Kael själv föredrog att sticka ett svärd i sina fiender, eller kanske en klo följd av en låga eld. Men det sade han inte, utan han fnös ett litet skratt över Lucas sätt att se på det hela.
‘Så klart är det inte som riktigt krig, men då skulle inte befolkningen vara här. Det är för ett bra sak, att förena oss som nation vare sig vi är adel eller bonde.’ påpekade han som svar åt Lucas syniska sätt, för att sedan bara nicka ett svar då Lucas önskade honom lycka. Inte långt kvar nu innan de skulle börja. Någonstans i ögonvrån kunde han se Vinga komma rusande en stund senare, och rynkade på ögonbrynen då han såg Vinga diskutera med Lucas. Vad ville hon den dåren nu?

Förstås var det ett senare problem och inte någonting han kunde hantera senare. Han gjorde en gest med sin hand, som om det inte spelade någon roll längre.

“Låt oss återgå till vad vi förhandlar om, ska vi inte?” frågade han med ett milt leende som för att dölja ilskan. Även om den hade börjat lägga sig nu.

–

Att ta det från början? De hade de inte tid med! Tänk om Sloan hade hunnit iväg innan dess, då skulle hon se ut som ett fån.

“Sloan har blivit ett fyllo, jag vill inte att han ska avsluta sina dagar så.” sa Vinga lite mer bestämt.

“Det hela var mitt fel, far hade någon att starta ett rykte som gjorde att de… kastade ut honom.”

Lite motvilligt nickade han, åt hennes fråga såg han på henne med ett svagt men allvarligt leende. Han knäppte sina händer för att lägga dem i sin famn.

“Säkra Lucas trupper, så klart.” påpekade han enkelt och sedan lade han huvudet på snedden medan han betraktade kvinnan framför honom. Det var sannerligen något speciellt med kvinnan. Inte samma eländiga tjat som hans egna fru – som dessutom enbart gett honom en dotter.

–

Kanske det hade varit en dum idé. Hennes egna dåliga samvete hade kommit ivägen. Hon suckade lätt.

“Jag tänkte…” började hon och gav honom ett ursäktande leende, kanske trampade hon honom på tårna nu.

“Kanske vi skulle kunna använda honom, min general?”

Sloan hittade de dock inte där Vinga lämnat honom, men en av värdshusflickorna kunde peka åt riktningen han vinglat, och några värdshus längre ned på gatan satt han på en stol på terassen och njöt av ett stort sop. Nå, njuta var kanske att ta i, men han såg i alla fall inte ut som att han led speciellt mycket. Lite lullig, frånvarande från omvärlden, sjunken i sina egna tankar. Men då han såg Vinga och Lucas närma sig höjde han sin blick dimmigt och ett leende sprack upp på hans läppar.
‘Heeej…! Vinga! Vad… fan… gör du här?’ undrade han, som om han inte träffat henne innan.
‘Och är det inte lilla Lucas!’ sa han och skrattade lite orimligt mycket åt att kalla Lucas för lillen.
‘Jag minns då… du var så… häääääär liten!’ sa han och visade med sin ostadiga hand.

Som för att besvara hennes löfte strök han sin tumme över hennes hand rygg för att hålla kvar den i sin hand lite längre än vad som egentligen var acceptabelt för etikett.

“Ja… Du har väl rätt” sa han med ett svagt leende för att släppa handen och röra sig mot sin frukost igen och tog upp en druva för att stoppa den i munnen, lite väl långsamt. För att sedan göra en gest med handen, som för att ge henne tillåtelse att röra sig.

—

Blicken som Lucas gav henne gjorde henne lite mer lugn. Först hade hon trott att han inte ville hjälpa. Inte skulle han vilja att Sloan skulle dö på detta sätt? Hon kunde inte rå för att le oroligt mot sin forna mästare och satte sig ner och grävde fram två stycken mynt för att ge till värdshusvärden. Däremot höll hon sig tyst och väntade på att de två skulle tala. Hon hade inte direkt någon talan, inte just nu åtminstone.

Sloan hade satt sig ned igen, och såg upp på Lucas och en stund verkade det som om han inte riktigt uppfattade orden som sades. Men en stund senare verkade det klarna lite, och han hötte en hand i Lucas riktning.
‘Vänta nu här… en minut!’ sa han, och reste sig något ostadigt, men nu hade han svärdsfästet i sin hand, glöd i ögonen och böjde sig farligt nära Lucas ansikte.
‘Tala inte skit om saker du inte förstår…’ sa han lågt, med lite eld där i rösten.
‘Var skulle du sitta, om alla arbeten nekades dig för att kungen befallt det, hm?’ frågade han, och höjde rösten och tog ett steg ned på gatan.
‘Kan du säga, att du skulle klarat det bättre?!’ han talade högt nu så alla kunde höra.
‘Eller skulle du, som alla andra idioter här, vända blicken och låtsas som inget?’ han tog ett steg nära Lucas igen.
‘Vad ska en stridande man göra, som inte får använda sina förmågor, hm?’ frågade han, och gjorde en gest åt Vinga.
‘Fly riket, som hon gjorde?’

Energin verkade gå ur Sloan över de hårda orden. Det var så klart inget han ville höra, som han var för envis att höra. I slutändan hade han tjänat Kaelred hela sitt liv, vigt hela livet åt att försvara riket och därefter skola kungabarnen. Nu var han reducerad till skuggan av sin forna heder, och sorgen för allt han förlorat hade tagit över. Något utmattat sänktes hans axlar, som om han burit på tyngden en lång tid och till sist inte orkade längre.
‘Nej… Du har rätt…’ sa han trött. ‘Jag borde ha gett mig av länge sedan…’ långsamt vände han blicken mot slottet som tornade över staden, och gjorde en grimas.
‘Åt helvete med kungen. Den nya och den gamla.’ något mer beslutsamt än innan.