- This topic has 225 replies, 6 voices, and was last updated 4 dagar, 6 h sedan by
.
-
Hon visste inte vad hon väntat sig, men hon hade trott att han skulle munhuggas med henne först, att han skulle dra ut på det hela så länge som möjligt för att köpa sig själv mer tid, att han skulle ha haft någon storsint, genomtänkt plan i rockärmen. Men han gjorde vad hon minst av allt förväntat sig och attackerade först.
”Heder!” Hann hon väsa fram, som om blotta ordet lämnade en sur smak i hennes mun. Att han vågade tala till henne om heder!
Men hon hann inte tänka allt för mycket på det innan han kom flygandes mot henne. Det hela gick så snabbt och var så oväntat att hon inte hann få upp sin egen sköld för att skydda sig mot hans spjut. Det borrade sig in i hennes ena arm i samma stund som hon fick hans sköld rakt i bröstet. Hon stapplade bakåt men som genom ett mirakel föll hon inte, trots att luften slagits ur hennes lungor. Hon kände hur smärtan strålade från bröstet där skölden slagit och hon visste att mer än ett revben var brutet, men vad värre var, var spjutet i hennes arm. Hon lutade sig in mot skölden och pressade sin kropp mot den innan hon tog spjärn och sparkade mot den. Smärtan i armen när spjutet med våld drogs ut när hon rörde sig bakåt fick det att ringa i hennes öron och hon kunde känna hur synfältet blev smalare. Oskarpare.
”Jag spottar på din heder”, fräste hon, och spottade mycket riktigt i marken framför hans fötter innan hon slog sig för bröstet och själv gick till attack.
Hennes yxa var snabb men hennes rörelser var oförsiktiga och vida när hon högg mot hans sköld i ett försök att få honom ur balans. Raseriet höll på att äta upp henne inifrån men det spelade ingen roll längre. Hon skulle hugga ned Turin Hrafn och sen skulle hon hänga upp hans kropp i ett träd och låta korparna äta upp hans ögon.
-
Med andan i halsen av ansträngning kom Arand vacklande in till platsen som plötsligt blivit dödligt tyst – förutom dödskampen mellan Turin och Maeve. Han pressade sig förbi några krigare, obrydd om de var på hans sida eller på fiendens sida, för att komma längst fram och bevittna kampen. Han spände sig då han såg det, kunde inte låtas bli att gripas av rädsla för Maeves skulle även om han kände till hennes styrka. Hade inte detta varit deras plan? Att Maeve skulle möta Turin, och att de skulle få henne att gå in i sitt Ulvhedna-raseri? Då hade de en chans att avsluta kriget, en gång för alla, hade de sagt då han och Maeve planerat i ensamhet. Nu var de där, men någonstans önskade han att de bara hade rest långt därifrån och låtit Kaldrländarna lösa sina egna problem. Men han visste att det var något som måste ske, något Maeve måste göra för att hämnas sin bror Kettils mord. Men ändå, den överdrivna uppvisningen av manlighet, och i Maeves fall raseri och hämndegär, fick honom att göra en grimas av ogillande.
Trots det var alla som trollbundna, han med, och såg på varje rörelse Turin och Maeve gjorde, reagerade på minsta rörelse de gjorde med hopp och förtvivlan. En del av honom ville kliva in, trots att det gick emot Kaldrländarnas heder i duellen, men han var inte stark nog, trots drycken han tagit som höll honom på benen.
Det var som om världen höll andan. Eller åtminstone hela Ranheim, förutom något läte från kamp och strid lite längre bort. Röster skrek, metall mötte metall, men just där, just då, fanns inget annat än den pågående kampen. Kroppar låg huller om buller omkring dem, men också de verkade nästan ha vänt sina groteska toma ögon mot scenen, som om även de ville se slutet på kampen de dog för. Marken under Arands fötter var hård av frost, och blodet hade krupit ned i springorna mellan gatustenarna.
Han drog ett djupt andetag. Lungorna protesterade, trånga som säckar fyllda med damm. Smaken av malört och jord låg fortfarande kvar på tungan, pulsen bultade i tinningarna. Världen rörde sig, lutande, som ett skepp utan styrman. Ändå kunde han inte vända bort blicken från Maeves och Turins kamp.
