Ieyna nickade artigt över konungens ord, och böjde huvudet artigt för de två kungligheterna.
‘Så klart, ers höghet. Jag finns till ert förfogande då ifall det finns tid inne att visa staden senare.’ sa hon och gav drottningen ett varmt leende likaså innan hon ursäktade sig och förenade sig med gästerna. Flera ville komma fram och prata med henne, och gratulera henne för hennes agerande på fältet tidigare idag.

Av en slump hamnade prästinnan intill Lucas och Katharina, och gav dem ett varmt leende. Trots allt kände hon väl till deras släkt och koppling till hennes folk, och således även dem även om hon inte desto närmare var bekant med dem.
‘Erethils ljus över er.’ sa hon varmt.
‘Trevligt att se er här, och väl stridet idag herr Lucas.’ sa hon med blicken på den väldige mannen.
‘Hur går det med er axel?’ undrade hon.

–

Kael gjorde en liten grimas och besvarade kramen med sin arm som inte höll i kryckan. Han var ännu lyckligt omedveten om avtalet Katharina och Tristian gjort om honom tidigare idag. De nyheterna skulle så klart inte direkt förgylla dagen som skulle vara hans triumf.
‘Var inte dum, syster.’ sa han.
‘Du kan inte ge dig av nu… med far och allt.’ sa han menande.

Nilla kunde självfallet inte hjälpa att känna en stor sorg över allt som vilket giftemål som helst skulle medföra för henne men även, förhoppningsvis, mer frihet? Det var svårt att veta trots allt men det hon visste var i alla fall att det skulle bli samma sak med vem det än hon skulle giftas med; hon skulle behöva flytta. Så var det inte då bättre att faktiskt flytta ihop med någon som hon tyckte om? Hon bestämde sig för att dela med sig om detta till sin syster och sa därför lite sorgset då Arlin försvunnit iväg på sitt. “Du vet hur det fungerar.. Oavsett vem jag gifter mig med så kommer jag behöva flytta.. Olyckligt eller mer glatt, och jag föredrar det senare alternativet..” Jo ibland lät hon ändå rätt vis, trots sin fantasifyllda bortdrömmning hon ägde.

Sedan vid sin systers förslag så vart hon tveksam för en sekund. Hon kunde helt klart se guldet i att smita iväg och träffa Arlin i hemlighet men hennes mor hade redan fått vittring på något även om hon inte helt listat ut vad som skedde. Därför viskade hon; “Tror du det är säkert?” 

Vad än prästinnan hade tänkt svara på i diskussionen som hade uppstått mellan henne och paret J’lothain avbröts då konungen plötsligt hade något att annonsera och trumpeterna fyllde utrymmet med sina små hurtiga läten. Artigt vände sig blickarna i hela salen i hans riktning, för att höra vad han hade att säga – och trots allt var intresset väldigt stort nu efter dagens dramatik. Alla ville höra en bekräftelse på vad de hört och sett, veta vad som egentligen hade hänt mellan Vinga och Kael, och kanske konungen skulle stilla deras nyfikenhet och bekräfta det ena ryktet eller det andra?

Kael som hade varit mitt i sin diskussion med Vinga men blev överröstad av de där förbannade fanfarerna som kom oförväntat ur ingenstans och avbröt alla tankar och fick hjärtat att hoppa till. Med smärta som pulserade från nacken vände han sig mödosamt i riktning mot sin bror, medan han försökte att inte se allt för invalidiserad och patetisk ut. Inget gott kom någonsin från de där långa instrumenten med sitt muntra yttre klädda i skinande metall. Snarare var det var som om de hånade lyssnarna med sina små trudelutter.

