Ja. Faktum var att Vinga inte trodde det skulle vara så lätt att övertala Sloan men det gjorde henne glad och nöjd att han inte behövde övertalas mer. Hon nickade nöjt åt Lucas innan hon slog Sloan glatt i ryggen. Hon rynkade på näsan lite över hans ord om hennes och Lucas första möte och för att vara ärlig var det fortfarande något hon skämdes för. Fast det hade lärt henne en läxa.

“Halvt ur vettet? Jag skulle nog påpeka helt. Det var nog tur för honom att du gick emellan, annars skulle hans huvud och kropp inte vara ihop längre.”

Sloan gav Lucas en något ostadig nickning, men det verkade finnas mer mål där i hans blick än innan.
‘Så… Resa världen runt?’ hummade Sloan frågande åt Vinga och dels åt sig själv.
‘Svärdet i handen, som förr i tiden?’ sa han och tog upp sitt svärd, och granskade det kritiskt som om han inte hade sett det på fler år.

–

Nere på fältet hade spänningen och entusiasmen börjat byggas bland publiken. Några underhållare jonglerade eld och gjorde farliga stunttrick i kombination med akrobatiska rörelser, vilket fick publiken att oja sig och göra förnöjda ljud på passliga tillfällen.

Då det var avslutat annonserades det att tävlingen skulle påbörjas, och de första tävlandena kom ridandes in på sina hästar med lansarna höjda, deras rustningar glimmande i solskenet. Kael betraktade dem med ett halvt uttråkat leende då det hela började, i väntan på att själv få rida fram. Lansar förstördes och ryttare fälldes till marken till publikens entusiastiska rop av behag och förskräckelse. Till sist blev det hans tur, och han kunde känna en behaglig susning av adrenalin i kroppen. Dock var det inget han visade utåt, och att Kael var en stor publikfavorit var tydligt då han kom ridandes i sin röda rustning och sin röda hjälm, med sitt röda långa hår som stack fram under hjälmen och låg över hans axelplåtar.

Det var med elegans och enkelhet som Kael besegrade sina motståndare, och medan spelen pågick var det tydligt att det var han och Lucas som fick de flesta poängen. Skulle det fortsätta på samma vis skulle de kanske ställas mot varann, om inget oväntat skulle ske.

Arlin hade till sist hittat prinsessan, och satt med henne för att betrakta dusterna. Han kände sig lite lättad över att inte delta i denna gren, och skakade på huvudet åt det hela.
‘Galenskap…’ muttrade han då en man föll till marken efter en hård stöt i bröstet.

Kungen böjde sig lite för tältduken för att inte behöva nudda den äckliga tyget som var allt annat än rent. Att han var lite för renlig, på gränsen till att ha en fobi för smtusen, syntes på sättet han alltid försökte att undvika saker som inte var lika renliga som hans kläder. Kläderna utan fläckar och smuts. Han sträckte på sig, stolt och rakryggad igen som den konung han var. Orden från Lucas fick honom att skrocka till igen.

“Nästan som om du citerar henne.” påpekade konungen roat åt Lucas för att sedan bli lite mer allvarlig för hans nästa fråga. Han nickade och tog ett steg från tältduken.

“Ja, min bror Kael.”

–

Tirrin såg på honom med skeptiska ögon, som om hon inte riktigt kunde bestämma sig för vad hon tyckte. Hon fnös och satt fortfarande med armarna bestämt i kors och satte även näsan i vädret.

“Då beodrar jag dig att vara kvar. Jag är prinsessa” sa hon och fnös ännu en gång.

Nilla kände sig genuint tacksam att matcherna hade ett tillfälligt stopp då hon äntligen kunde slappna av en aning från den läskiga förtjusningen hon upplevt då hon sett dem alla slåss. Det hade känts som hon satt på en nåldyna skiftandes mellan impulsen att jubla och skrika till då de tillfällen anlänt som hon inte alls var lika förtjust i. Detta kunde hon ju dock inte göra, i alla fall inte bredvid sin mor som skulle skälla ut henne vansinnigt efter festligheterna så hon fick sitta där likt en docka och väja undan alla jubelrop och förfärade skrik. Det var därför det var så skönt nu när det var uppehåll då hon inte behövde fäktas med sin vilja att visa support till deltagarna. Speciellt en deltagare.

