- This topic has 43 replies, 4 voices, and was last updated 1 månad, 3 veckor sedan by
.
-
Aenyas snabba steg var otåliga, och visade ingen nåd för hans känslor eller oro över hur hon reagerat. Just då kände hon bara ilska, märkligt hur hon så lätt blev arg nuförtiden utan att själv märka av det. Kanske var hon bara alltid arg, med några lugna stunder emellan. Inte svårt att tända eld på den elden.
‘Förlåt?’ fräste hon åt hans försök att förklara sig medan de rörde sig samma väg som han kommit, över rötter och genom snår.
‘Visst, det ska jag väl försöka tro på.’ fnös hon över hans bortförklaringar, för att sedan stanna upp så plötsligt så han säkert nästan skulle snubbla in i henne, men något han sagt hade fått henne att reagera och hon ställde sig ansikte mot ansikte med honom. De intensiva gröna ögonen låste sig i hans.‘Nå, fick du ens reda på något som vi kan ha nytta av?’ frågade hon skarpt, med undertonen som så klart frågade om han hade fått reda på något som var nyttigt för upprorets mål. Kanske fanns det ändå någon logik i det han sa.
‘Någon att lita på, säger du? Tror du att du kan vinna hennes tillit, menar du?’ undrade hon lite vaksamt, som om hon inte var helt övertygad än. -
Med en uppgiven blick ned i marken hann Bain inte reagera i tid när Aenya plötsligt gjorde halt i stegen. Han huffade och såg genast upp då han råkade gå in i henne, men var snabb på att rygga undan. Hon var arg som det var, ingenting han ville spä på alls. Skrämt såg han upp i ögonen som var så lika hans egna. Samma färg och utformning – nedärvda till dem båda. Vilka tankar som fanns bakom det där fängslande gröna gick inte att säga.
Bain var beredd på att få en käftsmäll likväl som medhåll och spände sig likt en bågsträng, redo för det första av de två alternativen. Hjärtat bultade hårt i bröstet när hon vände sig och plötsligt var oerhört nära. Han vågade knappt andas, då andedräkten skulle möta Aenyas ansikte liksom hennes gjorde mot honom. Orden fick honom att blinka till några gånger innan han fumlade efter ett vettigt svar, flackades med blicken över hennes familjära anlete.
“Jag— eh… Jag tror det” stammade han tveksamt. “Alienna berättade att hon kommit hit för en fredlig lösning och att hon inte står på någons sida. Även att hon inte alls ser sig som Erethil likt ryktet. I övrigt sade hon inget av vikt. Vi pratade lite om magi, det var allt, sedan dök dina män upp.”
Bain svalde hårt, visste inte riktigt vart han skulle ta vägen och skruvade lite på sig. En skamsen rodnad lade sig över hans kindben, ändå stod han kvar på sin plats och bara tittade på henne medan hjärtslagen tycktes dunka så högt att även hon måste höra dem.
-
Aenya mötte hans blick fortfarande med en viss intensiv skärpa i sig, nästan lite utmanande. Men kanske mjuknade hon lite, då hon såg sin lillebror påverkad så av hennes humör. Trots allt verkade det som om den fruktade ledaren för upproret hade en svag punkt då det kom till Bain. Kanske något hon inte förväntat sig själv heller. Men i slutändan var hon den enda hon hade när det kom till familj. Hon verkade ha något i tankarna efter vad han sa, funderade lite medan hon fortfarande mötte hans blick.
‘Och vakterna var beredda att trakassera henne lät det som på dig.’ muttrade hon, tanken gjorde henne illamående – ja hon skulle nog få ta och läxa upp dem rejält senare.‘Men det verkar som om vi har en intressant möjlighet här, Bain. Du räddar prinsessan från tölparna, vinner hennes förtroende de kommande dagarna, ja kanske du till och med fritar henne till sist utan att någon vet om det. På det viset kommer du få reda på vad högalverna planerar till näst. Hm? Kan du göra det?’ frågade hon, och la en hand, förvånansvärt ömt, på hans kind.
