Hans skratt fick henne att dra på smilbanden igen, delvis för att han hade rätt i det han sade, men också för att ett skratt från monsterjägaren alltid var lika sällsynt. Dessutom lät det hela inte allt för tokigt, att slippa politik och mänskliga konflikter och istället spendera sin tid med att jaga monster tillsammans med Arand. Hon skulle kunna tänka sig den framtiden.

”Hm…” Hummade hon lågt medan hon betraktade Arand när han reste sig upp och såg ut genom stugans enda, lilla fönster. Hon begrundade Arands fråga, trots allt var hon inte alls särskilt insatt i sitt lands politik, inte så som hon kanske borde ha varit, inte som sina bröder. Hon hade aldrig trott sig bli inblandad i en konflikt som denna så hon hade inte lagt särskilt mycket energi på att lyssna när de var yngre, något hon kanske ångrade en aning nu.

”Jag är rädd att jag inte vet tillräckligt. Jag vet att han är en feg skitstövel som inte drar sig för att smutsa ned sin heder för att få det han vill ha. Han ser Kaldrlands tron som sin rätt, trots att min far tog den rättvist och med gudarna på sin sida. Han kan inte ha Oden på sin sida, och av hans metoder att döma så skulle jag gissa att han vänt sig till någon annan för stöd, men det är kanske inte särskilt hjälpsamt”, svarade hon med en liten axelryckning innan hon tog ytterligare ett par klunkar ur flaskan. Det brände behagligt i halsen.

”Jag trodde vår plan var att smyga in och släppa lös bärsärken på Hrafn och göra så mycket skada som möjligt innan min far och bror anländer och tar hand om det pack som är kvar och räddar dig undan det där helveteshålet”, tillade hon med ett snett leende.

Hon hummade lite till svar på hans ord och snurrade flaskan mellan fingrarna medan hon betraktade det snötäckta landskapet där utanför. Hon hade saknat det på sina resor i Karm, det karga, kalla, men ändå så vackra landskapet, men nu när hon såg på det så kände hon bara en underlig maktlöshet.

Lyckligtvis var hon dock inte ensam, och trots att de talade om allvarliga saker så var det skönt att det bara var dem just då, inga andra öron som lyssnade eller ögon som vakade. Kanske hade hon inte förstått det förens hon återvänt hem, men Arand var en av de få som hon faktiskt, verkligen litade på och i vars sällskap hon kunde slappna av, särskilt sedan relationerna med familjen här hemma tycktes ha skiftat så väldigt medan hon varit borta…

”Det är värt ett försök. Om vi kan smyga in osedda och hitta en plats att gömma oss på så kanske vi kan luska ut vad han har för vanor”, sade hon med en liten nickning innan hon vred på huvudet en aning för att betrakta Arand där han ställt sig bakom henne. Gesten och hans ord fick henne att le och rycka lite på axlarna innan hon vände tillbaka den blå blicken mot fönstret igen.

”Och vad gäller våra krigare… Ja, och nej. Våra seder är annorlunda, och även om somliga tycker att det jag gjorde var rätt så är det nog flera som tyckte som du, men som inte vågade säga något efter det jag gjorde mot den där mannen. Min far har alltid försökt vara en rättvis ledare snarare än en tyrann, men vårt namn kommer med bagage, något som jag såg till att leva upp till… Jag ska inte ljuga, jag gillar stridens hetta, känslan av ett vapen i min hand, men att göra som jag gjorde är fel. Det skulle göra mig, och i förlängningen min far, som de vi försöker besegra. Du sade att jag var monstret, och du hade rätt. Någon behövde säga det”, svarade hon efter ett par ögonblicks tystnad.

Den lätta beröringen mot hennes axel fick henne att le en aning och hon höjde sin ena hand, den som inte höll i en flaska, och lade den över hans hand och kramade den lätt. Hon var glad att han var där, även om frågan som följde fick henne att rynka på näsan och vända sig om för att se på honom där han stod. Han brukade inte ställa så direkta frågor, men kanske hade spriten lossat hans tunga en aning, och hon fann snart att den gjort detsamma för henne.

”Hrmpf”, sade hon, eller det var åtminstone ett ljud i den stilen. ”Jag tror inte att det någonsin var på riktigt. Vad för förtrollning han än lagt över mig så bröts den när jag hade sönder det där förbannade halsbandet han hängt om min hals”, fortsatte hon innan hon flyttade undan hans hand från sin axel, men hon släppte den inte, utan höll den kvar i sin.

”Har jag tur är han halvvägs tillbaka till sin demon vid det här laget och har vett nog att lämna mig ifred. Jag är dock förvånad, och nästan lite förolämpad, över att du inte gjorde något åt saken själv”, tillade hon med en liten, road frustning.

