Kael betraktade Lucas tankfullt över hans kryptiska svar. Det verkade finnas något där som han visste om, och han sneglade från sin bror Tristian, till Lucas och till Katarina. Säkert än en gång någon viktig detalj Tristian valt att inte informera honom om. Men det var inte rätt tillfälle att pressa saken, så han nickade lätt.
‘Ni har säkert rätt, herr Lucas.’ svarade han simpelt.
‘Men någon är säkert villig att betala för era tjänster, världen är inte direkt i brist på konflikter.’ och som för att bekräfta Lucas överlåtande till Katarina, nickade han bara lätt och artigt i Katarinas riktning.

Kungafamiljen satte sig ned, och alla samlade verka lite stela över situationen. Trots allt hade förlovningen kanske inte direkt följt alla protokoll, och så hade ju Tristian kanske inte varit den smidigaste med hur han annonserade förlovningen heller. Sen hade de ju gårdagens händelser i färskt minne. Det fanns nog bara en där i samlingen som var glad, och det var prinsessan Tirrin, som nog skulle glädjas över tanken att Arlin inte längre skulle förlovas bort till Nilla.

Kael log ett litet snett leende över Nillas fråga.
‘Inte efter all magi och bedövning de stoppat i mig. Jag känner knappt mitt ansikte, för att vara ärlig.’ sa han. Och kanske det var därför han också kände sig relativt avslappnad eller likgiltig till situationen just då.

Det följde några timmar av samtalande och artighetsfraser, och då det hela var över reste sig alla. Katarina och konungen skulle så klart mötas och fullföra de sista detaljerna gällande äktenskapet innan bröllopets dag fastslogs. Det tackades och hälsades, och till sist kunde alla inblandade pusta ut då de inte längre behövde stå på tårna. Kael var dock förvånansvärt vänskaplig mot Nilla, och gav henne ett vänligt leende då han kysste hennes hand innan det var dags för henne att ge sig av tillsammans med sin familj.

Nilla log vänligt mot sin “fästman”, i alla fall vid hennes mors tankar, och då han kysste hennes hand så neg hon artigt mot Kael innan de gick sina skilda vägar. Som sagt tanken fanns ju i den drömmande Nilla att detta var lika mycket Kaels fel som Nillas vilket betydde 0%. Det var ju så att allt hade med deras föräldrars planer att göra, inte deras. Hon var till och med rätt så säker på att Kael hade lika mycket vilja att gifta sig med henne som hon hade för honom.

Hon neg fint som ett hej då till resterande kungafamiljen innan hon började vandra utåt, en BRA bit bort från sin mor skulle tilläggas. Detta hjälpte ju hennes faders försök att hålla avstånd från draktanten helt klart. Det hade alltid varit så att Nilla var lite av en pappas flicka, helt nu till och med då hennes mor gått över den sista gränsen hos henne dagen innan, så när han drog dem undan från resterande familjen så kunde hon inte hjälpa att låta det rycka till i mungipan. Hela denna tiden hade hon fortfarande inte ens slängt en hint av blick mot sin mor. Jo det hela hade väll inte riktigt varit hennes kopp av te heller, hade inte Katarina förbjudit henne att smutsa ner sig och göra det hon ville så skulle hennes liv nog mer vara som pappas.

Hon hade varit ett vilt barn tills dagen som Katarina lagt förbud på allt det roliga i livet liksom. Hon hade ofta lekt krigsscener med sin far (Där han självfallet oftast lät henne vinna med flit), klättrat i träd, ridit häst och skjutit pil. Men hennes mor hade tyckt att det inte var ett propert sätt att bete sig som flicka på vilket hade lämnat Nilla uttråkad med sitt eget liv.

Så när hennes fars fråga kom fram så hann han knappt fråga färdigt innan hon svarade; “Ingen droska tack! Jag skulle inte klara en minut till för närvarande.” Sa hon ärligt då det inte skulle finnas ett värre straff än att behöva sitta fast med odjuret även kallat mor. Hon gav sin far ett lättat leende över att hon inte behövde sitta fint inne i en skumpande droska. Livet uppe på hästryggen var betydligt, och då menade hon BETYDLIGT, mycket bättre. Det var även inte så ofta hon fick bara sin faders sällskap längre så även det skulle kännas uppfriskande.

