Kael stod i slottet och såg ut över staden nedan, på platsen där han så många gånger i sin ungdom tränat mot Vinga. Det var en märklig känsla att ha henne tillbaka i Kaelred, men även om hon var tillbaka var det som om det låg en stor distans mellan dem. Kanske var det Lucas J’lothains fel, kanske var det hur de skiljts åt sist. Något förvånat vände Kael blicken över axeln då han hörde någon komma, för att le lite snett då Vinga anlände.
‘Så, hur känns det att vara i palatset igen?’ undrade han, och vände blicken ned mot förberedelserna där utanför staden. Härifrån såg man inte mycket, men man kunde se alla små fläckar som rörde sig på fältet.

–

Arlin hade haft en trevlig kväll med Nilla så klart, och tänkte mycket tillbaka på vad de hade talat om och vad som skulle hända näst. Allt prat om Kaldrland hade fått en hemlängtan att gro hos honom, men enda sättet för honom att återvända hem var om konungen avvisade honom eller om han hade en orsak att komma hem. Den orsaken var i grund och botten vad hans far hade önskat av honom… Att hitta hjälpmedel och män. Arlin som hade eskorterat Nilla så klart så han visste var hon och hennes familj höll till, och det var något nervöst som han tog sig till deras boning och meddelade åt en tjänare att han önskade tala med Lucas.

Egentligen hade hon hoppats på att inte möta någon i korridoren. Det var allt för mycket småprat som hon hade behövt stå ut med. Artigheter och etikett som hon annars hade fått slippa. Däremot var det hennes yngre bror, vanligtvis skulle hon varit glad för det. Men det verkade finnas en spänning mellan dem, som inte fanns där innan.

“Bror, vilken trevlig översakning!” sa hon med ett litet skratt och dunkade sin hand på hans rygg för att sedan slå sig ner i fönsterkarmen och lät blicken dras ner över alla människor som ordnade där nere.

“Ovant och obekvämt.” påpekade hon och ryckte sedan på axlarna.

“Och hur mår du, bror?”

Arlin gav ifrån sig ett litet förvirrat leende och höjde ögonbrynet litet åt Lucas skämtsamhet. Mest av artighet skrattade han lite åt Lucas finurlighet, även om den typen av humor kanske gick honom förbi något.
‘Jag kan inte uttrycka mig finkänsligt på detta språk, så jag går rakt på sak.’ sa Arlin, inte för att kaldrländare var kända för att tala med silvertunga, men det var ju en bra sak att skylla på.

‘De senaste dagarna har jag spenderat en del tid med er dotter… Nilla, och hon har uttryckt flera gånger att hon väl skulle kunna tänka sig en resa till Kaldrland i mitt sällskap.’ sa han lite menande, kanske inte att den skulle bli en mer permanent del av vardagen, men hon hade ändå sagt att det låg i hennes intresse. Arlin drog en hand genom sitt mörka hår, detta var svårare att tala om än han hade förväntat sig.

‘Min far har många erfarna krigare, men vi befinner oss i ett inbördeskrig i Kaldrland, och vår sida har behov av hjälp. Det slår mig att detta kunde vara ett tillfälle där… en allians kunde stiftas mellan ert släkte och mitt.’ förklarade han till sist. Att förhandla på detta vis låg verkligen inte i hans natur.
‘Frågan är vad du skulle vilja ha i gengäld för att hjälpa min far, och ingå en allians, Lucas?’ undrade han, och mötte den store mannens blick, och hoppades att mannen inte skulle skratta åt honom.

–

Kael ryckte på axlarna åt hennes svar.
‘Jag antar att han ibland kanske var mer en fadersfigur för dig än vår egna far var.’ konstaterade han, vilket i sig inte var så konstigt. Men åt hennes fråga skakade han på huvudet.
‘Sättet han styr faller mig inte i smaken.’ sa han enkelt.

Arlin betraktade Lucas medan han förklarade sin position, i sanning hade han inte förväntat sig så mycket mer men det kändes ändå pressande att bli ställd mot väggen på det viset. Det hela hade inte behövt vara så högtidligt, och han kände att han fick svårt att säga det han ville ha sagt.

‘Min familj har varit jarlar över Draksten i hundratals år. Ja, det är sant att titeln inte är garanterad, men vårt folk tror på min far och på vår släkt. Bara jag kan bevisa mig själv är titeln så gott som säkrad, och att säkra vår säkerhet och vinst i inbördeskriget skulle utan tvekan ge mig den positionen, förutsatt att jag själv är med och strider.’ sa han, och den tanken var något som gjorde honom nervös men samtidigt beslutsam, och det fanns en glöd där i den unge mannens ögon.

‘Och guld finns det gott om i norr, om det är det som skulle behaga dig.’ tillade han. Problemet var snarare att guld inte gick att äta, och markerna var besvärliga att kultivera.

‘Jag har inte talat med er dotter än… Men förutsatt att hon själv skulle vilja komma till Kaldrland, vad tror du, Lucas?’ undrade han. ‘Min far önskar en stående allians mellan Kaldrland och Kaelred, och ser man på vad er hustru arbetar för verkar det troligt att er släkt kommer långt.’ sa han, trots allt hade han sett henne arbeta hårt de senaste dagarna. Han skruvade på sig lite obekvämt.

“Jag ser honom hellre som en far än vår riktiga.” sa hon hårt och ärligt. Hon skrattade lätt åt hans andra ord och lade en hand på sin bröstkorg med en spelad förvånad min.

