Lucas rynkade lite på ögonbrynen, blicken fäst vid kungen och leendet på hans läppar nådde inte längre ögonen.
“En offensiv? Varför? Det är inte ert krig än, Pärlbukten är hundratals ligor bort. Tänker du offra tusentals män för att möta Ormdrottningen i ett krig som kanske inte ens vänds åt vårt håll?” Lucas såg ned på schackbrädet och ett glädjelöst skratt lämnade honom. Såklart kungen skulle det, han offrade gärna sin pjäser i spelet. En ny, allvarligare blick höjdes åter till kungen.
“Ni har inte mött Akilas soldater i strid tidigare. Det här är inga lösspringande banditband eller pirater. Iselems armé är stor, välrustad och extremt vältränad” Lucas lutade sig framåt en aning och hans röst var sänkt, mörkare och allvarsammare.
“De skolar sina soldater från barnsben till att inte känna rädsla eller smärta. Akila är en extremt skicklig strateg, en krigardrottning med enorm erfarenhet. Jag mötte Iselems styrkor i Karms inbördeskrig, de är ingenting som Kaelreds soldater är redo för.” Han lutade sig åter tillbaka och smackade med tungan.
“Det här är ett läge för dig att flytta tillbaka bönderna, börja positionera och förbereda terrängen om ni sover dåligt över hennes framfart. Snabbheten är i deras kavalleri, gör det svårare för dem att komma fram, ploga upp ängarna om du så behöver.”

Alma och Nilla hade satt sig ned igen och Nilla andades långsamt ut genom näsan för att lugna sig och kunde äntligen le normalt. Hennes leende var slående likt Lucas, varmt och med djupa skrattgropar.
“Ni hade redan träffat våra småsyskon, intet sant? Fick du se Linneas rum?” skrattade hon lite och ögonen var fäst sådär tindrande och fulla av beundran på Vinga.

Katarina skrattade lätt, men genuint.
“För att mina döttrar inte ska stå lottlösa i livet, såklart” hon log svalt och drack av sitt vin, hakan värdigt höjd och de kalkylerande ögonen fästa vid hans.
“Eftersom jag ej producerat en manlig arvtagare så skulle allt ärvas av min makes bror i det fall min make går bort. Sedan är du väl knappast ovetande om att du är den mest eftertraktade ungkarlen i landet? Kanske hela Väst.” leendet blev aningen varmare och hon gav honom en outgrundlig blick.

Lucas noterade knappt kungens reaktion och instinktivt vände han blicken mot bordet. Hans ögon smalnades av en smula och han var tyst en stund.
“Jag utgår ifrån att du övervägt det hela att hon vill provocera dig?” sa han stilla men rösten bar en underton av ilska. Han fann det vedervärdigt, men visste också att det var ett effektivt sätt att hetsa in någon i fälla. Tillslut vände han blicken tillbaka till Tristian.
“Som sagt… kallar du mig så kommer jag.” han lät blicken vila för ett ögonblick på kungen innan han harklade sig.
“Vi får fortsätta vårt parti vid ett senare tillfälle. Om du ursäktar, men vill du dra med mig i ett krig mot en övermäktig fiende så vill jag se till att min fru föder en son” Lucas log en aning, det fanns ändå något skämtsamt kring hans ord då han reste sig och fäste svärdsbältet runt midjan igen.

Nilla bet sig löst i underläppen, osäker på vad hon skulle och vad hon kunde säga. Hon som tänkt på så många frågor hon skulle ställa om hon någonsin träffade Vinga. Och här satt hon helt stum. Som den dumma, drömmande flickan hon var. Nu nästan önskade hon att hennes mor skulle komma och skälla på henne. så det enda som kom ur hennes mun var:
“Så hur känns det att vara tillbaka i Kaelred?”

Katarina betraktade honom för ett ögonblick vid hans fråga. Hon blev nästan road av den. Så det var med ett lätt leende som hon fuktade läpparna.
“Det, bäste herre, är väl ändå upp till dig.” hon drack av sitt vin för att skölja ned ett skratt. Män i hans ålder skulle väl ändå kunna tillfredsställa en flicka.