‘Vi är blinda just nu, och jag behöver något som kan visa oss vägen. Detta kan vara det vi behöver.’ hon talade mildare nu, men det var tydligt att hon hade en förhoppning på honom. -
Bain bara stirrade på henne med stilla ögon. Det Aenya bad om var stort. Väldigt stort. Han försökte se det för sitt inre, visualisera hur detta skulle kunna komma att lyckas. Det fanns många faktorer han skulle behöva passa sig för, framför allt att dela något väsentligt om rebellerna. Detta skulle tyvärr innebära att han behövde öppna upp sig mer, men det hade han räknat med när han gett förslaget. Fast… orden hade mest flugit ur honom för att rädda sitt eget skinn. Nu när han tänkte igenom det kändes det övermäktigt att vara en påhittad hjälte för en mäktig drottning. Det var en ära men också något han inte fick misslyckas med. Med en tung pust lutade han sig nästan mot sin systers beröring, som om den var en trygghet han behövde just nu. Pulsen gick ner något även om hjärtat tycktes slå hårt i bröstkorgen fortfarande.
”Och om jag fritar henne, är jag ämnad att följa med henne då?” Och lämna den syster han återförenats med. Det låg nästan något sorgset i hans röst. Tankarna skenade i väg kring vad det hela skulle kunna leda till – scenarion han inte visste om han var redo för. Men Bain skulle inte kunna säga nej till sin syster. Ordet gick inte ens att forma när hon bad honom om något.
Han var även rädd inför att rädda Alienna från de där vakterna, hur det nu skulle gå till. Nu när han blev ifrågasatt var han inte ens säker på om han uppfattat situationen rätt. Tänk så fel det kunde bli i så fall. Och hur i hela friden skulle alla se på honom om han gav sig på någon i detta läger? För att dessutom frita drottningen sedan. Om de tittade snett på honom nu var det ingenting mot hur de i framtiden skulle behandla honom.
-
Aenya såg hur kugghjulen verkade rulla i hans huvud, och hon höjde ett ögonbryn lite frågande. Kanske inte allt för tålmodigt medan hon väntade på hans svar. Då han äntligen verkade tänkt igenom sakerna och ställde sin fråga såg hon lite tankfull ut.
‘Ja, om du ska vara någon slags… dubbelagent… vore det väl mest logiskt. Du kan väl sälja in en berättelse om att du tröttnat på att vara rebell eller något i den stilen?’ frågade hon, och klappade honom på armen lätt.
‘Jag är säker på att du klarar det, och om någon tvivlat på dina förmågor och lojaliteter kommer du hyllas efter detta.’ sa hon och såg på honom menande, ja kanske kunde även Bain vinna sin systers respekt. Klart det fanns något vemodigt i att han skulle behöva ta på sig en sådan risk, men hon hade tillit till honom.‘Låt oss se vad som sker vid fängelset, utan att dra till oss uppmärksamhet, hm?’ frågade hon menande.
‘Så kan vi göra upp en plan, då vi har sett om drottningen faktiskt behöver hjälp eller inte. Efter de magiska trick du visade är jag säker på att du kan hantera dig själv.’ sa hon lite uppmuntrande, och tog tag i honom så de kunde röra sig igen, nu lite mer varsamt och tyst. Aenya med hela livet bakom sig i vildmarken rörde sig så gott som ljudlöst, Bain kanske skulle få använda magi för att dämpa sina steg om han hade tänkt på det.De kom till sist smygandes bland träden, och Aenya blickade varsamt bland stammarna för att se vad som pågick. De kunde höra höga röster, och Aenyas blick var hård då hon tog in scenen.
‘Nå, för tillfället verkar de nöja sig med att försöka provocera henne verbalt.’ sa Aenya lågmält då hon gled tillbaka bakom stammen till sin brors sida.
‘Så? Vad tror du Bain? Ska du gå och försöka vinna drottningens respekt?’ -
För någon som han förstått inte ville bli vidrörd var Aenya väldigt trygg i att konstant röra vid honom, tänkte Bain. Hans kind, hans arm, hur hon skuffade med sig honom när de gick efter att han gett henne ett tappert leende. Var det deras blodsband som skapade denna tillit? Han såg på hennes röda hår medan de tyst gick bortåt, hur det svepte med en svag ljummen vind som strök förbi dem. När hans fötter klev på knastrande löv fick han motvilligt flytta ner blicken i marken för att se vart han satte sina klumpiga fötter. Ja, klumpiga i en alvisk bemärkelse i alla fall. En dum människa skulle väl aldrig höra hans steg.
När de närmade sig gick Bain så varsamt att han sackade efter, men kom snart upp intill sin syster och hukade sig för att snegla in mellan vegetationens grenverk och få en skymt av vad som pågick borta hos den intressanta Alienna. Han översåg platsen; noterade hur långa skuggor drog sig över de där usla vakterna som nu hade stake nog att tala på det viset mot en drottning. Fiende eller ej, de verkade inte veta vem de stod inför. Om hon i sanning var ute efter en fredlig lösning äventyrade de oerhört mycket genom att behandla henne illa.
