- This topic has 354 replies, 4 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
De båda flickorna var som natt och där de gick vid varsin sida om Arlin. Alma nickade artigt för att visa att hon lyssnade och log svalt medan Nilla såg ut över trädgården med ett fascinerat leende och drömmande blick som om hon målade upp bilderna framför sig. De båda såg med lite häpna ögon upp på honom då han nämnde drakar, isjättar och troll. Om de trodde honom eller inte var dock svårt att avgöra. Så fortsatte de lyssna på när han berättade om landet och städer de knappt hört om tidigare.
Nilla skrattade till lite och vände åter blicken till honom med ett lite finurligt leende.
“Och vilket av alternativen finner du mest skräckinjagande?” fnittrade hon fram och kommentaren fick även hennes yngre syster att skratta lätt. Men leendet som åtföljde skratten var ändå vänskapliga och varma.“Åh, det har varit my-” började Alma men Nilla avbröt henne med en suck “- jättetråkigt. Visst, vi har Älvskogen men där är alla varelser snälla.” Ryckte hon lite på axlarna och gjorde en uppgiven liten min. Alma harklade sig och fortsatte som om hon inte blivit avbruten.
“… vi har haft det väldigt bra, Kaelred är ett tryggt land. Vädret är ju härligt och vår gammelfarmor bor i Älvskogen så vi brukar vara där ganska mycket också” -
Arlin funderade lite över hennes fråga, men det var ett rätt enkelt val.
‘Drakarna, men jag har inte sett någon själv. Det sägs att de flesta har dött eller flyttat till andra sidan bergen.’ hummade han, en innan han hann förklara mer hade de gått över till nästa sak. Hans blick for från Nilla till Alma, och han var lite förvånad över hur insiktsfull hon var för sin unga ålder.‘Verkligen?’ undrade han till Almas påstående om deras släkt i Älvskogen.
‘Jag har inte varit där än.’ erkände han, lite eftertänksamt. Delvis hade hans plikter inte tillåtit det och delvis så var han lite varsam då det kom till skogsväsen. Hans blick återvände sig till Nilla, och han log lite roat fortfarande över hennes tidigare kommentar.
‘Så du söker äventyr?’ undrade han. ‘Man ska var försiktig med vad man önskar, för då kan man plötsligt få det och inse att det inte var vad man trodde.’ -
Nilla fnissade och himlade lätt med ögonen åt sin syster.
“Om du kunnat hade du ju bott där” flikade hon in men Alma verkade oberörd av sin systers ord och nickade istället artigt åt Arlin.
“Ja, hon flyttade dit när prinsessan Alienna återvände. Deras stad är väldigt vacker, jag hoppas du får chansen att resa dit snart” Alma log vänligt men det gick snart över i ett lite roat flin åt sin syster vid Arlins fråga. “Exakt Nilla, det är inte så förskönat som i farfars berättelser”Nilla skrattade bara och suckade lite längtansfullt då hon såg ut över trädgården.
“Jag kan inte hjälpa det. Det ligger i släkten” sa hon dramatiskt och log varmt mot Arlin “Farfar gav sig av ut i världen redan när han var femton, hans far innan sägs också ha varit en äventyrare. Och så far såklart.” Nilla vände åter blicken ut över trädgården med ett fjärran uttryck i ögonen.
“Det är som en slags rastlöshet i blodet” -
Arlin tog dem och nickade här och där för att visa att han lyssnade på deras ord. Lite längre in i trädgården och tog några svängar genom häckarna som var svåra att se om man inte visste var de var, tills de kom till en liten konstgjord damm. Den var omgiven av vackra blommor och buskar. Här var de helt ensamma från andra gästers ögon.
‘Här brukar kungafamiljen ta lite andningspaus från det hektiska arbetet de har.’ förklarade han lite konspiratoriskt.
‘Deras hemliga damm.’ det var en vacker vy, och häckarna som omgav dem blockerade bort nästan allt ljud och musiken från balen.
‘Jag kan förstå det ni säger, Nilla, om rastlöshet och att vilja resa och se världen. Jag känner så med.’ erkände han.
‘För att vara ärlig saknar jag de öppna landskapen och friheten i Kaldrland. Så klart den finns här med men… på något vis känns allt mycket trångare här.’ han skrattade lätt åt sina ord.
