- This topic has 135 replies, 4 voices, and was last updated 3 år, 5 månader sedan by
.
-
“Som om det vore något att beklaga sig över…” tillade han med avsmak, innan han blev knuffad i ryggen och fortsatte gå ledd av Moira in i korridoren.
I korridoren vandrade hans blick omkring, och han noterade att det inte fanns många andra riktningar att ta sig, eller andra utgångar. Det var inte heller mycket annat i omgivningen att arbeta med, vilket var något som gjorde honom aningen besviken även om han mycket väl inte hade så höga förväntningar till att börja med. Plötsligt kände han, för en stund, hur hans blod gick i snabbare varv genom sina armar som var bundna, och sina ben som var brutna. Hans blick vidgade en aning för en halv sekund och tog ett steg som såg och kändes för långt jämfört med de andra. Efter det verkade han dock normal, både i sin uppsyn och sitt sätt att gå. Hans leende var kanske mer lömskt än tidigare. Men detta kunde inte Moira se då hon gick bakom honom.
Hans steg ledde fram till en till tung dörr likt den tidigare. Han stannade i god tid före den. “Seså. Ska du inte vara en snäll betjänt och öppna nästa dörr? Du verkar ha nöjt dig med den rollen tillräckligt väl hittills. Kanske du även njuter av det?”
Wreax förblev något apatisk på utsidan även om ett skratt ekade inombords i hans tankar, bakom det lömska leendet som verkade dölja flera olika tankar som vandrade igenom honom samtidigt.
-
Hon kunde kanske inte se hans blick, men hon kände hur något förändrades, och hon visste att han hade något lurt för sig. Det var som om luften för ett ögonblick blev laddad och hon visste att han hade brukat någon form av magi, även om hon inte sett hans händer röras eller hört några ord lämna hans läppar. Det hela fick henne att rynka på näsan i ogillande. Trodde han inte att hon skulle märka av det?
Hon klickade lite ogillande med tungan innan hon steg förbi honom och lade en hand på den tunga dörrens handtag.
”Man skulle kunna tro att ni efter all denna tid tillsammans visste att jag inte har ett ego stort nog att förolämpa riktigt så enkelt”, sade hon i en ton som nästan kunde liknas vid besvikelse.
”Och vad ni än gör er redo att göra så föreslår jag att ni låter bli, om ni överhuvudtaget vill komma härifrån”, tillade hon i en något lägre ton innan hon tryckte ned dörrhandtaget och sköt upp dörren.
-
Till skillnad från korridoren som varit mörk och ödesmättad spillde behagligt ljus över dem då Maeve öppnade dörren. Den fuktiga lukten av övergivet hus försvann, och istället var de som om de tagit sig in i ett av de fina och ordningsamma kontoren på andra sidan floden som separerade de fattiga från förmögna i Celeras. Luften var torr, möblerna och inredningen minimalistisk men smakfull – inte överdådig som så många rika handelsfamiljer hade som ville visa sin makt och rikedom genom sina ägodelar.
Ett behagligt trägolv prydde golvet, till skillnad från det kalla och fuktiga stengolvet de precis vandrat över, liksom enkla men snygga mattor från Iselem. Det fanns några tavlor, men främst böcker längs med väggarna.
Ansiktet från en mörkt klädd man satt – precis en sådan som man skulle kunna förvänta sig var hjärnan bakom en underjordsverksamhet – höjde blicken och betraktade dem med genomträngande ögon. Tanig, rakad, med skarpa drag som kanske vittnade om att han en gång varit en soldat eller någon typ av adel. Men där fanns ärr och vittnen om att han sett strid, och skarpa blå ögon som stod i kontrast till hans mörka hy – kanske kom han från Iselem eller så var han bara en av de många blandade folken här i Celeras multinationella stad.
Ett litet knappt synligt leende fanns i mungipan då han studerade Moira och Wreax.