Bain tog ett djupt andetag. Han skulle behöva en stor skopa mod och tvingas gå in i en roll där han inte var helt bekväm, men nog kunde han göra det. Det fanns inte en chans att han skulle svika sin syster. Bain reste på sig och mötte Aenyas blick, nu med en beslutsamhet i sina gröna ögon.
“Jag löser det. Men… jag vill inte att du glömmer vart min lojalitet ligger,” sade han mjukt och satte handen mot hennes bröstben, log svagt och försvann sedan som en suck i vinden när han blev ett med skuggan som täckt hans rygg.
“Det är dags för er att gå nu.” Bain dök plötsligt upp lutad mot ett träd bakom de tre männen vars höga röster varit mäkta irriterande i denna ljuvliga skog. Hans armar var korsade och han inspekterade lojt sina naglar på ena handen, snörpte lite på munnen som om han såg oönskad smuts i sin handflata innan han ägnade de andra en mörk blick. Mörkret ur skuggorna tycktes klänga sig fast vid honom, lurandes och redo.
-
Aenya verkade inte medveten om sina tankar, och vad hon kände inombords delade hon med få eller bara med sig själv. Efter vad hon upplevt var hon inte som hon varit, det var klart och säkert klarast av allt för Bain som känt henne som en glad och sprallig ungdom, som smittade av sin glädje på alla i sin omgivning. Av det fanns det inte mycket kvar, men hon gjorde sitt bästa för hans skull. Dessutom var hennes blick nu fokuserad på scenen framför dem, och hennes ögonbryn var rynkade. Även om hon inte var den största älskaren av högalver så uppskattade hon inte det hon såg framför sig, ett hårt grepp om sitt knä där hon satt på huk på ena benet avslöjade att hon nog skulle kunna springa fram och sätta stopp för det.
Men istället vände hon sin blick mot Bain, lite förväntansfullt, lite uppmanande. Kanske lite hoppfullt. Hon hade haft sina dunster med den bortskämda ynglingen, här fanns en chans för honom att visa sitt värde. Hon hoppades bara han hade stake nog. Och det var nästan med förvåning som hon såg att han började röra sig. Hennes hjärta bultade, för hans skull, nästan som om hon kände hans nervositet.
‘Så klart inte.’ sa hon viskande över hans begäran, kanske visade hon en pytte liten obekvämhet, en liten impuls att rygga undan hans beröring, innan hon gav honom en liten uppmuntrande klapp.Vid fängelset stod Nasidir och hans två hejdukar och slängde fula ord och förolämpningar i riktning mot drottningen som så klart var någonstans där inne, det hade ju Bain sett innan. Det hördes inget trotsigt svar inifrån heller, vilket verkade egga Nasidir och de andra till att fortsätta mer med vulgära förslag och nedvärderande ord.
‘Vad vill du nu?’ frågade han lite slappt mellan harangen, och sneglade på Bain som hastigast som om han inte såg något hot där.
‘Vi har vakttjänst här tills kvällen. Iväg med dig nu.’ sa han med en nonchalant handviftning. Kanske hade han varit för upptagen för att märka av mörkret hos Bain, då han viftade med sin hand och återgick.
‘Hördu , din pojkvän är tillbaka.’ sa han lite släpande in i fängelset. -
Bain tog ett djupt andetag, samlade sig och grävde ner tvivlet inom sig. Han fick helt enkelt låta bli att tänka på skadan dessa tre skulle kunna åsamka honom med sina bara händer. Att ingen tycktes vara det minsta nojig över vad han kunde göra mot dem var inte direkt något som höjde hans självförtroende, men Bain frammanade en roll han haft för länge sedan. Under sin ungdom hade han förklätt sin osäkerhet med elaka kommentarer – ett falskt självförtroende som bringade honom till att göra andras liv lite mindre roligt under skolåren. Denna gång hade han inga tuffa vänner bakom ryggen dock. Det var bara han mot dem.
Bain kastade en blick mot fängelset för att försöka få en skymt av Alienna, men kunde inte se henne. Tack vare barriären kunde han inte heller känna av hennes närvaro. Ändå visste han på något vis att hon var där. Klokt att hålla sig undan och inte ge de tre tölparna någon uppmärksamhet. Bain snörpte på munnen, blängde på Nasidir och tog ett steg mot honom.“Känner du dig smart när du häcklar en viktig fånge? Du har inte haft en tanke på att det kan komma att skapas en lösning med drottningen – som du och dina idioter till vänner,” En nickande gest mot de andra två “—äventyrar genom att bete er som småbarn.”
