Vid sin moders kalla blick och fråga så vart Nilla nästan arg men till det yttre log hon glatt till sin moder innan hon svarade. “Ta det lugnt mor, jag gick över för att försöka muntra upp prinsessan. Det gick inte allt för bra dock om jag ska vara ärlig..” Så hon lite hummande. Visst kunde hon knappast erkänna varför hon ville att prinsessan, som visat sig vara en vän till Arlin, skulle tycka om henne men hennes moder lär vara nöjd att höra att hon försökte bli vän med kungligheter.. eller? Hon var en knepig kvinna trots allt men Nilla skulle aldrig helt ljuga för sin moder, dessutom så skulle ju mötet ske i övermorgon och hon hoppades att allt skulle gå bra. Även om hennes moder lär utvecklas och spraya gift i Arlins ansikte troligtvis.. Likt en ödla.

Hon vände blicken ut mot spelfältet för att betrakta vad som skedde. Förfärat såg hon på vad som just inträffat, såg hur Kael föll till marken och tittade lite oroligt mellan sin mor och syster. “Ä-är han okej?” Stammade hon fram lite då hon för en sekund glömt bort hur man betedde sig i deras situation. Visst var det väll kanske inte så farligt att bli förfärad över potentiella skador men i alla fall..

Nilla kände hur hennes mor kramade om hennes hand och kramade tillbaka i deras delade, förfärade tillstånd. Hade hon inte haft den kontroll som hon blivit matad med som adel så skulle hon stå upp vid det här laget för att försöka se hur det gått för riddaren i hans fall. Då hennes mor sedan uttalade att han verkade vara okej så gav Nilla ur sig en lättad suck och släppte lite på sitt stenhårda grepp om mammas hand men släppte den inte helt. Det kändes som om hjärtat gjorde volter i bröstet på henne för närvarande. Vad var det som de just bevittnat egentligen? Det där kunde ha gått hur fel som helst! “Vad tror du just hände mor?” Frågade hon, fortfarande lite skakig på rösten med den klara blicken ut mot scenen som tog sin plats.

Det gick susningar av viskningar och muttranden genom folksamlingen, men de verkade lugna ned sig något då konungen förkunnade att drakriddaren var säker. Även om de inte var helt nöjda. Vissa ville se Vinga som hjälte, andra Vinga straffad. Men gardet var effektiva med att skingra folksamlingen, och musikanterna återgick hastigt till den glada musiken och alla arrangörer gjorde sitt bästa för att avleda publikens uppmärksamhet från spektaklet och få allt att återgå till schemat igen.

–

Alven som tagit prästinnan i sina armar från konungen för att även de ta henne till helarnas tält där hon kunde få uppsyn.

–

Kael var väldigt mörbultad och knappt vid medvetande i tältet då helarna hjälte honom ur rustningen för att bättre kunna se på skadorna han fått. Såret var läkt, till deras glädje, och inga allvarliga frakturer hade han fått genomlida heller. De gav honom smärtstillande.
‘Var är… min syster…?’ frågade Kael i sitt frånvarande tillstånd.

–

Arlin knuffade ilsket bort de som knuffat till Tirrin, och lyfte sedan upp henne i sina armar och upp på sina axlar där hon var i bättre skydd från allt kaos omkring dem.
‘Låt oss ta oss härifrån!’ sa han upp till Tirrin.
‘Är du okej?’ undrade han igen. Folksamlingen hade börjat skingrats, och ta sig tillbaka in i staden där huvudfestligheterna skulle äga rum senare under kvällen. Då den stora elden skulle tändas, traditionellt av Drakriddarren. Men om han skulle klara av det återstod att se.

Nilla lyssnade till sin mor och reste sig fint upp tillsammans med henne och sin syster yster då förslaget kommit flygandes. Det var klart de skulle till sin far nu, vad annars liksom! Och det var med inre kaos som hon så fint väntade på att de skulle bege sig. Det var ju viktigt att visa det yttre så lugnt man bara kunde eller hur? När de efter vad som kändes som en evighet började röra sig så tog de sig mot hennes far. Klänningen flödade fint om henne där hon nästan marscherat i vinddraget mot sin far, men bara nästan marscherat. Hon blev alltid lika glad att se sin far med tanke på hur ofta han tenderade att vara borta vilket fick ett fint leende att sprida sig över hennes ansikte när de väl nått fram till honom. “Hej far!” Kunde hon inte hjälpa att få fram när han väl kunde höra dem och som vanligt kramade hon om honom då de var nära nog.