‘Ah, jag ser att du har en väntad leverans till oss…’ sa hans mörka rullande röst, en behaglig stämma, nöjd över att se resultatet efter deras möte veckorna innan.
‘Inte för mycket besvär, förmodar jag?’ undrade han, lite nyfiket, och betraktade Wreax så som man kanske skulle betrakta något speciellt exotiskt djur i en bur, eller kanske något värdefullt föremål av en mer kuriös natur. -
Han tog en stund för att skåda på golvet, mattorna, böckerna, och tavlorna. Den bild han själv fick av omgivningen var väldigt annan än vad de flesta skulle uppleva – hans främsta tankar var att omgivningen var för färglös, för smaklös. Det samma konstaterade han då han studerade mannen och dennes uppsyn. Inte för att han själv skulle klä sig i de klaraste färgerna om han fick välja, men det gick inte att förneka att hans val hade varit betydligt annorlunda, då han själv föredrog silver, guld, ädelstenar, pärlemor…
Han gick fram mot mannen i de mörka kläderna, fortfarande ledd av Moira. Medan de gick rörde han på sitt huvud, som om han skulle vara distraherad, eller försökte avgöra varifrån ett ljud kom. Men omgivningen var tyst. Om det fanns något ljud att lyssna efter så var det något han inbillade sig. Eller gjorde han det?
Han var bunden, och hans ben var för svaga för att han skulle kunna strida, men verkade självsäker oavsett situationen. Då mannen slutade tala tog han sakta ögonkontakt med denna, även om han hade redan bedömt denna med sina ögon från ett längre avstånd. Till näst överraskade Wreax med att yttra en mening på Iselemska. Han hade en märkbar accent, då han hade lärt sig en del av språket, men inte nog för att låta som någon som verkligen behärskade det. Meningen han yttrade kunde vagt översättas som att han önskade att tala till någon som inte rengör andras stövlar för att tjäna sitt levebröd.
Sen släppte han ifrån sig ett ljud som bara kunde tolkas som att han var irriterad medan han vände huvudet mot Moira. “Iris, hur många lakejer är det jag måste möta denna dag? Ska du introducera mig till sotaren till näst? Eller kanske bagarens dotter?”
-
Orden från Wreax läppar fick henne att skratta, ett inte helt otrevligt läte, även om man hade kunnat förvänta sig det från någon som såg ut som hon gjorde. Hon svarade honom dock inte med detsamma utan vände sig istället mot mannen som satt bakom skrivbordet och nickade kort till hälsning.
”Tvärt om. Han var inte särskilt svår att lura, tråkigt nog”, svarade hon med ett leende innan hon såg tillbaka på Wreax och stötte till honom med en benig och hård armbåge i sidan.
”Och vad gäller er… Ni skulle nog bra gärna vilja träffa bagarens dotter. Jag har hört att hon har förtrollande blå ögon”, sade hon med samma, torra tonfall som verkade karaktäristiskt för henne när hon skämtade. Det fanns dock ett visst mått av hån i hennes tonfall denna gång, bara något litet som hon unnade sig nu när hennes del av avtalet var mött.
-
Den enda min mannen rörde över Wreax tomma förolämpning var att han log ett litet roat leende över hela situationen. Över Wreax småsinta sätt att försöka väcka reaktioner.
‘Det gör ont att få ens stolthet sårad, ser jag.’ sa han med en nickning mot Wreax håll.‘Men uppkäftiga ord kommer inte ta dig långt, herr Situros. Ni är inte i hjärtat av ert herravälde längre. Jag hade förväntat mig mer av en så beryktad man som er, dock.’ sa han och de blåa ögonen mötte Wreax ögon stadigt, lite uttråkat. Rutinerat reste han sig upp och gick fram för att inspektera Wreax bundna händer.
‘Dessa kommer han inte behöva längre.’ sa han och skar upp banden som höll honom. Han vände blicken till Moira, i en mer affärsmässig ton.‘Är du vänlig och eskorterar honom vidare, så kan vi tala om transaktioner och uppdrag då ni är klara?’ frågade han, och gestikulerade åt samma sidodörr som Moira fått gå in genom sist hon varit där.
