Med andan i halsen av ansträngning kom Arand vacklande in till platsen som plötsligt blivit dödligt tyst – förutom dödskampen mellan Turin och Maeve. Han pressade sig förbi några krigare, obrydd om de var på hans sida eller på fiendens sida, för att komma längst fram och bevittna kampen. Han spände sig då han såg det, kunde inte låtas bli att gripas av rädsla för Maeves skulle även om han kände till hennes styrka. Hade inte detta varit deras plan? Att Maeve skulle möta Turin, och att de skulle få henne att gå in i sitt Ulvhedna-raseri? Då hade de en chans att avsluta kriget, en gång för alla, hade de sagt då han och Maeve planerat i ensamhet. Nu var de där, men någonstans önskade han att de bara hade rest långt därifrån och låtit Kaldrländarna lösa sina egna problem. Men han visste att det var något som måste ske, något Maeve måste göra för att hämnas sin bror Kettils mord. Men ändå, den överdrivna uppvisningen av manlighet, och i Maeves fall raseri och hämndegär, fick honom att göra en grimas av ogillande.

Trots det var alla som trollbundna, han med, och såg på varje rörelse Turin och Maeve gjorde, reagerade på minsta rörelse de gjorde med hopp och förtvivlan. En del av honom ville kliva in, trots att det gick emot Kaldrländarnas heder i duellen, men han var inte stark nog, trots drycken han tagit som höll honom på benen.

Det var som om världen höll andan. Eller åtminstone hela Ranheim, förutom något läte från kamp och strid lite längre bort. Röster skrek, metall mötte metall, men just där, just då, fanns inget annat än den pågående kampen. Kroppar låg huller om buller omkring dem, men också de verkade nästan ha vänt sina groteska toma ögon mot scenen, som om även de ville se slutet på kampen de dog för. Marken under Arands fötter var hård av frost, och blodet hade krupit ned i springorna mellan gatustenarna.

Han drog ett djupt andetag. Lungorna protesterade, trånga som säckar fyllda med damm. Smaken av malört och jord låg fortfarande kvar på tungan, pulsen bultade i tinningarna. Världen rörde sig, lutande, som ett skepp utan styrman. Ändå kunde han inte vända bort blicken från Maeves och Turins kamp.

Hans blick sökte Maeve, borrade in i henne, som om han försökte låna henne sin styrka, och sin vilja att hon skulle klara det. Som om hans viljstyrka kunde hjälpa henne.

Bakom honom viskade någon vördnadsfullt;
“Det sägs att hon bär Odens kraft… men han har Ran på sin sida.”

Men han visste vad som kunde ske. Hade sett det förut, hur Maeve tappade sig själv i blodsraseriet. Hur något i henne väcktes och slet sig lös. Och han visste att om det hände här, nu, i detta ögonblick, fanns det kanske ingen som skulle komma ut ur detta levande, minst av alla hon själv.

Runt omkring dem stod krigare tätt, andedräkter som grå rök mellan hjälmkanter och bara kinder. Någon svor lågt, en annan drog in luft med ett litet, strypt ljud, och längst bort hördes ännu striden i staden som ett avlägset oväder, men här hade allt krympt till två människor och deras vapen. Arand kände hur brygden i magen vände sig, hur hjärtat slog för hårt för en kropp som redan blivit utarmad, och ändå såg han varje rörelse med en klarhet som nästan var overklig.

Han ville ropa åt Maeve att andas, ge henne råd, att inte låta sig dras dit Turin ledde henne, men han visste att rop sällan når fram till någon som redan är på väg att drunkna i sitt eget raseri. Och Turin verkade bra på att leda henne in i det. Så han gjorde det enda han kunde göra utan att bryta något som alla här tycktes hålla heligt – denna kamp mellan två ledare. Han kunde inte komma med mer än en viskning, som om han talade till henne genom tid och rum.

”Maeve.”

Det kom ut hest, nästan skamligt tunt, som en önskan att ge henne stöd. Arand tog ett halvt steg fram, mest för att stå närmare, redo att ingripa om han behlövde. Kanske redo att agera om någon annan fick för sig att göra något fegt när hon inte såg, och han lade handen mot en frusen sköldkant intill sig för att hålla balansen när marken tycktes svikta.

Han kastade en snabb blick åt sidan, över axlar och hjälmar, och såg samma sak i ansiktena runtomkring: rädsla, hopp, skadeglädje, bön, allt blandat som smutsigt smältvatten, och ingen vågade röra sig, som om hela Kaldrland väntade på utfallet. Sedan vände han tillbaka blicken till Maeve, nästan manade henne till att segra med ren viljekraft.

