- This topic has 354 replies, 4 voices, and was last updated 4 år, 3 månader sedan by
.
-
Många hade samlat sig för att se på meleen, och även Kael egentligen hade velat delta hade hans bror förbjudit det. Tydligen fick drakriddaren inte riskera sig i en så farlig och kaotisk tävling, till Kaels irritation och ilska. Då han väl tagit sin plats på läktaren bredvid sin bror och drottningen kunde han inte annat än att ta ett hårt grepp om armstödet. Medan han inte fick delta så fick tydligen Vinga vara där nere och vinna ära och berömmelse.
‘Varför är Vinga med i mêléen?’ frågade han sammanbitet åt sin bror.Arlin satt med Tirrin, som vanligt var de båda inte så långt från kungen, men ändå tillräckligt långt borta för att inte direkt associeras med honom.
‘Se, där är din faster!’ sa han och pekade åt den lilla prinsessan.
‘Och Lucas J’lothain…’ hummade han, det skulle bli intressant att se hur mannen stred. Och om han var där skulle säkert hans familj vara i närheten, så han sökte omkring dem lite med blicken för att se om han kunde skymta dem. -
Lucas sken upp i ett leende då han fick syn på Vinga och la ena armen om hennes axlar då hon kom fram.
“Nämen..! Vad gör inte en morgon ännu godare än att få slå in lite tänder?” han skrattade och såg ut över de som samlats för att delta. En ganska sorglig skara, men adeln var ju generellt för rädd att delta. Härolden tog till orden vilket fick Lucas att vända uppmärksamheten till den korta mannen i sina färggranna kläder.“Ärade herrar… och dam. Reglerna är enkla, två sidor ska slåss vid min signal. Endast trubbade vapen, inga hästar. Ger sig någon blir han automatiskt fånge under motståndarlaget. Ni slåss till hela det andra laget blivit tagna eller avbrutit” basunerade härolden ut och fortsatte med andra regler som Lucas helt ärligt inte orkade lyssna på. Deltagarna fick ta sina vapen och sedan samlas på varsin sida om fältet som anordnats. Lucas grupp fick passande nog röda band att fästa vid armarna, medan det andra fick blå.
“Är det någon här som varit med vid fältslag eller känner till något om de andra?” frågade han högt de cirka tjugofem mannar som var i hans lag medan han snurrade det trubbade svärdet i handen för att känna av dess balans. Några stycken berättade kort vad de visste, och vilka stridigheter de varit vid.
“Vinga” sa han lite lägre och lutade sig ned mot henne “ta de tio, håll er på ytterflanken och när deras sköldar bryts, gå in bakom” han gjorde en kort gest mot mannarna han hade i åtanke och ropade till sig en annan som hade mer erfarenhet och gav liknande instruktioner. Sedan var det bara att vänta på häroldens signal.Härolden hade vänt sig till läktaren där adeln och kungen satt där han välkomnade dem med storslagna ord, prisade kungen och drog något anekdot om Eldens dag. Nilla lyssnade knappt utan hennes blick sökte förväntansfullt bland männen längre ut på fältet. Det skulle bli spännande att få se Vinga slåss, men samtidigt undrade hon även om Arlin var med.
“Hoppas inte far skadar sig…” sa Alma lite oroligt vid hennes sida vilket fick Nilla att vända blicken till sin syster. Precis skulle hon svara men fick syn på Arlin och den lilla prinsessan bland publiken till höger om dem och log då istället, helt glömt vad hon hade tänkt att svara. -
För att vara ärlig hade hon blivit gladare än vad hon trodde när hon såg Lucas och hon fick ett stort brett flin. Det fanns en sanning i det som han sa, även om hon gjorde det mest för att få bort sina tankar. Att vara tillbaka i Kaelred hade gjort henne allt för rastlös.
Vinga lyssnade på vad han sa och nickade lätt åt det, medan hon granskade motståndarlaget. Hon strök bort ett par hårstrån från sitt ansikte.