Hans ord fick henne faktiskt att höja lite förvånat på ögonbrynen för trots att han ofta blev lite mer pratglad när han fått i sig sprit så var ärligheten oväntad. Dessutom var hon inte helt säker på hur hon skulle tolka hans ord och det lite pojkaktiga, generade leendet över hans läppar.

”Jag önskar att du hade gjort det”, svarade hon uppriktigt, för det var sanningen. Kanske hade hon en gång faktiskt känt något för mörkeralven, men nu i efterhand var hon inte säker på om det någonsin varit något mer än en flyktig attraktion, en som han valt att utnyttja för sin egen vinnings skull. Trots allt hade hon inte känt något innan han dykt upp i Kaldrland igen och nu när hon krossat halsbandet han givit henne så kände hon ingen hjärtesorg, bara en väldig lättnad. De tunga känslorna hon burit på under de senaste veckorna var snarare kopplade till ånger över vad hon gjort och rädslan för att förlora de som verkligen betydde något, som sin familj, eller Arand.

Insikten fick henne att vilja skämta bort det hela, men av någon anledning gjorde hon det inte, utan stod bara där och betraktade honom i tystnad medan hon brottades med impulsen att tolka hans ord så som hon själv önskade och agera på det.

Hans skratt och de något skämtsamma orden om att ta till nävar lockade fram ett litet leende över hennes läppar och hon tryckte lätt hans hand innan hon såg tillbaka upp på honom. Sättet på vilket han erkände att han var glad att det bara var dem nu och att han dessutom sluppit ha ihjäl henne värmde, även om den sista meningen också fick det att hugga till lite i bröstet på henne. Trots allt fanns det fortfarande en risk för att så skulle bli fallet. Hon hoppades förstås att allt skulle gå över förväntan, men hon hade redan stålsatt sig för att detta dåraktiga uppdrag skulle bli hennes sista och att Arand kanske skulle behöva vara den som avslutade det hela. Så varför dansa kring det, tänkte hon lite bistert.

”Nå, förhasta dig inte, Arand av Elfdell, du kan ännu få chansen”, sade hon lite sarkastiskt innan hon drog honom till sig och placerade en förvånansvärt öm och försiktig kyss över hans läppar. Den varade bara några sekunder innan hon lät sina läppar lämna hans, rädd för att ha tagit sig friheter hon inte borde, men ändå utan att ångra det.

”Men jag är glad att det är du som är med mig, och ingen annan”, tillade hon med ett litet, snett leende.

En del av henne hade kanske trott att han bara skulle humma till svar över kyssen och sen låtsas som om den aldrig hänt, eller kanske till och med skjuta undan henne, så när han lade en hand på hennes höft och drog henne intill sig för att kyssa henne igen så blev hon uppriktigt förvånad. Visst hade de båda fått i sig ett par klunkar starkt mjöd, men det var knappast nog för att göra någon berusad, alltså kunde hon inte bortförklara vare sig sin egen handling, eller hans, med att de inte var vid sina sinnens fulla bruk. Och kanske var det därför hon blev förvånad.

Den känslan varade dock bara något ögonblick, för ganska snart fylldes hon istället av andra, varmare känslor som fick henne att besvara hans kyss med mer passion än den hon givit honom innan.

När hans läppar slutligen lämnade hennes så var det med en liten suck som hon lutade sin panna mot hans. Flaskan med mjöd måste hon ha släppt på golvet, för hon kom på sig själv med att ha lagt handen kring hans nacke där hon svagt kunde känna vibrationerna från hans halsband under sina fingrar.

”Bättre än bra. Jag har trots allt bara försökt ha ihjäl dig två gånger under alla år vi har känt varandra”, svarade hon lite retsamt, men det fanns en värme i hennes röst som också reflekterades i viset på vilket hon lät sin hand ömt smeka upp längs hans nacke och in under hans hår. Om hon blundade så kunde hon nästan glömma att de befann sig bakom fiendens linjer, i en stuga med en hög lik utanför och en medvetslös, bunden man i ett av stugans hörn.

Hans ord fick henne att skratta, för även om hon förberett sig på att dö så var det inte utan att han tände ett litet ljus av förhoppning inom henne. Även om hon länge hyst varma känslor för honom så hade hon aldrig trott att det skulle vara mer än bara en vänskap, men de senaste månaderna, och särskilt veckorna, hade gjort det tydligt för henne exakt hur mycket han betydde för henne. Hon hade inte bara varit rädd att förlora en vän efter det hon gjort i byarna på vägen ned till Ranheim, hon hade varit rätt att förlora någon hon älskade mer än så.

Den biten sade hon förstås inte högt. Istället så lät hon sig själv fångas upp i ytterligare en kyss. Det var ju som han sade, de var bra tillsammans, på mer än ett vis, och om det här nu skulle vara sista gången de fick vara ensamma så tänkte hon inte slösa den tiden med att grubbla på vad framtiden höll.