Det gick nästan att känna Maeves vrede och ursinne fastän Arand stod en bit bort. Han om någon visste vad hon kände för detta, trots att hon inte var den som delade så mycket känslor. Trots allt var han en av de få som bevittnat händelseförloppet från början till slut, mött henne av en slump i Karm, slå följe och bevittna henne finna sin mördade bror Kettil i Caras Idhrenin vilket skapat snöbollseffekten som lett till allt detta. Han hade dessutom uppmuntrat henne att avsluta detta, så ett visst ansvar hade han väl för att duellen skedde där framför allas ögon där och då. Trots allt hade han hjälpt henne in dit, inte ensam, men ändå. Vad hade hans forna mästare sagt om han vetat hur djup Arand syltat in sig i detta våldsamma politiska spel?

Han fick lägga all sådan oro åt sidan och bara leva i stunden. Konsekvenserna fick han hantera senare. Att bara bevittna duellen fick hans blod att pumpa, och hans fokus att skärpa till. Blodet som flöt då Turin blev träffad i ansiktet fick många att ge ifrån sig läten, inklusive Arand som muttrade för sig själv, gjorde en knuten näve som om han försökte ge stöd åt Mave. Slaget som träffat Turin var nästan som ett segerrus i Arand, en förhoppning om att detta skulle sluta som de önskat. Som Maeve önskat. Hans blick vandrade trött omkring sig, men med en ny vaksamhet, som om han var bekymrad att någon skulle lägga sig i detta för att hjälpa Turin på traven.

Han blev förvånad då Maeves blick vände sig för ett ögonblick, länge nog för dem att möta varandras blickar. En stund såg han Maeve där, så som han kände henne, men så verkade vreden ta över igen, nästan som en yttre kraft. En fasa fyllde honom, trots att han var van att se blod och elände, var det som om stålet träffade honom på samma vis som om det träffade Maeve. Instinktivt tog han ett steg fram, som för att gå fram för att bistå henne, men någon la en tung hand på hans axel för att stoppa honom som han ilsket sköt åt sidan.

Allt skedde så snabbt, trots sina skador fälldes Turin till marken och hela samlingen tycktes hålla andan. Det var så tyst så man hade hört en loppa skutta, om det inte vore för Maeves ilskna andetag. Sedan blev det bara en kakafoni av oljud, då alla skrek – vissa uppmuntrande och andra i ilska och förfäran då Maeve tog  Turins strupe i sina händer. För ett ögonblick kände Arand segerns rus liksom han nyss känt fasan, men något annat tog plats där inom honom. En växande oro över Maeves ord och beteende, som om han kunde känna att något annat – en yttre makt kanske – påverkade henne och verkade genom henne.

Platsen som precis varit fylld av skrik och oljud tystnade då Maeve brutalt slog sitt huvud mot Turins. Om och om igen. Det enda som fyllde platsen plötsligt var det obehalgiga ljudet av kött och ben och det våta ljudet av ben som krossades och blod som flödade. Hela Arands väsen värkte av ovisshet. Skulle han lägga sig i eller inte? Istället stod han som fastnaglad och såg med växande obehag på det brutala skådespelet medan Hrafns krigares moral tycktes sjunka för varje träff Maeve gav Turin – kanske de insåg för varje träff att han trots allt inte var odödlig.

Arand stod nästan som förlamad och tittade på vad som skedde – liksom så många andra. Han var ändå en utomstående, men så många där hade vigt hela sina liv till att tro på antingen Ulfhedna eller Svartfåglarna. Nu hade Maeve Ulfhedna snart mosat Svartfåglarnas ledare till små blodiga pölar, och således även deras hopp om ett Kaldrland i hans avbild. Vad som än pågick i Turins huvud i hans sista ögonblick, eller i hans följares då hans dödsögonblick kom, kunde Arand inte gissa. Hans Kaldrländska var inte den bästa, men han kunde svagt urskilja ett gurglande blodigt hot lämna Turins läppar inna Maeve gav honom vad som verkade vara dödsstöten. Runtom stod krigare tätt, med andedräkter som grå strimmor mellan hjälmkanter och bara kinder. De som nyss skrikit sig hesa höll nu tyst. Som om varje mun väntade på samma sista ljud.

Maeve hade gjort det hon kommit för att göra, mot alla odds. Turin Hrafn var inte längre en kung i någons ögon, bara en man som försökte få fram ett sista ord genom strömmar av blod. Arand hörde det som ett vått gurgel, mer hot än något med substans.

