- This topic has 257 replies, 7 voices, and was last updated 4 dagar, 11 h sedan by
.
-
Det var nog ingen som kunde klandra Maeve att utmattningen kom ikapp nu efter allt hon gjort. Den eviga kampen som kommit till sin ände, kampen som börjat länge sedan i Karm och fortsatt dag ut och dag in tills hon stått ansikte mot ansikte med Turin. Hur hon kände kunde Arand inte helt gissa, men han hade också haft lust att sätta sig ned på marken och dö en stund av utmattning. Istället stod han som fastnaglad i marken kvar, lite svajande men på benen men bakom henne då hon inväntade skeppen som närmade sig.
“Ulfhedna är här!” ropade någon, och det tisslades.
“Hell Kaldrlands regenter! Audgisil och Ranghildr!”
“Maeve, Maeve, Maeve!” hade det börjat hurras i bakgrunden och stämningen började redan vara på topp för de som stått på Ulfhednarnas sida av konflikten. Stämningen var inte lika bra för de av Svartfåglarna som togs till fånga, de som flydde, eller dräptes fortfarande i bakgrunden där alla inte riktigt hängt med. Hornen ljöd igen, och snart var det nog inte många som hade så stor kämparlust kvar.Audgisil kände ungefär samma spänning som hans hustru. Men nu då han såg Maeve stå där, tydligare för varje årdrag kunde han inte rå att le och känna ett sus av stolthet. Maeve hade gjort en galen manöver som med stor sannolikhet kunnat kosta henne livet, men hon hade lyckats. Han upprepade orden åt Ranghildr, som för att lugna henne, för han om någon visste hur hon våndats och oroat sig de senaste månaderna.
“Hon klarade det. Precis som du hade gjort.” sa han och klappade Ranghildr på axeln. En gest för stöd, för han visste också att det inte kunde vara lätt att se Ranheim så som det såg ut nu. Smärtan fanns så klart alltid där under ytan för de båda, och skulle säkert aldrig försvinna, smärtan över att ha förlorat deras yngsta son.
“Hon har dräpt monstret som mördade vår son.” han visste det inte med säkerhet, men han kände det, speciellt med tanke på det ringa motstånd de hade.“Gör dig redo, vi måste möta våra krigare som spillt blod för vår skull.” sa han. Snart hade skeppen tagit i hamn och krigare tog emot dem, spände fast skeppen, ställde sig på rad för att möta kungaparet. Stämningen blev lite mer högtidlig och folk sträckte på ryggarna och sträckte på nackar för att få en glimt av det legendariska paret som en gång tagit Kaldrland med hjälp av list, ära och berömmelse. Maeve hjälptes upp på benen av någon och snart kom Audgisil traskande med tunga steg mot henne. Men där man kanske förväntat sig en faders stolta leende hade han en nästan allvarsam och bister uppsyn. Hans kalla blå ögon spände sig i Maeves, ögnade henne upp och ned, och tystnaden la sig mellan dem och runtomkring dem.
“Maeve! Beordrade inte din kung dig att inte inta Ranheim själv? Sa han inte åt dig att vänta, för att det var för riskabelt?” frågade han, hans röst hård och stadig, fullt hörbar av alla omkring dem. Audgisils ögon var skarpa, blå, och han lät dem vila på henne som om han vägde henne i samma våg som en kung väger sin här. Sedan blev han tyst.
En sekund till.
Och ännu en.
Tiden tycktes sträcka på sig mer och mer, och när det var som värst, när hela Ranheim tycktes hålla andan med blod i munnen, ryckte det till i mungipan på honom och skrattgroparna kring hans mun och ögon kom fram.
”Vad i Hel ska jag göra med dig?!” undrade han högt, och det var inte längre en kung som talade, utan en far som nyss sett sitt barn gått ned till ån själv och klarat sig.
Sedan sprack allvaret. Han skrattade, stort och hest, som om skrattet kom ur samma bröst som vrålen på ett däck i storm. Han tog henne i en björnkram så att hennes ben nästan lämnade marken, och höll henne kvar i omfamningen, hårt, längre än som var anständigt inför folk.
”Vid Oden, Maeve.” Han drog in luft, som om han först nu mindes hur man gjorde. ”Du gjorde det!”
Och så, när han släppte henne en aning men fortfarande höll henne i armarna, kom det där sista, som var både skämt och sanning:
”Nästa gång du får för dig att vinna ett krig ensam tror jag minsann du blir krönt Kaldrlands drottning!” han tog hennes hand och höjde den till skyn.
“Här har vi minsann Odens utvalde, Maeve Ulfhedna, min och Ranghildrs dotter!”Det blev först tyst av förundran, som när man ser något man bara hört om i sagor och plötsligt får det mitt framför sig. Ett par hjärtsslag stod folket som frusna och ingen visste riktigt om man fick jubla ännu. Sedan brast det.