“Ja, min general.” sa hon, mest av ren reflex och hon gav honom ett lurigt leende.
Tirrin spärrade upp ögonen när hon fick syn på Vinga. En av hennes familjemedlemmar nere i stridens hetta? Varför skulle man utsätta sig för sådant idiotier. Hon smög sig fram till Kael och drog lätt i hans tröja.
“Varför är Vinga där nere? Hon kan skadas!” utbrast Tirrin lite oroligt.
-
Arlin som hade sett sig omkring lite fick syn på Nilla, och något emot etiketter vinkade han åt henne med ett leende på läpparna, och gjorde en gest åt dem att de skulle komma upp till dem. Trots allt var utsikten därifrån väldigt bra och det fanns några lediga platser här nära konungen.
Kael som stirrat på Vinga med bitande blick märkte knappt av lilla Tirrin då hon dök upp vid hans sida, och han vände något motvilligt blicken mot den lilla flickan.
‘Jag vet inte.’ svarade han ärligt, och lyfte upp Tirrin i sitt knä.
‘Jag antar att hon tycker om att söka efter äventyr.’ sa han lite kyligt.
‘Men oroa dig inte, hon klarar sig nog fint ska du se.’ fast en liten snyting kanske hon förtjänade för att lära sig en läxa. -
Nilla kände motvilligt hur öronen hettade till men hon log alltjämt och höjde handen försiktigt, knappt över sina egna axlar, som hälsning tillbaka. Så vände hon ned blicken åt sin syster.
“Kom, vi sätter oss vid Arlin” sa hon lågt men inte tillräckligt lågt då deras mor hörde.
“Vart ska ni?” Katarina avbröt sin konversation med väninnan bredvid sig för att ställa frågan. Nilla log osäkert.
“Eh, vi ska sätta oss vid prinsessan” sa hon lågt och harklade sig. Men det räckte som förklaring för Katarina som bara nickade. Sanningen var ju den att prinsessan hade ju gått därifrån. Men det skulle nog inte märkas. Så Nilla och Alma tog sig upp till ett par platser på raden nedanför Arlin.
“Goddag” hälsade de båda med ett leende “Det här ska bli så spännande, att se Vinga slåss..!” fortsatte Nilla med ett leende. Så ljöd en hög trumpet över fältet, startskottet för meleen.Lucas slog greppade tag om sin sköld vid trumpetens ljud och snurrade svärdet en sista gång i handen.
“Upp med sköldarna, långsamt fram!” hans röst höll en oerhörd styrka, förvånande för dem som ej hört honom ge order tidigare. Fältet var i en svacka och båda lagen började på varsin lilla höjd. Precis som han anat hade de andra laget snabbt tagit sig framåt med sköldar och svärd redo.
“Långsamt!” uppmanade han mannarna igen, för om de höll detta tempo skulle de fortfarande vara på högre terräng än motståndarna när de väl möttes. Lucas slog igen visiret till sin hjälm och kände hur adrenalinet satte fart genom kroppen vid blotta åsynen av motståndet som kom springandes med höga rop. Så bröt kalabaliken ur då sköldar och svärd möttes med fasansfull kraft. -
Långsamt fram. Bara tanken gjorde så det drog i fingrarna. Det var så klart svårt att vara tålmodig. Även om hon lärt sig det i striderna och när hon jagat i flera år. Hon suckade lite lätt, men gjorde som Lucas sa. Snart. Snart. Att publiken höll andan lite var uppenbart. Det skulle bli blodigt. Bra. Det var precis det som Vinga hade lust med hon höll ett hårdare tag om svärdet och skölden. Hon kunde inte rå för det och gav ifrån sig ett upprymt skratt.
Tirrin var inte så säker på Kaels svar och kunde inte undgå ifrån att se hans blick.
