- This topic has 354 replies, 4 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Tirrin skämdes något över sitt svar. De var väl ett team, men de senaste dagarna hade det inte känts som om han ville ha henne i närheten. Inte lika mycket som de där kvinnorna.
“Ja, vi är ett team.” sa hon, med en trött röst och klättrade upp på en stol för att kunna nå alla spännen på Arlins rustning.
-
På en av läktarna annonserades de tävlande, och rösten från kommentatorn var magiskt förstärkt för att höras överallt på arenan bland åskådarna. Arlin kände sig något mer nervös över vad som väntade då han hörde rösterna och publikens ivriga hejarop. Först på arenan var två män från Kaelred, en från en fattig familj som kom för att tävla om prispengar, medan den andra var en i militären som var där för hederns skull. Till publikens förvåning var det bondpojken som fick in tre träffar först, och således vann duellen.
‘Till näst har vi Arlin Hreidmarsson, ända från Kaldrland, som strider som prinsessan Tirrins kämpe!’ annonserade kommentatorn, och han fick en del hejarop och artiga applåder, det var trots allt inte många som kände honom eller visste vem han var. Han kände sig väldigt nervös då han steg ut på arenan och gick mot cirkeln till sin markör. Arlins motståndare var en av de mer erfarna krigarna som stridit mot pirater och vid Harvadarfronten. En veteran som var älskad av Kaelred, och det var tydligt på hur folk hurrade på honom.
Motståndaren var klädd i Kaelredansk rustning, så klart, medan Arlin hade sin vadderade jacka, ringbrynja och en enkel jacka ovanpå den med sin släkts färger. Det som stack ut mest var den runda träskölden han hade på armen, som var likväl färgglad med en stark himmelsblå färg och en mörk drake i mitten. Hans familjs vapen. Svärdet var ett enkelt långsvärd, i Kaldrländsk stil.
De två tävlanden stod och betraktade varandra på sina platser, innan kommentatorn lät striden påbörja. Arlin väntade inte utan gick snabbt till utfall, och hade mycket mer rörlighet än riddaren i sin rustning. Det var tydligt att veteranen missbedömt Arlin för på bara några korta ögonblick hade han pressat motståndarens vapen åt sidan och fått en beröring med sitt vapen på motståndarens sida.
‘En till Arlin!’ ropade kommentatorn, och de mer folkliga av sig hurrade, så väl som för Arlin som för prinsessan.
‘Intressant.’ hummade Kael, som inte sett en Kaldrländare strida förr, och gav Vinga en blick.
‘Eller vad säger du?’ frågade han.Nästa omgång var veteranen något mer vaksam, men Arlin var för kvick på sina fötter och lyckades hålla sig utanför veteranens aggressiva svärdsvingningars räckvidd, innan han till sist fick en öppning där han tacklade till sin motståndare med skölden igen för att ge en träff underifrån vid veteranens lår. Än en gång ropade kommentatorn Arlins vinst, och han kunde notera veteranens frustration. Följande omgång gick nästan lika smidigt undan, och Arlin förkunnades vinnare och skulle strida senare på dagen vidare mot de som vunnit de första duellerna. Arlins andetag var tunga, men han blev nästan mer nervös nu över publikens uppmärksamhet då det hela var över än han varit under själva striden, och något anspråkslöst höjde han en hand i hälsning till de som hurrade, och riktade en bugning mot Tirrins håll.
-
Vinga granskade striden nedanför. Intressant var väl ett ord att använda på det hela. Hon grimaserade lite åt det hela.
“Intressant, men jag trodde en kaldrländare skulle vara mer brutal.” kommenterade hon med ett litet galet flin och knuffade till sin bror på ena sidan.
Om det var emot etikett brydde sig inte Tirrin om utan hon ställde sig upp och applåderade åt Arlin. Hon hade ett brett leende, ett som man sällan såg på henne. För att vara ärlig hade hon inte sett något av striden utan hållt för sina ögon. Bara tanken på att han skulle skadas gjorde henne stressad, men hon kunde inte gå därifrån heller.
“Arlin!” utbrast hon glatt.