Hans blick sökte Maeve, borrade in i henne, som om han försökte låna henne sin styrka, och sin vilja att hon skulle klara det. Som om hans viljstyrka kunde hjälpa henne.
Bakom honom viskade någon vördnadsfullt;
“Det sägs att hon bär Odens kraft… men han har Ran på sin sida.”Men han visste vad som kunde ske. Hade sett det förut, hur Maeve tappade sig själv i blodsraseriet. Hur något i henne väcktes och slet sig lös. Och han visste att om det hände här, nu, i detta ögonblick, fanns det kanske ingen som skulle komma ut ur detta levande, minst av alla hon själv.
-
Heder var ju egentligen ingenting han värderade så starkt numera, men han hade ändå förväntat sig att Maeve skulle hålla sig inom de ramarna. Då det var så viktigt för deras folk att man höll sitt ord. Det var nästan poetiskt hur hon hade stigit ner till hans nivå.
Turin stapplade tillbaka av sparken och tog spjärn för kommande motattack.
Hjärtat pumpade hårt i bröstet, han hade lyckats såra ulven. Skulle hon tappa förståndet och gå i fullständigt raseri? Eller försökte hon hålla huvudet kallt?
Innan yxan började svepa mot honom kastade han en blick på åskådarna bakom henne, de stod som fastfrusna. Precis som Ran sagt att de skulle. Tvekampen skulle ske oavsett om hans fiender höll sina ord eller inte.
Han hade sagt åt korparna att anfalla, fast de hade inte stigit fram, de var lika stilla som de andra.Maeves svingande yxa träffade Turins sköld. Första gjorde en reva så att träflisorna flög.
”Du fräser…”
Den andra lyckades han styra undan genom att ta ett steg bak, vilket gav honom en lucka att tala kvickt innan nästa sving.
” Jag är besviken..Trodde jag skulle tampas med en Ulv. ingen katt”
Tredje träffade väl och klöv skölden i två delar. Turin flåsade till, chockad av kraften som krävdes för att åstakomma något sådant. Yxan hade tydligt skurit upp armen ymnigt med, men Turin hade inte tid att blöda.
Han behövde agera snabbt, och kastade den obrukliga skölden mot Maeve som distraktion.
För att sedan svinga svärdet mot henne i ett vårdslöst motanfall. -
Hillevi anlände till samlingen och när hon tryckte sig in i cirkeln som hade formats var det som om hon lämnade slagfältet. Världen omkring dem tystnade och endast en sammandrabbning kunde höras, åtminstone för Hillevi. Framför henne möttes Turin och Maeve och hon var tvungen att hejda sig själv från att lägga sig i, en kraftansträngning hon sällan tidigare behövt frammana. Hennes ögon vandrade längst samlingen av folk, sökande bland de som valt att ansluta sig till Maeve för att se efter avsikten att lägga sig i, men kunde inte finna någon. Ingen gjorde något, inte ens Turins närmsta män.
När skölden krossades lade hon märke till en av sina kråkor som klättrat upp på en runsten en bit bort. Kvinnan spände sin båge, men Hillevi höjde handen sin och hejdade avsikten att hjälpa Turin, för att sedan vända blicken tillbaka till striden. Vad som än hände nu, var upp till deras ledare.
Då och då slets blicken hennes dock till den stora, trasiga kvinnan som stod bland Maeves förrädare. Även om Aslög stod helt stilla, stilla som graven, så utmärkte hon sig väldigt tydligt. Inte bara över faktumet att hon väldigt tydligt borde varit död vid det här laget, men också för att blicken som var låst på Turin talade sitt tydliga språk. Även om Turin vann striden, så skulle Hillevi behöva ta itu med vem hon än var. Det fanns inte en del av Hillevi som tvekade att den varelsen skulle anfalla om Turin överlevde slaget, trots att hon inte visste det minsta lilla om henne. Det var en känsla, inte en intellektuell slutsats, och den var övertygande.