Bains mörka blick flackade inte för en sekund nu då han gick fram till Nasidir, såg in i hans ögon med sina gröna som smalnade i avsmak.“Jag sa; Gå. Nu.” Han höjde handen och spann den ett halvt varv med en snärtande rörelse i luften. Trots att Bain inte vek av med blicken kunde han se hur de andra två började sloka. Något melankoliskt svepte över dem och lade sig likt ett täcke. Hopplösheten och dystra tankar tog plats i deras sinnen, fick dem att sakta tappa viljan som brann i dem. Kanske problematiskt att tränga in upplevelsen av meningslöshet och förtvivlan hos fullt kapabla rebeller, men rent fysiskt var det harmlöst. Förhoppningsvis skulle de komma ur det relativt fort när Bain väl släppte på den mentala illusionen, om man nu kunde definiera den så. Den ene började till och med att snyfta tyst medan den andre satte sig ner och stirrade ut i intet. Det lämnade bara Nasidir.
-
Nasidir såg lite stöddigt på Bain då han kom och irriterade där med sin närvaro.
‘Stick och brinn.’ fnös han och vände uppmärksamheten mot fängelset istället, uppenbarligen såg han inte Bain som något hot. Men då Bain inte verkade ha någon avsikt att ge sig av var han väl tvungen att göra något åt saken. Så lite slött knuffade han sig från fängelsets galler bestående av rötter för att vända sin uppmärksamhet helt mot Bain, ett något illmarigt leende på läpparna.
‘En viktig fånge? Javisst, alla högalver tror väl sig vara viktiga. Vad är ditt problem, är du någon sympatisör eller?’ undrade han och gav Bain en liten knuff på axeln då han kom närmare. Han fortsatte le, lite bredare över Bains tuffa uppsyn, medan han lite slappt tuggade på lite bark han haft i käften och sedan spottade på marken framför Bains fötter.
‘Jasså, du vill vi ska gå? Men vi har inte fått några order om att gå. Så, jag antar du måste tvinga oss.’ sa han och gjorde en gest över sina två vänner. Han hade väl förväntat sig något typ av gensvar från sina kompanjoner, och rynkade på ögonbrynen för att se över axeln mot dem. Talt förbryllad över att se de två säcka ihop i någon form av sorgsna varelser som snyftade, inte alls likt dem.
‘Hallå, vad är problemet med er nu då?’ fnös han och försökte dra upp en av dem utan något gensvar. En stund verkade situationen ta hela Nasidirs uppmärksamhet, innan han långsamt vände blicken mot Bain, som om en misstanke grodde inom honom.
‘Du.‘ konstaterade han och knuffade till Bain, hårt denna gång, över bröstkorgen.
‘Håll dig utanför våra sinnen, din jävla magiker!’ utbrast han med sammanbitna tänder, och gjorde sats att ta tag i Bain igen. -
Smärtsamt medveten om att Aenya bevittnade allting pressade Bain ner sina osäkerheter och rädslor, djupare och djupare samtidigt som de klöste inom honom. Det var dock omöjligt att dölja hur hans gröna ögon flimrade till när Nasidir knuffade honom. Bain gav ifrån sig ett huff och tvingades stappla bakåt två steg. Det gjorde lite ont där den andre alvens händer träffat. Hela idén att leka hjälte började kännas befängd, men Bain tog ett djupt andetag och samlade sig själv. Han besvarade den andres leende med ett eget rävaktigt, framtvingat genom stark övertalning mot sig själv.
“Jag är inte inuti era sinnen, tack och lov,” bet Bain tillbaka efter att han nätt och jämnt lyckats hoppa undan från Nasidirs hotfulla gestalt. Utan att vänta knäppte han med fingrarna och en låga antändes mot Nasidirs klädsel. Han kan, eventuellt, ha ökat på flammorna för att de verkligen skulle sätta fart. Egentligen borde han inte skada någon. Inte för att han brydde sig, speciellt inte om denna idiot, men misstänkte att hans syster ville ha sin armé intakt.
“Föreslagsvis går du och släcker det där,” sade Bain med höjda ögonbryn och började röra sig mot rötterna som höll Alienna fången. Blicken flackade som hastigast mot systerns håll
-
Vad Aenya tänkte och tyckte höll hon så klart för sig själv, där hon bevakade från en plats där hon var väldold. Ändå kunde hon inte rå att rynka på ögonbrynen över knuffen Bain fick, en ilska över att se sin bror behandlad så. Men på samma gång så var han tvungen att lära sig försvara sig själv, en knuff och hårda ord skulle vara det minsta av hans bekymmer ifall de hamnade i strid med regimens trupper.