Det var melodier maskerade i positiva skalor som oftast ledde män till sin död på slagfältet, eller som annonserade ännu någon idiotisk lag som hans älskade bror bestämt sig för att genomföra utan att först rådfråga honom eller någon annan i hovet. Fanns det något mer ironiskt än att spela en hög och positiv ton och följa upp det med något som stod i så stark kontrast? Allt de signalerade var en uppmaning till att lyssna, bygga förhoppning – ja kanske konungen hade något spännande att berätta? Kael visste att de skulle bli besvikna. Trots allt hade trumpeterna bara försökt bädda väg för något negativt, för att mjuka upp stämningen, för att sedan kasta de förhoppningar i marken och stampa på dem. Ungefär som denna dag.

Men han spelade den gode brodern, Drakriddarens titel krävde ändå en viss offentlig etikett, och han la på sig ett något halvt intresserat ansiktsuttryck medan han artigt lyssnade på sin bror. Jaja, det hade varit en dramatisk dag, och firandet därpå var en enda rykteshärva. Ieyna hade varit så modig, men vad om honom då? Han hade fått en lans i halsen, för helvete. Dock kunde han ju inte förneka att prästinnan räddat hans liv, och tacksamt höjde han sitt glas i riktning till prästinnan med en nickning medan folket applåderade och hurrade. Kael var tvungen att lägga på ett leende, all ära till Ieyna. Äran som skulle varit hans! Detta var hans dag, och inte alvens. Men den dagen då äran skulle varit hans hade krossats, precis då äran den funnits där framför hans ögon – så nära att han kunde känna smaken av den. Den goda smaken av ära, som blivit till blod, flisor och lera.

Men det var orden därpå som fick Kael att känna en våg av kyla gå genom hela hans kropp. Kyla som kramade om hans hjärta. Precis när han inte hade trott dagen skulle kunna bli sämre hade hans bror bestämt sig för att detta var tiden och platsen att annonsera sin fantastiska plan som han smidigt i hemlighet utan att informera honom om. Den uppstoppade jäveln. Det hade lika väl kunnat vara Tristian som suttit i sadeln och stuckit honom i halsen med lansen. Men åtminstone hade Vinga haft anständighet nog att komma och be om ursäkt och verka lite ångerfull. Hade det varit Tristian hade han säkert bara stigit av hästen medan Kael låg och vred sig på marken i dödsångest, pressat lansens flisor lite längre in i halsen och böjt sig ned för att viska “…och förresten, jag gifter bort dig till den där lilla tråkiga flicksnärtan Milla. Eller var det Nilla? Vem fan bryr sig? Hur som helst, varsågod, ha ett trevligt liv broder.” och så hade han vandrat iväg, visslat på en liten melodi, nöjd över att kontrollera Kaels liv så som han alltid gjort.

Hela situationen fyllde Kael med ilska som han knappt kunde hantera i den situationen. Allas uppmärksamhet på honom, applåder, leenden, uppmuntrande komplimanger. Vissa genuina, många falska. Trots allt hade de hoppats att kunna roffa åt Kaels position och vad den förde med sig och nu var de chanserna så långt som förstörda. Så klart några förfärade suckar här och där och stön bland de som hade hoppats på att kunna gifta bort sin dotter till honom. Varför hade konungen valt att gifta bort Kael till den där familjen undrade vissa? De var ju inte en gammal och nobel familj. Hade de mutat konungen? Vad hade de gjort för att förtjäna en sådan heder undrade många?

Kaels hand om glaset darrade av ilska, men han fick pressa på ett varmt och något spänt leende på läpparna. Åtminstone det kunde ursäktas av att han hade ont, så kanske hovet inte skulle döma honom för hårt för att han inte strålade av lycka så som en blivande make borde. Erethis ljus i min röv, tänkte han bistert. Han borde säkert ha gått fram till sin brud och omfamnat henne. Men han kunde inte riktigt förmå sig att göra det. I sanning kunde han knappt andas. Allt han orkade göra just då var att vända sig bort från sin bror, trots allt klarade han inte att se hans nöjda anlete och uppiffade uppenbarelse just då. Som om detta var det bästa möjliga avslut han kunde presentera på detta dag av fiaskon. Hans blick var fylld av eld, och han mötte Vingas blick.
‘Nå, ska du inte gratulera mig syster?‘ väste han sammanbitet, hans ord gift, aska och eld.
‘För säkert måste jag vara den lyckligaste mannen i riket?’ undrade han och började stappla iväg mot trädgården med sin förbannade krycka som den invalid han var.

