Salt lyssnade noga fortfarande med huvudet på sned mot Alithea och Isindr medan de pratade. Då drakens stämma ljöd för första gången sträckte sig dock den före detta piraten och ansiktet sprack upp i ett leende igen.
“Så du kan faktiskt prata!” sade hon roat, “det var nästan så jag inte trodde på det förut.”

När Alithea berättade om hur hon stulit drakägget i tron att det var en juvel kunde inte Salt låta bli att skratta lätt.
“Hahah! Tänk om det kunde hända mig med!” sade hon och lyfte sina mycket utsmyckade fingrar, “så många juveler jag snott och ändå har ingen av dem kläckts!”
Hennes fingrar gnistrade i ljuset från morgonsolen genom fönstret. Smaragder, guld, diamanter och alla olika typer av ädelstenar prydde vartenda finger på hennes hand. Om alltihop var äkta var däremot en annan fråga, men inte något som Salt lade någon större vikt vid.

“I Spillerhamn däremot finns inte många juvelhandlare, alla där är tjuvar. Ingen äger något det har i besittning.” Salt pratade med ett leende även om orden hon sade var ganska allvarliga, “alla tar vad de kommer åt. Nog för att du är modig tösen, utan tvekan modigare än mig, men det räcker inte att vara modig om någon låser in dig i en skrubb resten av livet.”
Att det hon berättade inte var historier för ett barn var inget som Salt brydde sig om, eller snarare så kanske hon inte tänkte på att Alithea var för ung för att höra om grymheten som kunde finnas bland priater.
“De kan ta dig och stänga in dig någonstans där du slavar resten av livet – om du lyckas gå med livet i behåll det vill säga, har du dessutom något värdefullt med dig, som en drake till exempel, så tar de det ifrån dig och gör vad de vill med. Plockar ut tänder, drar av fjäll och klor. Om ni två går till Spillerhamn blir det det sista ni ser av varandra.”
Salt tog drack en del av vattnet innan hon fortsatte, lät det hon sagt smälta in lite mer för Alithea och Isindr.
“Jag klarade mig så bra som jag gjorde för att jag har något som dem inte har och som de inte kunde ta ifrån mig heller.” fortsatte hon sedan och torkade sin mun med armen, “men pirater är inte att ta lätt på. Man ska aldrig lita på en pirat.”

“Pratar inte vanligen drakar?” Frågade hon nyfiken åt Salts reaktion och vickade lite på huvudet. Hon har undrat vad som var annorlunda med henne från andra drakar, om någonting. Hon visste att de var större, men det var säkerligen för att de var äldre. Trots allt kändes det som att hon var kännbart större för varje dag som gick. Om hon stannade upp kunde hon säkert se sig själv växa. Så kändes det åtminstone.

Isindir tog köttet som om hon inte redan ätit massor och slukade även det. Säkerligen skulle hon få ont i magen från detta, samma som hon fick gången hon tog en get som sprang lös i staden. Hon åt sig bortom mätt och hade ont i magen hela natten, men det var värt det den gången och det skulle vara värt det även den här gången. Hon vickade bak huvudet och med kraftiga tuggningar svalde hon hela köttbiten.

Hon ryste till när Salt beskrev vad de skulle göra med en drake och skakade instinktivt på huvudet när hon föreställde sig det. Det hade varit väldigt obehagligt, helt klart. Kanske Spillerhamn inte var det bästa stället att åka till trots allt. Men som Alithea sa, vart annars?

“Helst någonstans där de inte tar mina tänder.” Tillade hon och slickade sig om munnen för att ta till sig av det sista av smaken och safterna runt munnen hennes.