Kylan hade letat sig hela vägen in i märgen och trots att Maeve var van vid klimatet och dessutom ordentligt påpälsad så frös hon stundtals så att hon klapprade tänder. Som värst var det när natten föll då de varken hade skydd eller möjlighet att tända en eld. Kanske var det därför som de ännu inte stött på någon av Hrafns spejare, kanske litade de på att kylan skulle ta död på eventuella inkräktare innan de ens hann halvvägs, eller så var de själva kloka nog att hålla sig inomhus. Hon hoppades att det var det senare.

”Vore det så väl… Säkert har vi gått vilse och de enda ögon som betraktar oss nu är kråkornas”, fnös hon bistert där hon lufsade fram i snön jämte Arand. De hade inte delat många ord de senaste dagarna och även om det till stor del var hon själv som vänt sina egna tankar inåt så kändes det något betryggande att höra monsterjägarens röst och känna hans närvaro där de gick i det annars så tysta landskapet.

Hennes sinne hade varit tungt sedan de lämnat byn bakom sig, men trots det så kände hon sig ändå mer beslutsam nu, befriad inte bara från sina samvetskval om det oundvikliga, men också befriad från den tyngd som varit mörkeralven Yazfein. För varje timme och dag som gick så blev hon mer och mer säker på att halsbandet hon burit, det hon fått som en gåva av honom, inte var lika oskyldigt som det verkade.

”Jag skulle döda för ett stop varmt mjöd i ett rum med fyra väggar”, tillade hon efter en stunds tystnad och ett kort, bistert skratt.

Hans gest fick henne att stanna mitt i ett steg. Hon följde hans hand med blicken men hon kunde inte se något och inte heller kunde hon känna någon lukt i den kalla luften, trots att hon drog ett extra djupt andetag, något som fick hennes lungor att bränna. Hon tvivlade dock inte på honom, hans sinnen var skarpare än hennes och hitintills hade de ännu inte sett vare sig spejare eller spår efter dessa, och de måste trots allt vara här.

Alltså väntade hon medan han stuvade undan sin häst bakom en passande klippskreva innan de tillsammans kunde börja röra sig mot klipporna han pekat ut. Snart nog kunde även hon känna lukten av rök och tyst, så tyst hon kunde förmå sig, så hakade hon loss sin ena yxa från bältet och slöt sina kalla fingrar kring dess fäste.

”Det lär bara finnas en väg in och ut. Om vi kan ta åtminstone en vid liv så kan vi kanske få svar på vilken väg som är den rätta genom resten av passet… Vi kan dock inte låta någon komma undan, vi kan inte riskera att vår närvaro röjs”, svarade hon lågt, nästan viskandes nu när de kom allt närmare klippan. Hon visste att Arand bara var här för deras vänskaps skull, att han inte skulle döda oskyldiga om det kunde undvikas, men hon kunde heller inte riskera båda deras liv i det här förbannade passet genom dum passivitet.

Det sneda leendet över hennes läppar var kanske något ursäktande, ty hon visste att han ogillade onödigt dödande, men i det här fallet kunde hon knappast påstå att de hade något val. Själv tyckte hon förstås inte att Hrafns män var onödiga att döda, snarare tvärt om. Hon skulle med glädje döda dem, men hon visste att hon gått över en gräns i den första byn de anfallit och efter bärsärkargången i byn vid passet så förstod hon själv att hon vandrade en tunn linje. Av någon anledning så betydde Arands åsikt om henne mer än hon kunnat tro och säkert mer än hon skulle erkänna högt.

Tillsammans med monsterjägaren så kröp hon upp på den snöiga sluttningen till dess att också hon kunde kika ned mot dörren och den lilla skorstenen från vilken röken kom.

”Det är en bra idé. Kan du ta dig upp till skorstenen så smyger jag upp och håller dörren, sen väntar vi”, föreslog hon med ett litet, denna gång mer genuint, leende. Trots att det denna gång var människor innanför dörren så kunde hon inte låta bli att påminnas om de monster de jagat tillsammans i Karm, eller om slaget om Loradon då de klättrat upp för muren för att släppa in kung Sandors armé. Arand skulle kanske inte vilja medge det efter allt som hänt, men i hennes egen mening så jobbade de bra ihop.