“Du menar att drakriddaren inte är lojal mot sin kung, skandal!” sa hon och kunde inte rå för att skratta och flina brett åt hans ord. Sedan skakade hon lätt på huvudet.

“Och vad skulle du göra?”

Arlin gav Nilla ett leende och böjde huvudet artigt, så där som man gjorde i dessa kretsar – speciellt i närvaro av andra.
‘Ja, det var väldigt trevligt, Lady Nilla… Jag… AJ!’ hans artighet övergick till en kaldrländsk svordom för att se efter Tirrin med en grimas på läpparna.
‘Jag svär, hon har mer eld i sig än krigarna nere i spelen!’ sa han och såg efter prinsessan och suckade djupt åt det hela. Inte ens han var så tjockskallig att han börjat inse att hon inte tyckte om då han talade med Nilla och Alma. Han såg lite ursäktande på de unga damerna.
‘Eh… Nilla det är något jag skulle vilja prata med dig om, när du har tid.’ sa han, och såg efter prinsessan. Hon hade redan sprungit en lång bit och att rusa ikapp henne var nog ingen större idé, trots allt var hon bra på att gömma sig.

–

Kael suckade djupt och skakade på huvudet bara.
‘Nej, jag vet inte allt.’ sa han, med ovanligt tålamod för att vara han, men han ansträngde sig hårt för att inte skapa bråk.
‘Jag säger bara, att far kommer inte leva länge. Tänker du leva i ånger?’ undrade han och suckade djupt.
‘Han älskar dig, och… jag tror han hellre skulle ha dig här än där ute.’ påpekade han.

Arlin höjde ett ögonbryn åt ursäkten Alma gav. Det var ju inte direkt en smidig ursäkt, men han nickade bara åt Alma så graciöst som han förmådde, för att sedan göra en gest åt Nilla att gå med honom i parken. En liten grimas lämnade hans ansikte igen, trots allt hade Tirrin sparkat honom riktigt hårt.

‘Jag… har tänkt på vår tid igår.’ sa han och försökte frenetiskt tänka ut ett smidigt sätt att föra tankarna i mål på ett bra vis.
‘Det vi talade om fick mig att inse hur mycket jag saknar Kaldrland.’ förklarade han, med en handgest och såg på henne igen.
‘Men jag kan inte återvända ensam, som du kanske minns så vill min far att vi ska bilda en allians här…’ han kände hur han svettades och inte riktigt kunde uttrycka sig på det vis han ville på Kaelreds språk.

‘Så, min fråga var… är… Om du skulle tänka dig att resa till Kaldrland… som min fru?’ frågade han, och kände hur det hettade till om kinderna. Det hela var så formellt, så olikt hans egna kultur.
‘Jag vet att det kommer plötsligt.’ tillade han snabbt innan hon skulle hinna ge ett svar. ‘Du behöver inte svara nu, men… du kan ju tänka på det?’ frågade han och såg på henne med ett milt leende.

Arlins hjärta bultade förvånansvärt hårt, egentligen var det ju inte en konstig sak att fråga bland folk i deras status. Samtidigt var det något som förändrade hela ens liv. Lite oroligt betraktade han Nilla då hon stannade upp och blev tyst, rädd att han gjort en dåre av sig själv. Han nickade lite spänt då hon började tala, väntade nervöst på de ord som skulle komma.
‘Ja, jag förstår det!’ sa han, trots allt hade han ju talat med Lucas innan och fått det intrycket.
‘Förlåt, i Kaldrland är det… upp till kvinnan och inte hennes föräldrar, jag ville bara veta om det är något du vill innan jag försöker tala med din mor?’ undrade han.
‘Jag skulle inte med gott samvete kunna ta med dig norrut, om det inte var något du själv önskade.’ förklarade han. I sanning visste han inte ens om det var något han själv ville, men just i stunden kändes det i alla fall inte fel.

Lite vågat tog han ett steg fram till henne och tog hennes händer.
‘Men om du vill komma med mig på ett äventyr i Kaldrland, så ska jag försöka göra det möjligt.’ sa han.
‘Vi kan besöka dryaderna och völvorna i öst, jättarna i mellanlandet och resa bland de vilda folken norr om bergen.’

–

Under festligheterna var det så klart full rulle på alla värdshus och pubar i Kaelred, även det något mer ökända stället “Draktassen” i den mer grövre delen av staden som annars var full av stammisar var fylld med folk som ville ha ett stop. Detta hade de senaste åren då Vinga varit borta varit hennes forne tränare och mentor Sloans vardagsrum, och som vanligt klockan nio på morgonen hade han tagit två stop till frukost.

Där han tidigare haft välvårdat brunt skägg var det nu vildvuxet och grått, och där han haft långt axellångt välvårdat hår var det nu en lång hästsvans med flera knutar och kluvna toppar som hängde ned över hans rygg. Den bruna kåpan han bur hade blivit mer gåraktig och hade flera fläckar av olika dryger. Något ofokuserat gick hans blick över de där inne på tassen, trots allt var det rätt irriterande med alla nykomlingar som inte höll hemma där. Som han gjorde då och då såg han Vinga stiga in genom dörren, och höjde sitt stop till henne. Men vänta… Vinga såg inte ut som hon brukade i hans fördruckna visioner. Vilket så klart måste betyda att det inte var en fantasi… eller? Något ostadigt reste han sig från sin plats i hörnet, med stopet i ena handen och långsvärdet i det andra, släpandes längs med golvet.
‘Vinga!’ sa han lite släpande med ett brett leende med en svordom på läpparna.
‘Vad Ayperos gör du…’ han hickade till. ‘…här?’