Nästan lite handlingsförlamad av vikten i ögonblicket såg han matt på hur Turins följare gick fram för att ta den lealösa kroppen ur Maeves våldsamma grepp.

Det dröjde inte många sekunder innan våldsamheter började utspela sig igen, Turins livlösa kropp flängandes hit och dit då bäraren föll till marken i en blodig hög, vilket gick publiken att börja skifta något ur sin dvala av chock då Aslög klev in i smeten. Vapen höjdes och tänder gnisslade – kampen var uppenbarligen inte slut än, och Arand hasade sig till Maeves sida. Omkring dem började vapen dras och folk från båda sidorna av konflikten hota varandra igen, Turins blodiga kropp nästan bortglömd för en stund – bara begäret av hämnd eller avlslut främst i folks sinnen. En kall kår gick genom Arand då han hörde Maeves rop, för de lät inte som hennes egna, det var som om något maniskt utomjordiskt tagit henne i befattning, och han kunde ju gissa vad det var. Han, om någon, visste att allt inte alltid var som det verkade.

“Maeve, vi måste gå!” kraxade han vid hennes sida.

Samtidigt som han sa det hördes krigshornen ljuda i fjärran, ut i hamnen, långt över vattnet. Först ett horn, sedan flera. Som om gudarna gjorde sin närvaro känd. Tonen rullade in mellan husen och lade sig i bröstet på alla som stod där, ett bryt i tystnaden som uppstått i och med Turin och Maeves kamp. Men Maeve skulle känna igen det, hornet som hennes far Audgisil och hennes mor Ranghildr hade på familjens egna skepp. Kaldrlands konung och drottnning annonserade sin närvaro, och deras flotta svarade med sin närvaro med andra horn som svarade, och lovade blod med ödesdigra toner som vibrerade djupt i bröstet.

“Maeve, låt oss gå!” väste Arand vid hennes sida, osäker på om hon skulle höra vad han sa, spänningen djupt inom honom medan han väntade.

Arand i sitt slitna tillstånd kände en rysning gå genom kroppen  trots att han inte var så lättpåverkad. Hornen som ljöd, som om ödets klockor slagit och kommit med ett löfte om mer våld. Paniken och kaosen runt dem, man kunde nästan ta tag i den tjocka känslan av tveksamhet, sorg, förlust och ilska som rörde sig genom folksamlingen. De som törstat efter Turins blod som nästan blev matta då det väl var gjort, och de som stått på hans sida antingen av lojalitet eller rädsla som nu behövde förhålla sig till var de stod. Längre bort hördes fortfarande kampen bland de som inte visste vad som skett här, de som ännu inte kände till att Turin gått vidare från denna värld och fortfarande slogs för Svartfåglarna eller för Ulfhednarna. Allt detta som kanske hade varit en stillsam stund verkade hånas av Aslög som med ett obehagligt ljud krossade Turins skalle med sin slägga, och Arand rynkade på näsan något. Inte för att Turin verkade förtjäna någt annat, och hade det funnits någon tvivel om att han varit död så var den nu bortblåst bland alla i närheten.

Arands andetag rosslade något och han tog ett steg åt sidan från Maeve – redo att skydda henne om det behövdes, men han insåg att i denna stund behövde hon stå ensam som Ulfhednarnas kämpe, då den första yxan kastades ned framför hennes fötter. Då hans blick följde efter den odöda kvinnan som bestämt sig för att ta Turins kropp gjorde han nästan en ansats att gå dit, för någonstans djupt inom sig hade han räknat med att det skulle bli han som behövde göra slut på Aslögs odöda tillstånd. Men som det såg ut tog Svartfåglarna hand om saken själva. Kanske Maeve hade rätt, för om Ran varit där hade hon nog inte låtit Rans utvaldes skalle bli krossad till mos. Medan vissa kämpade och flydde, verkade brutaliteten, Maeves ord, kamp och vinst, samt de nu ekande hornen vara tillräckligt flr fler och fler att lägga sina vapen vid Maeves sida. Hade de verkligen kommit ut ur detta med livet i behåll, han och Maeve? Han hade svårt att ta in det. Och Maeve verkade ha lika svårt för det, så som hon plötsligt kraxade och skrattade. Var det detta man talade om då det sades att hämnden var ljuv? I honom fyllde den bara hela hans väsen med en kall rysning av obehag.

