Och så fortsatte det i ett par dagar. Nervgiftet härjade i hans kropp ett bra tag, även efter det att han helt fått tillbaka känseln i kroppen.  Kanske hade det varit mer humant att hålla honom förgiftad, med tanke på den smärta som hans brutna ben måste orsaka honom, men om det var något Moira tänkte på så visade hon det inte utåt. Hon spenderade den mesta av sin tid försjunken i sina böcker och då och då verkade hon också meditera, eller i varje fall sätta sig ned och försvinna för ett tag. Hennes ögon rörde sig snabbt bakom de slutna ögonlocken och när hon åter slog upp dem så verkade hon mer samlad än innan, även om det kanske inte märktes så stor skillnad på innan och efter för den som inte konstant var i hennes närhet, som Wreax för tillfället var.

Allt hade helt enkelt gått precis som planerat och inget oväntat hade skett, fram tills ungefär en och en halv vecka in i deras resa. Det var mörkt utanför den lilla hyttgluggen och de som inte arbetade sov. Moira hade försökt göra detsamma, ihoprullad på sängen som Wreax satt bunden vid, när en hög smäll väckte henne från sin lätta slummer. Havet hade blivit allt vildare där utanför och när det första åskdundret ljöd genom luften så var det plötsligt tydligt för alla att det skulle bli en hård natt.

Moira satte sig upp i sängen med ett ryck, hennes blick vild och det långa, blonda håret i oreda. För en stund tycktes hon nästan förvirrad, som om hon glömt bort vart hon var, men snart for hennes blick mot golvet där Wreax satt. Hon var lättad över att han fortfarande var kvar, men hennes hjärta, hur långsamt det än vanligtvis slog, kändes nu som om det rusade i hennes bröst. Hon hatade stormar. Hatade dem med en passion, och drömmen som hon blivit väckt ur gjorde inte det hela bättre.

Att resa till havs var inget hon gjorde ofta, men de få gånger det skett så hade det gått bra och hon hade inte upplevt något vidare stort obehag, men detta… Det var något helt nytt. Hon blev inte illamående, kanske för att hon inte hade förmågan, men hon kände sig som en instängd katt i en bur som säkerligen skulle börja sjunka vilken minut som helst. Sjön var våldsam och sättet på vilket skeppet slog fick det att kännas som om väggarna kröp allt närmre.

Wreax verkade inte besvärad, men det var väl naturligt, med tanke på både hans arv och hans yrke. Trots det så kunde det knappast vara särskilt behagligt att sitta som han gjorde, mot det hårda golvet, fortfarande fastbunden vid sängen hon nu satt i. Han hade inte talat med henne på ett par dagar, inte mer än ett par ord här och där, så när han bjöd henne att komma och sitta med honom så kunde hon inte låta bli att känna sig måttligt misstänksam.

I slutändan vann dock rädslan för stormen över förnuftet och hon slank snabbt ned från sängen och satte sig ned intill honom på golvet med benen uppdragna mot bröstet. Hade hon trott på en gud så hade hon troligen bett till denna nu.

”Ni ser ut som skit”, mumlade hon i ett försök att låtsas som att hon inte alls var berörd av stormen. Det vilda i hennes ögon talade dock för motsatsen.

Om situationen var obekväm för honom så var den också så för hennes del, om än på ett helt annat vis. Hon var van vid uppdrag som slutade med att det tilltänkta målet dog, inte att hon skulle behöva spendera flera veckor med det i en instängd hytt. Trots det så var hon glad över att ha någon form av sällskap just då, även om sällskapet inte direkt haft något val i det hela.

Att han verkade så vänlig helt plötsligt var något hon fann besvärande på mer än ett plan, men när åskan mullrade till en andra gång så var det som om hon glömde de tankarna utan vidare bekymmer.

”Det är inte naturligt…” Muttrade hon, kanske mer för sig själv än för honom, och om ironin i uttalandet slog henne så gav hon inte sken av det. Hon försökte dock lyssna på hans ord om att andas djupt, och kanske kändes det lite bättre efter att hon dragit ett par djupa, lugna andetag. Drömmen, eller kanske snarare minnet, hade börjat släppa sitt grepp om henne och plötsligt kändes åskdundret och ljuset från blixtarna inte fullt lika skrämmande som för någon minut sedan. Trots det satt hon kvar på golvet bredvid honom och försökte koncentrera sig på något annat än känslan av hur båten kastades omkring och hur stormen fortfarande rasade omkring dem.

”Har ni listat ur vart vi är på väg än?” Frågade hon efter en stund. Hon var inte särskilt duktig på kallprat, men hon hade sett hans tankar rusa under de senaste dagarna och det var väl en lika bra ände som någon annan att börja i om man nu skulle påbörja en konversation.

