Tristian förstod Katarina och drog en hand genom sitt hår. Hon hade nog sina egna tankar om att gifta bort sina döttrar och Kael skulle vara ett utmärkt val. Dessutom hade han ingenting emot att hjälpa sin vän – om man nu skulle kalla Lucas det.

“Min dotter?” frågade han, lite disträ som om han inte ens var säker på att han hade en. Sedan lät han blicken dras mot Tirrin och log lite åt det hela för att skaka på huvudet.

“Tirrin är sju år snart.” svarade han och suckade åt det hela. Det hade varit ett år sedan nu som hon hade lyckats skada sig själv och några av deras tjänare. En röra att städa upp.

Tirrin skrattade åt hans ord.

“Mor sa att jag skulle bli drottning. Men far verkar olycklig över tanken” påpekade hon och slöt ögonen för att inte behöva se sig själv i alla speglar och blanka ytor.

Kael hummade lite nyfiket över det, och gav henne ett charmigt leende. Hon hade en positiv utstrålning och ett fint ansikte, annat kunde man ju inte säga. Men att Tristian igen försökte para ihop honom med någon som var nästan tio år yngre än han själv… Nå det var som det var. Hon var förvånansvärt lång, det kunde man åtminstone påpeka.

‘Det låter intressant.’ kunde han kommentera. Språk var inte hans styrka, trots allt var han mer av en svärdsman och på grund av sina plikter och sin skolning en taktiker. Nöjen som språk var sådant som diplomaterna fick ta hand om. Likväl böcker och sagor.
‘Och vilka är dessa… monster… som lockar ert nöje, min dam?’ undrade han med ett retsamt leende, och snurrade henne i så hennes klänning yrde omkring henne, innan han återgick i den vanliga danspositionen.

Arlin hade tänkt säga något, men hann inte då Arlin sprang iväg. Han suckade lätt åt det hela. Bäst att låta henne vara en stund, tills hon var redo att prata igen.
‘Bara ytliga tråkmånsar sätter utseende först…’ suckade han för sig själv, och gav Nilla och Kael en blick där de dansade, för att återgå till sin position lite vid sidan om det hela. Trots allt hade han ingen lust att vara i händelsernas mitt.

Om det var något som Tristian inte var, så var det dum. Han förstod hennes motiv och log lite svagt mot henne.

“Utbildning? Och vad skulle du kunna ge min dotter, eller Linnéa för den delen?” frågade Tristian med ett retsamt leende. Det var som om de var två handelsmän som talade om varor. Enkla saker.

Kael som precis avslutat sin dans med Nilla och sett de två döttrarna springa iväg kom med lätta steg vandrandes till Katarina och Tristian, och än en gång böjde han sitt huvud lätt för Katarina av artighet och med en glimt i ögonen, innan han vände sin blick till Tristian.
‘Bror, ett ord om jag får be?’ frågade han, och la en hand på sin brors axel. Det fanns inte riktigt möjlighet för ett nej.
‘Jag lovar att ni får tillbaka honom snart, min dam.’ sa han och log ett charmigt leende i Katarinas riktning innan han drog sin bror därifrån, för att tala lågt så bara han hörde.
‘Jag vet vad du håller på med!’ väste han.
‘Och du kan hålla mig utanför dina smiderier! Hon är bara ett barn!’

Samtidigt hade Arlin sett flickorna springa ut, och han funderade lite på om han skulle följa dem. Samtidigt var det något för uppenbart, men sen igen så kanske han faktiskt borde se vad prinsessan höll på med? Trots allt ville han inte att hon skulle vara ensam med sina mörka känslor. Så han gick ut han med, och hans blick sökte efter Tirrin, samtidigt som han noterade i vilken riktning de två systrarna tog vägen.
‘Tirrin?’ frågade han, och gick ned för trapporna mot en av de mer dolda platserna som han visste att Tirrin brukade hittas ibland.

Tristian hade aldrig funnit i sitt tycke att blivit avbruten och det fanns ett viss allvar och mörker i hans ögon när han vände sig om för att möta sin brors blick. För att sedan nicka mot Katarina.

“Vi talas mer sedan, Katarina.” sa Tristian med ett vänligt leende för att röra sig lite bort tillsammans med Kael. Hans grepp om glaset hårdnade lite och han såg på honom med en ilsken blick.

“Vi har alla våra plikter, Kael. Även om du verkar glömma det.” sa han simpelt och gjorde en gest mot Kael.

“Jag är din konung och din storebror, du har inget val.”