“Mmh…” hummade han lågt över Maeves episka förkunnande om Kaldrlands konung. På något vis hade han aldrig riktigt sett Maeve som en prinsessa, saker dem emellan hade varit så avslappnade och värdsliga. Men nu, då hon stod där, blodiga vapen, blod över kroppen, med knäböjande personer och vapenhögen som växte framför henne, sättet hon talade – ja det gick ju inte att neka att hon var något mer än en vanlig person.

Han stod stilla och betraktade Maeve gå fram till Aslög och Turin, gav henne en stund för sig själv att ta farväl av sin fiende och hämnden som ruvat djupt inom henne ända sedan hennes bror blivit mördad. Nästan som om han frusit fast stod han där och tog in allt som skedde, innan han med en enorm kraftansträngning rörde på sina ben och följde Maeve som någon slags spöklig livvakt. Hans gula ögon landade på Aslög och Turin.
“Farväl, Aslög. Vila i frid.” muttrade han för sig själv, för vad nytta gjorde hans ord för de döda?

***

Det hade sagts att en flotta inte skulle kunna inta Ranheim utan stora förluster, med tanke på hur försvaret i fjorden var byggt. Att flottan som Ulfhednarna hade tillgång till inte skulle vara stor nog. Men alla visste att konung Audgisil och drottning Ranghildr inte var kända för att vara fega. De hade alltid haft en talang för tidpunkt, att finnas på rätt ställe vid rätt tillfälle. Skeppen seglade in i fjorden nästan som i en dröm, mot det vita landskapet av vita berg och träd som ramade in det blänkande vattnet, och då solen slog genom molnen fick seglen och flaggorna ett nästan gudalikt skimmer som fick Ulfhednarnas svarta ulvhuvud att sticka ut tydligt, nästan som om huvudet svävade i luften av sig själv.

Långskeppen var prydda med krigarnas färgglada sköldar, symboler för Oden, Freja, för familjers vapen, runor, monstruösa vargkäftar och ormar i regn bågens alla färger. Längst fram i spetsen av flottan skulle Maeve känna igen sina föräldrars skepp – skeppet som en gång seglat in i Hannadon och vunnit dem beröm och ära nog att ta Kaldrlands tron, ett agerande som i det långa loppet lett till denna konflikt en generation senare. Ett makttagande som nu återigen befästs genom Maeves seger, och genom mycket blodspill. Skulle Kaldrland kunna förenas och läkas, så som Audgisil hoppades?

Längst ute på skeppets bog stod han, allvarsam och ståtlig, en galjonsfigur klädd i sin rustning, yxa och svärd i sitt bälte. Trots sin ålder och att hans en gång blonda hår blivit mer islvergrått hade han en imponerande närvaro. Precis som hans fru, Ranghildr, sköldmön med sitt fladdrande röda hår vid hans sida som kom upp vid hans sida. Konungen kunde inte rå att känna en oro. Hade de kommit försent? Völvan hade gett dem ett tecken, och han hade tagit det som en signal på att det var daags att riskera allt eller ingenting. Hans närmaste jarlar hade uppmanat honom att inte göra det, att risken var för stor, att fjorden var för välbevakad och befäst, men då Audgisil gav sin order var det inte många som vägrat följa honom.

Hade Ranheim nu inte varit så distraherat hade de högst antagligen mött ett motstånd väldigt krafrigt, kanske övermäktigt för de några dussin skepp som nu seglade in i fjorden, men Audgisil kände en rysning gå genom sig som inte bara hade med vinden att göra, eller röken som reste sig från Ranheim. Här hade hänt något stort, för trots att de möttes av pilar som borrade sig in i sköldar från vakttornen, eller några stenar och pålar som slungades av krigsmaskiner hade han förväntat sig något helt annat.

Återigen ljöd hornen, de andra skeppen svarade på Audgisils signal och fjorden fylldes av deras hot och löfte om strid. Men var var signalerna som skulle uppmana Ranheims krigare att möta dem? Audgisils blå blick gick från det rykande Ranheim till Ranghildr, och gav henne en uppmuntrande nickning – även i en allvarsam stund som denna hade han ett leende över åt henne. Inga ord behövdes, deras gemenskap var stark nog, och kanske skulle hans närvaro lugna ned Ranghildr som han kände på sig att brann med precis samma stridslust som dears dotter Maeve. Audgisils blick vandrade ut mot Ranheim igen, då de närmade sig, och han trodde se sin dotters ljusa hår lysa i solskenet, och höjde sin yxa i hälsning.