Men trots känslan så förblev Hillevis fokus på striden. Hon ville ropa ut i uppmuntran, ville hylla Turin eller skrika åt Maeve, men hon bet sig i tungan. Hon ville inte distrahera honom. Särskilt inte när det verkligen inte såg så bra ut just nu. Förlusten av skölden var oroväckande.
-
Det var uppenbart att Maeve började tappa fattningen helt, hennes anfall var våldsamma och vårdslösa, slagen var hårda men finessen var som bortblåst. Turins hånfulla ord rann av henne som vatten, ty för sitt inre såg hon inte bara mannen framför sig, hon såg sin brors döda, uppsvällda kropp, hans blanka ögon som stirrade ut i etern. Hon kände det kalla stålet i natten, händerna kring sin hals. Hon såg sin morfar liggandes i snön, blodet kring hans kropp, hans sargade ansikte. Hon såg Turin, mannen som kallade sig själv för kung, och hon skrek. Det kom som bubblande upp ur henne utan att hon själv var riktigt medveten om det, ett ljud som bröt igenom förtrollningen som höll åskådarna stilla och rev hennes hals till dess att hon smakade blod.
”Dö! Du ska… Dö!” Hennes röst verkade ha brustit av vredesskriket orden liksom raspades fram mellan sammanbitna tänder när hon värjde sig mot den spruckna skölden med sin redan skadade arm. Den träffade med en hård smäll och fick blodet att flyga från det otäcka sår som spjutet lämnat, men hon verkade inte reagera på smärtan utan var redan där, redo med sin yxa för att ta emot svärdet som kom farandes mot henne. Det tjöt i stålet när svärd och yxa möttes, och sekunden därefter höjde hon sin egen sköld och använde den som tillhygge för att försöka slå Turin rakt i ansiktet. Det fanns ingen stridskonst kvar i hennes rörelser, bara rått, kallt våld, sådant som lämnade öppningar för fienden, förutsatt förstås att han skulle ha tid och plats att utnyttja det. Hon visste någonstans i bakgrunden att fienden fortfarande fanns kvar omkring henne, men ännu hade ingen klivit in för att avbryta tvekampen. Både fiender och fränder verkade stå åt sidan, vilket troligtvis var till hennes fördel. Hon skulle inte se en attack från sidan, inte ens om hon skulle försöka, inte nu.
-
Runt omkring dem stod krigare tätt, andedräkter som grå rök mellan hjälmkanter och bara kinder. Någon svor lågt, en annan drog in luft med ett litet, strypt ljud, och längst bort hördes ännu striden i staden som ett avlägset oväder, men här hade allt krympt till två människor och deras vapen. Arand kände hur brygden i magen vände sig, hur hjärtat slog för hårt för en kropp som redan blivit utarmad, och ändå såg han varje rörelse med en klarhet som nästan var overklig.
Han ville ropa åt Maeve att andas, ge henne råd, att inte låta sig dras dit Turin ledde henne, men han visste att rop sällan når fram till någon som redan är på väg att drunkna i sitt eget raseri. Och Turin verkade bra på att leda henne in i det. Så han gjorde det enda han kunde göra utan att bryta något som alla här tycktes hålla heligt – denna kamp mellan två ledare. Han kunde inte komma med mer än en viskning, som om han talade till henne genom tid och rum.
”Maeve.”
Det kom ut hest, nästan skamligt tunt, som en önskan att ge henne stöd. Arand tog ett halvt steg fram, mest för att stå närmare, redo att ingripa om han behlövde. Kanske redo att agera om någon annan fick för sig att göra något fegt när hon inte såg, och han lade handen mot en frusen sköldkant intill sig för att hålla balansen när marken tycktes svikta.
Han kastade en snabb blick åt sidan, över axlar och hjälmar, och såg samma sak i ansiktena runtomkring: rädsla, hopp, skadeglädje, bön, allt blandat som smutsigt smältvatten, och ingen vågade röra sig, som om hela Kaldrland väntade på utfallet. Sedan vände han tillbaka blicken till Maeve, nästan manade henne till att segra med ren viljekraft.
You must be logged in to reply to this topic.