-
Wreax gick från att ha varit något irriterad till att plötsligt vara road. “Ni skulle vara förvånad…”, som syftade främst på det mannen hade sagt om uppkäftiga ord.
Hans min blev hånfull, och han tittade direkt mot Moira medan mannen skar upp repet kring hans händer. “Det är precis som jag anade, Iris. Du är en knähund, även om du förnekade det innan… En till själ utan frihet. Men då du inte är upptagen med att följa order kan du lära dig något av din slavmästare här, han kan åtminstone korrekt tilltal!”
Wreax masserade sina handleder då han äntligen fick repen avskurna, de hade trots allt varit något obekväma även om det fanns andra saker som gav honom mer smärta och tog av hans uppmärksamhet, till exempel hans ben som hade fått gå en god bit nu, kanske mera än han hade hoppats på även om motionen hade gjort gott. Han såg fram emot att få sätta sig, eller lägga sig ner.
Hans blick vandrade tillbaka mot Moira. “Seså, ska du inte visa mig till ‘gästrummet’?”
-
Wreax ord fick henne att skratta och hon klappade honom nästan lite kärvänligt på ena kinden med en smal och kall hand, en hand som utåt sett inte så mycket ut för världen, men som han nog visste kunde orsaka fruktansvärd skada.
”Wreax, Wreax… Knip ihop käften nu innan ni gör mer narr av er själv än ni redan gjort. Ni kan väl i alla fall låtsas ha lite värdighet?” Spann hon mjukt innan hon ryckte på axlarna åt den mörkhyade mannen och gick fram till dörren han gestikulerat mot, tryckte ned handtaget och sköt upp den.
”Seså, raska på lite, jag vill gå och ta ett bad”, tillade hon lite roat, medveten om att han troligen längtade efter ett själv, men antagligen inte skulle få något.
-
Då de kom genom dörren befann de sig plötsligt i ett mycket hemtrevligare kontor. Mer smakfulla möbler, varmare färger. Få böcker, men de som var stod på hyllorna var värdefulla och relaterade till komplicerad magisk teori. Ett välorganiserat skrivbord, och en simpel arbetsstol som en kvinna som bara kunde beskrivas som söt snarare än vacker satt i.
Hon hade ljust kortklippt hår, genom vilket spetsiga öron stack. Det var svårt att säga om hon var någon form av halvalv eller inte. Men hon hade en enkel och slank kroppsbyggnad, och såg inte farlig ut direkt där hon satt klädd i lösa ljusa kläder i linne som satt tätt om hennes slanka figur.
De klara ljusa ögonen höjde sig från dokument hon ögnat igenom för att se på Moira och Wreax med en skarp blick. Ett ögonblick vilade hennes blick bara på Wreax.
‘Vår gäst har anlänt, ser jag, och så gott som enligt vår överenskommelse.’ sa hon och riktade orden till Moira. Hennes röst var behaglig, ljus och nätt.
‘Du har agerat precis enligt mina förväntningar, det kommer finnas mer arbete för dig.’ sa hon med ett milt leende och mötte Moiras blick, samtidigt som hon undvek att lönnmördarens namn inför Wreax. En stund satt hon bara tyst, och lutade sig sedan kinden mot sin hand med armbågen på arbetsbordet, nästan lite flickaktigt.
‘Wreax Situros… I mitt kontor. Vilken ära.’ sa hon, nästan med hängivelse i rösten.
‘Kanske ni har gissat varför ni är här?’ undrade hon nyfiket och reste sig, för att röra vid några delikata runor under en kanna med vatten som genast började glöda.
‘Te?’ undrade hon, med en blick över axeln mot de båda i tur och ordning, som om detta var ett alldagligt och trevligt möte. -
Wreax skakade på huvudet av ilska till Moiras sätt att tala till honom. Han hade inte visat många tecken på att verkligen bli irriterad, även om han flera gånger hade varit det gentemot henne.