–

Arlin som precis hade sett en liten förändring där hos Nilla och Alma hade haft ett roat leende på läpparna, för det såg ut som om Nilla varit på väg att följa honom. Lite spänning i vardagen, där under Katarinas hökögon, men prästinnan hade kommit och tagit hennes uppmärksamhet och läget hade ju varit perfekt för dem att smita iväg och smida planer. Men de planerna försvann då fanfarerna ljöd och konungen höll sitt lilla tal. Och orden som följde fick honom att rynka på ögonbrynen.

‘Vad?’ sa han högt, utan att ens hinna sig själv. Skulle Nilla gifta sig med… den där? Hans blick for från Nilla till Kael. Hade hon vetat om detta? Han kände sitt hjärta som hade förvandlats till sten sjunka ned i magen, för även om det först bara handlat om politik hade han verkligen börjat tycka om Nilla. I sanning han sett framemot att visa henne Kaldrland, och skapa sitt egna liv och sitt egna äventyr med den vackra flickan. För med henne visste han att han skulle få en trevlig kvinna vid sin sida, vilket inte var givet med arrangerade giftermål som hans far säkert skulle se till nu om han inte kunde hitta en brud med medel själv.

Hans blick sökte Nillas, frågandes. Var detta slutet mellan dem, eller kunde han ännu kämpa? Han brydde sig inte om Katarinas blick just då, och klämde sig mellan folksamlingen i Nillas riktning.
‘Vad händer, Nilla?’ frågade han förvirrat då han kom fram till hennes sida. Var hon lika förvånad och förrådd som han? Det hade varit en liten chans, men det hade åtminstone funnits en chans. Nu verkade de chanserna svepts under fötterna på honom.

Så fort uppståndelsen kring konungens annonsering hade avtagit fortsatte mumlandet i salen där man mest viskade och spekulerade kring nyheterna. Blickar drogs mot de närvarande ur familjen J’lothain, vissa med förakt, vissa med avundsjuka och andra ivrigt spekulerande om hur det hade gått till då de försäkrat denna förlovning med konungen. Dessutom var det rätt spännande att viska om flickan i focus, Nilla, som uppenbarligen inte varit allt för förtjust i att bli bortlovad till rikets mest eftertraktade man Kael. Stämningen runt om flickan hade varit rätt spänd och skruvad efter hennes höga uttalanden, som inte direkt gick obemärkta och snart skulle nog ryktet om hennes reaktion sprida sig som en löpeld.

Ännu mer viskande och uppståndelse blev det över hur Nillas mor hade hanterat sin dotter som reaktion över hennes brist på finess och etikett. Så klart förtjänade flickan lite stryk ansåg vissa, medan övriga gamar hoppade över vad de sett och hört hungriga som asätarna på ett slagfält. Men medan gamarna spred sina rykten muttrade de med mer kalkylerande sinnen bistert i salen sinsemellan. Trots allt hade denna union mellan kungafamiljen och J’lothain indirekt gjort att kungafamiljen fått mer makt än de hade haft på en lång tid, och att kungahuset indirekt hade kontroll över Lucas armé de hört så mycket om var inget de fann bekvämt. Vissa gick så långt att viska om en konspiration om att ta makten i Kaelred, men tonades hastigt ned av sina kamrater.