“Varför är du så bitter, är du orolig för faster?” frågade Tirrin lite fundersamt och rynkade på ögonbrynen.
“Eller… är du arg?”
-
Arlin böjde sig fram lite, med armbågarna på sina lår så han kom lite närmare flickorna. ‘God dag.’ hummade han med sin lite mörkare röst än de flesta pojkar – eller unga män – hade i deras ålder. Han skrockade lågt över deras iver gällande Vinga.
‘Ja vi får hoppas att hon är så bra som ni målat upp, denna gren ser ut att bli kaos.’ konstaterade han med en blick över fältet. Han var övertygad om att en grupp Kaldrländare hade klarat sig rätt bra här.
‘Är ni inte nervösa för er far?’ undrade han.Kael vände sin blick från slagfältet ned till flickan och gav henne ett charmigt leende. Trots att Kael och Tristian var så olika hade nog Kael mer tålamod med den lilla prinsessan.
‘Jag hade velat vara där nere, men din far tvingade mig… beordrade mig som min konung… att inte delta.’ förklarade han.
‘Och nu är Vinga där och tar all ära.’ -
Både Nilla och Alma ryckte till lite vid ljudet av sköldar som möttes. Nilla vände på huvudet för att möta Arlins blick med ett svagt leende.
“Vi har varit nervösa och oroliga i hela våra liv. Men han är som han är, vår far” ett kort skratt lämnade henne, nästan lite uppgivet och hon vände blicken tillbaka mot slagfältet. Det var svårt att urskilja enstaka personer i tumultet av sköldar och svärd. Bredvid henne drog Alma lite efter andan då en ung man, som inte burit särskilt mycket rustning, lyckades kravla sig bort från striden med plågsamma rop och armen hängande lealöst längst ena sidan. Nilla rynkade lite på näsan då hon kände sig aningen besvärad av situationen.
“Vi får hoppas de klarar sig bra” sa hon med andan i halsen.Ute på fältet hade redan gräs trampats upp till lera och det attackerande laget fick svårt att samla kraft framåt i den hala sluttningen. Men Lucas lag var inte direkt övermäktiga de andra, utan precis lika odisciplinerade vilket nästan förargade honom. En man kom nästan igenom deras dåliga sköldmur vilket fick Lucas att irriterat skrika åt dem att skräpa sig innan han själv drämde in sin sköld hårt i mannen och trycka honom tillbaka hela vägen in genom de andras linje som nu var bruten.
“Framåt!” röt han, nu var det verkligen fritt slag mellan dem alla och han slog undan ett svärd med skölden innan han trycksparkade mannen i bröstet. Det var nästan patetiskt vad små och svaga dessa bönder var. -
Framåt. Orden ekade i hennes öron. Adrenalinen pumpade inom henne och det fanns ett nästan galet flin på läpparna när hon slog några av bönderna. Knackandet när en arm bröts av henne var nästan som musik för henne och hon drog sin tunga över läppen som hade blivit sprucken. Blodsmaken var inget som verkade göra henne orolig. Istället verkade det ha motsatt effekt. Att hennes svärd blev bortslaget från henne var inte något som hindrade henne. Egentlinge föredrog hon att slå med sina nävar.
Tirrin såg på in farbror och lade en av hennes små händer på hans kind och log svagt.
“Men du är säker, och kommer vinna dusterna Kael”
-
Arlin nickade lätt där han satt och blev medveten om hur nära Nillas hår han befann sig där han satt framåtlutad. Så han lutade sig lite bakåt.
‘Oroa er inte, både er far och Vinga har mycket erfarenhet.’ åtminstone verkade det så, ingenting var ju säkert. Speciellt under kaoset som utspelade sig där nere kunde vad som helst hända.
‘Kommer ni och ser på duellerna senare?’ undrade han, med blicken på slagfältet.Kael log åt den lilla prinsessan.
‘Jag är alltid säker, det är det som är problemet.’ sa han lite retsamt.
