- This topic has 354 replies, 4 voices, and was last updated 4 år, 3 månader sedan by
.
-
Arlin kände sig lite lättad då de började gå och hon tog till orda istället för att vara tyst som vissa flickor var. Hennes beröm gjorde honom något generad, en del Kaldrländare var rätt anspråkslösa medan andra var väldigt ofiltrerade med sina bragder. Han hörde till den försiktigare sorten.
‘Det jag upplevt här har varit bra, men denna kväll brukar vara speciell.’ påpekade han där de gick längs med de behagliga gatorna som alla hade röda lyktor som gav ett behagligt mjukt skimmer över staden.
‘Tack, lady Nilla… Jag fick lära mig med mina vapenbröder och min far, innan jag skickades hit för två år sedan.’ förklarade han.
‘Och du och din familj? Har ni alltid varit här?’ -
Nilla såg med hänförd förundran över gatan som var fylld med lyktor och glada, festsugna människor.
“Jag har aldrig firat Eldens Dag här i staden tidigare” kommenterade hon förväntansfullt och vände sedan blicken till Arlin då de gick. Hon nickade lätt för att visa att hon lyssnade.
“Du får berätta mer om dina vapenbröder och far någon gång” sa hon uppmuntrande och såg ned längst gatan. Husen kantades av små handelsstånd och utanför caféer och tavernor hade man ställt ut bord för att kunna ta emot fler gäster. Ett lågt hummande lämnade henne då hon funderade kort på hans fråga.“Jo, när jag var liten bodde vi fortfarande på släktgodset, när far var i Karm. Efter det så har vi alltid bott på vår gård. Den ligger söder om floden, en dagsritt bort ungefär.” hon vände kort blicken till Arlin och log. “Vår släkt sägs ha funnits här innan Kaelred grundades. Att det var alver som svor sig trogna till de karmanska familjer som bosatte sig här, och vid nått tillfälle adlades.” hon ryckte lite lätt på axlarna, som om hon inte var riktigt säker.
“Men jag vet inte hur mycket sanning det är i det. Min farfar gillar att dra rövarhistorier” hon skrattade till av minnet men sansade sig snabbt. Hon ville ju inte tråka ut honom med sina historier.
“Så hur länge ska du vara i Kaelred? Hur kom det sig, om jag får fråga, att din far och kungen gjorde denna… överenskommelse?” hon var lite osäker på exakt vad man skulle kalla det. -
Som om hon var en liten flicka igen strök hennes far hennes hår. Hon kunde inte rå för att le lite sorgset över det hela. Sedan skrockade hon åt hans ord och höjde ögonbrynet.
“Vad tror du far, det har varit långa år med mycket död… våld och äventyr.” sa hon simpelt och lutade sig fram för att ge honom en öm kyss på hans panna.
-
‘Ironiskt då att jag firat det här innan dig.’ sa han med ett roat leende och såg på alla människor som pratade och skrattade, musiken som spelades här och där gav en munter stämning och alla olika dofter omkring dem fick hans mage att kurra lite. Men Arlin vände sin blick uppmärksamt till Nilla då hon berättade om hennes uppväxt, och då hon nämnde rövarhistorierna skrattade han lite.
‘Det med rövarhistorier kan jag känna igen från min egna familj, och mitt folk.’ fick han erkänna, och funderade lite hur han skulle formulera sig på hennes fråga.‘Mitt folk har under kung Audgisil ägnat mer tid åt att bilda handelsrelationer, snarare än krig som förr. Innan kung Audgisil tog makten var det vanligt att Kaldrländare plundrade för att få rikedomar, snarare än att försöka göra det fredlig väg.’ han var inte speciellt stolt över det, men samtidigt var man ju tvungen att vara ärlig.
‘Min far såg värde i att försöka bilda en relation med Kaelred, trots allt har vi… drakar gemensamt.’ sa han och skrattade lite åt det, för det var egentligen bara så enkelt.
‘Så jag skickades hit, för att lära mig språket och kulturen, så att jag en dag kan fungera som en länk mellan Kaelred och Kaldrland.’ han kände sig lite generad över vad han skulle säga till näst.
‘Och jag antar att jag stannar så länge det behövs för att bilda en mer… permanent relation mellan våra folk.’ det var trots allt giftermål som var det ultimata målet. Och att kunna få militär hjälp härifrån, men det behövde han inte säga. Han vågade knappt se på henne just då.Draegon betraktade sin dotter och log ett trött leende över hennes kyss, men han verkade något mer livad än innan.
‘Har… det varit svårt?’ undrade han, och såg henne i ögonen medan han väntade på ett svar.
‘Jag önskar att jag inte hade skickat iväg dig…’ sa han, knappt mer än en viskning. -
Ett tag funderade på om hon skulle ljuga för sin far, nästan som i en reflex som när hon gjort något dumt när hon var liten. Sedan suckade hon och rätade på sig något vid hans sida.
“Ja, det har det varit far. Svåra tider, men också härliga.” svarade hon och berättade kort om sina äventyr medan hon sedan skrattade – inte bittert utan tyckte hela situationen var ironisk.
“Och nu är jag i kontrakt med Lucas J’Lothains som soldat.”
-
Draegons ögon hårdnade något vid namnet Lucas J’lothain.
‘Den… äventyraren?’ frågade han, och det var ett snällt ord för att komma från Draegon gällande den typen av arbete som Lucas höll på med.
‘Är det… verkligen något som du vill associera dig själv med, Vinga?’ undrade han. -
Vingas ögon smalnade något och hon såg på sin far.
