Han var inte förvånad av styrkan som Moira hade då hon hade lyft honom i karet. Hon hade trots allt burit honom till skeppet, och i jämförelse skulle det vara en enkel uppgift för henne att hjälpa honom in. Hans kropp började förvandla sig då han lade sig i vattnet, och benen som tidigare var stela kring hans brutna ben rörde sig nu med en annorlunda frihet. Bläckfiskarmarna verkade dock sakna styrka – då hans ben var brutna var de märkbart försvagade.

Han gjorde ingen rörelse mot att försöka ta sig ur karet, eller anfalla Moira, utan var fullkomligt upptagen med att få sin kropp att röra sig. Hans bläckfiskarmar fyllde det salta vattnet med bläck, och endast det som var ovanför vattenytan av hans kropp var synlig. Han sträckte på ryggen, armarna och händerna, och hans ben, tills han verkade bli mer stilla för att andas in djupt. Sen sköljde han sitt ansikte och sitt hår i det mörka vattnet. Wreax uppsyn var nu betydligt friskare, även om det var tydligt att han var trött och utmattad. Huden på hans ansikte hans ansikte blev likt ett skal som gjorde hans uppsyn mer grym, och skalet på hans övre kropp såg ut att kunna motstå dolkar och svärd. Däremot skulle ett tyngre vapen som en yxa eller något trubbigt likt en hammare göra mer skada.

“Jag är tacksam, det ska du veta.” I sitt huvud tänkte han på hur han skulle visa denna tacksamhet. Kanske skulle underhålla hennes sista önskan då det blev aktuellt, i gengäld. Kanske han inte skulle göra det? Det skulle bero på omständigheterna där han skulle få möjligheten att få sin revansch. Han var säker att så fort han hade möjlighet skulle han se till att efterlysa henne, och den som hade anställt henne skulle det vara ett öppet krig som väntade. Han hade ingen avsikt att låta någon göra något mot hans vilja och komma undan med det.

“Så, Iris. Sov ni gott? Hoppas stormen inte gjorde det alltför svårt.” 

Hans blick vandrade mot hennes hand då den gick vid hans kropp. “Farlig… Ja det beror på var man står. Farlig är jag mot de som står emot mig. För de som står vid min sida behöver det inte nödvändigtvis vara någon fara.”  Konstaterade han, med ett lömskt leende.

Han lyssnade med noga uppmärksamhet på hennes fråga, och besvarade den med ett flin “Ja… Ni har rätt, med antagandet att ni har ett samvete…”.  När hon satt sitt finger i vattnet och betraktade bläcket sade han “Försiktigt, man vet aldrig vad som lurar i mörka vatten.” Han skrattade lite och hade en road min. “Jag sover själv som en stock. Men vem vet. Kanske tyngden på samvetet behöver vara lite tyngre än…”

Hans blick vandrade emellanåt mot den öppna gluggen, och sen tillbaka mot Moira. “Finns det något ni ångrar, eller önskar att ni aldrig gjort? Något ert samvete inte kan förlåta?”

Wreax förde sina händer i vattnet och sen igenom sitt hår och sitt ansikte. Han funderade på det som Moira sade om att ha skonat någon – på något sätt kunde han relatera till det, men hade själv inte gjort det valet någonsin, och därmed hade inte något att ångra på den fronten. Han var inte berörd av hennes sorgsna blick, däremot fortsatte han med att besvara hennes fråga.

“Det enda jag ångrar är att jag inte hade fler av mina undersåtar i hamnen då ni bar mig därifrån. Ni hade inte lyckats med ert uppdrag om jag hade gjort det. Men som tur har jag rikligt med dem i Celeras…”

Kanske det var en bluff. Givetvis skulle de undersåtar han hade inte vara medvetna om att han var på väg, eller när, eller främst hur, han skulle anlända. Men han hade sagt det hade han valt att säga för att försöka läsa sig in på vad Moira kunde tänka. Hade hennes plan beaktat möjligheterna att hennes uppdrag inte enbart var avklarat då hon lyckats transportera honom ut ur Me’erisia, då Celeras var sin egen bit av allt?

Han lyfte sin blick mot Moira, och betraktade hennes ansikte noga. “Men… Har ni tänkt på hur ni ska få låta stadsvakterna att låta bli att lägga sig i ditt jobb?“

Hans fråga hade främst varit en spade som grävde efter mera information. Hennes brist på oro över stadsvakterna gjorde honom ytterligare säker på vem hennes anställare var. Om hon arbetade för den han tänkte att hon arbetade för skulle hon kunna visa upp någon form av nonchalant attityd, vilket hon gjorde, gentemot vad annars hade varit ett verkligt problem – stadsvakterna i Celeras var noga om att kontrollera alla skepp som kom in i den enorma hamnen för att se till att inga olagligheter skedde. Han hade mer än ofta själv blivit stoppad vid Celeras hamn för inspektion, då alla hans varor blivit granskade för laglighet. Han hade aldrig blivit fast, men detta var för att han sällan transporterat olagliga varor den vägen där de garanterat skulle upptäckas. Men till denna utförliga granskning som gjordes i hamnen fanns det undantag, då De Nio Fingrarna skulle tillåta all olaglighet som hade med Tionde Fingret att göra.