Sedan tittade med sin far ut på fältet en sekund där scenen utspelade sig fortfarande innan hon vände tillbaka blicken mot honom. Jo det hade helt klart blivit annorlunda än vad hon förväntat sig och många teorier flödade igenom luften just nu med för den delen. Men det fanns tid att ta del om detta skvaller senare. Vid sin fars kommentar så kunde hon inte låta bli att le lite generat tillbaka mot honom då det verkade som om han redan listat ut det mesta, som vanligt. Även om han visste mer om saken än henne helt klart. Så lika finurligt så log hon sådär tillbaka och nickade på huvudet som svar. Orden hon hade velat säga skulle helt klart få hennes mor att snappa upp det hela enklare trots allt, så bäst att bara nicka, haha

• This reply was modified 3 år, 12 månader sedan by Valentine.

Kael vred sig i en smärtsam grimas då Vinga tog tag i hans kinder, för minsta rörelse som hade med hans hals och nacke att göra fick smärtan att explodera.
‘Aj… Försiktigt…!’ väste han hest i sitt svaga tillstånd, men mötte hennes blick med något mer glödande blick än innan.
‘Trodde du… inte att jag kunde… besegra Lucas?’ frågade han trött. Ett litet skratt lämnade hans läppar, vilket fick honom att göra en grimas av smärta igen.
‘Nå… Kanske inte…’ han rös till då han tänkte tillbaka på den obeskrivliga smärtan av träflisor som borrade sig in i halsen och känslan av blod som fyllde munnen. Nu var hans haka och kinder befläckade med torkat blod.

‘Varför gör du alltid… så dumma saker?’ frågade han, men det fanns en road glimt där trots smärtan och han kände sig nästan lite berusad. Kanske var det känslan av att ha överlevt, eller så var det kanske det smärtstillande helarna gett honom. Ett omanligt fnitter lämnade hans läppar, utan att han kunde kontrollera det.
‘Tristian…?’ frågade han, som för att undra var deras bror var.
‘Blir… kanske inte så mycket… firande nu…?’

–

Arlin klappade Tirrins ben där hon satt på hans axlar.
‘Oroa dig inte, jag är säker på att han klarar sig! Låt oss ta oss härifrån!’ sa han, och började röra sig bort från massorna, någonstans där han och Tirrin inte skulle vara så pressade. Vad hade riktigt hänt där nere på fältet, undrade han stillsamt. Han kunde se Nilla och hennes familj nere på fältet, men de försvann snabbt ur synfält då han och Tirrin började ta sig därifrån. Efter detta tvivlade han på att han skulle få spendera kvällen med Nilla under festligheterna.

–

Pappa var helt klart bäst om man frågade Nilla. Självfallet älskade hon båda sina föräldrar men var ju trots allt pappas flicka, brukade det inte sägas pappas flicka och mammas pojke? Kanske lite synd för mamma då att de enbart hade kvinnliga avkommor, haha. Vid Lucas ord så nickade Nilla glatt innan de alla begav sig iväg för ombyte och förberedning inför festligheterna som skulle komma.

Nilla var själv klädd i en vacker, blå klänning där hon gick i armkrok med sin yngre syster bakom sin mor och far. Hon hade ett par simpla men värdefulla smycken på sig med det kopparbruna håret fint halvt uppsatt och halvt utsläppt. Man kunde väll beskriva det som att det övre håret var satt i en lös bulle på huvudet medan resterande var utsläppt i sina fina lockar. Det var en skön temperatur i luften omkring dem dessutom; varken för kallt eller för varmt, så helt klart perfekt för kläderna hon valt att ta på sig. Hon kramade om lite hårdare om sin syster där hon vände ansiktet mot henne med en blandning av ett lyckligt men oroat leende på läpparna. Viskade sedan tillbaka till sin syster; “Vi har en plan men sedan vet man ju aldrig hur det hela kommer att gå när mor är där.. Men jag hoppas helt klart på det bästa.” Sa hon ärligt till henne medan blicken vandrade mot sin mors rakryggade ryggtavla innan hon viskade vidare. “Far verkar ju okej med det hela men jag tvivlar på att det faller i mors planer..”

Festligheterna var fyllda med viskande under den muntra musik och de muntra tal som kändes aningen påklistrade efter dagens händelser. Men så var det i Kaelreds hov, man skulle låtsas  som om allt var som det skulle. Så klart undrade man om Kael faktiskt hade klarat sig eller inte, och det spekulerade mycket kring Vingas motiv. Hur hade hon kunnat göra så mot sin egna bror? Var det ett misstag, eller hade kvinnan sjunkit så lågt att hon försökte mörda sin egna bror? Och hur hade hon lyckats ta Lucas plats i turneringen? Hade Lucas varit med i intrigen mot Kael, eller hade han bara utnyttjats av Vinga?