Ett rop steg som en våg genom hamnens vind, tog tag i de närmaste, välte över dem som stod längre bort, och snart sköljde det genom gränderna, upp mot taken där sot och dimma hängde kvar. Någon slog svärdsknappen mot skölden tills det sjöng i järnet. Någon annan föll på knä i lättnad. Kvinnor skrek sig hesa, män vrålade Maeves namn med röster.
”Maeve!”
”Ulfhedna!”Audgisil skrattade med munter utstrålning mot alla de samlade, och la en arm om Ranghildr.
“Hon är precis som dig då du var i hennes ålder.” konstaterade han varmt. -
Där hon satt i den leriga snön och såg skeppen lägga till i hamnen så var det nästan så hon brast ut i gråt av lättnad, men ropen som skallade kring dem, som ekade mellan husen, höll tårarna tillbaka. Hon var ingen ledare, men hon förstod lika väl som Arand att den rollen givits henne oavsett om hon ville eller inte, och just då, när hon hjälptes upp på fötter igen så var hon tvungen att vara stark, att vara den kämpe de kallade henne för.
Med ett krampaktigt tag om Turins avhuggna huvud kom hon åter på fötter, men hon lutade sig tungt mot mannen som hjälpt henne upp. Hennes skadade ben bar henne inte längre och blodförlusten hade gjort henne blek och svag, men hon höjde likväl sin blick och mötte sin mor och far med högt huvud. Hennes far såg bister och allvarsam ut och trots att hon visste att hon förtjänade det efter att ha gått emot hans direkta order så knöt det sig lite i magen vid hans hårda ord. Tystnaden som föll därefter gick nästan att ta på men hon bröt den inte, utan höll bara sin blå blick på sin kung, kanske med ett visst mått av trots, något som hennes far och mor skulle känna igen allt för väl.
Men så brast allvaret och innan hon hann förstå vad som hände så hade hennes far dragit in henne i en hård kram, en som fick hennes ömma kropp att skrika av både smärta lättnad. Hon fick dra efter andan för att kunna få fram några ord alls när han slutligen lättade på sitt grepp om henne.
”Min kung”, kraxade hon med ett litet, blekt leende innan han tog hennes skadade arm och höjde den mot skyn. Odens utvalda. Orden från hennes far och ropen från de samlade män och kvinnor som följt honom var nästintill berusande. Hon hade aldrig varit den som önskat stå i centrum på det sättet, men det var omöjligt att inte låta sig påverkas när hennes namn mässades på det sättet. Hennes blick sökte efter Arand och sen vidare över de samlade krigarna. Hon kunde se hur vissa av Svartfåglarna anslutit sig till dem, utan vapen och med dyster blick, hur ännu några tycktes tillfångatagna med händerna bakbundna och blickar fyllda med hat. Hon sökte bland dem efter Bodil Ek och hennes folk men fann dem inte.
Med viss ansträngning vände hon sig mot sin mor och far och räckte över det avhuggna huvudet mot dem.
”För Kettil, och för morfar. Jag ger er det som är kvar av Turin Hrafn och Ranheim. För de som lagt ned sina vapen har jag lovat nåd även om den inte var min att ge. Jag ber er hedra mitt ord, särskilt för de som hjälpt mig, för Arand av Elfdell och jarl Bodil Ek och hennes folk. Jag…” Hennes röst tycktes brista ett par gånger och slutligen tycktes den helt ge upp. ”Jag behöver bara vila en stund”, viskade hon fram, nästan lite sluddrande, innan hennes ben gav vika igen och hon föll ihop som en trasdocka där hon sekunden innan stått så stolt med huvudet högt.
-
“Tyst nu, din fåne. Du säger så mycket dumt.” sa Ranghildr bara åt Audgisil, men det fanns något varmt där i hennes blick då hon såg på sin dotter som trots sina skador stod stolt framför dem och folket. Innan hon hann helt falla ner mot marken hade Ranghildr tagit ett steg fram och fångat upp henne i en omfamningen. Ett kort tag stod hon där med Maeve intill sig, med håret som nästan kittlade hennes näsa. Men hon brydde sig inte, utan höll kvar henne där och drog ett djupt andetag för att fånga hennes doft. Obrydd om blod och smuts.
Det var som om tiden stod stilla och alla andra försvann lite i perfierin. Hon drog ännu ett djupt andetag, kanske för att samla sig själv något. För att lyfta upp hennes ansikte med en mild gest och strök hennes kind ömt samtidigt som hon mötte hennes blick.