Wreax hade inte bara utmanat Handelsgillet då han arbetade för Handelsgillet Bläck, då han kom med varor från havsriket till marknaden i Celeras och gjort goda affärer tack vare unik tillgång. Celeras hade blivit en betydligt aktivare marknad på den mörkare, olagliga sidan, och inte bara då det gällde sådant som De Nio Fingrarna tillät Tionde Fingret att göra vid behov. Även om Wreax inte var öppet känd som den så kallade Bläckspindeln så dök denna titel upp ofta i de olagliga kretsarna, där hans undersåtar verkade. Han hade dock uppenbarat denna identitet till Vésiva, som han hade upptäckt att hade anknytningar till Tionde Fingret – vilket i tur hade garanterat lett till att denne visste vem han var.

Så troligen visste Tionde Fingret vem han var. Men han visste inte vem denna var – han hade inte lyckats få veta identiteten på denna via Vésiva. Det var inte en god position för honom att vara i, det hade trots allt lett till att Moira kunnat anställas för att ta vara på honom. Kanske hon hade rätt, att hans öde förseglats med det som skett.

“Döden är inte något jag fruktar. Trots allt har ni visat att det inte behöver vara ett slut.” , svarade han till henne medan hennes kalla hand fortfarande vidrörde hans kind. Han betraktade henne med ett leende, och hans uppsyn började sakta förvandla sig tillbaka till en mer mörkeralv-lik gestalt. “Tack för att ni arrangerade badet. Hjälper ni mig upp härifrån?”

Wreax lyssnade på alla de vanliga ljuden han hört då han anlänt till Celeras flera gånger tidigare, och var nöjd över att äntligen behöva sluta vänta. Han hade kommit åt att röra på sina ben tillräckligt, speciellt då han hade haft möjligheten att omvandla sig till sin undervattniska form, för att få tillbaka styrkan i sina ben för att kunna gå. Benen var inte fullkomligt läkta, men de var i tillräckligt gott skick för att han skulle kunna gå i sin egen takt. Dessutom skulle det ytterligare hjälpa läkandet av hans ben, och det vidriga nervgiftets effekter ville han låta bli att uppleva igen.

“Jag går gärna själv, tack. Kyss mig inte igen.”, skrattade han.

Han reste sig, även om det gick aningen långsamt med bundna händer, och gick mot Moira. “Låt oss gå.”

Han gick lydigt, ledd av Moira ut ur skeppet och in i Celeras hamn. Hans steg bultade med smärta för varje steg, men smärta var inte en främling till honom. Smärtan blev mer mindre med tiden, även om hans ben tycktes protestera mot att bli använda så tidigt efter att de brutits. Han visste att han skulle kunna få benen botade väl i Celeras senare, tillsammans med andra eventuella skador, om han skulle överleva mötet med det Tionde Fingret, så det oroade han sig inte om. Det viktigaste för honom var att tala, eller strida, för att överleva. Vinna skulle han inte kunna, men om han överlevde skulle han kunna planera hur han skulle hämnas.

Därför hade han inte heller gjort något motstånd mot Moira. Om det fanns en situation där han skulle behöva all sin styrka och rörelseförmåga skulle det inte ha varit tidigare, eller nu. Att strida med den levande döda kvinnan hade varit enbart ett slöseri på resurser enligt honom.

Nu, speciellt då han själv kommit åt att gå varje steg i en långsam takt, kom han ihåg den exakta rutten som de tagit till stället de nu var och väntade i. Även om hans händer var bundna, och han var en fånge som skulle bli överlåten till förmodligen den största fienden han hade, verkade han inte visa någon fruktan eller ens en min av obehag. Istället hade han sitt vanliga leende som dolde hans inre värld.

Flickans blick betraktade Wreax och de ord han yttrade, men hon verkade inte påverkad av hans sätt att tala – eller hans hot. Som ett av Celeras många gatubarn hade sådana ord från män blivit så vanliga att de var tomma ord i vinden. Trots allt var staden inte tom på märkligt folk och deras speciella behag som sådana som hon själv alltid på något vis tycktes hamna i kläm med. Tills hon hittat sin arbetsgivare. Eller var det hennes arbetsgivare som hittat henne?

Men vad spelade det för roll vad Wreax hade att komma med, då han var där i fångenskap? Maktlös, åtminstone till synes, besegrad.  För första gången sken flickan upp i ett barnsligt leende, och en munter röst som bara barn kunde ha.
‘Jag hejade på dig från början!’ sa hon och fnittrade till lite, ett oskyldigt ljud denna innergård inte hört på länge.
‘Han ser inte så farlig ut.’ påpekade hon, och studerade Wreax lite nyfiket.
‘Är han?’ undrade hon, och såg frågandes med stora ögon på Moira.

Slaget i huvudet kändes främst otäckt i hans knän som vek på sig lite av smällen. Men han hade också varit förberedd på att Moira skulle göra det vid hans ord, så han böjde på sina knän tillräckligt innan slaget så att han skulle värja av det värsta av chocken.

Han fnös åt Moira och den lilla flickan ljudligt. “Min tid är alldeles för dyrbar för att bli bortslösad av ert behov att undra över mig och min prakt.”

“En säck över huvudet kunde också räcka.” sade han till Moira med ett flin utan att vända sig om för att se på henne. “Jag vet dock att du längtar efter att slå mig medvetslös. Så gör det redan. Jag hade redan strypt tre män inom denna tid… Eller fyra…”