Kanske, hann hon tänka, innan Arand själv viftade bort sin egen tanke och drog henne till sig. Kanske skulle saker ha sett annorlunda ut om hennes far inte försökt styra Kaldrland som en mer rättvis kung, kanske skulle han ha dödat kung Ikis alla släktingar – men vart skulle dödandet ha tagit slut? Det hade inte räckt med bara blodsband, han hade behövt göra sig av med alla som var Iki trogna och vad hade det gjort honom då om inte en tyrann? Nej, det var kanske så här det var när man satt på makt, att det alltid fanns någon som ville ha en del av den eller som ville motsätta sig den.

Hon valde dock att skjuta undan funderingarna för tillfället, trots allt så fanns det något mer intressant att fundera på än maktens många bördor, som handen som Arand lagt mot hennes höft, eller den han höll mot hennes kind. Det lockade fram ett litet leende över hennes läppar innan hon lade sina armar kring monsterjägarens hals.

”Hm… Någonstans här, skulle jag tro”, svarade hon lite roat innan hon sträckte på sig en aning för att fånga upp hans läppar i en kyss.

Det lilla avbrottet till trots så verkade det som om kvällen trots allt kunde bli bättre än väntat, särskilt när Arand metodiskt började arbetet med att knäppa upp hennes snörningar och remmar. Hon kunde inte låta bli att höja lite på ögonbrynen i förvåning över hans plötsliga beslutsamhet, men den fick också hennes hjärta att slå snabbare än innan och utan att fundera mer över risken att fången skulle vakna där han låg i sitt hörn, eller flera vakter skulle dundra in i stugan, så gengäldade hon Arands tjänst och började snöra upp hans skjorta.

När hon kunde dra den över hans huvud så var hon tvungen att bryta deras kyss för ett ögonblick och när hon väl befriat honom från klädesplagget så stannade hon upp för att betrakta honom där han stod framför henne. Hon tog in hans uppenbarelse med ett litet, nästan drömmande leende, inte helt olikt det vis som hon betraktat honom tidigare under dagen då han med sitt svärd haft ihjäl männen där ute i snön.

Först när hon saknade hans läppar för mycket så lade hon åter armarna om hans hals och drog honom till sig och kysste honom igen, och då var det med en ny hunger, en som fick hennes kinder att hetta och hennes händer att längtande börja utforska hans överkropp. Hon kände inget behov av att dölja sina känslor, ingen rädsla för att bli påkommen och ingen ånger över saker hon sagt och gjort. Om det här så skulle vara deras sista natt tillsammans så skulle hon njuta av varje sekund.

Kanske var det egentligen inte så underligt att hon fastnat för honom, han representerade trots allt nästan alla de egenskaper som hennes folk värdesatte, sådant som hon drogs till. Han var stark, ärlig och mer än skicklig med svärdet och även om han själv kanske inte fann någon glädje i att döda så kunde hon se det vackra i hur han gjorde det. Hon var ju själv ingen klassisk skönhet, alldeles för muskulös och ärrad för de flesta, och dessutom obotligt kaldrländsk i sitt rättframma sätt. Hon hade aldrig träffat någon som förstod henne som han gjorde, men som samtidigt inte tvekade att hålla henne ansvarig för sina handlingar, som höll henne på rätt väg där andra enkelt drogs med, och ibland även uppmuntrade, hennes tidvis grymma tendenser.

Kanske var det därför det tagit så lång tid för henne att förstå och att våga ta steget de nu tog tillsammans. Visst, de hade delat en natt tillsammans en gång, men då hade båda varit så fulla att det varit svårt att stå rakt, och kanske hade hon bortförklarat det hon känt och det som hänt med att de inte varit vid sina sinnens fulla bruk. Hon hade inte trott att han kunde se henne på det viset, men nu när hennes medvetande inte längre var beslöjat av mörkeralvens magi så kunde hon minnas de blickar han givit henne och hon förstod, precis som hon förstod de blickar han gav henne nu när han klädde av henne.

