Arlin kände sig något lättad då Nilla svarade hon med positiva ord snarare än att ha sprungit iväg så som Tirrin gjort några minuter innan. Han log uppmuntrande mot henne, och skrattade lite åt hennes ord. Åtminstone ett hinder ur vägen, men det svårare kvarstod så klart. Lucas var en sak, men Nillas mor var något helt annat.
‘Det glädjer mig!’ sa han menande och såg henne i ögonen.
‘Jag måste tala med din mor, kanske du har några förslag på hur jag ska gå till väga?’ undrade han, lite hoppfullt.

–

Sloan stödde sig lite ostadigt mot sitt svärd, innan han med tunga armar om famnade Vinga. Hans armar omfamnade henne hårt, och någonstans i bakgrunden kunde man höra dunsen av svärdet som föll mot trägolvet.
‘Vinga!’ sa han lite ostadigt.
‘Jag… trodde aldrig jag… skulle se dig igen!’ sa han och log ett brett leende mot henne, som det med var lite ostadigt. Han släppte henne och muttrade för sig själv.
‘Vart fan la jag svärdet…?’ muttrade han, och böjde sig ned för att plocka upp det.
‘Ska du ha en öl Vinga?’ undrade han, lite onödigt högljud.

Sloan tog stopet från Vinga och stod lite ostadigt vilket fick lite öl att skumma över på hans kåpa.
‘Åt… helvete med din far!’ sa han med eld i ögonen, och viftade med stopet något, innan han på rörde sig tillbaka till hörnet där han suttit och sjönk ned med en duns på sin plats, för att placera svärdet bredvid sig. Svärdet som han alltid vårdat nästan religiöst, nu med fläckar och smuts överallt.
‘Säg nu! Vad gör du här!’ frågade Sloan med ofokuserad blick, och tog en klunk.
‘Skål för helvete!’

Sloan betraktade henne med en något vinglig blick, och tog en till klunk av sitt stop vilket snarare än att göra honom mera ostadig verkade göra honom lite mer stabil. Kanske var det effekten av att vara en nedsupen krigare. Lite alkohol i blodet så slutade världen snurra.

‘Lucas J’lothain?!’ frågade han, och ett skratt lämnade hans läppar, ett högt väsande djupt i hans hals, som övergick till ett frustande och sedan till hostningar som han hade svårt att kontrollera. Han sträckte sig efter sitt stop för att få lite fukt i strupen och slut på hostningarna och harklade sig.
‘Den mannen bryr sig bara om en ska, och det är vilket hål han ska stoppa sitt svärd i till nästa, om du förstår vad jag menar….’ sa han och skrockade lätt.
‘Din far skulle explodera om han visste!’ sa han, något road över det hela, ja det fanns ett skämt någonstans där i det hela.

‘Jag trodde aldrig jag skulle se dig igen!’ påpekade han sedan.

Sloan viftade undan hennes kommentar med en slö gest, och tog emot stopet med en van hand för att dricka en djup klunk, följda v en till.
‘Du gjorde vad du var tvungen att göra.’ sa Sloan, som om det inte betydde något, medan de i sanning betydde allting.
‘Så… Du lämnade Kaelred och vad hände sen?’ undrade han, med blicken fäst på henne.
‘Knappast har du följt Lucas hela tiden?’

Du gjorde vad du var tvungen att göra. Meningen kändes som ett slag mot ansiktet. Som när Lucas vann deras första duell. Hon ville säga emot honom, men det var inte ett rätt ställe eller tid att diskutera detta vidare. Hon gjorde en grimars och det kändes som hennes svar skulle göra Sloan besviken men hon suckade lite lätt.

“Första året var jag i Älvskogen, för att samla mina krafter. Sedan vandrade jag, tog ströjobb där jag kunde. Sedan tillbringade jag ett tag i Harvadars regnskogar.”