”Ah, du behöver nog inte oroa dig, vi är Kaldrländare trots allt, inte Karmansk adel”, viskade hon mjukt mot hans läppar innan hon fångade upp dem i ytterligare en kyss, en som hon helt planerat att förlora sig i när ett plågat stön hördes från stugans ena hörn, tätt följt av ett grötigt ”vad fan…” från den bundna fången som helt uppenbart återfått medvetandet och nu såg på dem med både förvirring och avsmak i blicken.

Hon hade nästan glömt bort fången fram till dess att han avbröt vad som hade kommit att arta sig till en riktigt trevlig stund, platsen till trots. Avbrottet fick Maeve att ogillande rynka på näsan och trots att hon precis erkänt att hon gått för långt i sin hantering av fienden tidigare så kände hon sig tämligen lockad att hantera fången på ett liknande vis nu, särskilt när Arand släppte taget om henne. Hans kommentar fick henne dock att flina lite roat innan hon skakade av sig den värsta av irritationen och vände sig mot fången där han halvsatt i ett av hörnen. Uppenbarligen hade han inte förväntat sig att vakna upp till det han vaknat upp till och vem kunde klandra honom?

”Jag har inget emot att göra om det, om det är enda sättet att få ett snabbt svar. Till skillnad från monsterjägaren här så är jag inte särskilt sugen på en tredje deltagare, och du avbröt oss precis”, sade hon lite bistert och lade armarna i kors över bröstet medan hon betraktade mannen på golvet. Styvna ute i snön skulle han få göra oavsett, frågan var bara i vilket skick han skulle hamna där ute.

Omnämnandet av blodörnen verkade dock ha väckt rädslan inom honom, säkerligen för att även han nåtts av ryktena om vad Maeve Ulfhedna gjort i byarna norr om Ranheim och därför var fullt medveten om att det inte bara var tomma hot. Mannen såg från Maeve till Arand innan han skakade på huvudet.

”Ni är redan på rätt väg. J-jag kan visa er vägen över passet om ni bara låter mig gå sen”, kraxade han medan han diskret försökte lossa på repen som band samman hans händer.

Nå, egentligen hade hon ingen lust att rista blodörn en gång till, men mannens svar hade kommit lite väl snabbt och dessutom kände hon sig fortfarande irriterad över att ha blivit avbruten. Hon hade nästan lyckats inbilla sig att hon skulle kunna få spendera åtminstone en natt under tak, och dessutom tillsammans med Arand, innan helvetet brakade lös.

Tanken fick henne att kasta en snabb blick utåt där snön redan hade börjat falla igen och himlen långsamt börjat mörkna. Hon vände den tillbaka till den lilla stugan igen och såg slutligen ned på mannen där han åter hamnat på golvet. Han såg uppriktigt rädd ut men hon visste bättre än att lita på fienden, särskilt en som var trängd.

”Troligtvis en blandning av båda”, svarade hon slutligen, fullt medveten om att de inte skulle kunna låta mannen leva, oavsett om han visade dem vägen genom passet eller inte. Hela det här uppdraget stod och föll med deras förmåga att smyga sig in i Ranheim, och att riskera att röjas av en man som valde att springa hem och skvallra var inget alternativ.

”Jag föreslår att vi väntar ut snön och natten här i stugan, och i morgon låter vi vår nya vän här ta täten. Om du leder oss rätt så får du din frihet, och om inte, nå, då vet du vad som väntar”, tillade hon med en suck innan hon kastade en något plågad blick åt Arands håll.

”Det var… Skonsammare än det jag hade i åtanke”, kommenterade hon med en något road frustning när Arand fick mannen att somna utan att slå honom i huvudet igen, vilket var vad Maeve hade planerat. Hon var dock tacksam över att hon slapp göra det, om så enbart för att det skulle ha förstört stämningen en aning, särskilt om det skulle visa sig att hon slagit för hårt och mannen inte vaknade dagen därpå.

Med ett litet leende lät hon armarna falla till sidan där hon tidigare hållit dem korsade över bröstet och gick fram till mannen för att se till så att repen kring hans händer och fötter inte lossats allt för mycket när han försökt ta sig loss. Sen sträckte hon på sig igen och vände upp blicken för att möta Arands.

”Mitt rykte föregår mig, jag tror att han faktiskt var rädd på riktigt. Med lite tur så visar han oss rätt väg. Det är värt ett försök. Vi vet ungefär i vilken riktning Ranheim ligger och om han leder oss rätt så borde vi skymta slutet på bergen redan i morgon. I värsta fall förlorar vi en dag och måste följa våra egna spår tillbaka hit och börja om”, svarade hon med en lite axelryckning.