Det var otroligt skönt att Lucas föste bort alla chanser till protester och samma ögonblick som Katarina började vända sig mot dem så kunde Nilla skymta det och vände automatiskt bort huvudet för att slippa se på henne. Stirrade med låtsat intresse på en av de kungliga tavlorna i hallen innan hennes far fick bort henne där ifrån. Då helt plötsligt var tavlorna inte längre intressanta. Hon lyssnade på sin far och kunde inte hjälpa att släppa ut en road suck över hans kommentar. “Nå, det är väll tyvärr inte så att jag har något större val eller hur?” Sa hon med sanning och kollade upp på sin far som helt klart verkade road, alltid något.

Hon följde med sin far in i stallet och sken upp när hon såg sin häst framför sig och skyndade sig fram till den för att lägga en hand på dess mule. Hästen sniffade lite på henne följt av en tillgiven knyck på sitt majestätiska huvud. Det hade varit allt för länge sedan som hon varit tillåten att rida, vanligtvis var hon fast i droskan såvida det inte var där “Ingen kunde se henne”. Vid sin faders röst så bleknade hennes leende en aning medan tjänarna sadlade hennes häst. Hon såg på sin far nästan ledsamt även om hon försökte återuppta sitt leende igen. Hur ärlig skulle hon vara egentligen? Lite ärlig i alla fall bestämde hon sig för. “Jag tvivlar på det om jag ska vara ärlig, men finns väll kanske inte mycket att göra åt saken, eller hur?” Hon gick till sidan av sin häst och den närmaste tjänaren erbjöd att hjälpa henne upp vilket hon nekade och smidigt tog sig upp själv. Blicken tillbaka på hennes far. Även om leendet var väl kamuflagerat så visste hon mycket väl att hennes far skulle se rakt igenom det. Men det var värt ett försök i alla fall.

Hon fortsatte. “Vissa får livet de vill ha och andra inte, det är väll bara så det är?” 

“Jag vet inte.. Känns väll kanske inte helt dum att vara bonde i sådant fall. Visst får man ett hårt liv men åtminstone så spenderar man sina dagar med dem man älskar. Låter inte helt fel om du frågar mig.” Sa hon i ett försök till att muntra upp sig själv men det gjorde motsatsen. Hon avundades bönderna som så gott som kunde göra vad de ville med sina liv och så var hon själv fast i denna situationen. Men inte mycket längre.. Hennes familj skulle säkerligen få ett raseriutbrott utan dess like men hon skulle bli fri att leva sitt liv så som hon själv ville, eller hur?

Hon tuggade lite på orden innan hon svarade sin far igen. “Det är inte så att Kael inte är en trevlig man men det är inte något som jag egentligen vill ha.. Jag skulle ge allt för att få mitt eget liv men mor..” Det tog lite emot att kalla henne mor. “.. verkar ha helt andra tankar. Jag är enbart en spelpjäs för henne.” Sa hon ärligt och fast där de red igenom stadens gator följt av hennes far skojiga kommentar. Älskare? Jo hennes far hade alltid en speciell humor men ändå så lyckades han alltid överaska henne. Hon snappades upp av den skojiga stämningen och tänkte kanske inte helt över situationen innan hon uttalade sig. “Är det vad du har menar du? En stuga vid havet med älskare?” Hon fick tacksamt nog det att låta som ett skämt även om de flesta föräldrarna kanske inte skulle uppskatta den humorn. Men då han var gift med någon som Katarina så skulle det dock inte förvåna henne…

Det var faktiskt riktigt tur att hennes far tog det hela som det skämt som det faktiskt var, ja blandat med funderingar självfallet då man aldrig kunde veta säkert. Den drömmande lilla Nilla hade många gånger undrat om hon hade syskon utanför familjen som kanske inte ens hennes far visste om. Men hon tog honom på hans ord som en god dotter. Hon skulle visserligen inte klandra sin far för att vara otrogen mot draken men hon accepterade ändå det han sagt till henne.