–

Arlin som hade varit på väg att tala med Nilla hade varit intelligent, eller kanske feg, nog att hålla tvärvända bort från Nilla då han såg Katarina komma mot henne med beslutsamhet i sin blick. Han slank in bland folksamlingen i närheten, där han kunde se på vad som skedde, och smällen Nilla fick på kinden kände han nästan som en egen. Hans kinder hettades av ilska men också sympatiskam, för det var som om den förnedring Nilla upplevde där inför allas blickar var hans egen. Kaldrländarens händer knöt sig av sig själva, och han hade lust att ingripa men fick använda all kapacitet han hade för att inte rusa dit och skapa en scen. Det hade bara gjort saker värre för Nilla, och för honom. Om det nu kunde bli något mer mellan de två. Kanske Tirrin nu skulle glädja sig då han inte längre på något enkelt vis kunde spendera tid med Nilla utan att skapa uppståndelse.

Därför blev han tämligen förvånad då Nilla plötsligt tog tag i hans hand och drog iväg honom ur salen i en storm och fotsteg snabbare än de flesta som stått i ringen under tornerspelen. Hans hjärta krampade något, och han försökte febrilt komma på något att säga. Vad sa man ens till sådana nyheter? Eller över att bli slagen av sin mor? Kvällsluften kände kall då de lämnade salen som var varm över alla närvarande människor och tända eldar, och han drog andan som om det vore första gången han kunde andas på de senaste intensiva minuterna då allt plötsligt krasat omkring dem.
‘Nilla, vänta!’ sa han och stannade för att lägga sin lediga hand på hennes axel och vända henne så hon inte kunde rusa vidare. De var trots allt ensamma nu. Eller så ensam man nu blev där kring palatset.
‘Jag… jag är ledsen.’ fick han fram och syftade på hur Katarina slagit henne, det övriga kunde han inte riktigt processa ännu.

–

Inte ens Kael i sin bistra sinnesstämning hade missat hur Katarina slagit sin dotter, och även om han inte direkt kände något speciellt för flickan var uppvisningen inte till hans behag. Han rynkade på ögonbrynen något, och gav sin bror en smutsig blick. Trots allt tvivlade han inte en sekund på att detta bara var för att Tristian ville styra över Kael.

‘Vi talas senare.’ sa han åt sin syster, lite sammanbitet, och började röra sig mot Katarina. Han greppade en bägare med vin på vägen, trots allt behövde han alkohol nu. Man kunde knappast missa honom då folk steg åt sidan när han närmade sig, vissa mumlade gratulationer, andra böjde sina huvuden lätt, andra gav honom kondoleanser över skadan och uppmanade till snabbt tillfrisknande. Kael ignorerade detta, hans blick bara fäst på Katarina som han visste att liksom sin bror var orsaken bakom detta. Men ju närmare han kom desto mindre visste han vad han skulle säga. Så då han väl mödosamt tagit sig fram till henne harklade han sig lätt bara.
‘Så… Det blev en intressant vändning på kvällen, lady Katarina.’ sa han simpelt, något lamt till kvinnan som skulle bli hans svärmor.

–

Medan all uppståndelse florerade omkring dem tog sig prästinnan Ieyna elegant fram till konungen, nästan som en skugga, och la en varsam hand på hans axel. Hon kunde gissa att han behövde en paus från allt detta, och hon själv kände sig inte riktigt bekväm här i hjärtat av Kaelreds politiska spel.
‘Så, skulle du visa mig staden, konung Tristian?’ frågade hon artigt och log milt mot honom.

Att se en ung kvinna så sårbara var något av en ny situation för Arlin, och i empatin för henne kunde han känna hur det blev tungt att andas – som om hennes känslor var hans egna. I andra fall hade han ju bara varit på sidolinjerna och inte behöft befatta sig med sådant själv, men nu stod han öga mot öga och mötte Nillas sorg och ilska – och just i ögonblicket hade han nästan föredragit att stå mot en motståndare igen i ringen med sin sköld och sitt svärd, för det verkade mindre skrämmande än vad han såg i Nillas tårfyllda ögon.