Katarina såg efter sin man igen vid Kaels ord och fick en bitter smak i munnen som hon sköljde ned med en klunk vin. Det förargade henne att kungen ville förhandla om något hon inte kunde ge, och än mer förargade det henne att hennes man var en sådan ärelysten usling ibland att han helst ville vara på ofärder än hemma i Kaelred.
“Jag kommer hinna bli helt gråhårig innan någonting beslutas i sådana fall” hennes röst var låg och hade en klang av den bitterhet hon känt. Så log hon sitt svala leende till Kael.
“Ni får ursäkta mig min herre, må du strida lika elegant under morgondagen” hon neg lika graciöst som hennes ord innan hon tog sin avfärd.

Lucas skrattade åt Vingas ord och slängde en snabb blick mot henne innan han såg tillbaka på ynglingen.
“Jag är inte din herre unge man” skrockade Lucas med log sedan varmare efter de ganska hårda orden.
“Kaldrländare alltså? Redigt folk, duktiga krigare är ni också.” Lucas nickade gillande “Vad är det ni säger? Einhärjare, stå mig bi! Framåt, för ära och död!” han knöt ena näven lite dramatiskt då han citerade de få rop han hört från kaldrländska krigare under sina år. Det fick Nilla att se lite skamsen ut och hon petade armbågen i hans sida.
“Vadå? Det gör de ju?” såg han ned på henne sen upp till Arlin “De gör ni ju?” Lucas såg till Vinga och gjorde en liten min som att han ville att hon skulle hålla med honom.

Nilla hade skrattat lite åt deras ord, men det var även lite betryggande att både Vinga och Arlin inte var lika traditionsenliga som många andra vid hovet. Så kvällen förflöt med en något mer avslappnad ton till dess att de alla gäspade och begav sig till sängs.

Morgonen grydde, och det såg ut att bli ännu en fin dag med en varm sol som jagade undan nattens dimma. Redan tidigt började spelplatsen utanför stadens portar att fyllas av folk som önskade sig en god plats vid den arena där dusterna skulle utkämpas. Det var det alla såg fram emot, att få se riddare storma mot varandra med lansar i hopp om att slå sin motståndare ur sadeln och ta sig vidare till finalerna som skulle gå nästa dag. Så även om dusterna inte började förrän under eftermiddagen så tog folk redan plats på åskådarbänkarna.

Lucas var på ett oerhört gott humör denna morgon, och så även hans annars ganska timida fru hade ett leende på läpparna. Men det var inte bara nattens aktiviteter som var grunden till Lucas goda humör, utan även att han äntligen skulle få slåss. Meleen gick av stapeln på förmiddagen, så han hade anmält sig tidigt till den, men även dusterna för att slippa behöva konversera med människor under eftermiddagen.

Meleen var att gå av stapeln på ett fält en bit utanför de tält och marknads som satts upp. Det var knappast några riddare eller högadel som deltog där, eftersom risken att skadas var så stor, så spelledaren blev väldigt förvånad då Lucas kom iförd sin rustning och med häst i släptåg. Som insvuren riddare fick han genast titeln att få vara befäl i den ena gruppen som skulle slåss. Totalt var det ca femtio man som skulle delta, två lag mot varandra. Det var vanliga soldater, bönder och knektar som hoppades på att vinna pengar eller bara de som älskade att åsamka andra skada. Runt fältet hade åskådarna satt ut filtar och halvlingar sprang runt och sålde öl. Meleen var särskilt populär hos dem samt hos bönder och andra soldater som bara var åskådare.

Inne bland markanden och de andra spelarenorna banade sig de tre kvinnorna J’lothain fram i eleganta klänningar. Om än något enklare än aftonklänningar, men för Katarina var det viktigt att visa att även deras dagsklänningar var vackra och dyra. Nilla var riktigt uppspelt för dagen, dusterna såg hon särskilt fram emot.. men även svärdsduellerna som skulle ske innan dess. Den mörke kaldrländaren hade ju sagt att han skulle vara med där och hon intalade sig själv att hon nu ville se den där kaldrländska kämparglöden hennes far hade nämnt… men i sanning var det nog något annat som drev henne.