-
‘Jag tror det är bra att han inte tog huvudet av någon.’ kommeterade Kael med ett lätt leende, men var inte riktigt på humör att skoja med Vinga efter hennes kommentarer innan, så han fokuserade blicken på nästa duell som började äga rum där efter Arlins lilla vinst.
Arlin gav Tirrin ett brett leende då hon så entusiastiskt hurrade och klappade för honom, ja åtminstone hade han en beundrare i publiken. Så han ställde undan sitt svärd och sin sköld, och tog sig upp på läktaren mot den lilla prinsessan.
‘Så, vad tyckte du?’ undrade han, och sneglade omkring efter andra bekantskaper i närheten. Som vanligt blev han ignorerad av konungen, men nickade artigt mot Vingas och Kaels håll. -
På läktaren hade Lucas lutat sig fram med armbågarna mot låren för att aktivt ignorera de irriterade blickar han fick av sin fru och istället följa det som skedde på arenan. Duellerna var alltid en publikmagnet men efter nästan tre decennier i skuggan av slag och krig fann Lucas det föga intressant faktiskt. Eller jo, mer intressant än vad för jobbiga samtalsämnen hans fru skulle kunna vilja plåga honom med.
Nilla hade inte varit helt ärlig när hon sa att duellerna var hennes favorit tidigare, sanningen var den att hon mest bara ville se hur det gick för den mörke och mystiska kaldrländaren. Så hon var en av de som applåderade förtjust när det blev hans tur och följde med stora ögon duellen medan hon nervöst vred sina händer mot varandra. När han förkunnades vinnare brast hon ut i ett glatt leende och applåderade så det nästan gjorde ont i händerna.
Nilla reste sig för att gå närmare arenan för att gratulera honom men blev stoppad av sin mor.
“Vart ska du?” frågade Katarina barskt och med en misstänksam blick ned mot Arlin.
“Ehm… jag tänkte gratulera herr Arlin för vinsten..” stammade hon fram lite snopet.
“Det ska du inte unga dam” väste Katarina och Nilla slog besviket ned blicken.Lucas ruttnade på sin frus maktfullkomlighet och lutade sig tillbaka med en suck.
“Jo, det ska hon visst, låt flickan vara” Lucas gav sin fru en kort blick och såg sedan leende till sin dotter som sken upp igen. “Så, ge dig iväg”Nilla skyndade ned för läktaren för att komma närmare arenan. Eller ja, skyndade med en adelkvinnas värdighet, alltså inte för snabbt.
“Herr Arlin” log hon då hon kommit tillräckligt nära “Gratulerar till vinsten, ni slogs mycket tappert” Nilla såg från Arlin och sedan till prinsessan och neg värdigt mot den lilla kungligheten. -
Arlin blev något förvånad då Nilla tagit sig till dem och tilltalade honom, men han kände en värme inom sig över att se henne där och gratulera honom. Även om tankarna kring Nilla först och främst hade handlat om hennes far och den beryktade armé han kontrollerade, så hade han ändå funnit att hon hade ett behagligt temperament – åtminstone det lilla han sett av det.
‘Tack, min dam.’ sa han och böjde huvudet artigt.
‘Jag gissar att nästa strid kommer bli betydligt svårare.’ sa han diplomatiskt. Han blev lite osäker i stunden och funderade på vad han skulle säga, eller ens kunde säga.
‘Kanske… Vi kan ta en promenad tillsammans?’ föreslog han.
‘Sen, då allt detta är över, så klart.’ sa han och gjorde en gest över arenan. -
“Jag är säker på att du kommer klara det galant” Nilla log varmt åt hans ödmjukhet. Hans fråga tog henne på sängen och hon kände hur det hettade till om kinderna. Hon kände sig nästan lika nervös som hon gjort under själva duellen men dröjde inte alls länge att svara.
“Gärna, jag ser fram emot det” orden kom lätt, för hon menade det och log. Så blev hon lite osäker igen, vad mer skulle hon säga? Vad borde man säga? Nästan av reflex såg hon upp mot läktaren ungefär där hennes familj satt, men vände snart tillbaka blicken till Arlin med ett brett leende.