Trots allt detta försökte man hålla god ton, och Arlin vandrade något rastlöst där bland hovet. Under dagen hade han fått försöka övertyga Tirrin om att Kael nog klarat sig bra, men han oroade sig nästan mer för den kommande middagen han bävade inför. Så diskret han kunde vandrade han där bland folket med sitt vinglas, hälsade lite här och där och fick lite beröm för sina framgångar i tornerspelen som han deltagit i. Långsamt och kalkylerande tog han sig till Nillas synfält, och höjde sitt glas mot henne och hennes syster med ett lite konspiratoriskt leende.

Blickarna vändes en stund senare då alvernas närvaro uppmärksammades med de passliga pompösa fanfarerna, och härolden som slaktade deras namn med sitt dåliga alviska uttal. Men de låtsades som inget, och deltog artigt i festligheterna. De alviska männen charmade kvinnorna, så klart där de rörde sig, men det var prästinnan Ieyna som fick en uppskattande applåd då hon dök upp. Trots allt hade hon räddat deras drakriddare denna dag. Hon var kanske inte sitt vanliga energiska jag, för helandet hade tagit på hennes krafter, men faktumet att hon var där gjorde mycket för att höja stämningen. Hennes klänning som förstörts av leran hade snabbt ersatts av en Kaelredisk klänning i blågråa tyll som svajade omkring hennes rörelser, och hon steg fram till konungen och drottningen för att ge dem en lätt böjning på huvuvdet.
‘Ers högheter.’ hälsade hon stillsamt.
‘En dramatisk dag, men en som inte resulterade i en förlust av liv. Vi får prisa Erethil för hennes givmildhet.’

Nilla kollade även hon mot sin moders gestalt men la också märke till att hon hade andra äventyr i tankarna för närvarande. Vid sin systers sorg i frågande rösten så kunde hon självfallet inte hjälpa att känna ett sting själv över att det faktumet skulle separera dem båda under en lång tid. Hur lång egentligen? Visst skulle hon väll kunna övertyga sin framtida man att åka ner med henne hit igen men det var ju inte direkt så att de kunde åka nedåt stup i kvarten. Hon kramade om sin systers arm lite hårdare för att visa henne att hon förstod exakt vad hon menade med det. “Jag..” Började hon lite funderande då hon; världsmästartänkaren faktiskt inte hade tänkt så långt innan detta tillfället. Hon hade mest varit så glad att hon inte tänkt på att hon skulle behöva flytta iväg. “.. Självfallet vill jag inte lämna er, jag menar detta har varit vårat hem i evigheter.. men jag vet även att jag måste flyga ur boet någon gång och om jag nu behöver flytta så är det väll bättre att flytta ihop med en man jag faktiskt tycker om.” Avslutade hon sedan medan hon under sin fars distraherande av moderskeppet glatt vinkade tillbaka till Arlin med ett vackert, aningen nykärt-generat leende på läpparna. “Men jag lovar att hälsa på er så ofta jag bara kan” Fnittrade hon tillbaka medan hon sänkte handen innan far hade slutat väja bort mors uppmärksamhet.

Arlin kände sig lite generad men samtidigt glad då han märkte att Nilla och Alma sett honom. Men med tanke på hur nära deras föräldrar var det inte riktigt läge att stiga fram nu, trots allt behövde han försöka hålla låg profil tills middagen. Han gav flickorna och Nilla ett sista leende och en liten hemlighetsfull nickning som för åskådare kunde tolka som en vänskaplig bugning, innan han försvann igen bland folkmassorna.

–

Prästinnan Ieyna gav ifrån sig ett litet mystiskt men behagligt leende då konungen kysste hennes hand, en gest säkert flera i sällskapet skulle notera. Inte minst hans hustru som stod bakom honom och såg på prästinnan med en blick som kunde öppna sår om blickar var så fysiska. Men detta låtsades inte alvinnan om utan mötte bara konungens blick då han talade.
‘Natten är ung, ers höghet, och jag tror staden är behagligare i Erethils nattliga ljus.’ sa hon simpelt.
‘Ifall ni era plikter förhindrar er så klart.’ tillade hon.

–

Precis som tanken att komma bort gick genom Vinga annonserade plötsligt med en liten fanfar dakriddarens ankomst. Allting i salen tycktes stanna upp för ett ögonblick då folk vände sin uppmärksamhet mot trappan som gick ned in i salen där de befann sig. Kael såg något mörbultad ut, med blåmärken som täckte sidan av ansiktet där lansen träffat honom följt av en rätt redig svullnad på den sidan av ansiktet med. Han stödde sig på en krycka under ena armen och gick något ostadigt. Men han lyckades le och vinka och då han rörde sig ned var stämningen betydligt muntrare och mer upprymd än den varit innan. Trots sitt mörbultade tillstånd hade han fått på sig en Kaelredisk röd generalsrock, passande byxor och ett ceremoniellt svärd i bältet runt midjan, och det långa röda håret dolde en del av hans blåslagna ansikte.
‘Vinga!’ sa han, då han rörde sig ned för trapporna mot sin syster.