“Jävla bra gjort” hummade hon tyst så bara Maeve kunde höra. “Och nu ska vi hitta någonstans för dig att vila och ta hand om dina sår. Din tossa där.” fortsatte hon med värme i rösten för att dra upp henne lite mer mot sig själv så hon nästan inte behövde använda någon kraft själv. En kort nickning åt sin make att ta andra armen så hon knappt behövde stödja sig själv. Mest per automation nickade hon åt folket som gav till något jubel eller hälsade på dem när de rörde sig igenom staden.
Mycket stod i eld och lågor, blod färgade gatorna och hon kunde inte rå för att tänka lite på att detta en gång hade varit hennes hem. Hur många gånger hade hon inte mer känt att hon tillhörde Ranheim än Frostheim och resten av Kaldrland? I sin tidiga ungdom då hon hatade allt med kung Iki och hans styre. Men de var väl inga dårar och idioter som han hade varit?
-
Audgisil skrockade lite muntert åt Maeves reaktion över uppmärksamheten och hans egna lustighet. Skrockade lite åt sin egna fyndighet, men såg passligt allvarsam ut då huvudet sträcktes över. Han släppte taget om Maeve och tog emot huvudet och stirrade sin fiende i de döda ögonen.
“Må du ruttna i Hel och Valhallas portar stängas framför dig, Turin Hrafn. Må Oden låta ditt namn för alltid förknippas med ynkryggar och mördare.” sa han och utan större ceremoni kastade han huvudet åt sidan. Då Ranghildr tog emot deras dotter såg han allvarsam ut, för han förstod så klart att hennes kamp varit stor.
“Hedra Maeves löfte till Svartfåglarna, och ta hand om de som stått vid Maeves sida!” sa han åt de som kommit med honom i flottan, som genast skred till verket och skyndade sig förbi kungaparet. Arand hade instinktivt nästan tagit ett steg fram för att hjälpa Maeve, men nu var hon med sina föräldrar så han fick ta avstånd och närma sig henne en annan tid då de skulle vara ensamma.Audgisil såg varmt på Ranghildr som kramade om deras dotter, och nickade.
“En bragd minsann. Låt oss gå, och se om Ejvalds gamla står kvar Ranghildr, så kan Maeve få vila en stund.” föreslog han och la sin arm om Maeve för att stöda henne medan de passerade jublande, nigande och bugande eller blängande personer som antingen älskade eller hatade dem, beroende på vilken sida de slagits för.Deras gång fick dem så klart att passera otaliga mängder groteska syner av lik, blod och tecken av strid, brända hus och sörjande personer. Men i stunden tog han bara in det utan att kommentera det, även om han var allvarsam i sitt anlete över vad allt groll mellan Ulfhedna och Svartfåglarna fört med sig.
Men som av ett mirakel av gudarna verkade stugan vara kvar, lite svedd kanske men inte förstörd eller nedbrunnen. Någon annan hade säkert bott där ett tag, men just nu verkade den vara tom då Audgisil gick fram och öppnade dörren. Och även om där hade bott någon, vem skulle neka kungafamiljen?
“Se så, här kan du vila en stund.” sa Audgisil milt då han tillsammans med Ranghildr hjälpte Maeve att lägga sig ned på en av bäddarna. Hans blick såg på Ranghildr då hon tog in synen av det gamla hemmet, medan han började göra något så familjärt som att tända i eldstaden. Nästan som om de vore tillbaka i deras egna stuga, och gjorde sådana saker, långt innan de blev Kaldrlands regenter. -
Hon visste att hon aldrig skulle förstå det verkliga djupet av sorg och förtvivlan som hennes föräldrar kände inför sin yngsta sons död, hon hade ju själv inga barn, men trots det så förvånade det henne hur oceremoniellt hennes far kastade ifrån sig Turins krossade och blodiga skalle. Kanske hade hon trott att han skulle sätta den på en påle, hänga den i fören på sitt skepp eller något liknande, men han kastade bort det som om det inte varit mer än ett par uttjänta stövlar. Passande förstås, varför skulle man ge Turin Hrafn mer makt än så? Och det var ändå typiskt hennes far, han hade aldrig varit mycket för uppvisning och dramatik. Tanken fick henne att frusta lite av ett tillbakahållet skratt där hon mer eller mindre hängde i sin mors armar. Värmen från hennes mors kropp, hennes bekanta doft och orden hon viskade så att bara hon kunde höra var betryggande och hon slöt ögonen för ett ögonblick.
Sen hjälpte hennes far henne upp på fötter igen och stödd på båda sidor av sina föräldrar började hon röra sig tillbaka in mot Ranheim. En del av henne hade hoppats att hon skulle slippa se den förbannade byn igen, men nu vandrade de tillbaka in och allt hon kunde göra var att följa med på haltande ben. Hennes blick sökte efter Arand men han måste ha dragit sig undan. Hon hade hoppats på att få prata med honom, att få säga det hon inte vågat säga innan, att få tacka honom för allt han gjort för henne, och kanske mest av allt så hade hon velat slå armarna om honom bara för att få veta att han var okej, att hon var okej, och att de båda överlevt.