‘Och dusterna är betydligt mindre intressanta än detta.’ -
Nilla kunde inte låta bli att bita lite nervöst på en nagel och hon kände hur hjärtat slog hårdare när fler och fler män haltade ut från slaget, mot respektive sida för att visa att de var besegrade. Det var ganska lättande att få slita blicken från slagfältet och se bakåt mot Arlin igen vid hans fråga.
“Svärdsduellerna? Ja, det är min favorit” hon log en aning och vände motvilligt tillbaka blicken mot slagfältet. Alma gav ifrån sig ett kvidande och grep tag om hennes hand när en av soldaterna vacklade ut med handen för ansiktet, ymnigt blödande från ena ögat. Det var tur det fanns alviska helare redo vid de provisoriska staketet. Även om man redan kunde skymta några som blivit liggande kvar i leran mitt i tumultet.Lucas tänkte inte så mycket när han slogs, det var ändå rena rama kaoset och helt odisciplinerat. Det var säkert flera som råkade ge sig på folk i samma lag, men sådär i stridens hetta var det lätt hänt. Även för honom själv med det adrenalinpåslag som följde bara vid ljudet av stål mot stål. Slaget var över på under en timme och ett horn ljöd över fältet för att bekräfta att det var avgjort när den sista av motståndarlaget tillslut gett sig. Lucas öppnade visiret på hjälmen och såg sig omkring på det handfulla av män i hans lag som fortfarande stod. Han skrattade lite belåtet.
“Prinsessan Vinga bjuder på öl!” ropade han till dem roat och de stämde upp i glada tillrop. Lucas gick fram till Vinga och knuffade henne lätt i sidan.
“Underbart är kort, inte sant?” han log varmt och höjde blicken åt härolden och helare som kom fram för att se över de som låg stilla i leran. En yngre pojke hade satt sig upp och ojade sig högt över sitt ben som låg i en obehaglig vinkel. En annan verkade ha svimmat av och började precis vakna upp. Lucas hjälpte honom upp på fötter. Nu återstod bara att samla in och dela upp lösensumman inom laget. Samt för härolden att räkna de döda. De var nog inte så många, även om trubbade klingor också kunde orsaka skada. -
“Ack, ja, tillbaka till etikett antar jag!” Vinga skrockade till och spottade på marken framför dem för att få bort lite av blodet i hennes mun. Hon klappade Lucas på axeln och sedan sträckte hon på sig. Att bjuda på öl var väl inte riktigt något hon var allt för sugen på. Trots allt hade hon inte mycket pengar i sin penningpung, men hur kunde hon neka det nu när Lucas redan hade lovat dem det.
Hon skrockade lätt och slog honom på ryggen igen för att sedan röra sig upp mot sin bror. Att hon såg ut som skit, var ingenting hon verkade bry sig om. Hon klappade Tristian på axeln när hon passerade honom för att sedan klappa Kael på kinden. Att han fick lite blod på kinden var inget som hon verkade bry sig om först. Men för att vara artig torkade hon bort det med sin tumme.
“Kael, vad tyckte du?” frågade hon med ett brett leende.
Tirrin verkade lite rädd för Vinga som uppenbarade sig och smög tillbaka till Arlin med en skakning på huvudet.
“Uff, onödiga saker” muttrade hon
-
Det var lite nervöst för Arlin att tänka att det snar skulle vara hans tur att prestera där ute, inför alla dessa åskådare. Han hoppades bara att då det väl var igång skulle han glömma allt omkring sig och bara kunna fokusera på att strida.
‘Jag borde gå och förbereda mig.’ sa han, och gjorde ansats att resa sig.
‘Vi ses senare hoppas jag, mina damer.’ sa han med ett lite finurligt leende, innan han reste sig för att börja röra sig därifrån genom folkvimlet och såg på Tirrin som precis kommit till dem igen.