Hans planer och kalender hade fullkomligt blivit kastade omkull för åtminstone en månad, och det fanns många saker som red på hans direktiv. Hans frånvaro och tystnad på flera håll skulle garanterat upptäckas, om det inte hade redan. Även om det nödvändigtvis inte skulle påbörjas officiella undersökningar för att hitta honom skulle allt som skett till denna punkt hittills redan orsaka en mindre storm.
Han såg på omgivningen då de kom in i kontoret, med avsmak. “Och det här måste vara bagarens dotter…” viskade han till Moira då han såg kvinnan. Han var road, men gick snart över till att vara mera surmulen. Sen betraktade han kvinnan i tystnad, med en förkastande blick. Han valde också att inte tala till henne innan hon erbjöd honom te.
“Jag dricker icke te…” svarade han, med avsky. Han var vanligtvis lugn och sansad, även under stress, faror och knepiga situationer. Även nu var han det, även om det distinkt glödde av hat i hans ögon. “Låt oss hoppa över all onödigt smörja. Den enda frågan jag inte besvärat mig att fundera över hittills är varför. Så upplys mig, vad är det som har givit upphov för denna dödsönskan ni har?…”
“…Ni har min fullkomliga uppmärksamhet…”, tillade Wreax, något ironiskt, och studerade sina fingernaglar, som om det som möjligtvis kunde finnas något under någon av dem var värt mera av hans uppmärksamhet än hans nuvarande sällskap.
-
Leendet över hennes läppar blev kanske lite bredare vid Wreax uppenbara irritation och om det inte var för att de klivit in i hennes arbetsgivares närvaro så hade hon kanske myst in sig lite extra i den känslan – kanske till och med valt att säga något mer. Men nu lät hon bara leendet tala för sig själv när hon nickade till hälsning åt den alviska kvinnan.
”Alla kroppsdelar fortfarande på plats, som överenskommet”, svarade hon lite roat innan hon vände blicken mot Wreax igen för att betrakta honom när han blev tilltalad.
Hon blev något förvånad över hans surmulna attityd och hans ovilja att dansa runt ämnet, men kanske hade han slutligen insett att han inte skulle kunna slingra sig denna gång. Det var inte hennes problem längre, även om hans självgoda sätt att fråga om alvens dödsönskan fick henne att kraxa fram ett litet skratt innan hon kom på sig själv.
”Jag tar dock gärna en kopp”, tillade hon roat.
-
Den nätta kvinnan ignorerade Wreax bistra attityd, och skakade av den med en axelryckning som om den inte existerat. Tvärtom verkade hon helt obrydd om den och höll en lättsam ton med ett behagligt leende på läpparna.
‘Stolen är där, om du vill sätta dig, herr Situros. Men det är helt upp till dig själv, så klart. Ni behöver dock inte stå i givakt för min del, trots allt gissar jag att ni har haft en väldigt lång och tung resa.’ sa hon vänligt, nästan äckligt vänligt med tanke på omständigheterna. Framför hennes arbetsbord stod en funktionell och minimalistisk men samtidigt bekväm stol ämnad för gäster.Alvinnan riktade sedan sin blick mot Moira och nickade och avfyrade ett sött leende åt lönnmördarens riktning, som om det inte fanns något märkligt med att en odöd stod där i hennes kontor. Efter ett kort ögonblick hällde hon upp te i perfekt temperatur i två koppar, och sträckte över den ena åt Moira medan hon höll den ena i sina nätta händer och satte sig ned i sin arbetsstol mittemot de två.
‘Så, herr Situros. Jag är hemskt nyfiken, vet ni vem jag är?’ undrade hon lugnt, och drack en liten klunk ur sin kopp.
