Aliennas blå ögon fortsatte betrakta Bain, nyfiken på vad han skulle svara. Förhoppningsfull, förväntansfull. Hon förstod så klart att det hon frågade var en stor press, att be honom förråda sin syster och rebellerna. För de var idealister, de trodde på sin sak, och hon hade snubblat rakt in i deras lilla konflikt som hon börjat inse att hon var en större del av än vad hon ville erkänna. Hon representerade på många vis det som de hatade, även om hennes familj valt att vara neutrala och fly från striden snarare än att delta i den. Bekvämt, kanske, att avstå från den och ställa sig från sidan som en opartisk person, men kanske tiden hade kommit att agera. Kanske kunde inte hon och Aldiea längre vara neutralt?

‘Jag förstår.’ sa hon med en liten utandning och såg ned i sitt knä. ‘Familjen kommer alltid först, inte sant?’ frågade hon, lite för sig själv kanske. Precis som hon nu funderade gång på gång om hon var sina föräldrars arv värdig, om hon skulle gjort dem stolt. Men det kunde hon bara gissa sig till, då de inte längre fanns. De enda hon hade kvar av sin gamla familj var Agaroth och Tath’nel, som var frustrerande nära men ändå långt borta så länge hon satt här i fängelset. Men hon lyssnade på hans ord, och hon insåg att hennes väg ut var att ta en aktivare roll i Nela’thaënas politiska dilemma.

‘Återigen ska jag vara ärlig, Bain.’ sa hon och mötte hans blick.
‘Aldiea har alltid varit neutralt, vad kommer till konflikten här mellan alver i Nela’thaënas. Enda orsaken jag kom hit var att delta i drottning Nearenas begravningsceremoni. Men nu har jag sett konflikten från båda sidor, på nära håll. Jag vet att jag har makten att påverka, men jag skulle arbeta för fred och harmoni alla alver emellan. Nu då Nela’thaënas ska välja sin nästa ledare kan min röst vara betydande i att välja en väg framåt som är en för balans, snarare än segregation. Är det stort nog, Bain? Här inne gör jag ingen nytta, för er eller för någon annan. Ju längre jag sitter här, ju fler kommer att söka efter mig.’

Aliennas reflektion där i hans ögon var nog inte helt olikt en ståtlig och regal fågel fångad i en bur. Oförmögen att röra sig fritt och vara den som hon var. Liten och svag i sin fångenskap, men fortfarande med en stolthet i ögonen. Ett sken som var svårt att uppehålla där. Hon hade ett ögonblick undrat om hennes ord skulle göra rebellen Bain ilsken, kanske rädd att han skulle lämna henne i sin ensamhet igen där hon bara hade sina egna tankar och minnen som sällskap. Inte ett trevligt sällskap för någon i en sådan plats där det kändes som om halva hennes väsen hade tagits ifrån henne. Ändå tändes en liten hoppfull glimt i ögonen då han log.
‘Vad…?’ frågade hon, som om hon inte riktigt kunde tro det då han klappade hennes hand, och steg åt sidan. Men hon var kvick nog att lyda och tassa bort från rötternas galler så långt bak hon kunde, och dolde sig själv som en liten boll mot marken med armarna för sitt ansikte, ett litet knyte. Så lätt det en gång varit att skydda sig själv med magi, och nu vara tvungen att använda armar och ben för att försöka hålla sig säker. Men kanske det var slut snart, kanske… Hon kunde ändå inte rå att glimta mellan sina armar och fingrar för att se vad Bain gjorde på andra sidan.

Då rötterna kapades var det som om luft rusade in i fängelset, men så klart var det snarare det världens energier – magi – som sökte sig in i platsen den hållits utlåst ifrån. Susandes som en stark vind rakt mot Alienna som nästan desperat drog efter andan då hon äntligen kände magin komma tillbaka henne, fylla henne med livskraft och förmågan hon besatt, som var så stor del av hennes person. Utan den, hade hon redan insett, var hon ingenting. Långsamt reste hon sig, lite ostadigt nästan, så överväldigad som hon var, men då hon kom vandrandes genom dunklet där inne och ut i friheten med lite ljus från ovan som träffade henne skulle han nog se att hennes ögon tycktes ha en inre glöd som en stund sedan varit som borta, hämmad. En magiker som han skulle nog kunna se skenet bortom det kroppsliga och dödliga, den mängd magi som nu koncentrerade sig och samlade sig i hennes väsen – ett spel av ljus för de som kunde se sådana saker.

‘Bain… Tack.’ sa hon varmt med ett mjukt leende på läpparna, och tog hans händer i sina, och verkade inte rädd för den skuggskepnad han nyss visade och de energier som fortfarande låg omkring honom efter hans mörka utövande. Hon visste inte vad hon mer kunde säga just då för att förmedla vad hon kände, så istället sträckte hon sig upp och gav honom en mjuk kyss på kinden och ett varmt leende, innan hon såg sig omkring. Så klart efter sin tid där kände hon sig förfärligt smutsig och sliten, men sådan lyx fick vänta tills de var borta. Hennes blick gick dock över axeln, precis innan hon tänkt ta ett steg bort från cellen, och med en lite bister glimt i ögonen sträckte hon fram en hand bakåt. Bain skulle nog känna energierna som väcktes inom Alienna, som susade ut ur henne, och bara med rena viljan fick rötterna som tidigare hållit henne fången att växa fram med knakande effektivitet framför deras ögon, enorma knotiga ormar som växte fram, kramade och begravde fängelset så ingen annan skulle kunna använda det igen. Efter att ha fått utlopp för sin förakt för fängelset vände hon blicken upp mot Bain, ett snällt ansikte som inte visade någon antydan på att besitta sådana destruktiva krafter.

‘Vi måste hitta Tath’nel, och sedan ska vi mot Dal’elath.’ hon såg sig omkring, i hopp om att ingen skulle sett eller hört dem, då hon så naturligt och lättsamt tog tag i Bains hand för att börja tassa därifrån på sina nakna fötter, som om hon redan visste var Tath’nel hölls, och kanske det inte var så konstigt om hon kunde känna sådana saker.

Men så klart var de betraktade av Bains syster. Aenya, väldold som den expert hon var på att röra sig bland skogarna, följde dem med blicken. Och kanske hon och Bains ögon möttes en kort stund, en uppmuntrande nickning från hennes sida. Det gjorde ont, så klart, att se honom ge sig av nu då de precis funnit varann. Men hon visste att Bain kunde göra mer nytta vid drottningens sida, med den lilla hake han nu hade som hennes räddare.