‘Kommer du och hjälper mig med förberedelserna, Tirrin?’ undrade han med ett leende.Kael gav Vinga ett litet flin och skakade på huvudet.
‘Jag önskar bara att vår käre bror inte hade förbjudit mig från att delta, då kanske det andra laget hade haft en chans.’ sa han retsamt, och torkade sin kind med en hand.
‘Men du stred bra, men du har tappat din graciösitet du en gång hade.’ kommenterade han lite kritiskt. -
Nilla höll fortfarande Almas hand med andades lite lättat ut då hornet ekade över fältet och hon kunde se både sin far, vilket inte var så svårt, och Vinga stå oskadda. Hon vände åter blicken till Arlin och log varmt.
“Det hoppas jag! Lycka till nu i duellerna” de båda nickade till honom i adjö och Nilla följde honom med blicken då han gick.
“Kom, vi går till far” hon drog med sig sin lillasyster genom folkmassan av åskådare som rest sig för att ge sig av till de mindre arenorna inne i tältstaden.Lucas dröjde kvar på fältet för att hjälpa de mindre sårade och för att tacka alla för en god strid. Tre hade mist livet och tio var ganska svårt skadade. Med andra ord en ganska lindrig melee. Medan härolden samlade in lösensummor så väntade Lucas vid staketet. Han hade tagit av sig hjälmen där han stod lutad mot det när han hörde en bekant liten flickröst.
“Far! Du blöder…!” Nilla och Alma stannade vid staketet och såg storögt på honom. Lucas tog sig lite förstrött vid ena örat, där hud spruckit efter ett slag. Han skrattade lite åt deras oro och fick lugna de en aning. Det tog sin lilla tid för härolden och båda döttrarna hade sprungit iväg för att inte missa duellerna innan alla mynt blev utdelade. Under denna tid var det ett par ynglingar som kommit fram, nyfikna på att kanske ta värvning som legoknektar. Dessutom en lite berusad halvling som bjöd Lucas på ett stop öl och berättade någon dramatisk version om hur hans systers mans fasters kusin levererat öl i Harvadar tidigare under våren och då sett General Ork, som halvlingen sa, med sina skräckinjagande orker jaga iväg en iselemsk förtrupp. -
“Du hade inte haft en chans! Men oroa dig inte bror, jag har inte anmält mig till duellerna eller dusterna – så du ska inte oroa dig för att förlora” sa hon med ett retsamt flin och höjde ögonbrynet över hans andra kommentar.
“Och du borde veta att graciösa strider är inte det som håller en vid liv. Inte sant, drakriddare?”frågade hon med ett ännu större flin och klappade honom på axeln.
Tirrin var inte allt för nöjd att Arlin skulle vara med på duellerna men nickade lite blygt.
“Varför måste du ställa upp? Bara för att imponera på de där kvinnorna?” frågade hon, lite bittert.
-
Kael gav Vinga en mörk blick över hennes påstående.
‘Nej, men du verkar ha glömt bort en hel del väsentlig teknik. Du utför onödiga rörelser du inte hade behövt göra för att uppnå samma resultat.’ påpekade han. Precis som Sloan skulle ha sagt åt dem om han var där för att instruera dem.Arlin gav Tirrin en rufsning i håret, och gick mot platsen där duellerna skulle hållas. En ring hade gjorts upp och läktaren var formad runt omkring den lilla arenan. I ett tält väntade hans utrustning och han gick in där tillsammans med Tirrin.
‘Jag måste visa mig värdig, om jag någon gång ska bli någon som kan ta över efter min far.’ förklarade han.
‘Jag behöver erfarenhet, och vinster kopplade till mitt namn.’ han drog på sig en lätt vadderad rock, och en ringbrynja ovanpå den.
‘Hjälp mig att spänna där bak.’ sa han och nickade ät spännena han inte riktigt kom åt från denna vinkel.
