honom vaknat till liv som om hans väsen suktat efter dessa skogar och nu kunde pusta ut.

    Ända sedan han känt närvaron av deras nya fångar hade känslan bitit fast i honom. Den var påträngande, len och nästan beroendeframkallande. Inte förrän nu hade han vågat närma sig i rädsla för vad hans syster skulle tänka om honom. För stunden verkade hon vara slukad av arbete och då hade han smugit i väg för att ta sig en titt. Snart kom han inom synhåll för den de kallade Alienna. Vem hon var hade nätt och jämnt framgått men i övrigt hade Bain mycket lite information om henne. Detta bara bidrog till hans nyfikenhet. Han stannade en bit ifrån naturgallret. Ena handen i fickan, ett äpple i den andra. Han gnuggade äpplet mot sin tunika innan han tog en tugga. Medan han tuggade lät han tystnaden hänga i luften. Hon stod där, rakryggad och regal, men han kunde ändå skönja en underliggande uppgivenhet hos henne.

    ”Bain” svarade han lugnt när han svalt sin tugga. ”Vi sågs häromdagen.” Han såg sig omkring som för att se om någon stod och lyssnade på dem innan han vände sina gröna ögon till henne igen. Han förstod knappt varför hon satt fängslad vilket kanske framgick i hans klanderfria blick.

    ”Jag hoppas inte ni blir allt för illa behandlad, omständigheterna åsido.” Han gjorde en menande gest mot gallret. Han visste knappt vad han skulle säga. Det låg ingen direkt empati i hans ord och det kändes nu lustigt att stå där utan något uttänkt att säga. Nyfikenheten hade dragit honom dit men inte en enda gång hade Bain tänkt över vad han borde säga eller fråga om.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Aliennas blå ögon betraktade figuren som närmade sig rötterna som separerade dem, och igenkänning väcktes i hennes blick. Hon hade inte bevittnat hela duellen, men hon hade sett och framförallt känt hans magi och spåren de lämnat efter sig. Nu med runorna som omgav hennes fängelse kände hon inget, men känslan var som fastetsad i henne. Långsamt, lite försiktigt, men nyfiket gick hon närmare stängslet. Dessa tre dagar hade hon trots allt bara fått mat och dryck, men ingen hade egentligen ämnat prata med henne. Nu stod han där, nästan lite nonchalant, och tuggade på sitt äpple.

    ‘Bain.’ upprepade hon, mer för sig själv, som för att lägga namnet på minnet.
    ‘Ja, vi sågs en kort stund.’ höll hon med, stämman lite lugnare än bestämd som den varit innan. Hon stud nu bara drygt en halvmeter bakom rötterna, tydlig genom hålrummen mellan rötterna. Trots hans nonchalanta uppsyn verkade han på något vis bekymrad över hennes välmående, något hon inte förväntat sig. Speciellt då han inte talade hövligt till henne med tanke på hennes status, som de flesta gjorde, med titlar och annat.

    ‘Inte så illa behandlad, om än något frihetsbegränsad, men tack för omtanken.’ svarade hon, kanske en ton av frustration där, men hon samlade sig snabbt.
    ‘Denna plats förhindrar min koppling till de magiska strömmarna, vilket är mer obehagligt än jag förväntat mig.’ hon ryste till lite, och la armarna om sig, nästan som om hon frös och såg sedan på honom igen med sina isblå ögon, tyst en stund, men nu då hon hade någon att prata med pratade hon gärna.
    ‘Du använde magi på ett ovanligt vis.’ konstaterade hon till sist, för att bryta tystnaden.
    ‘Vad var det ni höll på med, du och Agaroth? Duellerade, eller experimenterade med era krafter?’ Att se Agaroth efter så många år igen, ja det var också något oväntat.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Omtanke? Jo, nog lät det som att han haft intresse i hennes välmående. Verkligheten såg dock annorlunda ut men det var ingenting som behövde nämnas högt. Istället såg han bara på henne med smått höjda ögonbryn, tog ett nytt bett av sitt gröngula vildäpple och lyssnade på hennes svar. Hon var vacker, det fick han erkänna, men något skavde. Hennes unga anlete stämde inte överens med den uråldriga energi som han känt från henne. Denna drottning var två saker samtidigt; ung och ny till världen samtidigt som där fanns en själ från en svunnen tid. Det var både fascinerande och ytterst märkligt på samma gång i en underlig krock som skapade det väsen hon var. Allt han känt osa från henne och hennes vän var svårt att få grepp om nu när runorna hämmade deras magi. Den där lockande känslan som väckt hans nyfikenhet och lett honom hit fanns inte här att hämta. Kanske borde han bara gå. Det var inte hans plats att stå där framför henne oavsett hur man såg på saken. Förhoppningsvis kunde Aenya se mellan fingrarna på att hennes lillebror konverserade med en utav fångarna. Om hon fick reda på det vill säga.

    Bain skiftade kroppsvikten från ena benet till det andra och lät blicken vandra över utrymmet Alienna blivit satt i. Inte särskilt glamoröst för någon som förmodligen var van vid kunglig behandling. Inte ens Bain hade trivts och han var ändå van vid skrala förhållanden och ensamhet. Alienna klagade inte vidare mycket även om man kunde höra en bitter underton i hennes röst, vilken hon förvisso svepte undan som om det inte var anständigt en drottning att uppföra sig med subtil negativitet. Hon fick väl vara missnöjd om hon ville. Bain svarade ändå bara genom att humma ointresserat och såg inte på henne förrän hon bytte ämne. Det låg något förvånat över hans uttryck. Varför intresserade hon sig för honom? Den intressanta här var hon.