När han tryckte upp henne mot väggen och drog av det sista av plagget som skilde dem åt så hade hon svårt att hålla sina andetag regelbundna och hennes hjärta slog så hårt i bröstet att hon var säker på att det skulle hoppa ut. Hon lät sina fingrar smeka ömt över hans rygg, stannade kanske några sekunder extra vid varje ärr som för att lägga dem på minnet, men när han yttrade hennes namn så stannade hon upp i sina rörelser och lyfte blicken mot hans. Hon såg värmen och åtrån där och ömheten i hans röst fick henne att skälva. Utan att kunna hindra sig själv, och inte för att hon ville heller, så pressade hon sina läppar mot hans, hungern omöjlig att missa när hon förlorade sig själv i kyssen. Hon visste inte vilka ord som passande skulle kunna beskriva det hon kände, så hon lät helt enkelt bli att säga något alls och valde istället att låta sina läppar och händer visa vad hon kände.

När dagen sakta började gry utanför den lilla, gömda stugan så hade det mesta av glöden i eldstaden slocknat. Kylan höll på att tränga sig in i stugan och där hon låg naken på ett par fällar så hade hon bara Arands varma kropp och en simpel filt som skydd mot vinterkylan. Hon vaknade av att hon skalv till av kylan, hennes hud redan knottrig av gåshud. En del av henne ville ligga kvar, kanske för alltid, men kylan gick inte att ignorera och med en låg svordom slingrade hon sig ur den varma omfamningen för att försöka få fart på elden igen.

Hon satt och huttrade framför eldstaden, i färd med att försöka väcka glöden till liv igen, när Arands mörka, lite skrovliga stämma nådde hennes öron. Ljudet av hans röst fyllde henne med en underlig värme och hon stannade upp i sina rörelser för att vrida på huvudet och se på honom där han låg, kvar där hon lämnat honom.

Ett mjukt leende spred sig över hennes läppar när hennes blick åter föll på honom, hans muskulösa, ärrade kropp, dold enbart delvis av fällen de delat. Kanske blev hennes blick lite drömmande igen, det var svårt att hindra, men när han med någon slags magi väckte elden till liv i eldstaden så tycktes hon vakna till liv igen och då kunde hon inte låta bli att skratta kort.

”Nu när du har köpt oss lite mer värme…” Svarade hon lågmält, hennes röst hes som vanligt, men tonfallet var mjukt och hennes ögon varma när de nu såg honom mer ordentligt i ljuset från eldstaden.

Hon reste sig upp från platsen framför eldstaden och smög tillbaka till fällarna där han låg. De visste både att de inte kunde strunta i omvärlden, att de inte kunde stanna för alltid, men vad spelade det för roll om de drog ut på det en liten stund till? Hon intalade sig själv att de hade tid, och kröp tillbaka ned intill honom och lade armarna kring hans varma kropp.

”Jag antar att vi kan stanna en liten stund till”, svarade hon lite retsamt.

Hans värme var välkommen efter att ha varit blottad för kylan, så hon tryckte sig nära honom när han drog henne till sig, och trots att hon hörde fångens låga grymtande under filten så valde hon att ignorera det en liten stund till, han var trots allt både bunden och övertäckt med en filt så hon slapp se hans fula ansikte. Istället lät hon sina fingrar ömt smeka över monsterjägarens rygg medan hon nästan lite disträ placerade ett par lätta kyssar mot hans hals, som för att ta udden av spänningen som dykt upp i hans kropp.

När han slappnade av igen och sjönk ned på rygg så lade hon ena armen om hans midja och den andra under sitt eget huvud, bara för att humma lite eftertänksamt åt hans ord.

”Oftast”, svarade hon efter en stund med ett litet, snett leende över läpparna. ”Jag har sett vad gudarna kan göra, vilka gåvor de kan ge eller viten de kan ta… Men ibland önskar jag att de bara kunde dra åt helvete”, fortsatte hon med en liten frustning.

”Du då? Vad tror du?” Frågade hon, kanske lite förvånad över att han tagit upp ämnet, men kanske var det rätt naturligt med tanke på vart de var på väg.

Lite disträ smekte hon med sina fingrar över hans bröst och mage, lät då och då fingertopparna stanna till vid ett ärr, eller följa konturerna av en muskel. Hans svar fick henne dock att flina lite, för han hade ju rätt, vad var egentligen en gud?