“Lycka till i kommande dueller” hon neg med leendet kvar på läpparna, så neg hon åter till prinsessan innan hon gick tillbaka mot läktaren med förväntansfulla fjärilar i magen. -
Arlin märkte inte av att han hållit andan medan han väntade på hennes svar, förrän hon vände sig om för att gå tillbaka till sin familj. Ett litet dumt leende dök upp på hans läppar efter det, och han satte sig ned bredvid Tirrin igen för att se på duellerna som utspelade sig där nere. Även om han borde koncentrera sig och notera motståndarnas taktiker hade han lite svårt att koncentrera sig på det just då.
‘Vinga, tänker du stanna här i Kaelred?’ undrade Kael till sist efter att de suttit tysta en god stund och duellerna där nere började bli tråkiga.
‘Eller tänker du ut och äventyra vidare med Lucas?’ frågade han, och såg på henne lite mer allvarligt än innan.
‘Far är i dåligt skick, Vinga, och… du borde tala med honom. Jag tror han önskar att han inte varit så hård mot dig.’ -
Nilla gav en sista blick över axeln mot Arlin innan hon med varma kinder och ett glatt leende kom tillbaka till sin familj. Lucas noterade den förnöjda sucken då hon satte sig ned vilket fick honom att skratta. Han la armen om sin dotter och drog henne till sig.
“Far..! Akta min klänning!” utbrast hon lite förfärat då Lucas fortfarande hade smuts och blod kvar på sin rustning. Det fick bara Lucas att skratta mer och se mot sin fru.Katarina såg kallt på honom vilket fick Lucas att släppa sin dotter och lägga armen om Katarina istället.
“Va inte så bitter nu. Låt flickan få vara ung och dum” sa han lågt till henne.
“Lucas snälla… om jag så måste tvinga kungen till det, så ska hon gifta sig med Kael” väste Katarina tillbaka. Lucas orkade inte höra på det där så la dövörat till och bara skrattade. -
Vid hans ord frös Vinga till. Det var därför som far inte var med vid eldens dag. Inte för att det egentligen var allt för överraskande, han var en äldre man. Lite oroligt och nervöst drog hon handen genom sitt hår.
“Jag kan inte träffa honom Kael. Du vet vad han sa till mig och gjorde mot mig senast vi sågs.” viskade hon tillbaka och det kändes som om hon var instängd och fick svårt att andas. Hon drog en hand nervöst genom sitt hår och reste sig hastigt upp för att nästan springa bort ifrån läktaren. När hon kommit en bit ifrån lutade hon sig mot en pelare och tog sig för pannan. Andas.
-
‘Jag vet vad han sa!’ svarade Kael lite hetsigt, och slog handen i armstödet. Han kom på sig själv med att ha höjt rösten, och såg hur Vinga halvt rusade därifrån. Han suckade djupt och följde efter henne, för att luta sig mot räcket bredvid henne.
‘Det där, det spelar ingen roll längre.’ kommenterade han, lugnare, men med vikt i orden.
‘Det finns en orsak till varför han inte är med oss idag, och varför han inte var med oss igår.’ sa han menande, och såg på henne.
‘Om ni inte avslutar denna fejd, kommer du ångra det, och han kommer dö olycklig.’ påpekade Kael, och la en hand på hennes arm.Samtidigt utspelade sig duellerna, och Arlin var duktig nog att komma till semifinalen. Där tog dock hans skicklighet och tur slut då han mötte en betydligt mer skicklig motståndare än han själv, men på de applåder och hejarop han fick var det tydligt att han vunnit en hel del stöd från delar av publiken denna dag för en bra show och något lite exotiskt med hans stridsstil. Då vinnaren utsågs med prispengarna hade himlen förvandlats till en behaglig rosa färg, men än fanns det några timmar kvar av kvällens behagliga ljus. Hans blick sökte sig efter Nilla, och han tog sig upp i hennes riktning där han visste att hon var.
‘Lady Nilla, får jag tala med dig en stund?’ undrade han, innan Lucas och hans familj skulle ta dem vidare till den öppna festen som skulle hållas på gatorna denna kväll med stående bord där man kunde gå omkring som på en matmarknad och njuta av allt Kaelred hade att erbjuda, en mer folklig fest.