‘Jag vet inte om ni förstår vad jag menar.’ -
De båda flickorna släppte honom och såg sig hänfört omkring vid den lilla dammen. Alma gick genast för att titta närmare på blommorna medan Nilla gick fram till dammen och såg över axeln tillbaka på Arlin med ett litet skratt.
“.. och nu har du avslöjat den” hon log och stannade till vid kanten av dammen för att se ned på sin egna spegelbild och sen ut över vattnet och näckrosorna som redan fått knoppar. Hon vände sig tillbaka mot honom vid hans ord och hade ett melankoliskt leende på läpparna.
“Jag tror jag förstår…” långsamt gick hon längst de blommande buskar som kantade dammen och lät fingrarna förstrött stryka över blommor och blad. “Det är plikten och samhällets väggar som stänger en inne” leendet blev varmare då hon följde sina fingrar vid blicken. Vad filosofisk hon lyckats låta!“Tänk att istället ha öppna hav eller vidder framför sig, fri från det…! Resa till nya kontinenter och se världen” hon vände blicken mot honom med den där drömmande glimten i ögonen.
“Det gör du ju varje kväll med dina böcker” flikade Alma lite syrligt in med ett flin vilket fick Nilla att göra en liten grimars åt sin lillasyster. -
I en av de många häckarna satt Tirrin. Hon snyftade till och drog en hand under hennes näsa för att få bort snoret. Att det smutsade ner hennes röda siden kavaj var inget hon brydde sig om. Ögonen var fast på Arlin och tanken på att han visade dem dammen gjorde henne ilsken. Varför skulle han? Detta var hennes familjs hemliga damm. Något som hon hade visat för honom i förtroende. Hon snyftade till igen och höll händerna stramare kring sina ben.
-
‘Jag förväntar mig så klart en viss diskretion, på er heder, mina damer.’ sa han med ett roat leende. Han såg inte någon större fara i det. Trots allt var det bara en damm, och vem som helst kunde hitta hit egentligen om man tog fel vända i häckarna. Dessutom var det skönare här än i folkvimlet uppe i slottet. Men han nickade lätt vid hennes ord, hon uttryckte hans tankar väl även om han inte riktigt satt fingret på det.
‘Ja… Så är det nog.’ hummade han. Trots allt var alla dessa regler rätt betungande. Sedan skrattade han lite åt Almas ord.
‘Böcker i all ära… Men i Kaldrland berättar vi sagor och berättelser runt våra eldar och delar mjöd med varandra. Jag saknar det. Vi har inte så mycket böcker som här.’Arlin ryckte till lite då han hörde en snyftning som lät som om den kom någonstans från häckarna. Eller hade han inbillat sig? Han såg över axeln mot häckarna där han trodde sig hört snyftningen. Han reste sig långsamt, och närmade sig häcken så som man närmade sig ett skyggt djur.
‘Tirrin, är du där?’ frågade han milt, och drog undan några kvistar. -
Nilla höjde på ögonbrynen med ett förvånat och samtidigt intresserat uttryck.
“Vi ser fram emot din historier runt eldarna här under firandet” hon log men fick sart himla med ögonen åt Alma som var sådär jobbig och retsamt kläckte ur sig:
“Men Nilla, du är ju oförmögen att lyssna på andra.”Deras systerliga käbbel kom dock inte längre då Arlin började prata med en buske vilket fick både Nilla och Alma att tassa framåt nyfiket och kika över hans axlar.
-
Ett kort ögonblick frös hon till. Det var inte tanken att hon skulle bli upptcäkt coh hon fann det inte allt för betryggande att Arlin gav henne uppmärksamhet så att de två damerna kunde se henne. Hon snyftade till igen och försökte dra sig närmare in i busken.
“Nej…! Låt mig vara!” utbrast hon, ilsket. Han hade ju trots allt övergett henne. Eller på ett sätt åtminstone. Han var där med de där fina damerna och inte med henne.
-
Arlin hade tänkt svara flickorna, men deras prat var mindre viktigt just då. Trots allt hade han ett ömt hjärta för den lilla prinsessan, och han satte sig ned på huk för att dra undan en till kvist så han kunde se henne där inne.
‘Tirrin?’ frågade han lugnt den lilla sjuåringen.
‘Jag försökte hitta dig men du hade gömt dig för väl.’ han log liteoch talade med lugn och vänlig ton, som för att inte skrämma henne.