Nasidir hade något farligt i ögonen nu, ilskan som fanns hos så många rebeller som förlorat så mycket under Iserions attacker mot gränssamhällena några år tillbaka. Ilska de gärna fick utlopp för vid passliga tillfällen. Bain var en ganska bra måltavla nu, då han gjorde sig uppkäftig.
‘Jasså, kvick tunga, hm?’ frågade Nasidir som sträckte sig efter Bain då han stapplade bakåt. Han hade precis tänkt höja sina nävar för att ge Bain ett kok stryk han inte skulle glömma i första laget, men att plötsligt ha brinnande kläder gav honom andra funderingar.
‘Lloth!’ svor han något panikartat medan han började klappa och snurra runt för att få ordning på de nenvisa elden som inte riktigt verkade ge sig så lätt som en vanlig låga. De primala instinkterna om överlevnad tog över och Nasidir sprang omkring och började rulla sig på marken för att försöka få kål på lågan som inte verkade ge sig, med något skräckslagna ljud som kom ur hans läppar.Aenya stack ut sitt röda huvud som hastigast för att ge Bain en liten nickning, medan hon höll ett öga på Nasidir. Han kunde få lida lite över sin dumhet, men skulle det behövas skulle hon gå in och hjälpa honom.
Inne i cellen så långt bort från gallret som möjligt satt Alienna, med armarna om sina knän som var pressade mot bröstet, och verkade ignorera allt som skedde. Men då Bain plötsligt dök upp framför rotgallret vände hon blicken långsamt mot honom, en liten ynklig ljus figur i mörkret där inne. Lite frågande rynkade hon på ögonbrynen, med något ledsna ögon.
‘Bain?’ undrade hon, inte som om hon förväntat att han skulle komma tillbaka. ‘Var är de andra?’ -
Det gick inte att hindra ett litet flin som drog på mungiporna, som om rädslan i Nasidirs röst matade honom med belåten energi. Lågorna glimmade i Bains ögon, färgade dem eldigt röda i kontrast mot den gröna kulör som gömde sig under det flammande ljuset. Vilken fröjd att få ge tillbaka—att få känna sig överlägsen på något vis. Det var en berusande känsla, men han gjorde sitt bästa för att sudda ut den. Nödvändigt ont, det var vad han intalade sig själv att han höll på med. Leendet låg dock kvar när även hans syster tycktes stå på hans sida i hans agerande.
Sakta fortsatte han att röra sig mot cellen med ett vaksamt öga på de andra. Med en suck ställde han sig sedan vid det vackra mönster av rötter som höll drottningen inne, lutade försiktigt en hand mot ytan som kändes skrovlig under hans lena fingrar. När hans namn ljöd innifrån vred han hastigt på huvudet, skiftade sin uppmärksamhet till Alienna. Denna skönhet fångad i mörkret, som en glimmande stjärna på den tidiga natthimlen. Något mjuknade i Bains blick.
“Du behöver inte oroa dig över dem mer,” svarade han vänligt och vände sig helt mot henne. “F—Förlåt att jag försvann innan. Jag ville inte ställa till med trubbel, men hade jag vetat hur de skulle bete sig mot dig…” Det var svårt att hitta orden, kanske för att de var halvsanningar på hans läppar.
“Är du okej?” Bains gröna ögon såg nu ömkande på den stackars drottningen som fascinerade honom så mycket. Utan att tänka på det hade han klivit oerhört nära gallret, stod nu endast en centimeter från att tekniskt sett luta sig mot det.
-
Medan Nasidir och hans vänner var upptagna med Bains magiska trick, något otäcka läten som hördes i bakgrunden, hade drottningen inne i cellen rest sig för att lite varsamt röra sig närmare Bain. Kanske lite trevande över vad det var som lät i bakgrunden. Då Nasidir pinats länge nog och tagit sig lite längre bort i sin vånda hade Alienna glidit fram för att hjälpa honom, och hålla honom upptagen medan Bain gjorde sitt.
‘Vad… hände?’ frågade hon, lite trevande. Inte för att hon egentligen fruktade dem, men kanske mer över tanken att andra skadats på grund av henne. Men hon skakade på huvudet, inte kanske så man tackade någon som kommit till ens undsättning. En liten pik det på hennes stolthet, hon som oftast kunde klara sig själv om hon inte var så maktlös hon nu var utan sin magi. Det fanns något mjukt och varmt i hennes ansikte, trött och ledsamt också, men varmt över att han tänkt på henne. En oväntad vänlighet, här bland de som hatade henne så.