‘Jag måste tvätta av mig och byta kläder, men vi kanske kan mötas vid Kung Draegons staty om en timme?’ undrade han, förhoppningsfullt. -
Nilla följde duellerna med intresse och lärde sig dessutom snart reglerna. Hon kunde dock inte låta bli att känna sig besviken att Arlin inte vunnit och lutade sig mot sin far med en låg viskning.
“Far, vad.. eller alltså jag är nyfiken du som kan, men vad gjorde att herr Arlin inte vann sin sista duell?” Lucas log roat då han vände blicken till sin dotter, tuggande på ett äpple han lyckats köpa av de handlare som med jämna mellanrum passerade läktarna.
“Erfarenhet, lite otur. Duellerna är svårare än de ser ut. Det är mycket teknik, du förstår…” Lucas började förklara hur det fungerade, om olika tekniker men Nilla slutade lyssna, hon förstod knappt hälften av vad han pratade om egentligen.Åskådarna hade börjat röra sig bortåt och lilla familjen J’lothain hade också rest sig då, till Nillas stora förtjusning, hon fick syn på Arlin som kom fram till dem. Hon var mycket mer förberedd denna gång så hennes kinder blev bara aningen mörkare och hon neg elegant med sitt varma leende.
“Självklart herr Arlin” hon klev lite åt sidan men hennes familj hade ju stannat upp, Lucas med ett roat flin, Alma sådär flickigt fnittrig och hennes mor… hennes mor var nog rasande men log ändå artigt. Hon blev alldeles varm i magen vid hans fråga och log nog mer glatt än vad sedan tillät. Plötsligt kände hon sig nervös, vad svarade man ens?
“Det låter utmärkt. Vi ses där om en timme” hon neg igen men dröjde kvar ett ögonblick extra innan hon vände sig tillbaka mot sin familj. -
Den forna prinsessan ryckte till när hon hörde Kaels röst och att han lade sin hand på hennes arm. Hon hade trott sig vara ensam, hon vände blicken upp mot honom. Som ett skyggt djur eller någon med rädsla hade hon stora ögon.
“Jag… jag vet inte…” viskade hon och greppade tag i hans hand.
“Men jag kan försöka…” fortsatte hon sedan och harklade sig, tyckte inte riktigt om alla blickar som hade riktats mot dem.
-
En timme senare hade Arlin hunnit tvätta sig och byta om till något mer vardagligt. En mörkgrå tunika med hans släktvapen broderat på bröstet, passande mörka byxor och stövlar. Lite extra finess hade han lagt på att trimma skäggstubben, innan han rörde sig mot den gamla konungens staty där de skulle ses. På statyn var så klart Draegon ingen gamling utan snarare i sina praktdagar, som en ståtlig och beslutsam ledare. Lite nervös kände han sig då han var på väg dit, och hoppades att han inte skulle göra bort sig denna kväll, och snart närmade han sig statyn för att söka efter Nilla med blicken.
Kael nickade och såg henne i ögonen.
‘Han är inte arg längre, Vinga.’ sa Kael något mildare.
‘Gör det, vad du än beslutar att göra sen.’ -
Hennes brors ord var inte allt för tröstande. För hon trodde inte helt på dem. Hon kramade om sin bror, för att tacka, för att sedan ta sig en promenad. Till slut hade hon bestämt sig för att möta sin far. Vakterna hade annonserat till hennes far att hon hade kommit och hon klev in i rummet. Än så länge satt han upp, vid fönstret men han såg inte lika stark ut som vanligt.
Nervöst strök hon undan ett par hårstrån och harklade sig innan hon gick fram till honom.
“Far”
-
Draegon låg i sängen i sitt rum, och även om man hade lagt fram blommor och annat som doftade härligt var det tydligt att den man som låg där i sängen var en skugga av sitt forna jag. Då de senast mötts hade han varit stark och beslutsam, och nu var han magrare än någonsin förr. Den gamle konungen vände sin blick mot Vinga, och förstod först inte riktigt vad han såg.