När hon slutligen lades ned på en hård, kall bädd så var hon alldeles kallsvettig. Hennes ögon kändes grumliga och hon fick kämpa för att hålla dem öppna och inte falla i sömn. Hon visste att blodförlusten var stor, trots allt hade Turin kört in ett spjut i hennes arm och svärdshugget i hennes ben hade skurit djupt. Somnade hon nu skulle hon kanske inte vakna igen.
”Finns det något att dricka..?” Kraxade hon med sin spruckna röst medan hon betraktade insidan av stugan de befann sig i. Hon behövde fukta strupen, skölja bort smaken av blod och sot.
-
Allt kändes så bekant, men ändå inte. Som att kliva in i ett gammalt minne. Sängen som Maeve nu låg i som en gång varit hennes. Där hon suttit och lyssnat på grälen ifrån Sif och Ejvald, eller skratten. Hon vände sig om för att försöka finna något åt sin dotters strupe och öppnade de skåp som fanns där. Inte allt för mycket fanns, men längst in kunde hon se någon mörk flaska. Hon fnös roat och sträckte sig efter den för att öppna korken. Satte näsan över det och skakade på huvudet med ett leende innan hon räckte det åt Maeve.
“Smakar förmodligen skit, men sprit är det.” sa hon och drog en stol framför Maeve för att inte riktigt kunna hålla ifrån ett skratt.
“Sif hatade när man drack, så jag fick tag på något som brände bra och gömde den längst in där hon sällan öppnade. Tydligen ett bra gömställe.” sa hon och skakade på huvudet för att låta blicken vandra över kroppen och de skador som fanns där. Allvarlig och orolig, för att dra fram sin bennål som förstås inte det var första gången som Maeve såg.“Vet inte riktigt varför du alltid envisas om att försöka få mer ärr än mig. Men jag tror nog minsann du vinner nu.” sa hon och drog fram något att sy med också. Hon nickade åt Audgisil att hjälpa till att rengöra såret och finna något att binda med..
-
Audgisil hade fått fyr på veden och snart började en behaglig värme och ett mjukt sken fylla stugan med det familjära. En liten familj, en eldstad, i en stuga, som var förvånansvärt orörd av alla hemskheter där ute. Nästan så man kunde glömma bort det en stund och tro det varit en dröm. Det kändes overkligt att tänka att kriget kanske äntligen var till sin ända, om inte Turin hade någon trogen löjtnant eller befälhavare som skulle ta upp kampen. Men så långt ville han inte tänka, han ville tro att detta var över, och att Kettil fått ro.
“Nå, låt oss se på dina sår nu. Några nya ärr att visa upp för dina älskare, hm?” frågade han retsamt, som för att hålla Maeve vid medvetande med lite dialog. Han såg varmt på Ranghildr som tog hand om Maeve, som hon gjort då Maeve någon gång fått ett skrubbsår då hon var barn, nästan samma sak nu även om såren var betydligt allvarligare.
“Se så, det där rengör såren bra med.” sa han, och hjälpte Ranghildr att rengöra såret med en del av spriten, innan han sedan rev sönder några tyger för att binda om och få stopp på blodflödet.
“Somna inte, hör du?” frågade han och klappade Maeve på kinden, och gick mot stugans dörr och såg på några av sina livvakter som stod där, alltid skuggor bakom kungaparet nuförtiden.
“Hitta en helare åt Maeve, någon måste det ju finnas här i kaoset!” sa han och de nickade för att skynda sig iväg. Inom sig kände han sig orolig för Maeve, men visade det inte utåt.
“Nu måste du berätta allt, Maeve.” uppmuntrade han henne. “Hur lyckades du med detta?” -
Hon tog tacksamt emot flaskan med sprit som hennes mor räckte henne, även om hon nog hellre önskat att det var vatten. Hennes strupe kändes torr och rå, och när hon satte läpparna till flaskan och började klunka i sig dess innehåll så brände det så illa att hennes ögon tårades. Men det släckte den värsta törsten och dämpade den värsta smärtan och snart nog fylldes också den lilla stugan av en behaglig värme tack vare elden hennes far startat.
”Jag är bara inte lika… Skicklig som du, mor”, svarade hon med ett litet flin innan hon lät sig själv sjunka ned på rygg igen. Det fanns nog en viss sanning i det, hon var oförsiktig, hade alltid varit det, men mer så när hon föll i bärsärk. Hon blev slarvig, obrydd om sina egna skador och det syntes på hennes kropp, även om hon knappast tycktes besvärad av det.