‘Oroa dig inte för mig, deras ord var vassa men inte mycket mer än så. I deras ögon representerar jag väl allt som är fult och ont i denna värld.’ hon hade långsamt glidit närmare rötterna, så även hon nästan nuddade rötterna.
‘Men jag är glad över att slippa höra på det, onda ord i stor mängd gör att man till sist börjar tro på dem själv.’ hon suckade, lite skakad kanske ändå, mer än hon ville erkänna.
‘Och du? De behandlade inte dig med speciell vänlighet heller.’ konstaterade hon, trots allt hade hon hört och sett en del av det.
‘Förlåt för att jag frågar så mycket som du kanske inte kan svara på, men har du hört något om min vän? Tathnel? Han fördes till en annan cell, säkert här i närheten. Jag hoppas inget har hänt honom, då han kom med för att försöka skydda mig.’ -
“Jag tog hand om dem bara,” klämde Bain in något avfärdande med ett mjukt leende på sina läppar. Leendet blev dock ett smalt streck när hans ansikte tog ett mer ömt uttryck, sökandes i Aliennas ansikte efter en lögn bakom hennes ord. Det skulle krävas mer än så för att övertyga honom om att hon inte for illa av häcklandet, även om hon kanske var stark i själen och var klok nog att inte ta åt sig. Han särade på läpparna för att säga något men höll sig då drottningen hade mer på hjärtat. När han andades ut slokade hans mörkklädda axlar. För en stund fördjupades rynkan mellan hans ögonbryn och blicken sökte sig bort, tittandes åt sidan ut i intet. När han fuktat läpparna såg han på henne igen, beskådandes den skönhet som nu stod så nära honom.
“Han är i en cell i närheten. Hur det är med honom har jag dessvärre ingen vetskap om. Men jag kan ta reda på det om du önskar.” Om det skulle lätta eller tynga hennes hjärta återstod väl att se. Bain vågade sig på att luta sig mot rötterna med armarna närapå i kors, fingrandes på den skrovliga ytan och lät några av sina slanka fingrar leka sig innanför. De magihämmande effekterna kittlade mot huden – en obehaglig krypande känsla som hotade hans blotta natur. Samtidigt var det fascinerande. Plötsligt drog han åt sig handen och såg bekymrat på Alienna.
“Han är inte som varken dig eller mig. Vad är han, exakt? Och… vilken relation har ni?” Sista frågan lät en aning framtvingad, som om det fanns en pinsamhet i att fråga.
-
Alienna var inte helt säker på vad det betydde att han “tagit hand om dem”, men hon kunde gissa sig till att det knappast var en helt fredlig lösning. Medan hon var rätt fredlig av sig, kunde hon ändå inte låta bli att känna sig lite tacksam i den stundne över hans assistans. Lite matt såg hon nog allt ut, kanske för fångenskapen, avsaknaden av magi, och säkert de tre alvernas fula ord och hot om mer än så. Att vara så hjälplös var inte något hon tyckte om, inte alls. Hon nickade över hans nyheter då det gällde Tathnel, och hoppades att han inte behövt utstå för mycket lidande för hennes skull. Hennes isblå ögon betraktade Bain då han närmade sig, nästan som om hon hoppades han skulle gjort något för att hjälpa henne därifrån, men suckade till lite då han drog undan sina händer, han kände visst av den magihämmande känslan som var överväldigande där inne.
‘Tathnel?’ undrade hon och satte sig lite trött ned intill rötterna, och lutade sig lite med det ljusa håret mot rötterna, kanske som om hon försökte känna känslan av ren luft – eller magi – där utanför.
‘En gammal alv, ja hade jag inte gått igenom det jag gjort hade vi varit så gott som jämnåriga.’ förklarade hon och sneglade upp mot Bain.‘Jag ser ingen orsak att ljuga, så jag säger det som det är – men döm honom inte så hårt. Han var en gång en av de som försattes i exil så länge sedan, en Ish’dalaar.’ ett nästan förbjudet uttryck här i trakterna, de alver som utforskat magi och orsakat fatal förödelse, försatts i exil som följd och hittat sin väg norrut där de senare blivit Lloths mörkeralver.