    “En duell” svarade han kort. “Som jag förlorade, så min magi är knappast något speciellt. Din däremot…” Han tog ett kliv närmare, tittandes in i hennes tilldragande ögon. Bains smalnade av i sökandet på den energi han känt när de hade träffats.

    “Vem är du egentligen?” En oerhört oartig fråga från en alvspoling som han själv.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Vad det var som dragit dit honom varken visste eller kände hon. Om hon inte var hämmad av runorna kanske hon hade kunnat känna vissa av hans intentioner. Men nu var hon bara en alv utan magi. Att han inte visste vem hon var riktigt var en tanke som knappt slog henne, då hon blivit så van med att alla behandlade henne enligt den titel hon blivit tilldelad efter sin återkomst. Men en nyfikenhet fanns där hos henne då hon betraktade honom, varför hade han kommit? Och vem var denna magiker?

    ‘En duell mot Agaroth, en magiker med tusentals år av erfarenhet kombinerat med stark naturlig fallenhet för magi. Det är inte många som skulle kunna hålla måttet mot henne, och vad jag såg så klarade du dig rätt bra, Bain.’ sa hon, och mötte hans blick, uppenbarligen menade hon det hon sa. Ja, hon var väl inte en person som gav falskt smicker. Det fanns något där i blicken nu, något han kanske kände igen, ett brinnande intresse för allt magiskt.

    ‘Se så, vi talar om dig nu. Sådan magi som du utövade har jag inte känt på länge – om ens alls, och skulle gärna höra mer om den.’ sa hon med ett mjukt och behagligt leende nu då de talade om något trevligare än fångenskap, och tog ett steg närmare gallret. Vid hans fråga höjde hon ett frågande ögonbryn, men det föll sedan.
    ‘Vem jag är?’ undrade hon, road över frågan, men han verkade mena det. Nästan kände hon sig lite lättad ändå över att hon var i sällskap av en person som inte hade massa förväntningar på henne.
    ‘Mitt namn är Alienna.’ sa hon, inte konstigare än så, allt det andra visste de flesta och hon var inte så sugen på att prata om sina titlar och annat. Men sättet hon sa det på fick henne att låta som vilken ung alvflicka som helst, men Bain kunde ändå känna att det kanske inte var så simpelt.

    ‘En magiker, som du.’ tillade hon, lite anspråkslöst, och ryckte nästan lite genant på axlarna och såg bort. Varför skulle hon behöva skämmas över att säga som det  var? Ändå, ville hon inte förhöja sig själv.
    ‘Nå, en magiker med en starkare koppling till det magiska flödet än de flesta, kanske.’ hon suckade lite och vände blicken mot honom, för att sedan le mer entusiastiskt.

    ‘Från Aldiea, där jag växte upp under andra tidsåldern. Mina föräldrar hjälpte bygga Aldiea, som en fristad för de som ville komma undan inbördeskriget som härjade här i Nela’thaënas då… Men jag var för ung för att se det, och växte upp i en väldigt trygg miljö, borta från krig och elände. Till mina föräldrars förtret såg världen inte så farlig ut i mina ögon, och jag reste på otaliga expeditioner för att lära mig allt jag kunde om magi och vår världs uråldriga historia.’ Att det också var orsaken till att allt gått som det gått ville hon inte gå in på, inte just då i alla fall. Men hon viftade bort sina ord med en nätt handgest som sedan gled genom hennes långa hår.

    ‘Något säger mig att den magi du utövade har du inte lärt dig på någon akademi…’ sa hon, med en vetande glimt i ögonen.
    ‘Så… vem är Bain?’ undradeh on tillbaka.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bain hade inte varit beredd på att denna drottning skulle vara nyfiken på honom också. Att besvara på frågor var inte något han haft i åtanke – i alla fall inte om sig själv. Kanske skulle hon fråga om när hon skulle förhöras ordentligt, vad deras planer med henne var eller något annat rörande hennes fångenskap. Inte fråga om Bain och hans magi. Hur sjutton var det intressant? Han åt upp resten av sitt äpple medan hon talade. Det var inte många tuggor på det lilla vildäpplet. Sedan sulade han i väg det för skogens djur att ta hand om innan blicken åter föll på Alienna. Inte ens den vackra skogen gjorde hennes skönhet rättvisa. Trots att hennes magi hämmats tycktes det lysa om henne. Inte bokstavligen men det var någonting med hennes aura som fick Bain att reagera, lite liknande hur han reagerade på den mörka energi han känt i lägret.

    Han reagerade inte ens på hennes komplimang i hur han klarat sig mot Agaroth. Bain såg ingen vinst i vad han gjort utan bara sina misslyckanden. Inte för att han ansåg sig särskilt dålig egentligen, men det fanns ett underliggande sug att hela tiden bli bättre. Det var han största drivkraft trots allt och en av huvudanledningarna till varför han drogs till dessa mäktiga varelser. Makten de besatt var beroendeframkallande på ett märkligt vis. Man ville ha en bit utav den. Bara en smakbit. Utan ett ord stod han med händerna i fickorna och bara såg lojt på henne med ett något krökt ögonbryn. En del av informationen var ny, annan inte. Aenya hade berättat tillräckligt när de dykt upp och han hade förstått missnöjet kring främlingarnas ankomst.