Medan hennes mor och far såg om hennes sår så låg hon tyst och stirrade upp i taket. Det hela kändes så overkligt. Klumpen i hennes mage, den där dödsångesten som hon burit med sig hela vägen från byn vid bergspasset, tycktes ha lösts upp i samma stund som Turin föll. Hon kunde ännu känna smaken av hans död när det torkade blodet i hennes panna löstes upp av svetten och rann ned över hennes kinder och letade sig in mellan hennes läppar. Det var nästan att hon brast ut i skratt igen, men hennes kropp var trött och hon frustade bara lite roat för sig själv innan hennes tankar blev avbrutna av frågan hennes far ställde.
”Hur..?” Hennes blick flackade mellan hennes föräldrar och sen bort mot dörren som ledde ut från stugan. Ejvalds stuga. Hennes mor hade vuxit upp här, tänkte hon lite disträ, innan hon kunde fokusera på frågan igen. Vad skulle hon svara på det?
”Tur mest. Och jag fick hjälp. Arand hjälpte mig, och Bodil Ek. Och Aslög. Hon är död nu, verkligt död. Men inte jag, jag är kvar. Varför är jag kvar? Jag förstår inte…” Mumlade hon, plötsligt bekymrad över vad det hela innebar. Men hon skakade av sig de tankarna, de skulle inte hjälpa henne just då. Istället drog hon bara ett djupt andetag och slöt ögonen för en sekund. Hon var så trött.
”Låt mig vila en stund så ska jag berätta allt sen”, sade hon med en liten nickning, som för att övertyga både sig själv och sina föräldrar att allt var okej. Hon ville bara få vila en stund. Och hon ville hem.
—
När hon vaknade nästa gång var det mörkt ute. Åtminstone verkade det som det, ty skuggorna i stugan tycktes längre och utanför stugans lilla fönster såg hon bara mörker. Hon anade en rörelse där utanför och på ren instinkt sträckte hon sig efter sitt vapen, men fann inget annat än en maläten filt vid sin sida. Hon måste ha sparkat sig den för nu var det verkligt varmt i stugan. Hennes hals kändes torr och hennes ögonlock kändes tunga. Hon var tvungen att blinka flera gånger för att få bort känslan av grus däri medan hon såg sig om i stugan.
Utanför var det tyst. Ljudet av skrikande röster och brinnande hus tycktes ha avtagit och trots att hennes kropp värkte så skänkte tystnaden henne ett underligt lugn. En harkling hördes utanför stugan och ljudet av hur någon växlade sin tyngd från ena benet till det andra. Mest troligt en av hennes föräldrars soldater som satts på att vakta henne.
Med stor möda satte hon sig upp i sängen där hon legat och såg ned på sin skadade arm. Hennes mor hade sytt ihop hennes sår och under förbandet som lindats kring såret så anade hon en grötig salva.
”Mor..?” Sade hon kraxande, hennes röst raspigare än vanligt, medan hon såg sig om i stugan.
-
Säkert skulle hon känna hur en doft av mat hade spridit sig i stugan med. Framför elden en bit bort satt Ranghildr framför ett kärl och rörde runt i något som liknade en soppa. När hon hörde hur Maeve rörde sig bakom henne och det lilla kraxande släppt hon skeden och reste sig upp för att skynda sig till hennes sida.
“Ligg stilla nu tös.” sa hon, nästa beodrande och drog fram en stol så att hon satt bredvid henne för att sträcka sig efter en hink med vatten som hon höll upp åt henne med skeden så hon kunde greppa tag i den.
“Törstig?” frågade Ranghildr försiktigt och med den andra handen sträckte hon sig fram för att stryka undan lite hår som nästan hade klistrat sig fast i hennes panna.
“Hur mår du?” frågade hon, samtidigt som hon kände på pannan för att vara säker på att hon inte var brännhet av feber.
-
Audgisil såg lugnare ut än han kände sig. En oro gnagde inom honom att utmaningarna varit för stora för Maeve, att Valhall skulle komma och hämta henne nu efter hennes bragder. Men för Ranghildrs skull och framförallt för Maeves skull höll han sig lugn. Han hade försvunnit en stund för att styra upp uppstädandet av staden och organiserandet av deras ockupation. Men han märkte snabbt att befälkädjan hade fungerat som förväntat och saker tog sin egna fart. Så mycket död, så mycket blod, reflekterade han, så många liv förlorade för en dispyt som han och Ranghildr satt i rörelse så många år sedan. Kunde detta vara slutet, eller skulle detta våld bara leda till mer våld? Vad hade Kettil, den lugna och sansade pojken, sagt om allt detta?
Sådana tankar kunde gnaga en för alltid, och då han såg att hans närvaro inte gjorde mer hade han återvänt till sin familj. Gardet släppte givetvis förbi honom.