Det var inte förvånande att han hade listat ut det, men det gjorde detsamma. Han var fortfarande i hennes förvar och när hon väl överlämnat honom i Celeras så var han inte längre hennes problem. Hon skulle bli rikligt belönad för sitt arbete, kanske tillräckligt för att kunna göra en resa. Det var länge sedan hon skådat sitt förra hem och kanske fanns det ännu något bekant ansikte som fortfarande var i livet… Men det var kanske en dålig idé, ett sätt att väcka gamla spöken som knappast skulle bringa annat än smärta. Kanske Thel Shaen istället?

Vid nästa höga dunder från åskan så slöt hon för en sekund sina ögon och försökte samla sig. Andas, tänkte hon, men hon kunde inte låta bli att ta tag om sängkarmen, som om det skulle hjälpa henne. Sen öppnade hon åter ögonen för att kunna kika på honom där han satt bredvid henne.

”Ni har inte fel”, sade hon simpelt. ”Men det är inte rikedomarna som lockar, det är jakten”, tillade hon, och denna gång kröp ett litet, blekt leende fram över hennes läppar.

Det var kanske tur att hon inte visste vad han tänkte, för då hade hon antagligen givit honom en snyting. Nu visste hon lyckligtvis inte det, utan betraktade honom bara när han rörde sig en aning för att kunna vända sig mot henne. Hon kunde se smärtan i hans ansikte när han gjorde det och kanske gav det henne lite tröst att veta att hon åtminstone gjort ett bra jobb med att bryta hans ben. Hade han tur skulle de läka relativt rakt, annars skulle han kanske få leva resten av sitt liv som halt. Hon lade ingen värdering i den tanken.

Hans fråga om vad hon gjorde när hon fångat sitt byte fick henne att le lite och hon skakade menande på huvudet, som om hon tyckte att han borde veta det redan.

”Det alla rovdjur gör. Jag dödar det”, sade hon med den där torra, sarkastiska humorn som verkade vara hennes signum.

”Ni är ett tämligen ovanligt jobb, men de behövde någon med mina… Förmågor”, tillade hon med samma leende, innan åskan dundrade till igen och fick henne att rycka till. Tanken slog henne att hon kanske skulle behöva testa teorin om att hon skulle kunna överleva under vatten om skeppet sjönk, och vad som skulle hända om den teorin inte stämde. Hon rös.

Han hade ju rätt i det, ett faktum hon länge skämts över, men varför skulle hon bry sig om hans åsikt? Hon försökte knappast imponera på honom, försökte inte vinna någon tillit eller bygga upp något vänskapsband. På ett vis var det skönt att slippa dölja de bitarna av sig själv.

”Givetvis gör jag det. Varför skulle jag annars slå så lågt?” Frågade hon och gjorde en svepande gest mot sitt ansikte, ett ansikte som plötsligt liknade Aines igen. Sen smällde åskan och hon ryckte till och för en kort stund, inte mer än ett ögonblick, så var där Moiras eget ansikte, men lite fylligare, med rosiga kinder, gröna ögon och ett hår som moget vete. Sen var det borta igen, och hon var lika färglös som innan. Om hon själv noterat det så gav hon inget sken av det hela.

”Jag hatar stormar. Dåliga minnen… Dessutom kan jag inte simma”, muttrade hon bistert. Hon hade vant sig vid att han kallade henne för det där påhittade namnet men det kändes ändå fel, som om han talade med någon helt annan.

Åt hans ord så nickade hon bara, för det var trots allt sant. Att frakta någon av hans natur till sjöss var kanske inte det bästa alternativet, men att resa över land hade tagit allt för lång tid och varit allt för vanskligt för att det skulle vara klokt. Hon hade förstås sett till att säkra rummet ordentligt så att han inte skulle kunna fly. Dessutom misstänkte hon att han inte skulle kunna komma särskilt långt ens i sin vattenform nu när hon brutit båda hans ben.

”Kanske… Men jag hade funnit er igen och då hade jag nog inte nöjt mig med att bara bryta era ben”, sade hon sakligt, som om de inte talat om något annat än vädret eller något liknande meningslöst.

”Sen finns det förstås en möjlighet att jag klarar mig under vattnet ändå, men det är en teori jag helst inte vill testa”, tillade hon med ett blekt och hastigt leende. Hon hade sett hur han liksom gjort sig redo att ställa en ny fråga, men han verkade ha ångrat sig, och kanske var det lika bra. I det tillstånd hon var i nu var hon inte säker på att hon var riktigt så skarp som hon brukade, och om det någonsin fanns en möjlighet att hon sade för mycket så hade det nog varit just då.

