Det var nog ingen som kunde klandra Maeve att utmattningen kom ikapp nu efter allt hon gjort. Den eviga kampen som kommit till sin ände, kampen som börjat länge sedan i Karm och fortsatt dag ut och dag in tills hon stått ansikte mot ansikte med Turin. Hur hon kände kunde Arand inte helt gissa, men han hade också haft lust att sätta sig ned på marken och dö en stund av utmattning. Istället stod han som fastnaglad i marken kvar, lite svajande men på benen men bakom henne då hon inväntade skeppen som närmade sig.

“Ulfhedna är här!” ropade någon, och det tisslades.
“Hell Kaldrlands regenter! Audgisil och Ranghildr!”
“Maeve, Maeve, Maeve!” hade det börjat hurras i bakgrunden och stämningen började redan vara på topp för de som stått på Ulfhednarnas sida av konflikten. Stämningen var inte lika bra för de av Svartfåglarna som togs till fånga, de som flydde, eller dräptes fortfarande i bakgrunden där alla inte riktigt hängt med. Hornen ljöd igen, och snart var det nog inte många som hade så stor kämparlust kvar.

Audgisil kände ungefär samma spänning som hans hustru. Men nu då han såg Maeve stå där, tydligare för varje årdrag kunde han inte rå att le och känna ett sus av stolthet. Maeve hade gjort en galen manöver som med stor sannolikhet kunnat kosta henne livet, men hon hade lyckats. Han upprepade orden åt Ranghildr, som för att lugna henne, för han om någon visste hur hon våndats och oroat sig de senaste månaderna.
“Hon klarade det. Precis som du hade gjort.” sa han och klappade Ranghildr på axeln. En gest för stöd, för han visste också att det inte kunde vara lätt att se Ranheim så som det såg ut nu. Smärtan fanns så klart alltid där under ytan för de båda, och skulle säkert aldrig försvinna, smärtan över att ha förlorat deras yngsta son.
“Hon har dräpt monstret som mördade vår son.” han visste det inte med säkerhet, men han kände det, speciellt med tanke på det ringa motstånd de hade.

“Gör dig redo, vi måste möta våra krigare som spillt blod för vår skull.” sa han. Snart hade skeppen tagit i hamn och krigare tog emot dem, spände fast skeppen, ställde sig på rad för att möta kungaparet. Stämningen blev lite mer högtidlig och folk sträckte på ryggarna och sträckte på nackar för att få en glimt av det legendariska paret som en gång tagit Kaldrland med hjälp av list, ära och berömmelse. Maeve hjälptes upp på benen av någon och snart kom Audgisil traskande med tunga steg mot henne. Men där man kanske förväntat sig en faders stolta leende hade han en nästan allvarsam och bister uppsyn. Hans kalla blå ögon spände sig i Maeves, ögnade henne upp och ned, och tystnaden la sig mellan dem och runtomkring dem.

“Maeve! Beordrade inte din kung dig att inte inta Ranheim själv? Sa han inte åt dig att vänta, för att det var för riskabelt?” frågade han, hans röst hård och stadig, fullt hörbar av alla omkring dem. Audgisils ögon var skarpa, blå, och han lät dem vila på henne som om han vägde henne i samma våg som en kung väger sin här. Sedan blev han tyst.

En sekund till.

Och ännu en.

Tiden tycktes sträcka på sig mer och mer, och när det var som värst, när hela Ranheim tycktes hålla andan med blod i munnen, ryckte det till i mungipan på honom och skrattgroparna kring hans mun och ögon kom fram.

”Vad i Hel ska jag göra med dig?!” undrade han högt, och det var inte längre en kung som talade, utan en far som nyss sett sitt barn gått ned till ån själv och klarat sig.

Sedan sprack allvaret. Han skrattade, stort och hest, som om skrattet kom ur samma bröst som vrålen på ett däck i storm. Han tog henne i en björnkram så att hennes ben nästan lämnade marken, och höll henne kvar i omfamningen, hårt, längre än som var anständigt inför folk.

”Vid Oden, Maeve.” Han drog in luft, som om han först nu mindes hur man gjorde. ”Du gjorde det!”

Och så, när han släppte henne en aning men fortfarande höll henne i armarna, kom det där sista, som var både skämt och sanning:

”Nästa gång du får för dig att vinna ett krig ensam tror jag minsann du blir krönt Kaldrlands drottning!” han tog hennes hand och höjde den till skyn.
“Här har vi minsann Odens utvalde, Maeve Ulfhedna, min och Ranghildrs dotter!”

Det blev först tyst av förundran, som när man ser något man bara hört om i sagor och plötsligt får det mitt framför sig. Ett par hjärtsslag stod folket som frusna och ingen visste riktigt om man fick jubla ännu. Sedan brast det.

Ett rop steg som en våg genom hamnens vind, tog tag i de närmaste, välte över dem som stod längre bort, och snart sköljde det genom gränderna, upp mot taken där sot och dimma hängde kvar. Någon slog svärdsknappen mot skölden tills det sjöng i järnet. Någon annan föll på knä i lättnad. Kvinnor skrek sig hesa, män vrålade Maeves namn med röster.

”Maeve!”
”Ulfhedna!”

Audgisil skrattade med munter utstrålning mot alla de samlade, och la en arm om Ranghildr.
“Hon är precis som dig då du var i hennes ålder.” konstaterade han varmt.