“Ah, här doftar det gott!” konstaterade han då han steg in genom dörren, munter som vanligt, på sitt smittsamma vis. Han stack in huvudet i rummet där Maeve och Ranghildr var.
“Hur mår vår kämpe? Jag hittade lite färskt vatten.” sa han och höll upp en vattensäck som skvalpade i hans hand.
“Och… nå, jag hittade din vän med. Utlänningen, Arand. Vill du träffa honom?” frågade han, och såg även lite frågande på sin hustru, om han skulle tillåta honom som matgäst. -
Vid hennes ord så reste sig hennes mor upp från sin plats där hon suttit och trots att lukten av mat som spred sig i stugan var lockande så fick det henne att må lite illa. Kanske var det allt för länge sedan hon ätit. Tacksamt tog hon istället emot den stora sleven doppade den i vattenhinken innan hon förde den till sina läppar och drack. Hon upprepade samma procedur ett par gånger innan hon slutligen tycktes ha stillat den värsta törsten, lagom till att hennes far klev in i stugan igen.
”Som skit… Men bättre. Tack. Jag behövde bara hämta mig lite”, sade hon till både sin mor och far innan hon viftade undan Ragnhildrs hand från sin panna, dock med ett litet leende som sade henne att hon inte behövde oroa sig. Hon var fortfarande varm, men den värsta febern verkade ha lagt sig och även om hon kände sig svag och darrig av blodförlusten så lade hon sig inte ned igen, utan hasade sig bara upp så hon kunde sitta lutad mot sängens huvudände.
Vid hennes fars sista ord så stelnade hon dock till en aning och något oroligt syntes i hennes blick innan hon tvingade sig själv att slappna av. Arand. Hon kände sig dum, som om hon övergivit honom. Han hade knappast varit i bättre skick än henne när hon senast sett honom.
”Arand. Ja, hemskt gärna”, sade hon med en allvarsamhet som förvånade också henne själv.
-
Lite skeptiskt var Ranghildr när hon inte fick känna på hennes panna, den kändes fortfarande för varm för hennes smak. Men hon lät det vara, för nu. För att skjuta undan vattenhinken och sedan vända blicken mot sin make som klev in. Som vanligt med ett försök till att lätta upp stämningen men hon kunde inte rå för att besvara leendet själv. Det var en lättnad att Maeve hade överlevt det hela. För hon såg redan snäppet piggare ut.
“Nåja, vi kan väl inte låta vår storslagna hjälte inte få sin önskan igenom.” sa Ranghildr, inte för att hon var allt för nöjd att någon skulle få deras dotter att bli mer ansträngd. Hon behövde ju trots allt vila, men något sade henne att hon inte kunde stoppa henne ändå.
“Och de båda barnen behöver mat ändå.” lade hon till och vände sig om mot grytan igen.
-
Audgisil nickade hastigt åt Maeve och gav Ranghildr en blick, en liten nickning som uppmanade henne att komma med honom. De lämnade rummet Maeve låg i en stund, och på vägen mötte Audgisils blick strängt Arands. Men monsterjägaren fick ändå en uppmuntrande nickning och en klapp på axeln, innan Audgisil och Ranghildr gick ut för att ta lite frisk luft från den rökiga stugan. Det var fortfarande som en myrstack i staden runtomkring dem, och han såg lite tankfull ut.
“Så, vad tror dom Maeves vän?” undrade han och såg på Ranghildr, ett svagt leende på läpparna.
“Märkligt, inte sant, att vara tillbaka här?” sa han, kanske ytliga ämnen, som för att inte tala om det verkliga som troligen låg i båda deras sinnen. Dödandet av Turin. Hämnden Maeve utfärdat för deras döde son.Arand var inte den som brukade vara nervös inför att möta eller träffa folk. Men av någon orsak kändes det väldigt känsligt att vandra in här. Kanske det var hans vänskap med Maeve som gjorde att han ville visa ett gott intryck. Så han, som sällan brukade visa sådan hövlighet, böjde huvudet respektfyllt och artigt både för Audgisil och Ranghildr då de passerade varandra, innan han steg in till Maeve.
Han såg förjävlig ut, det var inte svårt att se – speciellt inte för Maeve som sett honom i väder och vind. Det såg ut som om han åldrats tio år, som om han magrats och hans hud tycktes mer spänd om hans ben. Men kanske det inte var så konstigt, trots allt hade han använt farligt mycket magi och det tärde på honom. Men kanske den ändå tagit lite mer ur honom än både han och Maeve förväntat sig. Inte helt olikt hur Maeves krafter fått ta en rejäl törn efter kampen och skadorna hon fått utstå. En stund stod han tyst utan att riktigt veta vad han skulle säga.