Det kliade i hennes fingrar och trots att hon försökte lugna det så hade hennes hjärta börjat slå snabbare i förväntan över den kommande striden. Hon visste att hon behövde behålla lugnet, men det var alltid lättare sagt än gjort i hennes mening.

Hon hade hunnit smyga sig fram mot den väl kamouflerade dörren när hon såg Arand täppa för skorstenen med en filt. Snart nog följde en harang av svordomar inifrån och efter en del stök kunde hon höra hur bommen drogs åt sidan och dörren öppnades framför henne.

Röken vällde ut och tillsammans med den följde en rödhårig karl med tårar rinnandes från oseende ögon. Maeve väntade inte på att hans kamrater skulle göra honom sällskap, utan tog helt enkelt tag i hans tunika och drog honom till sig.

”God dag”, klämde hon ur sig innan hon slog honom i huvudet med den trubbiga änden av yxan. Karln hann inte ens skrika till av förvåning innan han föll ihop i den djupa snön, bara ett ögonblick innan nästa man klev ut genom dörren.

Lyckligtvis kunde det inte vara allt för många män kvar där inne i stugan, den var allt för liten för att kunna husera en halv armé, men trångt som det var även utanför den så visste hon att hon skulle vara i underläge om Arand inte gjorde henne sällskap.

Han verkade dock sitta bra där uppe på taket, något hon konstaterade i samma stund som en tjock, hårig arm slogs ut mot henne och träffade henne så hårt i bröstet att hon stapplade bakåt ett par steg och nästan tappade andan.

”Helvete…” Kraxade hon fram innan hon tog sig samman och vände på yxan i handen för att låta den falla ned över mannen som nu kom rusandes mot henne. Den fann sitt mål och sjönk djupt ned i mannens oskyddade hals. Han föll som ett träd framför henne, men följdes av ännu en man, och bakom honom ytterligare två.

”Lite hjälp tack!”

Egentligen hade hon väl kanske inte behövt hjälp med alla tre, men när Arand likväl steg in mellan henne och de kvarvarande männen så kunde hon inte annat än att ta ett steg bakåt och betrakta skådespelet. Ibland slogs hon av hur olika de var, hon och Arand, men hur man än vred och vände på det så kunde hon inte låta bli att beundra hans stridsförmåga. Det var vackert på något vis, blod och lemmar till trots, och när han slutligen vände sig mot henne så stod hon där med yxan i ena handen och ett litet leende över läpparna.

Hans ord väckte henne ur vad för tankar hon än fallit in i och nästan lite ursäktande så harklade hon sig och stoppade tillbaka sin yxa i bältet för att gå bort till den första mannen.

Med två fingrar mot mannens hals kunde hon konstatera att han fortfarande hade en puls, men hans andning skvallrade om att han inte var vid medvetande. Kanske hade hon tagit i lite för hårt med baksidan av yxan.

”Vi får kanske vänta tills han vaknar… Jag kan ta bort filten du stoppade i skorstenen om du binder hans händer. Det kommer bli mörkt snart nog, så vi kan lika gärna vänta på att han vaknar där inne i värmen”, sade hon och gjorde en gest mot stugans dörr.

Faktum var att det kanske var mer än bara det, men ingen av dem sade något om saken. Istället klättrade hon upp på taket med visst besvär, hennes händer var kalla som isbitar vid det här laget, och tog bort filten som Arand använt för att täppa till skorstenen.

När hon väl stängt dörren bakom dem så hade hon också hämtat Arands häst och ställt den i lä intill stugan med den gamla filten över djurets kropp. Hon kunde höra hästen frusta där ute, nöjd över förändringen, precis som hon själv var över att ha fått komma in i värmen.

”Jag skulle bli förvånad om det inte fanns”, svarade hon med ett litet leende innan hon började rota igenom det enda rum som stugan bestod av. Hon fanns snart vad som troligtvis varit männens proviant, en skral kost bestående av sura vinteräpplen, torkad och saltad fisk, dagsgammalt rågbröd och korn som kunde kokas till gröt. Bland detta fanns ett par flaskor med sprit som vid första anblicken verkade vara både öl och mjöd. Hon tog flaskorna med det sistnämnda och kastade en av dem till Arand innan hon gjorde honom sällskap vid elden.

”Det börjar redan mörkna, men jag tror vi närmar oss Ranheim. Det verkar inte finnas mer proviant än för någon vecka här inne”, konstaterade hon medan hon korkade upp sin flaska och satte den till läpparna.