Men samtidigt ville han bara hjälpa henne… Vad han kunde göra visste han inte riktigt, situationen var trots allt märklig och hade rusat helt ifrån deras händer och ur deras kontroll. Vad skulle han säga över hennes ord? Skulle han ljuga och säga att så nog inte var fallet? Det var rätt tydligt hur Katarina såg sin dotter i tronspelet, och i Kaldrland sa man saker så som dom var istället för att maskera dem i vackra lögner. Han bestämde sig för att vara sanningsenlig istället. Han drog efter andan, lite som innan man hoppar ned för ett stup i havet som väntar nedan.

‘Nilla, det är inte ett brott att tro på sin egna lycka.’ sa han och tog hennes händer i sina, i ett försök att ge henne lite stöd och tröst.
‘Men ja, din mor har spelat ett grymt spel bakom din rygg… Dock tror jag att hon tänker att hon gör det för din skull, för ditt eget bästa, snarare än ur illvilja.’ sa han.
‘Och om hon och er familj gynnas i processen, då ser hon nog det bara som en stor bonus. I hennes ögon har jag inget att erbjuda dig, och hur skulle jag om man jämför med Kael?’ undrade han ärligt och försökte le lite över ironin om sin otillräcklighet.

‘Men du är inte hjälplös. Du har en egen vilja. Frågan är vad du vill göra. Vill du lägga dig ned, och erkänna dig själv besegrad?’ frågade han.
‘Eller vill du slåss för det du tror är rätt?’ undrade han.

Arlin mötte Nillas blick stadigt, men inom honom var en osäker strid då han väntade på hennes svar. Det var som om tystnaden sträckte sig betydligt längre än de få sekunder det tog för henne att svara, och det gjorde honom allt mer nervös och spänd. Fanns det något hopp för dem? Det var svårt att säga. Han höll fortfarande andan nästan då hon lade sin hand på hans kind, och hans hjärta slog något fortare. Men åtminstone i den stunden kunde han låta ett andetag dra sig genom hans näsa, för han kände sig något lugnare då inte visade sin ilska mot honom. Snarare verkade hon utstråla en värme i sin blick mot honom, som han inte riktigt sett någon göra innan, och det fick honom att le lite utan att han tänkte på det själv.

Hennes ord förvånade honom något, trots allt hade de bara känt varandra en kort stund. Men även han kände så, om han skulle spendera sin tid med någon och var tvungen att välja nu hade han definitivt valt Nilla framför någon annan. Men skulle det innebära hennes fars stöd eller inte?
‘Det är allt jag vill, att ta dig härifrån alltså…’ svarade han då han återfått sin andning. Trots allt hade han redan drömt och fantiserat om deras äventyr i Kaldrland.
‘Men även jag har föräldrar att strida med… Tror du att din far skulle låna sina krigare till min far, om vi trotsade din mor?’ undrade han. Men det var en bisak för honom just då.
‘Oavsett… Så vill jag spendera mitt liv med dig med Nilla.’ sa han och log lite bredare, och kramade hennes händer lite som för att förstärka sina ord.

Arlin lät sig falla in i Nillas kram, och ett ögonblick var han nästan chockerad över hennes närhet. Men det la sig snabbt då han la sina armar om henne, för att stöda henne i hennes strid och sorg över vad som inträffat mellan henne och hennes mor. Och inför hela hovet, mellan henne och Kael så klart.

‘Så låt oss ge oss av då, om gudarna är på vår sida kommer de leda oss rätt.’ sa han beslutsamt, med full tillit på asarna och vanerna som hans folk dyrkade. Arlin började följa med henne, men stannade sedan upp.
‘Nilla… Om vi ger oss av nu har vi ingen chans att komma undan. De kommer märka att du är frånvarande direkt.’ sa han och tänkte på hur de bäst borde gå till väga.