Nu satt hon och småpratade med sin syster i en låg stämma för att ljudet inte skulle nå moderskeppet om vilka skickliga rörelser deltagarna hade och hur imponerande men läskigt hon fann det hela. Ifall hennes mor skulle titta åt dem skulle hon bara le lite fint och rätta till sin klänning men hade hon ingen kontroll alls skulle hon hoppa upp och ner likt ett barn och jubla. Det var så svårt att hålla sig lugn vilket retade henne en hel del. Istället vandrade tankarna halvt iväg på andra spår där hon stod upp på sin stol och skrek glatt, bara fäktade bort alla tankar på att bete sig fint, men bara halvt då hon fortfarande pratade med sin syster. Det märktes dock att hon var aningen tankspridd då svaren blev lite på efterslängen medans tankarna försökte ta över makten hos henne.

• This reply was modified 4 år, 4 månader sedan by Valentine.

“Jag vet” svarade konungen åt hans kommentar att det var det som Katarina hade hoppats på. Det var ett bittert leende som fanns på hans läppar ett tag och blicken verkade vara fäst på en punkt bakom Lucas. Han tycktes ha tankarna på annat håll en stund och tystnaden skulle för de flesta vara obekväm. Till slut rättade han till blicken och såg på Lucas med ett leende.

“Du kan gissa” sa han lite roat.

–

Tirrin grimaserade över orden för att sträcka ut tungan åt honom. Hon skakade nätt på huvudet så att hennes röda hår flög vilt omkring och inte alls passande en liten prinsessa.

“Du ljuger, du vill bara ta med hem den fina kvinnan”

Nilla kunde inte göra mer än att le lite över Almas fråga då minnena från tidigare inte var dumma över huvudtaget men hur mycket av det var hon villig att säga högt med modern så nära dem båda? Hon kollade mot sin mor som verkade upptagen med annat innan blicken vandrade ner mot Arlin som pratade med en till syntes surmulen Tirrin. Försökte möta hans blick en snabbis innan hon såg tillbaka mot sin syster lite retsamt men vänligt trots allt. “Det skulle du vilja veta va?” innan hon buffade henne lite kärvänligt med axeln, kastade en ny blick mod moder innan för att vara säker på att hon fortfarande var upptagen innan hon tyst svarade på frågan. “Det gick mer än väl skulle jag tycka” Sa hon med en svag rodnad på kinderna och ett leende som visade lycka över minnet från tidigare. Tankarna fladdrade bort lite tillbaka till mötet som helt klart var ett minne värt att minnas för Nilla som helt klart inte tyckte illa om honom alls, kastade till och med en till blick mot honom i hopp om att få se hans ansikte, även om det bara var för en sekund. “Han är en mycket speciell person..” sa hon sedan i en mjuk stämma med en värme som lurade under ytan.

Tristian mötte hans leende och besvarade det med sitt egna leende. Orden fick honom att skrocka till lite för att sedan göra en gest framför sig. Lite utmanade såg han på Lucas.

“Jag skulle kunna ge dig mer land som en furste. Men en furste har flera tråkiga plikter som du är för rastlös för.” påpekade han, lite road över tanken.

–

Bara tanken på att han skulle gifta sig med den där… kvinnan fick Tirrins ögon att mörkna. Skulle han försvinna ifrån henne? Orden gjorde ont och hon kunde känna hur hennes ögon tårades något men hon valde att se bort.

“Gå och prata med henne då” muttrade hon bittert.

Nilla fnittrade lite med sin syster då hon höjde handen mot Arlin lite diskret innan hon vände bort huvudet för att se på sin syster igen med fjärilar i magen över att hon minsann verkade se det med. Lutade sig lite närmare henne då hon sänkte rösten igen och leendet försvann aningen från hennes ansikte. Jo deras mor verkade inte tycka gott om Arlin.. hittills.. men hon hoppades på att hon skulle ändra sig om saken. Ja hoppades, hennes mor var en bestämd kvinna trots allt vilket gjorde hela situationen knepig om man skulle sätta det milt. Hur skulle man övertala henne egentligen? Nilla hade sina planer med att bjuda över Arlin, kanske skulle det ändra det hela något? “Jo men.. kanske kan hon ändra sig? Jag vet att det låter otroligt men man vet väll aldrig?” Sa hon lite smått oroat och tittade mot sin mor där hon satt och diskuterade något, helt klart nöjd för tillfället. Men vad diskuterade hon egentligen?