“Maeve… hur mår du?” fick han ur sig till sist, efter en lite spänd tystnad, och såg på henne, som om han försökte finna några livshotande skador och tecken på henne. -
Hon visste att hennes mor misstyckte en aning, det syntes på den lilla rynkan mellan hennes ögonbryn, men trots det så sade hon inte emot. Det var med viss lättnad, insåg hon, då hon var van vid att hennes mor satte sig på tvären, men kanske var det annat nu. Nog för att hon kallade både henne och Arand, vilket i sig var något skrattretande, för barn, men kanske hade hennes mor äntligen accepterat att hon vuxit upp, att hon inte längre behövde hålla henne i handen och skydda henne från resten av världen.
Hon gav dem båda ett leende innan de försvann ut ur stugan och för en liten stund var hon åter helt ensam där inne. Det luktade hemtrevligt, lite rökigt kanske, och filten hon låg på luktade gammalt och lite mögligt, men det var inte nog för att ta kål på den där känslan av att vara trygg. Trots att hon befann sig mitt i fiendens hjärta.
Det kunde inte ha gått mer än några sekunder innan Arand klev in i stugan, men på den lilla stunden hade hon hunnit sluta ögonen och lutat huvudet mot väggen bakom sängen. Ljudet av dörren som slog igen fick henne att rycka till en aning, som om hon dåsat till. Hennes blick föll genast på Arand och hon behövde inte syna honom särskilt länge för att se hur trött och sliten han såg ut. Det var som om en del av honom gnagts bort, som om någon osynlig kraft förtärt delar av hans hela väsen, och den insikten fick hennes hjärta att sjunka som en sten i bröstet.
Smärta svepte över hennes ansikte när hon hasade sig ut ur sängen, men hon bet hårt ihop tänderna medan hon på darriga ben haltade sig fram till honom och lade armarna om hans hals och drog in honom i en omfamning. Hon hade inget annat än sina underkläder på sig, men stugan var varm och trots allt hade de sett mer av varandra än så förut.
”Jag lever och jag är fortfarande mig själv. Du är här och du behövde inte ha ihjäl mig. Jag har aldrig mått bättre”, svarade hon efter en stunds tystnad, och då kunde hon inte låta bli att skratta, ett skratt som snart nog blandades med tårar som hon inte längre kunde hålla tillbaka. Att hon hade feber och var svag av blodförlust var inget hon tänkte på just då, eller ens skadorna i benet och armen, trots att det uppenbarligen smärtade henne.
”Hur mår du?” Frågade hon och såg upp på honom med ett litet, mjukt leende. Hon kunde ju se det, frågan var egentligen överflödig, men hon ställde den ändå, och lade en försiktig hand mot hans kind.
-
Arand gjorde en gest åt henne då hon reste sig.
“Du behöver inte…” började han och tog ett steg fram för att hindra henne. Men det var så klart redan försent innan den envisa kvinnan kommit upp och lagt armarna om henne. Kanske var det allt som krävdes för att köra luften ur honom, den enkla mänskliga kontakten och omfamningen. Tills denna stund kändes det nästan som om han gått på lånad energi, tills han kunnat försäkra sig om att Maeve var säker. En liten pust lämnade hans läppar som om omfamningen kastade luften ur honom, även om den inte varit så tung då de båda var ganksa svaga i den stunden.“Vi klarade det då?” frågade han, nästan som om han behövde en bekräftelse på det. För det kändes som om han varit i ett ständigt drömtillstånd sedan han använt sin magi. Han reflekterade lite trött över hennes ord.
“Det var väl tur, att din bärsärk inte tog över helt.” sa han med sin torra humor, och hennes skratt smittade av sig för att få honom att le lite. Vågade han slappna av och känna lite trygghet han med, kanske?“Sätt dig nu innan du trillar och slår ihjäl dig. Det vore väl för tragiskt om du lyckades med att besegra fienden och sedan bryta nacken för du är för svag att stå upp?” undrade han och satte sig ned med en duns tillsammans med henne på sängkanten som knarrade under deras vikt.
“Hur jag mår?” undrade han. “Aldrig bättre.” ljög han torrt och skakade på huvudet.
“Nej, för att vara ärlig, så var nog mitt försök bortom mina gränser…” erkände han lite trött.
“Jag känner dess effekt på mig än, som om jag inte ätit eller sovit på en månad.” han höll upp sina händer framför sig som kändes som om de saknade all styrka, men såg nästan förvånat om än något trött på henne då hon la sin hand på hans kind och fick honom att se på henne. Det som inte hade ändrats var hans gula ögon, även om de var något trötta såg de på henne som de brukade göra, med någon slags värme som inte fanns över för många andra.