–

Innan en tjänare hade hunnit ikapp kungen, hade Tristian rört sig i korridoren. Han fick syn på Katarina inte allt för långt fram i korridoren. Ett litet snett leende dök upp på hans läppar, för att vara ärlig hade han alltid tyckt om att förhandla med henne. Tjänaren dök upp vid hans sida men kungen avviftade honom med en liten handgest. Han var trots allt inte många meter ifrån kvinnan själv.

“Katarina, vad har jag äran att få träffa dig så tidigt på dagen?” frågade han med ett litet skratt och öppnade dörren till sin egna kammare för att hålla upp den åt kvinnan.

Arlins leende blev lite bredare då han såg hur hon verkade ha en plan, och han nickade enkelt.
‘Jag är för det mesta en skugga här i palatset, konungen kommer inte märka om jag är borta.’ sa han lugnt.
‘Säg bara när det är dags, så dyker jag upp.’ lovade han, och kramade hennes händer lätt med sina innan han släppte dem.
‘Nilla, jag måste däremot springa iväg nu… Mycket att göra idag.’ förklarade han lite ångerfyllt.
‘Men vi kanske ses senare?’ föreslog han, med ett varmt leende och en glad känsla i magen.

–

‘Och har du levt enligt vad jag lärt dig?’ undrade Sloan lite strängt, trots allt hade han en väldigt klar och tydlig moral han följt, och den lärdomen hade han lärt Vinga. Att aldrig dra svärdet om det inte var nödvändigt. Att uppträda hedersamt. Där hade han väl misslyckats själv, antog han, och tog en klunk av ölen.
‘Vad finns det att berätta? Jag försvarade dig i hovet och några dagar senare går det rykten om att jag våldtagit en av adelsdamerna.’ sa han med en bister blick.
‘Det dröjde inte länge innan jag var på gatan.’ han fnös lite åt det hela och muttrade in i ölstopet medan han tog en klunk till.
‘Drakgarde och sedan i slummen, efter allt jag gjort för dem…’

Frågan som Sloan ställde försvann lite efter att han började berätta vad som hade hänt honom. Hon slog hårt ner stopet och ögonen tycktes nästan fatta eld av ilska.

“Den gubbjäveln.” utbrast hon, utan skam för att kalla sin far vid ett sådant namn. Efter allt som Sloan hade gjort för honom, hennes familj och Kaelred. Ilskan bubblade inom henne, som en gryta var lock höll på att koka över. Hon slog handen i bordet samtidigt som hon reste sig upp, som om hon var på väg att göra något dumt.

–

Kungen tog en tugga, men han var nära på att spotta ut det när han hörde hennes ord. Ilsket satte han ner tallriken som skramlade till på bordet. Att några smulor av maten hamnade utanför på tallriken var inget han verkade bry sig om.

“Vad… säger du?” sa kungen, nästan väsande innan han hann finna fattningen om sig själv igen.

Kael höjde ett ögonbryn åt Lucas svar, ja han verkade ju inte vara en man som klarade av att vara längre på ett ställe om man skulle tro på alla rykten. I detta fall var de nog sanna dock.
‘Någonting måste vi ju roa oss med.’ sa han lite nonchalant som svar på Lucas fråga, men hans ögon smalnade lite över kommentaren och han undrade vad Vinga spridit för berättelser om honom.
‘Några år sedan.’ svarade han, och nickade mot planen som nästan var klar.
‘Jag föredrar närstrid, men man tar vad man får.’ sa han. ‘Kanske du och jag får mätas mot varandra i finalen?’ ja det skulle nog vara ett nöje att få det där flinet bortblåst från Lucas ansikte med en hård stöt av sin lans.

–

Sloan höjde ett ögonbryn, och la en förvånansvärd stark arm om hennes axlar för att gå ut med henne i solljuset.
‘Helvete…’ muttrade han bistert då solen bländade honom, och han la båda sina händer på Vingas axlar för att se henne i ögonen, stadigare än innan.
‘Det tjänar ingenting till, Vinga. Bortkastad energi, bortkastad vind.’ sa han menande.
‘Bäst att bara glömma fossiler som mig, och som din far.’ påpekade han ärligt.