    ”Jag är ingen, egentligen. Och tro det eller ej har jag faktiskt studerat vid Caras Aelir, även om det var grundläggande. Sedan kan man väl säga att jag liksom du föll för att resa i väg och upptäcka… annat.”

    Han tog ett mjukt kliv framåt. Andetagen var varsamma och tunga nu, enda tecknet på att han inte var helt avslappnad trots allt. Det kunde inte vara mycket mindre än en armlängds avstånd mellan dem nu. Bains blick rörde sig över hennes ljusa hår som han säkert skulle lära sig förakta efter tillräckligt lång tid med Akh’Nairfinde.

    ”Säg mig…” Bains ögonbryn rynkades frågvist. ”Varför låter du dig tillfångatas på det här viset? En drottning som du, en mäktig magiker… Min syster säger också att du påstår dig vara Erethil återfödd. Sannerligen skulle en person med all den makten inte låta sig sättas bakom galler hur som helst.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det var kanske först vid hans fråga som hon blev lite mera självmedveten. Tre dagar i en cell, inte illa behandlad men nog förnedrad. Utan att ha fått tvätta sig ordentligt, att behöva uträtta sina bestyr där. Säkert hade de räknat med att hon skulle mjuka upp då, men hon var en van resenär och lite smuts fick henne inte att gråta eller kuva sig så lätt. Det mest besvärliga var de långa tygerna hon bar. Som om hon kanske insett att hon inte var i sitt finaste skick började hon fläta sitt långa hår, håret som för så många symboliserade förtryck och rikedom. Hon verkade dock inte se på honom med förakt i sina ögon.

    ‘Låter inte helt olikt vad jag själv gjorde. Och det låter ej heller som om du vore ingen.’ konstaterade hon milt medan hon fortsatte fläta sitt hår i en tjock lång fläta som gick ned till hennes midja. Med sina ord kanske försökte hon att visa att de ändå hade gått lika vägar även om de hade väldigt olika bakgrund. Nå han hade inte berättat mycket om sig själv än, men hon gissade i alla fall att han var från skogen med tanke på hans utseende. En vaksam man, men vackert rött hår i det där ansiktet som inte visade mycket. Men det var hårda tider, kanske han skulle skratta snart om tiderna blev bättre igen.

    Ändå, hans ord hade sått ett frö av irritation hos henne.
    ‘Låtit mig tillfångatas…’ konstaterade hon, för det var exakt vad hon hade gjort.
    ‘Tro det eller ej, så ser jag ingen nytta av att fly, eller skapa kaos och död omkring mig. Med min närvaro här hade jag hoppats på att vi kanske kunde diskutera och komma till en fredlig lösning, jag som inte är på någons sida.’ men hennes skarpa ögon fick något lekfullt där.
    ‘Eller… kanske jag bara är en spion, som ville se lite närmare vad ni håller på med.’ hon sa det med ett finurligt leende, innan hon ryckte på sina axlar och sänkte händerna nu då håret var flätat.

    ‘Vad Erethil beträffar…’ hon gav en liten fnysning, följd av en tung och nästan uppgiven suck då hon inte ännu visste hur hon skulle hantera alla rykten om henne som Erethil återfödd.
    ‘…är det andras ord, inte mina. Folk gör antagningar, söker efter stöd och bekräftelse, de söker efter vad som helst som kan ge dem hopp i denna mörka tid då alver slåss mot alver, och samhällets bas skakas.’ hon såg ned och borstade lite smuts av sina ljusa kläder. Med sina blå ögon på honom tog hon ett litet steg närmare. Hon kunde så klart fråga om fångenskapen, om rebellernas planer, men istället såg hon mer fördel i att lära känna honom lite.
    ‘Så, du reste iväg efter din utbildning, vad var det mest spännande du stött på?’ undrade hon nyfiket.

     

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    De gröna ögonen vandrade ner längs drottningens ljusa hår, ungefär i samma längd som hans eget. Ännu var han inte indragen tillräckligt djupt i rebellernas syn på dessa högalver och därför lade han ingen större värdering i det även om han i grund och botten förstod varför de var upprörda. Hans syster i synnerhet som fått utstå så mycket utan att någon verkade lyfta ett finger. Bain var trots allt skogsalv själv och även han ansåg att det var högalverna som satte den hårda linjen mellan dem. Hade de bara agerat och klivit ner från sina höga stolar skulle det inte sett ut så här. Han sneglade tillbaka mot Aliennas ögon, undrandes hur hon såg på saken.

    Givetvis slängde hon vilseledande ord mot honom. Något sade honom dock att det där om spion bara var ren sarkasm. Aenya tycktes tro att det var vad de gjorde här, i alla fall var det Bains uppfattning av sin syster. De hade inte direkt pratat ordentligt sedan duellen. Hon hade fullt upp och han hade blivit tillsagd att finna sin plats. Exempelvis skulle han ha nya kläder vilket han inte ens nästan tackade nej till. Sin mörka gestalt hade han dock svårt att släppa så trots att han tekniskt sett gick klädd som de andra gick tygerna och lädret i de mörkaste nyanserna han kunnat få. Skräddaren hade bara skakat på huvudet.

    Tankarna fördes tillbaka till samtalet. Denna Alienna fascinerade honom. Hon kunde hålla en blick utan att vika undan, besatt en kraft han skulle vilja röra vid om det var möjligt och hon nästan utmanade honom genom att ställa sina frågor och försöka leda om samtalet.