“Jag tror vi båda förtjänar lite semester, eller vad tror du?” undrade han, rösten inte mycket mer än ett dovt mullrande då han talade lågmält. -
”Vi klarade det”, svarade hon bara med ett litet leende innan han släppte taget om henne och gick för att slå sig ned på sängkanten. Hon gjorde detsamma, lättad över att få sitta ned igen även om hon önskat att få hålla om honom lite längre än så. Det var inte utan en suck och en liten grimas av smärta som hon sjönk ned på den knarrande madrassen.
Hon betraktade honom där han satt bredvid henne. Tröttheten och blekheten i hans uppenbarelse matchade hans ord och utan att hon riktigt kunde rå för det så ångrade hon att hon dragit in honom i detta. Hans ögon var dock desamma, konstaterade hon när han vände sin blick mot henne och då kunde hon inte låta bli att le, ett leende som denna gång nådde hela vägen till hennes egna ögon.
”Semester… Det kan jag väl gå med på.” Hon smakade på orden innan hon skrattade till och lutade sig fram för att kyssa honom med all den värme och ömhet som hon kunde uppbåda.
”Följ med mig hem till Frostheim. Våren är snart här och våra somrar är vackra. Sen… Sen följer jag dig varthän du vill, om du vill ha mig”, fortsatte hon när hennes läppar lämnat hans, hennes hand fortfarande vilandes mot hans kind. De hade ju talat om det förut, om vad de skulle göra efter allt detta, men då hade det känts så långt borta. Nu var det plötsligt en verklighet och även om hon visste att han ville återuppta jakten på Ayperos, och hon skulle gladeligen hjälpa honom med det, så ville hon inget hellre än att få vila hos honom en stund. Kriget var kanske inte över, hon hade ju sett Hillevi bäras bort av män som ännu var Turin trogna, men hon hade utkrävt sin hämnd och gjort det hon svurit att göra. Resten kunde hon gott lämna åt sina föräldrar och sina bröder, i alla fall för en stund.
-
Arands ögon betraktade henne lite oroligt då hon gav ifrån sig sina läten och grimaser. Sällan såg man Maeve i ett sådant skört tillstånd, även om hon hanterade det bättre än de flesta. Trots sin slitenhet log han liksom henne, då hon smittade honom med sitt leende och ord om semester.
“Frostheim? Kanske utan att de döda hemsöker oss denna gång?” undrade han förhoppningsfullt.
“Då blir det mer en arbetsresa, och det skulle jag gärna undvika.” erkände han. Hennes mjuka ord och andetagen som nuddade honom, nästan viskande, fick en liten varm rysning att gå genom honom och han nickade, blicken på hennes läppar och sedan hennes ögon.
“Det låter som en utmärkt plan. Frostheim… sedan får vi se. Någonstans fint och fridfullt. Jag har hört att Brinke ska vara trevligt.” man kunde ju i alla fall låtsas om att de skulle hinna göra sådant, innan det var dags att ta utt demonkampen igen. Han kramade hennes hand lite med sin.
“Kan jag göra något för dig?” undrade han, och nickade mot hennes bandage. -
Den lilla knut som tycktes lösas upp i hennes bröst när han gick med på att följa henne hem var oväntad. Hade hon trott att han skulle tacka nej? Efter allt de gått igenom tillsammans så hade det varit oväntat, men kanske inte så konstigt ändå. Han hade gång på gång uttryckt sitt missnöje över att dras in i politik och konflikter, och gång på gång hade hon lockat honom till det. Men nej, det var kanske orättvist att tänka så, han hade trots allt valt själv, även om hon insåg att anledningen till varför han gjort det kanske inte var fullt så enkel som de båda låtsas att den varit. Han hade följt henne frivilligt, visst, men han hade aldrig följt henne så långt som han gjort enbart för deras vänskaps skull. Tanken, och hans fråga, fick hennes leende att bli lite bredare men hon skakade bara på huvudet innan hon lät handen falla från hans kind. Hon höll dock kvar hans hand i sin och smekte förstrött hans handrygg med sin tumme.
”Mata mig med vindruvor och vin?” Föreslog hon lite retsamt innan hon vände blicken bort mot stugans dörr. Hon kunde höra sina föräldrars låga röster men inte vad de talade om. Hon var förvånad över att de inte redan klampat in efter monsterjägaren. Tanken fick henne att frusta till lite roat innan hon vände blicken tillbaka till Arand igen.
”Jag behöver bara tid att läka. Liksom dig, misstänker jag…?” Fortsatte hon lite frågande. Hon var osäker på hur det funkade, osäker på vad han givit för att kunna öppna vägen in i Ranheim. Hon hoppades innerligt att det var något han kunde återfå. Oavsett, tänkte hon för sig själv, så skulle hon spendera resten av sina dagar med att betala tillbaka för allt det han gjort för henne, även om det innebar att ge honom av sin egen styrka, eller sitt liv.
You must be logged in to reply to this topic.