‘Det betyder nog att du vann kurragömman för en gångs skull.’ sa han, lite retsamt.‘Vill du inte komma ut? Jag skulle precis berätta en saga från Kaldrland, och jag vet ju att du tycker om dem.’ sa han inbjudande.
-
Lite skeptiskt tittade hon på honom, hon var inte dum. Det var inte som om han letade efter henne. Hon hade nog sett hur han trivdes i damernas sällskap. Lite envist korsade hon sina armar och skakade förstrött på huvudet.
“Nej, jag vill inte!” utbrast hon och gömde sitt ansikte bland sina armar. Sedan hörd hon hans löfte om en historia, hon snyftade till igen och såg på honom lite nyfiket.
“Jag kan lyssna härifrån!”
-
Både Nilla och Alma såg nyfiket på prinsessan som satt och tryckte inne i buskarna.
“Hej prinsessan… vill du inte komma ut och säga hej?” frågade Nilla mjukt med ett vänligt leende. Med fyra yngre systrar var hon van vid barns trotsighet.
“Vår lillasyster Linnea är ungefär lika stor som du, hon ääälskar historier. Vill du komma ut så du kan höra ordentligt?” -
Till sist övertygade de Tirrin att komma ut ur buskarna, och spenderade en god stund i varandras sällskap där Arlin berättade Kaldrländska berättelser om gudarnas äventyr och om Midgårds hjältar som slogs mot jättar, troll och andra ondskefulla varelser. Men till sist var det dags för dem att återvända till balen för att delta i danser, mingel och annat som hörde till. De två flickorna och Arlin gick skilda vägar, medan Arlin höll sig i prinsessans sällskap resten av kvällen.
Följande dag var den egentliga introduktionen till festligheterna. Gatorna var fyllda av liv och marknad som aldrig annars. Denna dag spelade det ingen roll i vilket samhällsskikt man var, utan bönder så väl som adlingar gick sida vid sida på Kaelreds gator och tog del i festligheter, spel, tävlingar och stämningen var på hög nivå som vanligt. Till sist samlades de på platsen utanför staden där man byggt upp tornerspelet, och konungen höll ett öppningstal. Resten av dagen följdes med olika uppvisningar för att värma upp inför de riktiga spelen dagen efter.
Tornerspelen inleddes dagen efter med en mjukstart i bågskytte, svärdstävlingar där mängden av tävlanden poängsattes och gallrades, och de som klarade sig bra denna dag skulle få gå vidare till de lite mer krävande och farligare tävlingarna dagen efter. Stämningen var på topp och vädret hade inte kunnat vara bättre, och det kändes som om hela landet deltog i festligheterna. Till och med några halvlingar från Brinkeland hade kommit för att delta, och de var upptagna med att sälja öl och tobak i mängder åt de som önskade det bästa denna del av världen hade att erbjuda. Likväl hade en hel del alver deltagit i festligheterna, och några av dem hade även deltagit i spelen.
Arlin spenderade för det mesta tid med prinsessan igen, och fick lyssna på hennes förklaringar om det ena och det andra. Trots allt var han van med andra typer av tävlingar i Kaldrland. Han himlade lite med ögonen åt Drakriddarens deltagande där han ständigt visade upp sig själv i sin dekorativa röda rustning och fångade allas uppmärksamhet med sitt långa röda hår och sina eleganta rörelser, och det var klart att han var folkets stjärna.
Efter att dagens vinnare fått upprop och kvällen hade lagt sitt behagliga sken över Kaelred tog sig adelsfamiljerna och riksdagens representanter till slottet där det serverades en god festmiddag, där Arlin var övertygad om att Katarina skulle försöka övertyga Kael och konungen om att inleda äktenskapsförhandlingar mellan Kael och Nilla. Trots allt hade det inte dröjt länge innan de hört rykten om det hela, och även om Arlin själv inte spenderat mycket tid med flickan kände han en slags press. Trots allt hade Nillas far och de beryktade krigarna varit till stor fördel för hans egen klan i Kaldrland, och det lilla han sett av Nilla verkade hon en rätt behaglig flicka som verkade väldigt intresserad av hans hemland. Så det kunde ju inte vara allt för dåligt?
‘Så, vad tyckte du om dagens spel, Tirrin?’ undrade han då de ätit och han satt med henne på en av bänkarna.