‘Ni kommer säkert ha någon… förlovningsfest eller något imorgon. Ska du inte delta där, medan jag gör alla förberedelser för att vi ska komma iväg så fort som möjligt? Jag kanske kan ordna passage på ett skepp åt oss.’ sa han och såg henne i ögonen.
‘Då det är gjort, kommer det finnas lite mer tid för oss att försvinna. Eller vad tror du?’ undrade han, trots allt kände Nilla bättre till traditionerna här i Kaelred.

Arlin mötte hennes blick allvarligt, för att nicka åt hennes förslag om att gå till rummet och ligga lågt en stund.
‘Jag ska se vad jag kan göra med mina kontakter, för att säkra transport åt oss imorgon kväll.’ sa han och lite vågat i stundne bjde han sig fram för att pressa sina läppar mot hennes. Han var inte direkt en van kyssare, så kyssen var kanske lite klumpig, men den var genuin. Han gav henne ett uppmuntrande och lite generat leende.
‘Kom ned till hamnen då kusten är klar imorgon. Jag möter dig där.’ sa han, och med det skyndade han sig ut i staden. Det fanns mycket att förbereda, och lite tid.

Morgonen därefter var det dags för kungafamiljen att ha den traditionella förlovningsfrukosten tillsammans med den nya familjemedlemmen och hennes familj. En sofistikerad tradition i Kaelred, där det dukats upp frukter, goda smårätter och drycker av alla dess slag i kungafamiljens privata trädgård. Detta skulle i vanliga fall vara en glad tillställning, men stämningen var allt annat än glad. Delvis var Kael helt emot det hela, och såg fortfarande helt mörbultad ut efter gårdagens dramatik. Men som den adelsman han var stod han sitt kast som den martyr han var. Trots allt vad det som förväntades av honom, även om det tog emot att acceptera sin brors beslut. Men hur motbjudande Tristian än var i Kaels ögon just då, så var han ändå kung.

Åtminstone hade han lite stöd på plats i form av sin syster, och den lilla prinsessan som han trots allt hade en bra relation med. Men i regel var Tristian så gott som osynlig för Kael, som beslutat sig för att varken se på konungen eller höra på vad han hade att säga. Familjens närmaste tjänare annonserade att den blivande bruden och hennes familj var på väg, så som var tradition ställde sig kungafamiljen upp och väntade på gästerna.

Nilla hade lika klumpigt som Arlin mött upp kyssen med ett flammande rött ansikte som hon i sin tur vart lite generad över som i sedan tur gjorde rodnaden värre. Trots detta dock så såg hon betydligt mycket gladare ut nu även om det svidandet som var hennes kind fortfarande bultade efter hennes mors “tillrättavisning”. Hon ville nästan inte släppa Arlins hand vilket ledde till att hon följde med hans rörelser så länge hon kunde innan handen föll ner mot hennes sida igen. Följde Arlin med blicken en stund innan hon motvilligt vände sig om och gick iväg till sitt rum.

_____

Nilla hade spenderat mestadels av tiden inne på rummet där hon kämpade med att få ner ilskan mot sin mor och då hon lyckades en del så klarade hon inte av att glömma bort hur hennes mor betett sig. Hon hade bokstavligen bara svarat på sin moders “god morgon” med en klar kyla i rösten även om hon försökte att få det att låta mer trevligt.

Resterande tiden gick hon bara under tystnad, klädd i en ljust grön, vacker klänning en bra bit från sin moders sida. Det var till och med så att hon kunde se i ögonvrån att hennes mor kollade mot henne men hon vred inte huvudet alls för att möta hennes blick. Ögonen var riktade rakt framåt istället innan hon fint neg till hälsning till sällskapet. De hade ju faktiskt inte gjort något mot henne, så de skulle inte förtjäna någon ilska, eller hur? Men blicken gled aldrig mot hennes moders håll dock och hon höll sig närmare sin far helt enkelt. Huden över stället som hennes mor slagit henne på var ljust rös fortfarande även om det var hyfsat kamouflerat nu.