-
Wreax tittade inte på alvinnan till en början då denne ställde honom frågan som minsann var en god fråga. Han satt sig i stolen utan att uppmärksamma erbjudandet att få sätta sig som något vänligt, utan betedde sig snarare som om han hade plötsligt fått lust att sätta sig där, även om det hade varit någon annans plats. “Ah. Jag ska underhålla er lek då.“, sade han. Sen lyfte han sakta sin blick mot kvinnan.
“Låt oss börja med att nej, som jag sade till Iris, eller vad hon egentligen heter, så är ni förmodligen inte bagarens dotter…” Han kastade ett ögonblick mot Moira som var en aning menande. “Däremot är ni någon med tillräckligt med resurser och vilja att gå till oerhörda längder att ta mig från mitt hem till andra sidan av världen.”
Han lutade sig en aning bakåt i stolen.
“Som jag antar att ni vet är jag ingen turist i Celeras. Det har så gott som blivit mitt andra hem i Talanrien. Och för någon, som arbetar i den bransch vi gör, vet mycket väl att smuggla slavar eller ett gisslan är grunder för att hamna på mörka listan direkt…” Hans blick studerade alvinnan noga medan han tog en kort paus mellan meningar.
“… Om det upptäcktes, såklart. Det är få skepp som får segla in i hamnarna utan inspektion, så lång som mörka listan är. Det är ett alternativ att ni har kunnat muta Ziao Char personligen för att få specialbehandling denna ena gång, vilket jag tvivlar på… Den Ziao jag har mött har i min åsikt överflödig integritet.” Wreax stil att tala gav inte mycket hänsyn till att tillåta de andra att tala mellan han beskrev sin långa tankeprocess. Han avbröt sig för att åter möta kvinnans ögon.
“Men. Ni frågade om jag vet vem ni är. Och som ni märker har jag min gissning. Men jag skulle gärna höra det från säker källa. Så, säg mig… Är ni det Tionde Fingret? Eller har ‘Iris’ åter introducerat mig till någon jag inte behöver möta?“
-
Hon tog tacksamt emot koppen med te, men denna gång valde hon att inte sätta sig ned utan lutade sig istället mot den närmsta väggen medan hon betraktade meningsutbytet. Alven hade ännu inte bett henne att lämna dem och hon skulle ljuga om hon sade att hon inte var nyfiken på exakt vad det var Wreax Siturios gjorde här.
När han såg menande mot henne så blinkade hon bara roat tillbaka utan att kommentera på hans ord.
-
Den till synes ofarliga kvinnan hade en lite lurig glimt i ögonen för ett ögonblick, de facto såg hon ut som något helt annat än det som Wreax anklagade henne för att vara. Det tionde fingret, tanken var nästan absurd, och hon log lite roat över det. Än en gång smuttade hon lite på teet, och medan hon gjorde det mötte hon Wreax blick. Hon varken nekade eller bekräftade hans ord, men blickar sa ofta mer än ord.
‘Ni gör många antaganden och drar många slutsatser, herr Wreax.’ sa hon lättsamt, som om de diskuterade vädret där de satt och drack te tillsammans i närheten av den mysiga elden som sprakade muntert i eldstaden.‘Men jag erkänner att jag inte har något med en bagare att göra.’ tillade hon, och gav Moira en blick som sade att hon skulle stanna ett litet tag till. Sedan vände sig de kalla ögonen tillbaka till Wreax, långsamt och varsamt la hon sin kopp på bordet och knäppte sedan sina nätta händer framför sig på bordet.
‘Ni är en man med höga ambitioner, Wreax Situros. Men med höga ambitioner kommer risken för ett långt fall om man inte är försiktig nog.’ hon pausade en kort stund.
‘Ni, herr Wreax, har inte varit tillräckligt försiktig. Och jag, liksom er, har också kapaciteten till att dra slutsatser.’ Hennes ansikte var mer professionellt nu, allvarsamt, hennes blick fäst i hans.‘Länge har det viskats om Bläckspindeln i Celeras… Precis som det viskas om det Tionde fingret. Så klart, få bevis om vem som faktiskt skulle bära titeln, om alls, så mycket har de båda gemensamt.’ sa hon, det enda som rörde sig var hennes läppar, hennes kropp var helt stilla där hon satt, hennes analytiska ögon fästa i hans, sökandes efter reaktioner av minsta lilla slag.