‘Var det inte obehagligt då den där stora mannen bröt sin arm?’ undrade han lite roat. -
Efter måltiden hade ett lågmält men festligt sorl lagt sig över salen. Efter en lång dag i friska luften vid spelfälten och så en god festmåltid med vin på det gjorde nog de flesta lite mysiga. Damerna gick runt och minglade, några män diskuterade och rökte birkentobak över kortspel medan de yngre roade sig med sång och skvaller. En behaglig stämning minst sagt. Så bröts den plötsligt när de tunga dörrarna öppnades med en hög trumpetfanfar. Den fanfar som var reserverad för kungligheter. Majoriteten av besökarna tystnade därför och såg lite förundrat mot dörrarna, några sökte med blicken efter kungen och hans bror.
In i salen steg en lång man, minst ett huvud längre än de allra flesta… och fram bakom honom kom Vinga med sitt röda hår man kände igen på mils avstånd. Hela salen drog efter andan innan ett lågmält mummel bröt ut bland besökarna. Lucas la en hand på Vingas axel och klämde till för att visa sitt stöd, innan han med ett uppmuntrande leende satte av mot sin fru han genast fått syn på. Inte hade de bemödat sig att byta om, utan tagit vägen direkt från borggården in hit. Så det var med resedammet kvar på väpnarrocken som han omfamnade sin fru.
-
Tirrin gjorde en liten grimars vid hans sista fråga och blundade som om hon försökte att inte se det som Arlin precis beskrivit för henne. Hennes hår var som ett virrvarr omkring henne när hon skakade på det hsatigt.
“Nej, jag knep ihop med ögonen så jag inte kunde se något!” utbrast hon med ett litet leende. Hur tystnaden fyllde rummen och mumlandet fick henne att öppna ögat och se på mannen och kvinnan som precis hade kommit in genom dörren. Det var något likt med potrtätten som var övertäckta i korridorena.
Vinga skakade inombords, men lät det inte visas på utsidan utan stod rakryggad framför folksamlingen som såg häpet på vid hennes ankomst. Hon log ett varmt och välkomnande leende och började ta några steg in. På vägen norpade hon ett vinglas och tog genast en klunk av det. Det behövdes nog mer av den varan snart.
-
Arlin vände sitt huvud något nyfiket mot vad som stod på, och både mannen och kvinnan som stod där var inga han kände men snarare hört rykten om. Medan han inte alls visste vem mannen var så löste sig det mysteriet snabbt då han kramade om sin hustru, och eftersom han inte var någon kunglighet som fanfaren banat väg för så kunde kvinnan inte vara någon annan än Vinga. Han gav Tirrin en blick, för att se hur hon skulle reagera.
‘Det verkar som om din faster Vinga kommit hem…’ hummade Arlin lågt till prinsessan, och la det som låg på allas sinnen i ord.Kael som stått och konverserat med några fagra damer i sin egen ålder med ett vinglas i handen vände blicken något nonchalant mot fanfaren och det annalkande paret som anlände. Då han såg vem det var rynkade han på sina vältrimmade ögonbryn något, trots allt gick det inte att missta hans syster. De två hade trots allt varit så gott som tvillingar, trots att det var ett år emellan dem, men hon hade förändrats en hel del under åren då de separerats under rätt otrevliga förhållanden. Att bara se henne gjorde honom något tveksam och osäker, en känsla han inte ofta bemötte.
Trots att hans far gärna skulle vara arg på Vinga för att hon tagit hans ära, och medan han själv kände sig förödmjukad över det som skett så många år sedan, kunde han ändå inte känna annat än en strimma av glädje över att se sin syster efter så många år. Han visste att deras far skulle få spader över hennes ankomst i detta sammanhang, då allt som skett var något de hellre höll hemligt och privat i familjen så långt de gått. Men det var ju så klart besvärligt för hennes närvaro skulle igen dra upp de gamla berättelserna om hur hon besegrat Kael dagen han skulle krönas Drakriddare. Så det var med blandade känslor han närmade sig henne.
‘Vinga?’ frågade han, och just i den stunden varken såg eller hörde han alla blickar och viskningar riktade i deras håll.