‘En av de som blev förvandlad, snarare än född sådan. Men… Han är inte som dem, han är fortfarande min vän.’ förklarade hon, och kanske fanns det mer där men det gick hon inte in på där och då.
‘Han kom hit för att skydda mig från faror, men det verkar som om jag försatt oss båda i större fara än jag väntat mig.’ hon vände blicken upp mot Bain igen efter att ha sett lite tomt utåt.
‘Tror du jag kommer släppas fri, Bain?’ undrade hon, lite hoppfullt.–
-
“Jag minns inte att jag lärde dig hur man blev tillfångatagen.” Skojade Agaroth samtidigt som hon klev framför Tathnels cell av sten, jord och grenar. “Det är jag, Agaroth, jag ser nog ganska annorlunda ut från förr!” Hon höll en hand mot sitt hjärta och log åt honom, innan hon också höjde lite på sin stora hatt med ena handen för att se honom tydligare. Hon fnittrade till lite när en ekorre lade sig lite bättre till ro i hennes halskrage, uppkrupen som om den vore ett bo. “Jag ber om ursäkt för att jag var lite förvirrad tidigare, det är svårt nog att hålla reda på nutiden till och med under dagar där jag inte jag återhämtar mig från färska magiska illusioner och vanföreställningar.”
Hon ställde ner sin stav på marken och den förblev stående även när hon släppte taget om den och gick fram till cellen nära nog för att kunna sträcka en hand igenom och gjorde det, för att erbjuda Tathnel beröring. Den vita mjuka handsken lät hon vara kvar, mest för att hon tyckte att den magitömda luften var ganska obehaglig mot huden.
“Är ni här för att stanna, eller ska ni tillbaka till era skogar när ni är fria?”
-
Bain stelnade till, frusen på sin plats, och bara stirrade på Alienna med stora ögon. Han hade känt det, hade anat genom energierna som han tycktes kunna plocka upp men ännu inte lärt sig hantera. Men att faktiskt höra henne förklara vem hennes vän var – eller snarare vad han var – kom ändå som en smärre chock. Bain behövde lära sig att sluta tvivla på sig själv. Han fuktade sina halvöppna läppar och drog in ett vagt andetag, fyllde knappt hans frånvarande lungor till hälften. Dock trängde sig en mycket viktig tanke igenom diset som uppstod i sinnet; hon kallade denne Tathnel vid vän. Ingenting mer än så. Bain var kanske ingen charmör – men detta öppnade andra möjligheter för att lyckas med det hans kära syster ålagt honom.
Drottningens fråga väckte honom ur tankarna och han såg ned på henne med ett försök till ett ömt leende. Mjukt hukade han sig och satte ned ena knät i marken, alldeles intill henne. Först smekte han osäkert sina fingrar mot varandra innan han höjde ena handen och sträckte in den innanför gallret genom ett utav hålen. Luften stack mot huden, men han trotsade känslan och hans mungipor drogs upp i ett varmare uttryck samtidigt som han strök en hårslinga bakom hennes spetiga öra. En ynnest att få röra vid en sådan vacker varelse, tänkte han och kunde inte låta bli att smeka hennes silkeslena svall ned över nyckelbenet innan han drog åt sig handen, om än bara en liten bit för att visa sin tillit.
”Om du skulle bli fri, Ers Majestät, vad skulle du göra då?” Bains gröna ögon glittrade när han såg på henne och hans långa, raka och tunga hår föll över ena axeln ju mer han vred på huvudet för att kunna se henne ordentligt. Det låg en god portion andemening under hans ord. Inte kunde han bara klyva rötterna och säga Låt oss gå! Viss återhållsamhet fanns både naturligt och i skådespelet.
-
Tiden hade passerat långsamt i cellen. Inte för att han vanligtvis brukade fundera över tiden när den hade en tendens att inte vara så rak som många ansåg den var. Men i den mindre cellen hade han första gången på länge känt sig uttråkad och en aning nervös. Alienna var så förbannat naiv ibland. Som om hon inte såg motpartens illvilja. Orden fick honom att lyfta på sitt huvud och granska personen som stod där utanför – i mörkret. Något som han trivdes allt för väl i efter förändringen och flera sekler i Dar Zakhar. Ett snett leende kröp motvilligt fram på hans annars allvarliga ansikte.