‘Jag njuter inte av strid på det viset som den där Lucas verkar göra, men jag måste vinna ära.’ -
Tillslut kom härolden med en lilla summa som blev över för vinsten, efter att den delats mellan deltagarna i det vinnande laget. Ungefär i samma stund hade Katarina kommit upp till Lukas, kvinnan kunde verkligen lukta sig till guld. Med ungefär det samtalsämnet, om än hjärtligt, tog de sällskap ned mot tävlingsarenorna. Lucas hade en stund att vila då han inte skulle vara med i duellerna och dusterna startade inte förrän efteråt. De hittade sina döttrar som redan tagit bra platser på läktaren. Lucas ahde inte bemödat sig att ta av sig rustningen. Han trivdes ändå bra med den.
-
Åt hans svar fnös hon. Onödiga risker? När var senast som han hade varit ute på slagfältet. Hon höll irriterat sina händer i sitt hår och skakade nätt på huvudet.
“Älskade bror, du pratar så mycket strunt. Se så. Stäng din mun nu. Du ser dum ut annars” sa hon och klappade hans kind för att slå sig ner på en stol bredvid Kael. Hon såg sig omkrign och fick syn på Lucas och hans familj för att vinka lite åt dem.
Orden från Arlin fick Tirrin och fnysa. Ära. Som om det var det de hela handlade om, han skulle lika gärna kunna vara tyst eller ljuga om något helt annat.
“Sluta ljuga för mig Arlin, jag är inte blind” påpekade hon och korsade sina armar lite irriterat.
“Jag är en prinsessa, inte din slav.”
-
Kael skakade bara på huvudet åt Vingas ord, hon kunde verkligen vara en envis jävel då hon ville – och det var den delen han inte hade saknat med henne. Samtidigt var det ingen idé att säga något för hon skulle aldrig erkänna att hon hade fel. Så istället fick de bara ta sig till arenan där duellerna skulle hållas istället, och se på vad som skulle utspela sig.
Arlin flinade lite åt prinsessans ord, och skakade på huvudet.
‘Så du menar att spänna några spännen är för svårt för dig?’ frågade han retsamt, och satte sig ned framför henne för att se henne i ögonen.
‘Kan du inte hjälpa mig, snälla?’ undrade han, och strök en mild hand över hennes kind.
‘Jag ljuger inte för dig. Min far skickade hit mig för att jag skulle lära mig, vinna ett namn som kunde hjälpa mig hemma, och det är sanningen. Du vet likväl som jag att vi gör vad vi kan för att behaga våra föräldrar. Kan du inte bara hjälpa mig nu, eller måste jag be någon annan?’ undrade han, och kramade hennes små händer i sina.
‘Jag trodde du och jag var ett lag? Och du vet att jag ställer upp i tävlingen som din kämpe. Om jag vinner kommer även du få lite mer namn om dig, och din far kan inte ignorera det.’ -
Lucas vinkade tillbaka till Vinga med ett leende. Gesten fick hans fru att se bortåt mot Vinga och Kael. Hon lutade sig sedan in mot Lucas som vänt uppmärksamheten mot arenan där en annan härold presenterade grenen.
“Hur gick ditt samtal med kungen?” frågade hon lågt vilket fick Lucas att glädjelöst skratta till.
“Fruktansvärt. Hans arrogans kommer bli hans död” Katarina gav honom en förbluffad min.
“… vad menar du? Jag pratar om Drakriddarens hand” viskade hon lågt och Lucas ryckte bara på axlarna med en suck.
“Han sa inget pris för det, vilket betyder att den inte är till salu” sa han bara likgiltigt, lite obekväm att hans fru skulle behöva tjata om detta nu. “Hitta andra kandidater till dina döttrar” tillade han lite högre vilket fångade Nillas uppmärksamhet och flickan såg lite förfärat på dem båda men höll sin tunga. Katarina noterade det och vände blicken mot arenan.
“Vi talar mer om detta senare” sa hon kallt.
You must be logged in to reply to this topic.