    ”Du har många frågor för någon som sitter bakom lås.” Bain tog sista klivet fram till rötterna som skiljde dem åt i ett vackert flätmönster. Han korsade underarmarna, lutade dem mot en stor rot som gick tvärs över och såg på henne genom ett utav hålrummen, inte större än hans eget ansikte. Han funderade ett slag men kom fram till att det inte kunde skada att samtala mer med henne. Kanske skulle det till och med gynna dem om hon fann någon att prata med.

    ”Jag vet inte om mina resor räknas som spänning. Mestadels har jag rest runt till olika bibliotek innan jag bosatte mig för ett slag. En gång blev jag jagad ut ur Nirai efter att ha råkat permanent låna en bok, det var lite spännande visserligen.” Han log snett vid minnet. I stunden hade han varit livrädd som den fega alv han var, ung och dum ovanpå det. Men nu i efterhand skulle han nästan kunna skratta åt det, om han nu kom ihåg hur man skrattade.

    ”Och du? Med tanke på din ålder måste du ha sett världens alla hörn vid det här laget.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Alienna kunde nog inte undgå att mannen hade ett rätt skarpt sinne själv, på sättet han inte föll in i hennes små försök att få honom att berätta om sig själv – eller så kanske han bara var vaksam. Men en person med hans bakgrund var ofta tvungen att vara en problemlösare, och troligtvis ha ett skarpt sinne för att klara av att hantera magin inom sig. De svar han gav var få, men hon tog vad hon fick. Efter tre dagar av tristess tog hon allt hon kunde få. I vanliga fall hade hon sträckt ut sitt sinne för att luska ut lite mer om hans magiska förmågor, men nu var allt bara tomt där i hennes fångenskap. Frustrerande.

    ‘Kanske jag bara är uttråkad?’ frågade hon, på sitt lilla finurliga vis, då han kommenterade hennes många frågor. Hon nickade för att visa intresse då han flyktigt berättade om sin bakgrund. Hon ville fråga var han bosatt sig, men lät frågan vara. Bäst att inte vara allt för frågvis. Över det lilla minnet han delade log hon, ett vackert leende som fick hennes ansikte att skina upp.
    ‘Ett allvarligt brott, att fara iväg med böcker.’ konstaterade hon lite retsamt.

    Så klart frågade han ju den uppenbara frågan, den som var något svår att besvara. Kanske syntes det i hennes ansikte, trots att hon var bra på att hålla sina uttryck i skick.
    ‘Med tanke på min ålder ja… Jag har sett mycket, rest mycket, upplevt mycket, men mest för att jag var en passionerad forskare och upptäckare.’ erkände hon.
    ‘Men jag är inte så gammal som jag verkar.’ det hade hon förklarat många gånger förr, men ville inte gå in på detaljer.
    ‘Jag må vara född på andra tidsåldern, men…’ hon suckade och vände bort blicken, funderade hur hon skulle förklara.
    ‘Magiska omständigheter har lett till att jag inte så många år på nacken, kanske inte väldigt många mer än dig.’ gissade hon.
    ‘Jag var borta, en lång lång tid, förstår du, hundratals år passerade i världen, men jag förblev som jag var, tills jag… räddades.’ det sista var alltid svårt att erkänna – att behöva hjälp.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Kanske borde Bain tycka illa om denna drottning med tanke på vilket förakt hans kära syster visat för henne, men han kunde inte riktigt se varför. Om hon i sanning inte stod på någons sida fann han ingenting som skulle skapa dessa aviga känslor. Förvisso var han inte ens nästan insatt i all politik och hade precis börjat prata med Alienna. Aenya hade också bra mycket starkare åsikter än han själv. Bain hade mest flutit med genom livet, haft en otrolig tur och ovanpå det hållit sig undan allt vad omvärlden handlade om.

    Han såg på henne, blev kanske något förtrollad i det vackra sken hon omgav sig. Det var något visst med henne, som om hon stod närmare gudomlighet på något vis. Det var inte svårt att förstå varför vissa tolkat henne som Erethil återfödd. Hade Bain själv varit dum som en sten, vilket han antog att de här personerna måste vara, hade han nog också fallit för det. Man kunde nästan inte låta bli att hänföras lite. Hennes hår var som spunnet av silver och guld, hennes ansikte mjukt och tidlöst och hon bar sig med en hållning inte vem som helst kunde åstadkomma. Bain suckade tyst och koncentrerade sig på vad hon sade.

    ”Och här trodde jag att jag bara var en liten pojkvasker jämfört med dig” flinade han. ”Så vad hände? Vem räddade dig? Kommer de komma för att rädda dig härifrån också?” Hans blick svepte menande över hennes fängelse innan den åter sökte sig till hennes blå ögon. Bain insåg snabbt att det lät som att han snokade efter information när han egentligen bara ville stilla sin nyfikenhet. Han förtjänade kanske lika korta svar som han själv gav henne. Det var lite ironiskt hur de båda försökte ta reda på saker om varandra samtidigt som de var försiktiga med vad de förtäljde.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Hennes blick på honom visade att hon inte hade något förakt mot honom för vad han har, vilket hade varit tydligt om de kanske hade fångat någon annan typ av högalv. Inte för att man kunde dra alla över en kam, men situationen med den rådandek onflikten hade ju inte dykt upp av sig själv. Om situationen inte var så allvarlig som den var hade hon ändå funnit det rätt roande att han inte verkade så insatt i läget som omgav honom. Hennes leende fanns kvar, om än mjukare, då hon nästan förväntat sig att han kommit för att förhöra henne och istället hade hon ått en konversation.
    ‘Pojkvasker kanske du är ändå.’ svarade hon på sitt retsamma vis, för att himla med ögonen och skaka på huvudet lite åt hans fråga, som om bara tanken på allt var pinsam.
    ‘Låt oss hoppas att ingen kommer för att rädda mig nu, jag vill inte se mer blod spillas för min del.’ det kunde han så klart inte veta, men resan till Nela’thaënas hade inte varit allt för fredlig.