‘Är det verkligen du?’ undrade han, lite tafatt. Trots allt hade de inte hört av henne på så många år, att hon likväl kunde ha dött på något äventyr, och den exil hon hamnat i hade länge sedan hävts av deras far som blivit lite mer mjuk då ålderdomen närmade sig. -
“Lucas… vad, hur…? Säg inte att du gjort något dumt nu” viskade Katarina lågt till honom när han släppte omfamningen. Lucas skrattade bara lågt och höll kvar sin fru med ena armen om henne så hennes huvud lutades mot hans bröst.
“Ordnade en familjeträff bara…” de båda vände sig i sin omfamning mot Kael och Vinga, Lucas med ett roat leende på läpparna.
“Du luktar häst” sa Katarina lågt men drog sig inte undan utan lät sitt huvud vila mot honom.Genom de lågmälda viskningarna utbrast två flickröster “Far!” och så skyndade både Nilla och Alma upp bredvid sina föräldrar för att ge dem båda en stor omfamning.
-
Tack och lov, Kael kom fram till henne. Bara åsynen av honom fick henne att inse att hon saknat honom. Det högg till i hjärtat när hon insåg att hon inte sett honom på flera år. Lite lättad över att han inte var allt för arg eller bitter. Hon lade sina armar omkring honom i en varm kram, för att sedan dunka honom lite i ryggen. För att sedan dra bort ett par hårstrån som hade smitit undan hennes fläta.
“Bror!” utbrast hon glatt och det pirrade i hennes mage. Nästan som om hon skulle vara nervös över att prata med honom. Vad var det hon skulle svara och säga? Skulle hans ilska brusa upp bland alla dessa omkring henne?
“I egen hög person, känner du inte igen din syster?” frågade hon med ett snett leende och samma kaxiga ton som hon brukade ha för att placera båda sina händer på var sin sida av höften.
Tirrin blev lite förvirrad över Arlins ord. Hennes faster? Hon var inte ens säker på om denna kvinnan ens existerade. Och här var hon nu. Uppenbarligen gjorde hon en sen och hon sneglade på sin far, som inte verkade allt för nöjd över entrén men hade rest sig och börjat att närma sig sina syskon.
“Far ser arg ut” viskade hon till Arlin.
-
Arlins blick for mot Nilla och Alma då de återförenades med sin far, innan han återvände sin uppmärksamhet till Tirrin. Han strök henne lite uppmuntrande över håret och blickade mot konungen.
‘Ja, jag tror inte att han uppskattar att hon dyker upp oväntat…’ hummade han.Även om Kael hade skämts mycket då Vinga besegrade honom och så gott som var på gränsen att ta hans plats som Drakriddare var det hans far som varit mest ilsken. Han i sin skam hade varken tagit del i bråket eller försvarat Vinga. Nu då hon stod där framför honom igen skämdes han igen, men detta var inte rätt tillfälle att tala om så personliga saker. Istället gav han ett retsamt flin, så där som de skämtat med varandra som barn.
‘Du har blivit mer muskulös.’ påpekade han och klämde på hennes ena arm.
‘Och är inte riktigt rätt klädd dagen till ära.’ tillade han retsamt, för att sedan vända huvudet över axeln då Tirrin närmade sig dem, och han gav Vinga en blick som de ofta delat då deras äldre bror försökt vara auktoritär med dem som barn. -
“Precis som du, jag antar att Tristian tvingar dig att hålla dig i form. Om inte Sloan fortfarande pinar dig” fortsatte hon retsamt och himlade lite med ögonen mot Kael till svar på blicken som hon hade fått av honom. Hon var lite osäker på hur hennes äldre bror skulle reagera och hon drog en hand genom håret. Hon var inte bannlyst längre.
“Åh när ska jag haft tiden att leta efter tjusiga klänningar?” frågade hon med ett skratt och knuffade Kael lite i ena sidan.
Tristian stannade framför de båda och lät blicken vandra mellan de två. Som vanligt var de nästa lika som tvillingar. Det kunde inte vara någon annan en Vinga. Ett litet leende fanns på hans läppar.
“Du lever.” påpekade han, enkelt och konstaterande. Det var inte rätt ställe att prata om familjeangelägenheter. Han suckade lite för sig själv, han var väl tvungen att påpeka det till folket också. Med ett större leende vände han sig om och höjde sitt glas.
“Som om dagen inte kunde bli bättre, mina gäster, min lillasyster Vinga har kommit hem igen!”
You must be logged in to reply to this topic.