‘Vad har Celeras rikaste rådsmedlem, smutsigaste gängledare och pompöse gillesmästare gemensamt?’ frågade hon, nästan som en gåta, men hon väntade inte på svar innan hon avslutade frågan.
‘De frågar aldrig efter det Tionde fingret.’ orsaken varför var självklar, de som satt näsan i blöt slutade det inte väl för och det visste alla som rörde sig i dessa kretsar.
‘Men så nådde det mina öron, herr Wreax Situros, att ni hade frågat efter det Tionde fingret.’ hon avslöjade fortfarande ingenting om sig själv, om hon var en motståndare eller allierad.‘Detta förvånade mig, så klart, men väckte också nyfikenhet. Vill ni berätta varför ni har denna brinnande nyfikenhet om Tionde fingret på hjärtat?’ undrade hon, och sträckte sig efter sin tekopp för att återigen ta en liten klunk.
-
Han hade visserligen gjort många antaganden. Till exempel om hur stegen i den långa processen hade gått för att denna person som nu satt framför honom hade fått veta om att han var den han var. I sitt huvud hade han förknippat detta med att han uppenbarat sin sanna identitet för Me’erisias drottning, och därmed avslöjat denna identitet till Handelsgillet Bläcks ledare Vésiva. Det var trots allt hon som hade bekräftat att Tionde Fingret existerade, och med tanke på de saker han hade gjort till henne gick det att anta att allt som hade skett på vägen hittills var en slags revansch. Någon som Vésiva kunde, tack vare sin position, ha fler kontakter och större inflytande än väntat, vilket var något Wreax kanske hade underskattat. Han hade enbart sett denna som hjälplös och sårbar tidigare, någon att utnyttja då tillfället skulle vara lämpligt.
Det var något som ändrades i hans sätt att vara då hon nämnde pseudonymen Bläckspindeln. Det var som att han blev fylld med stolthet. Men han var uppmärksam till att hon inte visade sin hand, vilket han inte valde att göra heller. Wreax besvarade kvinnans blick med sin egen medan hon gav honom oombedda råd om risktagande och ambitioner. Han fnös till det hon sade, innan han besvarade dessa råd verbalt.
‘Ett enkelt svar till en enkel fråga. Det är för att jag, Wreax Situros, är icke en rådsmedlem, gängledare eller en gillesmästare. Ni har rätt, jag är en ambitiös man, mina tänder är uppenbarade. Men bara ett barns ögon fruktar avbildade demoner. Jag fruktar er inte.‘
Medan han tidigare varit irriterad och till sin syn otålig och oartig fick han plötsligt tillbaka sitt vanliga sluga leende.
‘Låt oss säga att jag gillar att hålla mina fränder nära och mina fiender ännu närmare. Och dessa fiender ska lära sig att frukta en demon när den uppenbarar sig inför deras ögon.’
Han ställde sig upp ur stolen, och gick fram till det väl organiserade skrivbordet som han lutade med sina händer mot, fortfarande med blicken fäst mot kvinnan och leendet som förespråkade självsäkerhet.
‘Jag har på känn att jag kommer att behöva lära känna er mycket väl…’
-
Alvinnan satt kvar utan att röra sig då Wreax steg upp, men lät sig inte bli skrämd av hans längd då han stod över henne. Kanske det gav honom styrka i situationen? Det fanns en liten aning om ett leende i hennes mungipa vid Wreax ord.
‘Ni har väl rätt, ni är ingen av de sakerna.’ sa hon, men om det var en komplimang eller inte förblev oklart, och hon höjde ett ögonbryn lätt åt hans flin.‘Är det var ni ser er själv som, en demon, herr Wreax?’ frågade hon, med en gnutta ro i hennes röst. Fortfarande med händerna knäppta mötte hon hans blick, hennes blick lite road över hans sätt att tala, hans sätt att le och hans ställning, trots situationen.