    ‘Men gällande mitt dilemma hade jag tur, eller otur, i den aspekt att två personer på upptäcksfärd fann mig där jag själv stigit in i en magisk fälla… I ruinerna av en av världspelarna långt i norr.’ hon såg på honom för att se om han visste vad hon talade om, ifall han var lika nyfiken på världen som hon själv kanske han visste. Vad man visste fanns det fyra stycken, enorma svarta torn som var höga nog att nå upp till himlavalvet, vars syfte och funktion förlorats under årtusendenas gång.
    ‘Jag har dem att tacka att jag har mitt liv tillbaka. Men… jag ska inte tråka dig mer med den berättelsen.’ sa hon med ett finurligt leende, som om hon gissade att han försökte få henne att prata, han kunde ju så klart vara en del av rebellernas försök att förhöra henne.
    ‘Så… Vad var det för bok som var värd att “låna” i Nirai?’ undrade hon nyfiket.

     

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Retsamheten i samtalet var väldigt uppfriskande. Bain trivdes med att prata med drottningen, fast han borde nog tilltala henne med den respekt hon var van vid. Ers Majestät istället för dig och du. Ändå föll det honom inte in. Bain hade inte riktigt den där respekten i kroppen, bara för sin syster. Alienna verkade dock inte klaga och konversationen flöt på utan formaliteter. Kanske var det en skön omväxling för henne att bara få vara en helt vanlig person för en gångs skull? Eller så hade Bain allt för höga tankar om sig själv i att fundera i de banorna. Hon var mer regal än han någonsin skulle bli, det stod klart i alla fall. Han var ju trots allt bara en pojkvasker.

    Aliennas historia fick Bain att nyfiket höja på ögonbrynen. Han ville hemskt gärna höra mer av hennes berättelser om äventyr och magi. Han hade så många frågor. Själv hade han aldrig ens funderat på att söka upp världspelarna. Han var för feg för att ge sig av på sådana äventyr ensam. Just därför vore det extra spännande att få höra från Alienna, men hon tycktes inte på humör för att säga mer om det och Bain släppte ämnet – om än motvilligt. Vid hennes fråga kliade han sig lite i nacken.

    ”Åh… eh… inget märkvärdigt. Det var en bok om att känna, tyda och använda energier. Det tog lång tid att översätta den till att börja med, men det visade sig vara en barnlek jämfört med att faktiskt förstå den. Allt är skrivet som metaforisk poesi. Redan innan kunde jag känna energierna, exempelvis från magiker som du själv, men jag vet liksom inte vad jag ska göra med det. Än mindre med min egen, utöver att det är bränsle för magiutövande. Kanske jag lär mig en dag. Det är lite frustrerande att vara ung ibland. Det finns så mycket att lära sig och man har liksom inte hunnit än.”

    Bain hade inte samma tålmodighet och inre lugn som alverna annars besatt tack vare sin långa livslängd. Han skyndade sig, även om han i alla fall hade sinnesnärvaro nog att hålla hårt i sin noggrannhet. Meditation hade hjälpt honom mycket för att hålla sinnet i schack så att han inte rusade genom det han försökte lära sig. Ivern att utvecklas var anledningen till att hans magikunskaper bestod av ofantligt spridda skurar. Han bemästrade en formel och gick sedan över på något helt annat. Den mörka skuggmagin och illusionen var väl det som fascinerat honom mest men även där fanns ohyggligt mycket kvar att lära. Ännu hade han bara skrapat på ytan. Han hade kvar sina gamla böcker, eller kopior på dem, men de var långt borta från honom nu. Lärandet fick stå bi tills hans roll här var avklarad.

    ”Energin från dig var väldigt påtaglig och kraftfull.” Bain log som om han precis hade gett henne en komplimang. För honom var det nog det. Det han känt gifte sig bra med hela hennes väsen och Bain kunde inte låta bli att undra hur många som hänfördes i hennes närvaro. Han skämdes till och med över dessa höga tankar om en högalv av alla personer.

    Plötsligt hördes en gren knäckas en bit bort och Bain ryckte till. Han slutade genast luta sig mot rötterna och såg sig om med sökande blick.

    ”Jag borde inte vara här” sade han en aning nojigt med låg röst. Det var otroligt dumt att stå och prata med en utav fångarna. Bara de som skulle förhöra borde göra det och Bain var inte ens nästan en utav dem.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det kändes uppfriskande att tala med någon som inte behandlade henne enligt den titel hon bar. Så klart hade hon levt med det hela sitt liv, först som prinsessa, och sedan som drottning. Men hennes barndom i Aldiea hade varit rätt bekymmerslös, och hon hade älskat att springa omkring i staden där hon hade umgåtts med vem som helst i staden. Några av soldaterna, någon magiker, en bagare, ja det varierade från dag till dag, utan att behöva tänka på hur man skulle bete sig enligt hovets etiketter. Kanske gav detta samtal en liten tillbakablick till det.