Hon besvarade Arands skål med en egen innan också hon drack av den värmande drycken. Efter flera dagar ute i snön så kändes hela hennes väsen genomfruset, men stugans lilla eldstad och den söta spriten började långsamt värma upp henne igen, liksom även hennes humör. Arands förslag om att inte behöva ha så bråttom fick henne att le och med en liten suck så tillät hon sig själv att slappna av en aning och luta sig bakåt där hon satt.

”Du vet bättre än någon annan att jag är lika mycket prinsessa som du, monsterjägare”, svarade hon med ett litet flin innan hon tog ytterligare en klunk av mjödet. I tystnaden som följde hördes bara knastrandet av eldstaden och deras egna andetag och trots att hon var tacksam för värmen och den tillfälliga vilan så hade både den och Arands fråga påmint henne om tankarna som hon försökt skjuta ifrån sig under de senaste dagarna.

Med en liten suck drack hon igen innan hon vände blicken till Arand igen. Det fanns fortfarande ett litet leende över hennes läppar, men det var blekare än innan och nådde inte riktigt hennes ögon.

”Det känns som om jag har vaknat ur någon slags trans. Ända sedan kvällen vi återvände till Frostheim har det känts som om jag gått runt i någon slags dimma, ledd av en osynlig hand mot ett mål som inte var mitt eget, styrd av tankar och känslor som inte var mina egna, om du förstår?” Sade hon lågt, osäker på hur mycket hon skulle säga om sina tankar, men det tyngde henne, och hon ville av någon anledning förklara för honom.

”Jag är glad att det är över, att vad för kontroll som än hölls över mig är bruten… Men jag är rädd att det redan är för sent, att skadan redan är skedd. Jag har gått för långt, skadat inte bara oskyldiga människor och mig själv, utan också de som står mig närmast”, tillade hon med en menande blick innan hon suckade och såg tillbaka mot elden igen.

Hon betraktade honom under tystnad medan han talade, dröjde kanske en aning vid hans underliga ögon och det lilla leendet över hans läppar när han frågade henne om hennes gudar. Han missförstod henne men hon kunde knappast klandra honom för det. Istället sänkte hon blicken till sina händer där de vilade i hennes knä, den ena med ett fast grepp om spritflaskan och den andra rastlöst plockande på fällen som hon satt på.

”Jag är inte rädd för gudarnas åsikt om mig, jag talade om dig, din idiot”, svarade hon med en kort, road frustning innan hon höjde flaskan till sina läppar igen som för att dricka bort resten av monologen som hotade att lämna hennes tunga.

”Men du har rätt. Gjort är gjort, vi kan bara se framåt. Du lovade att hjälpa mig och min familj och i gengäld så lovade jag att hjälpa dig dräpa den där förvuxna fladdermusen. Jag står fortfarande fast vid mitt ord. Dessutom tror jag inte att du skulle klara det utan mig”, fortsatte hon lite retsamt i ett försök att lätta upp stämningen en aning. Samtalsämnet var trots allt inte det mest lättsamma, och att hon mer eller mindre räknade med att dö när de nått Ranheim hjälpte knappast stämningen, även om hon undvek att säga det högt.

Trots de dystra tankar som fyllde hennes sinne så kunde hon inte låta bli att skratta lite åt hans ärliga svar, det var precis som han, alltid rakt på sak och utan krusiduller. Det var en av sakerna hon uppskattade med honom, även om det också gjorde hennes nuvarande situation något mer komplicerad då han inte riktigt verkade förstå vad hon faktiskt menade, och hon själv uppenbarligen var för feg för att våga säga det högt.

Så hon försökte fokusera på det positiva i det hela och såg upp på honom igen när han föreslog en framtid för henne i Grå gillet, ett litet leende spelandes över hennes läppar, även om det som tidigare inte riktigt nådde hela vägen till de blå ögonen.

”Jag vet, jag vet…” Svarade hon innan hon tog en klunk till av den söta spriten. ”Vi börjar med att hugga huvudet av den där ormen Hrafn så får vi se vart vi hamnar sen. Om jag fortfarande är i livet efter det, och vi lyckas ha ihjäl Ayperos, så räknar jag med åtminstone en inbjudan till ditt gille”, fortsatte hon lite skämtsamt med en blinkning åt hans håll.