”Vad är egentligen skillnaden? Vi kallar dem för gudar, men om du frågar en Karman så skulle deras definition av en gud inte alls likna vår. Våra gudar är ofta mer… Mänskliga på något vis. Jag tror att de finns, och att de är mäktiga, men deras makt är inte absolut, den går att både stå emot och krossa. Det finns legender som talar om krigare som dödat gudar, så kanske är det egentligen bara mäktiga varelser som klätt sig i gudomlig skrud?” Filosoferade hon där hon låg och smekte hans bara hud, blicken långt borta, men sen såg hon tillbaka på Arand och då fanns det något lurigt i hennes ögon, något som också syntes i leendet över hennes läppar.

”Jag tycker det låter som något för en monsterjägare. Vad säger du, vi börjar med mannen, sedan demonen… Varför inte fortsätta med lite gudar?” Framtidstron var enkel att nå när han låg där intill henne, alla tankar på att hon skulle behöva dö innan kriget var slut var som bortblåsta för tillfället.

Hans svar hade fått henne att skratta och trots att de slutligen var tvungna att återvända till verkligheten så var hon på förvånansvärt bra humör. Förstås berodde det nog lika mycket på en god natts sömn som den kväll hon delat med monsterjägaren, en kväll som spritt ut hennes kläder i det lilla rummet, men som också närt värmen i hennes bröst på ett vis som ingen eld kunde.

När de slutligen fått på sig sina kläder igen, och dessutom lite mat i magen, så var det med ett nöjt leende över läpparna som hon betraktade Arand när han slet upp deras fånge på fötter. Kanske skulle allting gå över förväntan trots allt?

”Om vi gör det så är det väl du som ska gå först, monsterjägare?” Svarade hon retsamt, men lyfte ändå av regeln på dörren och drog upp den. Där utanför låg snön tjockare än dagen innan, kropparna av de dödade männen var nästan helt övertäckta och Arands häst såg rent miserabel ut, men dagen såg ut att bli relativt klar. Några enstaka moln drog fram över himlen när Maeve klev ut i snön och trampade upp en liten gång till det fjättrade djuret.

”Lämnar vi hästen?”

Kanske var hon lite avundsjuk på mannen där han fick sitta i hästens sadel snarare än att pulsa omkring i den djupa snön, men, tänkte hon, så var detta kanske hans sista dag i livet, så lite bekvämlighet kunde de kanske unna honom.

Lagom till att solen börjat sin färd ned för himlavalvet så var hon inte lika nöjd med den tankegången längre. Hon hade nästan börjat tro att mannen lett dem på villovägar och mer än en gång hade hon lågmält muttrat om vad hon borde ha gjort med honom istället för att hålla honom vid liv. Det var först när de kunde blicka ned över bergen och ana havet där borta som hon faktiskt återfick ett visst mått av hopp. Kanske var rädsla det enda sättet att få det man ville ha, tänkte hon bistert innan hon skakade bort den tanken och såg på Arand där han stod lutad mot sin häst. Hon dröjde där ett tag innan hon lät blicken vandra vidare upp mot deras fånge. I hans ögon såg hon rädsla, men också något annat, något som hon snart kände igen. Det var uppgivelse och ett stygn av ånger.

”Han har lett oss rätt… Och han ångrar det, inte sant? För du vet vad som väntar dina vänner där nere i Ranheim när jag väl tagit mig in”, sade hon lågmält. Det var inte så mycket en fråga eller ett hot som det var ett konstaterande, men det fick mannen att vika undan med blicken och Maeve kunde inte låta bli att fnysa och lägga armarna i kors där hon stod. Hon hade kanske på något vis hoppats på att han skulle ha lett dem fel, eller att han skulle ha mött hennes blick med mer ilska än rädsla och sorg, ty det hade gjort det lättare för henne att faktiskt göra det som behövde göras. Mannen skulle dö och om han förstått det så skulle han kanske varit mer motvillig att leda dem rätt. Nu kände hon sig nästan grym som lurat honom att förråda sitt folk med löftet om att han skulle få leva.

”Vi borde kunna ta oss ned för berget och nå Ranheim lagom till att mörkret faller”, sade hon slutligen med en liten suck.