    Hon var ju så klart inte dum, hon såg att han beundrade henne på något vis, även om hon själv inte såg sig som något speciellt. Speciellt inte där och då i hennes smutsiga tillvaro. Hennes isblå ögon studerade honom lite nyfiket då han berättade, följde hans ögon och hans långa röda hår. Ett ändå ovanligare drag för alver med den hårfärgen. Samtalet fick henne att en stund glömma politiken och fångenskapen, åtminstone delvis. Hon kunde inte rå för att skratta ett litet klingande skratt över hans berättelse om boken.

    ‘Metaforisk poesi? Det låter Niraianskt det. Kanske har de blivit inspirerade av oss alver, hm?’ frågade hon med ett finurligt leende, för att sedan nicka nästan professionellt över vad han berättade.
    ‘Jag har studerat det en hel del, energierna alltså. Det var faktiskt därför jag reste till världspelaren, för jag hade en teori om att det var snarare än ett vakttorn, som de flesta föreslog, en katalysator för energi från andra sidan… Från Fae.’ hon skakade på huvudet och log lite, ett kontroversiellt ämne med tanke på att många magiker totalförnekade existensen av en annan sida.
    ‘Men, om jag kommer ut härifrån en dag tar jag gärna en titt på din bok.’ lovade hon, ett milt leende där, som ändå kanske hade en liten bekymmersamhet bakom sig.

    ‘Min energi?’ frågade hon då, lite nyfiket då han började tala om henne.
    ‘Visst, den är väl kraftfull.’ höll hon med, hon var inte så ödmjuk att hon förnekade faktum. ‘Det har alltid varit lätt för mig, att manipulera och kontrollera energierna. Jag kunde göra det långt innan jag fick skolning, vilket skapade en hel del oreda för mina föräldrar.’ sa hon med ett leende då hon mindes busstreck hon gjort.
    ‘Saker som att springa över insjöar genom att få ytan att frysa under mina fötter, eller hoppa från ett rum till ett annat i ett ögonblick… Mina lärare ville gärna teoretisera och diskutera hur man gör det utan att förbruka onödig energi, eller riskera hamna på platser man inte ämnat. I början ville jag inte läsa sådant, då jag redan förstod det på ett mer undermedvetet plan…’ hon gjorde en liten handgest för att vifta bort sina tankar, för att liksom Bain rycka till lite över ljudet av grenen som knäcktes.

    Med ens sträckte hon på sig lite, och såg lite mer allvarsam, trotsig, regal ut, inte som den unga kvinna som precis pratat lättsamt med Bain. En grupp på tre alver kom fram på andra sidan av ett enormt träd i närheten, samtalandes sinsemellan för att se lite frågande ut då de såg Bain där. Sedan något luriga. Deras ledare, en mörkhårig alv vid namn Nasidir, såg något skeptiskt och halvt föraktfullt på Bain – kanske en av de som inte uppskattade hans magi och väg in i upproret.
    ‘Jasså, Bain står här? Jag visste inte att du delegerats vakttjänst.’ sa han, fullt medveten om att han inte gjort det, medan han rörde sig närmare.
    ‘Eller kanske du passar på att beundra vår gäst, kanske ute efter att ta dig en liten smakbit av en maktlös högalv, hm?’ frågade han med ett nonchalant leende, för att ge Alienna en blick och fnysa lite föraktfullt.
    ‘Sugen på förbjuden frukt, Bain? Eller ska du försöka få henne att prata, utan att blivit beordrad om det?’

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Helst av allt hade Bain velat stanna för att prata vidare med Alienna och höra mer om hennes magi. Hon fascinerade honom mer och mer vilket bara tydde på att han haft rätt i att vara nyfiken. Kanske hade de kunnat prata om energin, om Fae och allt annat spännande som Bain inte haft någon att diskutera ämnet med. Trots att hon var drottning och han var ingen fann han vissa likheter dem emellan. Men ödet tycktes inte stå på hans sida den här gången då blicken fastnade på de tre alverna som trädde fram. Bain sträckte på sig men var ändock kortare än Nasidir. Få skrämdes av Bains fysik men han kunde ändock stå där och blänga tillbaka på dem. Det var inte första gången någon gett honom exakt samma blickar i detta läger. Han försökte se på den mörkhårige mannen med likgiltighet i sina gröna ögon men där smög sig in hintar av avsmak som bara växte när Nasidir pratade. Bain rynkade på ögonbrynen och snörpte för ett ögonblick på överläppen. Vad som insinuerades var långt ifrån sanningen. Nog för att Bain blev hänförd av Alienna, men inte på det viset. Hon var förvisso vacker likt den första vårdagen och han hade sällan känt en närvaro som hennes. Bain visste inte hur han skulle förklara det och tänkte rakt av inte ens försöka till dessa träskallar. Han kastade en blick bak på drottningen innan han stirrade tillbaka på Nasidir.
    “Ursäkta?” Hans ögon smalnade av. Där stod han praktiskt taget mellan dem och Alienna. “Håll dina fula anklagelser för dig själv, vakt. Är det sådant ni gör med fångar?” Han krökte ett ögonbryn, kaxigt för att vara Bain. Han hade förvisso blivit mer självsäker i sina magikunskaper när nederlaget efter duellen lagt sig och han fått en känsla för de som ingick i rebellstyrkan. I övrigt hade han inte mycket att sätta emot någon dessvärre. Ändock låg det en utmaning i hans röst och en ton av nedlåtande syn på den mörkhåriges simpla roll. Bain kanske inte kände sin syster speciellt bra men hade oerhört svårt att tro att hon skulle godkänna att man gav sig på fångar. Inte efter vad hon själv fått utstå.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Medan detta pågick stod Alienna neutralt, lät inte dessa busar uppvigla henne och hennes känslor. Armarna var avslappnat vid hennes sida, fingrarna knutna kanske men det var det. Hade hon inte varit bakom lås, bom och magiska spärrar hade hon så klart kunnat läxa upp dem i hyfs men det var som det var.