“Inte? Det var ett bra tag sedan du lärt mig någonting, Agaroth. Kanske en påminnelse inte hade varit så dumt.” konstaterade han med ett litet frustande som ett skratt. Som om skrattet fastnade lite i strupen och inte alls klingade så vackert som det en gång hade gjort i hans unga år. Trots det allvarliga lynnet kunde han inte rå för att låta nyfikenheten vinna och granska sin forna mästare. Förändringarna där och magin som alltid hade varit så tydlig där omkring henne. Utöver Alienna, en av de första spår på magi som han hade sett. De klara färgerna, som verkade nästan nu snarare smälta in i bakgrunden. Nästan så att det var svårt att urskilja var Agaroth började och magin.
“Det syns, på din magiska aura.” konstaterade han. Som om det var en lektion och att hon behövde ett svar på det som hade sagts. Precis som innan var han trots allt en som älskade att läsa – finna kunskap och det logiska bakom magi. Kanske det mest svåra att lära honom – var det ologiska delen.
“Men å andra sidan har vi väl båda ändrats.” fortsatte Tathn’el med samma leende i mungipan. Speciellt han, med sin gråmörka hudton och vita hår… Den bittra smaken av blodmagi, nekromanti och andra mörka magi som var förbjuden. Lite försiktigt, som ett skyggt djur nästan lät han sina händer omslutas i sin forna mästarens hand. För att nätt kyssa handryggen till Agaroth och dra tillbaka sin hand.
“Vart Drottning Alienna går, följer jag. ” konstaterade mörkeralven sedan, en förälskelse som nite hade försvunnit sedan ungdomens dagar.
-
Agaroth beslutade sig för att läget inte var det bästa för att lära känna sin gamla vän på nytt, hon ville inte gärna prata med någon genom gallret på en cell, så hon valde istället att utnyttja den tillfälliga sårbarheten som den magilösa ytan innebar för vännen hennes och svepa in honom i en drömvärld. Så hon satt sig ner i en meditativ ställning efter deras beröring och utnyttjade spåret av honom på hennes hand för att isolera hans sinne ur mängden omkring dem, för att sedan skapa en värld i hans sinne, som hon sedan delade.
Utåt skulle det inte se ut annorlunda från att hon satt och mediterade bredvid sin stav, även om positionen framför en fångcell var märklig. Inom deras sinnen däremot, borta från andras hörsel och syn, kunde hon prata med honom i fred på deras egna villkor. Hennes sinne fragmenterades under tiden, med en liten del som förblev medveten i den fysiska världen i fall fara skulle närma sig. Det var länge sedan hon gjorde misstaget att fullständigt ge sig in i drömvärlden. Då hade hon vaknat upp i livsfara och ville inte uppleva det på nytt.
Skulle Bain eller vem som helst annars för den delen dyka upp, skulle hon veta om det. Det betydde inte nödvändigtvis att hon skulle avbryta trollformeln, men hon skulle vara medveten om det skapades ett behov för det.
–
(Tills dess att rollspelet berör Agaroth och Tath’nel fortsätter jag och Hanlinn dialogen i nedan tråd. Jag hoppar in igen här så fort det blir relevant)
-
Alienna såg på Bain lite forskande, som om hon gissat vilken reaktion som skulle komma. Det var ju så de flesta såg på mörkeralver och ish’dalaar. Hon med, en gång, men hon hade lärt sig att ha ett lite mer öppet sinne genom Tath’nel. Hon undrade vad som rörde sig i hans sinne, då den unge magikern verkade vrida och vända på hennes ord, som sist förvandlades till ett leende. Hennes isblå ögon följde honom då han sjönk ned så han var i ansiktshöjd med henne där hon satt. Blicken följde hans hand först då den trotsade barriären, innan den mötte hans blick. Drottningen drog sig inte undan, ja det var nästan en befrielse att någon rörde henne ömt snarare än den isolering hon fått uthärda, och en oförväntad rysning gick genom henne över den nätta beröringen. Att förvänta sig att han bara skulle öppna porten var ju så klart inte ens något den ibland naiva drottningen kunnat tro skulle ske, även om hon kanske önskat det.
‘Vad skulle Bain önska av mig, om det blev så?’ frågade hon, och sneglade sig omkring bakom honom, som för att försäkra sig att ingen hörde dem. Skulle någon höra sådana ord skulle nog inte bara hon utan även Bain vara i rejält trubbel.
‘Jag ser att ni besitter en stor nyfikenhet för magi, en nyfikenhet jag själv delar.’ det hade ju kommit fram redan i deras samtal.
‘Fri tillgång till mina samlingar och anteckningar i Aldiea?’ föreslog hon, med ett nästan skyggt leende.
‘Eller vad annat kan en drottning erbjuda en man som er?’ undrade hon, försiktigt.
You must be logged in to reply to this topic.