‘Så här ligger det till, herr Wreax.’ sa hon till sist.‘Ni startade igång en process, och nu får ni ta konsekvenserna. Jag vet att ni är mannen som kallar sig Bläckspindeln. Trots allt finns det bara en person i Celeras arrogant nog att fråga efter det Tionde fingret, och det är enligt min slutsats mannen som jag nu vilar mina ögon på.’ sa hon lugnt.
Utan förvarning blev hennes blick något mer intensiv än innan, som om allt lyster i de ljusa pigmenten i hennes ögonfärg fick ett eget liv, och hennes sinne som tidigare varit skyddat bakom murar så tjocka att man inte ens kunnat känna av att det var där pressade sig in i hans medvetande som en isskärva och testade hans mentala försvar. Samtidigt var det som om osynliga armar tog tag i Wreax, och pressade ned honom i sittande ställning i stolen igen så de återigen var på ögonhöjd med varandra. Trots allt gick det inte för sig att han stod och försökte vara dominant i hennes egna kontor.
‘Så, Bläckspindel, ni tycks tro att ni står över vett och etikett. Men jag undrar, vad är det ni hoppas uppnå genom att finna det Tionde fingrets identitet?’ frågade hon lugnt och silkeslent, och det sa mycket för hennes förmåga att hon kunde tala normalt medan bindningarna höll honom på plats, hennes medvetande fortfarande pressandes mot hans medvetandes murar i en smärtsam sensation.
-
Under vanliga omständigheter skulle han mentala försvar vara oerhört starkt som ett resultat av hans långa år av träning i Dar Zakhar. Hans mentala försvar testades hos mörkeralverna för att se till att han skulle kunna strida mot magiker av olika slag, vilket han gjorde tillsammans med skuggdansare en gång i tiden.
Men Wreax hade upplevt en lång, utmattande månad av dålig näring och närapå konstant smärta. Vanliga tortyr-baserade förhör hade han klarat, för de hade han tillräckligt med erfarenhet och träning för att motstå i vilken situation som helst. Men han var inte en magiker, och hans nuvarande trötthet kombinerat med det faktumet gjorde att han inte kunde motställa sig en så kraftig utövare.
Han var också vanligtvis mycket tålig mot smärta. Men allt hade sina gränser, och den magiska smärtan som orsakades av att hon trängde sig mot hans medvetande var enorm. Han kunde inte låta bli att sätta sig tillbaka i stolen som han blev beordrad till. Hon skulle känna alla känslor som vällde igenom hans huvud nu. Som narcissist tenderade han till att förtrycka dem så djupt att de för alla praktiska ändamål inte spelar någon medveten roll i hans liv och uppförande, även om de spelar en utomordentligt stor omedveten roll.
Hans sinnes reaktion till att ha ursprungligen blivit tvingad till Dar Zakhar som ung var att dra sig tillbaka till sin privata värld, där han är allsmäktig och allvetande. Han gömde sitt sårbara sanna jag i en djup mental källare – och presenterade utåt ett falskt själv för världen. Men med åren hade även detta sanna jag förvrängts. Hon skulle endast upptäcka hans illvilja, hans hat för henne, och hans hat för att känna sig sårbar. Han väste tillbaka svar till kvinnan, med plågan som hon orsakade honom inbakade i svaret, medan hans kropp motvilligt reagerade med att omvandla olika delar av honom till hans andra skepnad.
‘Vad annat.. än att hitta den högsta nacken att vrida ur led?… Skulle det förvåna er, “Tionde Fingret”?…‘
I sitt intrång i hans medvetande skulle hon upptäcka att hon inte kunde få tillgång till hans medvetna tankar, vilka verkade vara under ett onaturligt beskydd som han inte stod för själv. Det var som om någon annan höll greppet om hans tankar redan.