Faktum var att även om en del av henne ville skona mannen så var det omöjligt. Om hon lämnade honom här utan gissel vid händer och fötter så riskerade hon både sitt eget och Arands liv, och om hon lämnade honom här, bunden, så skulle han säkerligen frysa ihjäl. Kanske kunde hon skjuta upp valet i ett par timmar till, ta med honom ned mot staden, men allt som räckte var ett skrik från hans läppar och deras position skulle röjas…

”Vi har varit med om värre”, konstaterade hon som svar på Arands ord om att det var en tung resa. Lite förvånad blev hon över flaskan han sträckte fram till henne, men hon tog emot den och gjorde som han sade, trots allt så hade hon svårt att tro att de kommit så här långt bara för att han skulle riskera att förgifta henne.

Vad det än var i flaskan så smakade det dock beskt och hon grimaserade en aning innan hon korkade igen den och räckte tillbaka den. Det stack lite ovant i kroppen och hon vred på sig en aning innan hon kikade på sin fånge. Hon kunde inte riskera deras säkerhet.

”Jag… Är ledsen”, sade hon lågt och det rådde inga tvivel om att hon faktiskt menade det, även om hon gestikulerade till Arand att han skulle stanna upp.

Mannen som satt på hästens rygg såg först lite förvirrad ut, men när Maeve tog tag i hans tunika och drog ned honom i snön så dröjde det inte många sekunder innan insikten fyllde hans ögon med fruktan. Kanske var han rädd att hon skulle göra hans död plågsam, men hon lade snabbt en hand över hans mun för att hindra honom från att skrika och utan vidare ceremoni så drog hon dolken hon hade i sitt bälte och skar halsen av mannen.

Han försökte sprattla för att ta sig loss, men Maeve hade skurit både snabbt och djupt och blodet som ohindrat forsade fram färgade snabbt snön röd. Hon höll handen för hans mun till dess att hon kände hur hans kropp blev slapp och då lade hon försiktigt ned hans kropp i snön och slöt hans stirrande ögon.

”Vi kan inte riskera att han varnar Hrafn…” Mumlade hon lågt innan hon torkade av sin dolk mot sin tunika och stoppade tillbaka den i sin skida. Först då såg hon upp på Arand igen, kanske rädd för hans dömande blick, men fast besluten om att det var det enda egentliga valet de haft.

Den lilla nicken kändes tröstande på något vis, för även om hon inte var den som drog sig för att döda så var hon för första gången på väldigt länge helt klar i sinnet, och känslan av att avrätta någon som omöjligt kunde försvara sig gav en besk eftersmak. Hon hade dock gjort det så snabbt och barmhärtigt som hon kunnat och när hon lämnade mannen bakom sig i snön så hade hon ingen ånger i sitt hjärta. Det hade varit nödvändigt.

”Med lite tur kan vi smita in under skydd av mörkret”, svarade hon med en beslutsam nick innan också hon började röra sig ned för det snöklädda berget.

Vad för dryck det än var Arand givit henne så var hon tacksam för dess effekt, ty annars visste hon inte om hon skulle ha orkat ta sig hela vägen ned. När de stannade för att lyfta av packningen från monsterjägarens häst så anade hon hur varje fiber av hennes kropp värkte och skrek efter vila, men något höll henne likväl på fötter.

”Det finns bara en by på denna sida av berget. Det är Ranheim”, svarade hon lågmält medan de rörde sig allt närmre bebyggelsen.

”Jag skulle gissa på att det är fiskestugor som ligger längst ut och där inne i fjorden, där det fortfarande brinner eldar, huserar Hrafn. Frågan är hur nära vi vågar ta oss i kväll. Helst av allt skulle jag vilja få det hela överstökat så snart som möjligt, men jag tror inte att jag skulle orka lyfta armen för ett hugg ens med dina elixirs hjälp”, fortsatte hon i samma lågmälda, hesa ton. Det var ingen lögn, men det var heller inte hela sanningen. Kanske syntes det i hennes ögon när hon såg på Arand där han stod bredvid henne, knappt synligt, men den fanns där, rädslan. Rädslan över att detta skulle vara slutet.