    Nasidir fortsatte le på sitt något illmariga vis då han kom närmare Bain, nästan obekvämt nära med de andra som skuggor som nästan tornade sig över Bain. Eller kanske det bara var känslan.
    ‘Det är inte vad vi gör med fångar, nej.’ sa han simpelt, för att se på Alienna där hon stod.
    ‘Men det är kanske vad som skulle behövas, för att få slut på tjatet om rent blod. Utan högalvernas så kallade “rena blod” skulle vi vara ett enat folk.’ sa han och gav Alienna en mörk blick, som om allt ont de behövt utstå var hennes fel. Så klart, hade Aenya hört sådana ord yttras hade hon inte varit nådig, men Nasidir var en ung och arrogant alv, fylld av ilska, hämndlyst, rättfärdighet och ungdomens odödlighet.

    ‘Kanske du skulle göra oss en tjänst, hm?’ frågade han, och skrattade lite igen vilket fick de andra två att stämma in.
    ‘Nå, Bain? Vad gör du här då?’ frågade han menande. ‘Lite väl bekvämt, att befälhavarens syskon dyker upp ur intet, hm? Efter alla år av kamp, var höll du hus då hon stred för vår sak? Kanske du egentligen är deras agent och spion? Vad har de lovat dig i belöning, hm?’ om han var rädd för Bains kunskaper visade han det inte utåt, trots allt var han ju en fysisk och stark alv.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bains blick flackade mellan de tre som bara kom närmare och närmare. Varje steg de tog kändes än mer hotfullt och snart tog han själv ett fegt steg bakåt, diskret men tydligt nog för att märkas. Han spände sedan blicken i Nasidir och rynkan mellan hans ögonbryn blev allt djupare. Hakan sjönk en aning. Om han ändå hade varit modigare. Förmodligen kunde han sätta dem på plats men de var tre mot en och snart stod han upp mot rötterna som stängde in drottningen. Med sammanbitna käkar sneglade Bain ned mot marken för att notera grenverket av skuggor som kastades av trädkronorna. Sedan såg han upp igen, bister och trött på denna kaxiga alv och hans dumma påståenden. Han tänkte inte adressera talet om att göra hemska saker med Alienna, men ett litet leende sköt upp hans ena mungipa vid de avslutande frågorna.

    ”Det skulle du bra gärna vilja veta, va?” Bain fnös roat innan han plötsligt tycktes lösas upp i luften och gled in i skuggorna. Han var feg. Oerhört feg. Det blev bättre och bättre men han hade trots misshandeln i duellen inte kommit underfund med känslan av att bli skadad. Att ha ont var verkligen inte Bains starka sida och dessa tre idioter skulle dessvärre kunna puckla på honom rätt duktig om han inte använde sin magi – och hur populär skulle han bli då? Nya killen som glider in på en räkmacka och sedan ger sig på tre av deras egna vakter när han försöker konversera med en av deras fångar i hemlighet. Ja, för det var så det skulle låta. Bain hade inga vänner i lägret på sin sida vid en eventuell konflikt. Han hade bara Aenya.

    Han svepte med skuggorna bort till tälten och trädde inte fram förrän han var nära sin systers tält. Andfått stannade han sedan upp, inte på grund av ansträngning utan mer ett sätt att släppa ur sig sina spänningar.

    ”Syster?” Bains röst var hög nog att nå in i tältet när han försiktigt drog undan tyget och klev in, hoppandes att hon var där.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Bains rädsla verkade ge de tre alverna energi och pondus då de närmade sig honom. Men deras självsäkra och fördomsfulla miner utbyttes mot de av förvåning då Bain plötsligt försvann i tomma intet.
    ‘Ynkrygg! Hitta honom!’ utbrast Nasidir, och de tre spred genast ut sig för att försöka hitta honom.

    Bakom rötterna betraktade Alienna spelet med förakt över trions beteende och ord, men också en enorm nyfikenhet över Bains magiska uppvisning. Hon önskade att hon hade kunnat känna det, snarare än att se på det utan sin egna koppling till magin. Så blev hon ensam igen, och drog sig djupare in i sin cell där hon med en djup suck satte sig ned för att vänta på att något skulle ske då Bains besök varit det mest intressanta dessa tre dagar.

    Som vanligt var Bains rödhåriga syster fullt upp i planer, kartor och annat då Bain dök upp andfådd. Hon höjde sitt huvud, och kunde genast känna att något var fel.
    ‘Bain, vad har hänt?’ frågade hon oroligt. En märklig känsla, att den oron fanns kvar efter all distans som fanns mellan dem. Men hon kunde inte komma ifrån ansvaret hon hade som den äldre systern, som skulle se efter sin yngre bror. Det var nästan hennes instinktiva plikt att ta hand om honom, och hon gick fram till honom.
    ‘Är fienden här? Har du sett något?’ frågade hon, orolig för alla de liv som hon hade under sitt ansvar.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bain försökte verkligen få sina hetsiga andetag under kontroll men han hade nog blivit mer skrämd än han ville erkänna, även för sig själv. Att kliva in i Aenyas tält kändes som att komma in i en fristad. Hon var inte bara hans storasyster utan även frontfigur för hela rebellstyrkan – den alla lyssnade till och tog order från. Här kunde han sänka sina spända axlar och pusta ut. Bain log svagt när hans oroliga syster kom fram till honom och han stannade strax innanför tältduken. Lugnande lade han sin hand mot hennes arm och klappade om henne i små betryggande rörelser.