Arlin var inte riktigt säker på hur han skulle hantera detta fnittrande flickorna emellan, trots allt var han van med en annan typ av social etikett i Kaldrland där man så väl som man eller kvinna visade sin styrka i strid, snarare än att försöka vara så nätt, elegant och socialt acceptabel som möjligt. Tirrin var det närmaste han hade till vän här och hon var verkligen inte en sådan fnittrig person. Han log lite och kände att han blev något varm om kinderna.

Tyckte de att han var fånig? Eller hade han mat någonstans i ansiktet? Massa saker som han annars aldrig oroade sig över fyllde hans huvud, och han visste inte hur han skulle tolka det hela. Men vad kunde han annat än att försöka konversera?
‘Eh…’ han harklade sig lätt. ‘Ja, trädgården är mycket vacker…’ sa han, och försökte febrilt komma på vad han skulle säga näst.
‘Jag… kan visa er runt, om ni vill?’ frågade han. ‘…mina damer.’ tillade han, någon sekund efter.
‘Om det är något ni… behagar.’ fortsatte han, då han hört att adelsmän ofta frågade kvinnorna de talade med om det ena eller andra behagade dem.

Inne i salen mötte Kael sin brors ögon och det tycktes finnas eld i dem över hur hans bror trodde han kunde bestämma allt om honom, bara för att far gjort honom till kung. Istället gav han en fnysning och ett litet hånfullt skratt. Äntligen klickade saker på plats. Detta var Lucas familj.
‘Lucas J’lothain?’ frågade han, och kunde knappt tro sina öron, och det fanns en gnutta humor i rösten över att hans bror ens övervägde saken.
‘Han är inget annat än en hederslös lyckosökare. De säger att han leder ett pack av orker! Vid Erethil, det är långt under vår värdighet att ta hjälp av sådana. Förväntar du dig att en sådan man skulle hålla sig lojal till Kaelred? Nej, vid första tillfälle Ormdrottningen erbjuder honom guld så skulle han förråda oss.’ han skakade på huvudet, och gav Tristian en klapp på axeln.
‘Jag visste inte att du var en man som kastade tärning om vårt lands framtid.’

Kael och Tristian fortsatte argumentera en stund huruvida Lucas styrkor var något att lita på, eller som de behövde i den troligen annalkande striden mot Iselem, innan de var tvungna att avbryta det hela. Trots allt hade de plikter och yttre framförhållningar att tänka på, här på balen inför Kaelreds adel. Kael gav sin bror en sista mörk blick, innan han gick för att umgås med andra personer på balen en stund.

Arlin hade inte förväntat sig att de två flickorna skulle ta i honom så, och det gjorde honom något varm och nervös, men samtidigt log han och kände sig lite lättad över att Nilla frågade honom en fråga så att han själv inte behövde tänka på vad han skulle säga. Ett behagligt men rätt kontrollerat och litet skratt lämnade hans läppar vi hennes ord, och han började gå längre in i trädgården som kunde vara rätt förvirrande för utomstående.

‘I norra Kaldrland är det åtminstone ständigt snö, is och även en hel del monster.’ förkunnade han, och det var ingen överdrift.
‘Drakar i bergen, isjättar och bergstroll, och uråldriga väsen som gömmer sig i skogarna som ligger bortom våra bosättningar.’ sa han lite tankfullt. Hade han sagt detta åt någon man hade de troligen bara skrattat och kallat honom vidskeplig, men det fanns inget i hans ord som sa att han ljög. Vare sig det var sant eller inte trodde han verkligen på det han sade.

‘Min fars borg är en av de sista utposterna norrut. Det har varit upp till min familj i så många generationer man kan minnas att hålla ett öga på hoten norrifrån. Därav är det också väldigt kallt, men på sommaren är åtminstone slätterna och dalarna snöfria, medan det är snö året om uppe i de enorma bergen som omger oss.’ han tänkte tillbaka till sin barndom och skrattade lite åt det hela igen.

‘Söderut mot huvudstaden Frostheim är det lite mindre snö och öppet hav inte långt ifrån, och längst i söder i Tinderstad är det betydligt varmare klimat.’ han ryckte på axlarna, det var kanske inte så intressant.
‘När jag var liten ville jag bli som min släkts förfäder som stred mot drakarna och jättarna i bergen för att resten av vårt folk skulle kunna vara säkra, men nu är jag här i ert sällskap istället.’ förkunnade han med ett leende och såg från den ena till den andra, men mer på Nilla.

‘Och ni? Hur har det varit att växa upp här i dessa sköna och varma dalar?’