‘Celeras ska vara mitt… Alla som motsätter sig spindeln ska dö…‘, sade han, innan han tycktes tappa medvetandet, vilket kanske var en desperat motreaktion från hans kropp. Nu sjönk hans kropp in i stolen, och hans ögonlock stängdes sakta över de olikfärgade ögonen.
-
Magin i rummet fick håret i hennes nacke att ställa sig upp och huden på hennes armar brast ut i gåshud. Hon hade inte förväntat sig den typen av styrka hos den lilla kvinnan, även om hon varit fullt medveten om att hon var en magiker. Nu satte hon nästan sitt te i halsen och något ofrivilligt drogs hon tillbaka till en tid som hon helst av allt skulle glömma, en tid då en annan mäktig magiker dragit hennes själ tillbaka med brutal kraft och tryckt ned den i hennes döda kropp utan hennes medgivande.
Hon hostade till när teet slutligen satte sig i halsen och väckte henne från det smärtsamma minnet och hon sträckte lite på sig där hon stod, harklade sig och ställde ifrån sig koppen med te i hyllan vid vilken hon stod lutad.
”Ojdå…” Sade hon enkelt och klickade lite menande med tungan. ”Förlåt att jag lägger mig i, men jag tror inte att han pratar om sig själv längre”, kommenterade hon sakligt, men en liten bekymmersrynka hade dykt upp mellan hennes ögonbryn. Sättet på vilket han sagt det där sista fick det att låta som om han talade om någon annan, även om hon själv inte förstod riktigt vem.
-
Den till synes unga alvkvinnans ansiktsuttryck förändrades inte märkbart då de mentala bilderna och sensationerna sköljde över henne genom länken hon skapat mellan henne själv och Wreax. Mentalt ögnade hon igenom de lösa minnesbilderna, och med det skarpa sinne hon hade organiserade hon dem och pusslade ihop bitarna till en organiserad tidslinje – som en arkivist hade gjort med en hög av dokument som fallit i oordning. Hon lärde sig mycket om Wreax i det ögonblicket, men det som väckte hennes nyfikenhet i mer verklig mening var den del av hans sinne som hon inte verkade kunna komma åt.
Det var med skräckblandad förtjusning som hon fann att det fanns något i hans sinne som skyddades av något som inte var under hans egna kontroll. Ett beskydd av någon annan? Vem kunde vara så mäktig att den upprätthöll ett magiskt skydd på distans? Det måtte undersökas mer, under kontrollerade förhållanden där hon inte utsatte sig själv för mer risk än vanligt. Att han inte var magiker kunde hon konstatera direkt, så det starka försvaret i hans sinne var minsann ett mysterium hon måste lösa.
Då Wreax kollapsade drog hon sitt sinne ur hans, och gjorde en liten grimas. Kanske var hon besviken över sättet Wreax kollapsade, som om hon förväntat sig mer av en man med ett sådant rykte. Eller kanske hade hon förväntat sig mer än sådana ytliga ord som han hävde ur sig i sin smärta där hans sanna jag verkade tala, medvetet eller omedvetet var oklart.
En liten suck lämnade hennes läppar, och hennes blick gick från Wreax till Moira.
‘Vilken besvikelse.’ sa hon som kommentar över att Wreax svimmat av. Samtidigt var något väldigt fel, med tanke på vad hon sett i hans sinne och orden han yttrat.‘Men du kanske har rätt…’ sa hon tankfullt över Moiras reaktion.
‘Kan det vara spindeln med versalt S vår avtuppade vän talar om?’ undrade hon, lika mycket för sig själv som för Moira.
‘Eller bara ett uttryck för hans självcentrerade dröm om att bli upphöjd till den konung han vill vara?’ undrade hon och såg på Moira med sina skarpa ögon.‘Sa han något under er resa tillsammans som kan kopplas ihop med hans ord nu?’ undrade hon, medan hon mentalt gick igenom de minnesbilder hon tagit emot av Wreax.
You must be logged in to reply to this topic.