    “Nej, inget sådant. Däremot tror jag att det vore en god idé att de som vaktar den där drottningen du tagit i fångenskap byts ut. Det skulle nog inte skada om det var kvinnor som var ansvariga där istället.” Bain litade inte på att andra alver av det manliga könet skulle ha renare tankar. De var alla arga kändes det som. Nu drog han förvisso alla över en kant och trodde väl inte egentligen att Aenya befattade sig med den typen av personer.

    “Bli inte arg på mig nu,” fortsatte han och höjde sina händer i en försvarande gest. “Jag blev kanske lite nyfiken på Alienna och tre av dina män upptäckte mig när jag var där. De var ganska hotfulla och föreslog rent vidriga saker. Jag skulle aldrig ens tänka tanken att ha köttsligt umgänge med en fånge – tro mig. Vi bara pratade, det var allt. Jag tror inte de hade lika rena tankar dock.”

    Bain var lite rädd att hans syster skulle bli förbannad på honom vilket var anledningen till att han hasplade ur sig något osammanhängande vad som hade skett. Lika bra att hon fick höra det från honom dessutom, snarare än en förvrängd version av vakterna som uppenbarligen hade någonting emot Bain. Han nästan kröp ihop framför henne, rädd för vad reaktionen skulle vara.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Aenyas ögonbryn rynkades gradvis mer och mer ju mer han berättade. Först över att han närmat sig drottningen själv, betydligt mer över vad han berättade om hennes vakter. Tystnaden som växte i tältet var obekväm, hennes ilska och vrede både kylig och varm på samma gång. Den tycktes växa, inte helt olikt skuggmagin han utövat i sin duell med Agaroth.
    Vad?!’ väste hon med sammanbitna tänder till sist så spotten flög, mer ett vilddjurs morrande än faktiska ord. Hon sträckte fram sin hand och tog tag i Bains axel, skakade honom något.

    ‘Hon är farlig, Bain! Kanske den farligaste alven i världen! Hon kunde förgöra dig med ett knäpp av sina fingrar om hon fick utöva sin magi fritt!’ sa hon ilsket, så klart blandat med oro, men främst irritation över hans oaktsamhet.

    ‘Och om de idioterna försöker sig på henne… Vid Erethil, då kommer jag själv sprätta upp dem från topp till tå!’ hon sträckte sig efter sitt svärd som legat på bordet, och gav sin bror en liten knuff framåt, de skulle uppenbarligen gå tillbaka till fängelset där och då.
    ‘Hon behöver bara ett minsta litet hål i fängelset, så kommer hon kunna ta sig härifrån och berätta allt hon sett och hört till våra fiender!’ hennes ord var fortfarande ilskna, där hon gick med så snabba steg att Bain knappt skulle hinna med.
    ‘Hur kunde du agera så oaktsamt? För att hon har ett vackert ansikte, eller vad?!’ frågade hon över axeln åt sin bror, inte helt olikt hur hon läxat upp honom i deras barndom.

     

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bain pressade samman sina läppar och såg en smula oroat på sin syster. Tystnaden som följde höll på att äta upp honom eftersom han inte hade en susning om vad hon tänkte. Hennes åsikter kring vad han förtäljt skulle snart komma fram och när ett ord äntligen yttrades spärrade Bain skrämt och förvånat upp ögonen. Fan. Hon var förbannad på honom. Han ryckte till då hon grep tag om honom och lade händerna om hennes arm, utan kraft bakom men ändå för säkerhets skull. Han ville inte åka på stryk. Inte igen.

    “Förlåt” pep han efter Aenyas första harang. Han visste förstås att Alienna var farlig, men hon var ju satt ur spel för tillfället. Visst, han kanske inte borde ha lutat sig mot rötterna som fängslade henne, utan hållit sitt avstånd… Den biten tänkte han absolut inte berätta för sin syster. Oavsett hade han inte fått känslan av att drottningen ville honom något ont, eller någon annan för den delen. Tack och lov verkade Aenya även förbannad på de där vakterna som talat så vidrigt men Bain kunde inte låta bli att kasta en orolig blick på svärdet. Hade han startat något nu?

    Luften gick ur Bain en aning när han med medknuffad för att följa med. Han vågade inte göra annat. Bekymrat sneglade han på Aenya och sög lite på sina läppar. Han kände sig som en liten pojke igen och det satt inte bra hos honom, men respekten för Aenya var för hög för att han skulle streta emot nämnvärt. Dock himlade han med ögonen när någon åter igen påstod att han var intresserad av Alienna.

    ”Snälla… Ja, hon är vacker – det kan vem som helst se – men jag har inte ögon för henne på det viset. Jag var nyfiken på energin jag plockade upp från henne, och hon tycks ha historier att berätta som jag skulle kunna ha användning för. Det är allt. Dessutom gick vårt samtal ganska bra, vore det inte fördelaktigt om hon litade på någon här i lägret? Om du vill få henne att prata menar jag.” Man kunde ana en viss irritation i hans tonfall. Bain lade blicken mot marken för att kunna se vart han satte sina fötter. Nu var inte läge att snubbla på en rot.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 32 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.