Ytterligare en ljudlig smäll fyllde hytten där de satt och ljuset från den efterföljande blixten fick långa skuggor att dansa över hyttens redan mörka hörn. Moira kröp märkbart ihop där hon satt och nu syntes det hur hon spände sin käke gång på gång, som om det skulle kunna avvärja eller mildra rädslan, eller så var det bara för att hindra några oönskade, skrämda ljud från att lämna hennes läppar.

”Och hur tänkte ni att jag skulle bistå er med det? Jag tror inte det finns ett badkar på det här förbannade skeppet och jag tänker inte låta er ta ett dopp i havet, om ni nu trodde det”, muttrade hon lite för ilsket för att det enbart skulle ha varit hans förfrågan som fått henne på dåligt humör.

”Jag kan hälla en hink vatten över er, om det skulle hjälpa”, tillade hon lite mer lågmält, och inte lika ilsket denna gång.

”Är det… Känns det fel att vara… Nå, i den formen ni är i nu?” Frågade hon sen med en liten, svepande gest mot hans kropp. Hon hade inte tänkt på det förens han nämnde det nu, men kanske var det som att ha på sig ett par obekväma skor alldeles för länge, eller var det snarare som en saknad? Hon hade aldrig begrundat hur det skulle kännas, eller att han kanske skulle känna så. Kunde han torka ut?

Tanken fick henne att betrakta honom med rynkade ögonbryn, som om hon försökte se några tecken på att han höll på att skrumpna ihop där han satt.

Hon himlade med ögonen åt hans ord, men kanske såg hon lite förlägen ut, som om hon inte insett att hon stirrat och nu skämdes en aning över att ha blivit påkommen. Han verkade dessutom ha läst hennes tankar, något som hon fann aningen oroväckande. Trots det så lyssnade hon med uppenbart intresse på hans svar, och när han talat klart så satt hon tyst under några sekunder och begrundade det hela. Hans kommentar om att hon skulle behöva en kram skavde något, för även om det troligen var sant så var det inte något hon ville att någon som han skulle se. Dessutom fanns det knappast någon kvar i hennes liv villig att ge henne en kram, men det var en sorglig tanke som hon snabbt sköt ifrån sig. Hon saknade sin Korp, men han hade flugit sin väg för över ett år sedan och hon hade inte sett honom sedan dess.

Med en liten suck såg hon tillbaka på Wreax och hon kunde inte låta bli att flina lite åt hans ord, även om det var något halvhjärtat.

”Jag ska se vad jag kan ordna… Jag skulle trots allt gärna se er förvandling igen. Jag kände en gång en magiker som kunde byta skepnad… Det är inte helt olikt det ni gör faktiskt”, sade hon med ett litet leende.

Tanken på att han skulle vilja träffa Manfred Korp fick henne nästan att skratta. Kanske skulle han ha stått ut med magikerns svamlande bättre än hon gjort till en början, men han skulle säkerligen ha fått skavsår i öronen efter ett tag och genast ångrat sin önskan. Men… Det var troligen inget som skulle ske.

”Jag är rädd att ni fick nöja er med mig istället”, sade hon lite sarkastiskt, innan hon åter kastade en blick ut genom det lilla, runda fönster som fanns i hytten. Det verkade inte synas någon ände på stormen, men kanske hade hon lyckats lugna sig en aning. Kanske hade det trots allt hjälpt att få tankarna på annat, även om det innebar att hon nu satt bredvid sin fånge och höll en civiliserad konversation.

”Närmre än så här är jag rädd att ni inte lockar mig. Men tack… För sällskapet”, tillade hon med ett leende innan hon klappade honom lite menande på ena låret. Sen reste hon sig upp och drog bort filten hon legat under i sängen och lade den lite tafatt över hans ben och överkropp där han satt. Hon frös trots allt inte och kanske hade han förtjänat någon slags ynnest för att ha erbjudit tröst när han egentligen inte var skyldig henne annat än smärta i gengäld.

Sen lade hon sig ned på sängen och kröp ihop som hon vanligen gjorde, som om hon kunde göra sig liten och på så vis osynlig från resten av världen.

Dagen därpå grydde så klar och frisk som en dag bara kan vara efter en stormig natt. Luften var något kylig men det luktade friskt och salt i hytten efter att hon öppnat den lilla fönsterluckan. Hon hade ordnat fram ett stort kar som troligen tjänat som tvättbalja vid något tillfälle, och i den hade hon fyllt på med hink efter hink av saltvatten från det nu lugna havet.

Med en underligt intrikat och dekorativ dolk i bältet stegade hon så fram till Wreax där han satt på golvet, satte sig ned intill honom och började binda upp hans händer. Hon besvärade sig inte med att väcka honom, ty hennes tilltag skulle säkerligen vara nog för att väcka honom ändå, om han inte redan vaknat av allt stök hon fört när hon ordnat fram hans ytterst improviserade bad.