Vid hans ord om att inte hålla det mot hennes mor så kunde hon inte hjälpa att i tankarna himla med ögonen tills ögonen föll ur hennes hålor. Jo visst kunde man se det så, eller att det var ens barn liksom och man ville dem väl, men ja.. Sen kom talet som fick hennes tarmar att vrida om sig 360 grader; “För din och dina systrars skull.” Hon fann det svårt att se i något scenario hur det skulle vara för hennes skull men tanken på att hennes syskon skulle få lida av det hela var väll kanske inte riktigt vad hon ville. Hon fylldes av plötslig oro över det hela vilket fick henne att krama om tyglarna en aning hårdare.

Sedan kom meningen hon inte förväntat sig att höra av någon konstig anledning. Arlin..

“Arlin?” Undrade hon trots att hon visste exakt varför Arlin hade kontaktat hennes far men det betydde inte att hon inte blev nervös. “Så, hur gick det samtalet?” Undrade hon och såg på sin faders luriga blick och visste inte riktigt om hon skulle kunna stå stadigt eller bli tvingad att galoppera iväg i all hast.

Nilla vart inte helt road över svaret hon fick, speciellt med tanke på att hon undrat över hur förfrågan för giftemålet hade gått, det var ju det som var det viktiga. I alla fall för henne. Så med den tanken suckade hon bara till innan hon såg tillbaka på sin far. “Jag hade hoppats på att få gifta mig med Arlin, det var mest därför jag undrade hur samtalet gått. Om det var mig väl eller inte.” Ja det syntes på henne att hon blivit missnöjd över att få höra skämtet om hennes misslyckade framtid. Visst fanns det många kvinnor som skulle hugga huvudet av sine konkurrenter för att få en chans att gifta sig med Prins Kael men hon hade ju ögonen för en annan man vilket skulle enbart leda till problem, eller hur?

Det var bäst att bara vara rakt på sak nu, hoppas av gudarna att hon kunde få sin far att tänka på sin dotters egna lycka. “Jag undrar..” Började hon lätt då hon samlade sig för att komma med ett förslag. “Kanske en av mina systrar skulle vilja ha Kael som make? Isabelle är ju så gott som i samma ålder som mig, kanske det skulle vara bra för henne att gifta sig med Kael? Arlin kan ju ge oss mycket han med ifall jag skulle gifta mig med honom istället?” Hon såg frågande mot sin far i hopp om att detta kanske var en tanke som skulle sitta väl hos hennes far. Hon ville ha Arlin eller ingen och för att behålla familjebanden så ville hon försöka med allt hon kunde hitta på. Trots allt så var väll två allianser bättre än en?

Då far sa åt henne att det skulle vara bättre om Isabelle gifte sig med Arlin så kändes det som om hennes hjärta sjönk ner bland tarmarna och försökte hänga sig med dem som snara. Varför hade hon ens försökt att få sin far att se hennes sida i det hela egentligen? Verkade ju vara så att oavsett vad hon sa så skulle allt ligga mot henne och hennes egna lycka. Hon hade nästan lust att hoppa av sin häst och slänga sig ner från närmaste stup men hon hade andra planer, eller hade hon? Planen var ju att rymma iväg med Arlin, långt borta från allt men kunde hon göra det mot sina systrar? Hennes systrar var de ända i familjen som alltid varit på hennes sida så hur kunde hon sätta dem i skiten för sin egna lycka.

Det brände bakom ögonlocken på henne vid den tanken. Hade det verkligen gått så långt att hon måste uppoffra sitt liv för att försäkra att hennes systrar kunde leva gott? Men vem sa egentligen att hennes systrar skulle leva gott ens? De skulle giftas bort till män likt spelpjäserna de var och få uppoffra sin egna lycka dem med. Så vad var poängen med något egentligen? Lyckan att kanske EN av syskonen fick det livet hon ville ha? Allt var bara helt fel..

Hon satt i tystnad med blicken fäst på sin hästs man. Hon hade redan märkt av att hon var ute i djupt vatten med sin far som i sin tur verkade göra allt för att trycka ner henne för ögonblicket. Det hade börjat så bra och slutat i ren katastrof, vad skulle hon egentligen göra nu?