Hon visste inte vad hon väntat sig, men hon hade trott att han skulle munhuggas med henne först, att han skulle dra ut på det hela så länge som möjligt för att köpa sig själv mer tid, att han skulle ha haft någon storsint, genomtänkt plan i rockärmen. Men han gjorde vad hon minst av allt förväntat sig och attackerade först.

”Heder!” Hann hon väsa fram, som om blotta ordet lämnade en sur smak i hennes mun. Att han vågade tala till henne om heder!

Men hon hann inte tänka allt för mycket på det innan han kom flygandes mot henne. Det hela gick så snabbt och var så oväntat att hon inte hann få upp sin egen sköld för att skydda sig mot hans spjut. Det borrade sig in i hennes ena arm i samma stund som hon fick hans sköld rakt i bröstet. Hon stapplade bakåt men som genom ett mirakel föll hon inte, trots att luften slagits ur hennes lungor. Hon kände hur smärtan strålade från bröstet där skölden slagit och hon visste att mer än ett revben var brutet, men vad värre var, var spjutet i hennes arm. Hon lutade sig in mot skölden och pressade sin kropp mot den innan hon tog spjärn och sparkade mot den. Smärtan i armen när spjutet med våld drogs ut när hon rörde sig bakåt fick det att ringa i hennes öron och hon kunde känna hur synfältet blev smalare. Oskarpare.

”Jag spottar på din heder”, fräste hon, och spottade mycket riktigt i marken framför hans fötter innan hon slog sig för bröstet och själv gick till attack.

Hennes yxa var snabb men hennes rörelser var oförsiktiga och vida när hon högg mot hans sköld i ett försök att få honom ur balans. Raseriet höll på att äta upp henne inifrån men det spelade ingen roll längre. Hon skulle hugga ned Turin Hrafn och sen skulle hon hänga upp hans kropp i ett träd och låta korparna äta upp hans ögon.