‘Vinga, är det verkligen du?’ undrade han, med en svag röst. Han hår hade antagit en mer vit nyans än den gråa han haft då hon gav sig av från Kaelred. -
Nilla var ytterst tacksam att hennes far var med dem på väg tillbaka till slotten, för hon kunde känna sin mors motvilja i att hon skulle träffa kaldrlänningen, så han blev som ett filter mellan dem. Varför hennes mor var så motvillig förstod inte Nilla, men hon kunde nog ana det. Väl tillbaka i sitt och Almas rum blev det en väldig fart och Nilla kände hur paniken vällde upp inom henne. Vad skulle hon ha på sig? Skulle hon hinna sätta upp håret igen? Skulle det vara kallt? Borde hon ha med sig en sjal? Besegrad av sin egna panik så la hon sig raklång ned på sängen bland klänningarna hon spridit ut där.
Räddningen kom i hennes lillasyster som med lugnande ord kunde vara rationell och välja ut en ganska enkel, mörkgrön klänning med ljusare detaljer i alviskt snitt. Det var på modet nu. Ärmarna var längre och öppna, så den svala kvällen skulle inte bli ett problem. Så det var med den som Nilla begav sig mot statyn. Till hennes lättnad var fortfarande far vid hennes mors sida, de andra tre skulle ut på stan för att ta del av den gatufest som redan börjat. Hon undgick kommentarer från sin mor, men kunde nog se den ogillande blicken hon gav henne.
Hon insåg lättat att hon var i tid till statyn men den lilla stund hon fick vänta gjorde henne lite nervös och hon blev tvungen att hålla händerna om varandra för att inte skaka. Den gråblå blicken sökte bland de som passerade och såg fick hon syn på Arlin. Med ett leende mötte hon honom och neg.
“God kväll” hon lät blicken svepa över honom kort “Ni är väldigt stilig ikväll” -
Den svaga rösten var som ett knivhugg. Var det verkligen hennes starka far som låg så… besegrad där? Hon rynkade på sina ögonbryn. Inte helt säker på om hon skulle ta sig fram till honom. Men till slut svalde hon och drog ett stärkande djupare andetag för att sätta sig på huk vid sängen. Försiktigt lade hon en hand på hans arm.
“Ja far, det är jag.” sa hon till slut i en utandning
-
Arlin kände sig lättad över att hon var på plats och att hon inte hade blivit förhindrad eller ännu värre, valt att inte dyka upp. Hennes komplimang förvånade honom, då de han stött på i Kaelred sällan sa vad de tyckte så klart och tydligt. Oftast kändes det som om de snarare vävde komplimanger och onda ord i flera lager så man inte visste vad exakt de menade. Han kunde inte riktigt dölja sin förvåning över hennes ord, men böjde huvudet artigt.
‘Tack så mycket…’ sa han, att hon var fin var ju så klart inget någon behövde säga högt, men han kom på att det vore oartigt att inte säga något.
‘Ni ser väldigt fin ut själv, lady Nilla.’ sa han med ett leende, lite generat.
‘Jag hoppas ni inte behövde vänta länge. Ska vi gå och se lite på allt som bjuds? Åtminstone jag är väldigt hungrig efter dagens händelser.’ sa han, och höll fram en arm åt henne.Draegon satte sig upp något mer tillrätta då Vinga kom fram till honom, och man kunde ana ett leende där på hans mun och en liten glimt i ögonen.
‘Jag trodde aldrig jag skulle se dig igen…’ sa han, och sträckte fram en hand för att stryka hennes hår.
‘Du har förändrats.’ -
Nilla kände hur det kinderna blev varma igen och kunde inte hålla tillbaka leendet när hon fick fram ett enkelt “Tack”. Ett litet och ganska nervöst skratt lämnade henne.
“Åh nej då, jag kom precis” hon la sin arm kring hans för att låta honom leda vägen. Hon hade ju inte varit särskilt mycket i staden alls.
“En bit mat låter bra, jag har hört mycket gott om köken här i Kaelred” fortsatte hon med ett leende och kände att det var skönt att prata, det dämpade hennes nervositet och rodnaden på kinderna. “Och jag kan tänka mig! Ni stred mycket bra idag. Lärde du dig att strida så i Kaldrland? … Hur länge har du varit i Kaelred förresten?”
You must be logged in to reply to this topic.