“Den typen av arbete är det jag har sysslat med i dessa år. Du kastade ut mig, vanhedrade mig. Om du minns, far” sa Vinga och det sista ordet väste hon nästan fram som om det var en förolämpning.
-
Draegon såg på henne med en skarp blick i ögonen.
‘Vad du och jag än gjorde behöver du inte associera dig med… sådana hederslösa män.’ sa han bistert.
‘Du är en Gérin, en drake, och har bättre moral än att tjäna ett pack rövare!’ sa han ilsket och satte sig upp, men ansträngningen fick honom att hosta våldsamt. -
“Inte? Skulle det vara bättre om jag var en hora far?” frågade hon, bittert och hennes blick var allvarlig. Som om hans ord sårade henne och för att vara ärlig, vad trodde han att hon skulle göra? Han hade tagit bort hennes namn och titel en gång.
Hostningarna gjorde henne lite orolig och fick henne att söka efter något att hjälpa honom. Hon fann ett glas vatten och sträckte fram det till honom.
-
Efter att Draegon fått kontroll på sin egen hosta såg han på Vinga och skakade på huvudet. Hans röst var svag och hans andetag tunga, och en djup suck lämnade hans läppar.
‘Måste vi bråka… Vinga?’ frågade han, trött på hur hon alltid vände alla ord till det extrema.
‘Du vet… Mer än väl att jag aldrig skulle se dig sjunka så lågt. Och likväl vet jag att du kan göra bättre, än att följa Lucas J’lothain utan att prostituera dig…’ sa han och hostade igen.
‘Du är en Gérin, du är mer… påhittig, mer skolad, mer tränad än så utan att behöva sjunka till moraliskt ifrågasatta metoder.’ sa han och viftade bort vad än för mothugg hon hade tänkt komma med. Han såg henne i ögonen och lutade sig framåt.
‘Jag vill att du ska göra… något gott i världen, med de unika… förmågor du har. Kan du säga… att det är det du gjort?’ undrade han. -
Nilla skrattade och nickade lite, det var en gnutta ironi i det hela. Hon kunde inte låta bli att le när han berättade att rövarhistorier var vanligt bland hans folk. Så kanske det var, de kanske var mer äventyrliga av sorten? Hon vände blicken från dekorationerna och människorna längst gatan för att se på Arlin då han berättade. När han nämnde drakar och skrattade till kunde hon inte låta bli att göra detsamma.
Däremot så förstod hon först inte vad han hade menat utan nickade bara med ett leende och var på väg för att säga något. Så förstod hon innebörden av hans ord. Hon sänkte blicken mot gatstenarna framför dem, osäker på vad hon skulle säga.
“Jag… jag antar ingen kommer undan sina föräldrars vilja” Nilla höjde blicken till Arlin med ett svagt leende. Hennes tankar gick till den del av sina föräldrars samtal hon hört tidigare under dagen vilket inte var bra för hennes humör. Så hon sköt undan de tankarna och fäste blicken på ett av matstånden vid gatans kant.
“Åh, det där ser gott ut! Kan vi inte testa det?” sa hon glatt och gjorde en liten gest mot matståndet. -
“Kan du säga att det är det som du har gjort?” frågade Vinga tillbaka och gjorde en gest mot honom för att skakade på huvudet så att hennes röda hår for över allt. Hon suckade irriterat och försökte att lugna sig. Det var ingen idé att argumentera med sin gamle far.
“Sluta vara så envis. Kan du inte bara släppa dina tankar om vad som är värdigt? Du vet ingenting om den riktiga världen, du har alltid haft pengar och en trygghet.”
-
Arlin var glad över att Nilla tog diskussionen vidare till mer säker mark, och trots allt var han väldigt hungrig.
‘Ja, det ser bra ut!’ svarade han, och beställde lite delikatesser åt dem båda som de fick ta på var sin tallrik och sedan gå omkring och äta med sina händer. Han ledde dem till ett av de många bänkar som hade placeras på gatorna, och satte sig ned med henne. Det var väldigt mysig stämning där med alla lyktor, alla pratande personer och musiken som spelades överallt.
‘Så, är du allvarlig med att du skulle vilja resa och uppleva äventyr?’ undrade han lite nyfiket, och tog en tugga av en liten kryddad köttbit.–
Draegon behövde inte tveka på hennes ord.
‘Ja, jag kan med gott samvete säga att jag gjort gott i mitt liv, Vinga.’ sa han strängt, och såg på henne med en blick som sa att det räckte med hennes trotsighet. Han hade säkrat deras gränser, han hade fått handeln att blomstrat, och han hade sett till att relationerna med alverna och Kaelred lyckades innan Tristian tog tronen, och det kunde hon inte neka i sin vildaste ilska. Han var nära att höja rösten, men fick igen en hostattack. En stund senare då han samlat sig talade han något tystare, hesare.
‘Kan du för en gångs skull… Bara tänka innan du öppnar munnen, min dotter? Drakens temperament är starkt i dig… Det är dags att du lär dig kontrollera det. Jag är din far, Vinga, och jag försöker be om ursäkt för hur allt utspelat sig… Kan du inte möta mig halvvägs?’ undrade han, och såg väldigt trött ut. -
Nilla hade precis tagit en bit vid hans fråga och fnittrade till lite och höll handen över munnen medan hon tuggade klart. En lätt rodnad syntes på hennes kinder och hon nickade.
“Till min mors fasa” hon skrattade lite och såg ut över gatan och alla de människor som passerade. “Hon tycker inte det passar sig och säger åt mig att sluta tro att livet är som i sagorna” Nilla såg tillbaka till Arlin med ett leende.
“Det är ju klart jag förstår det… men ändå, varför kan jag inte få göra det?”Henne blick vändes åter mot gatan och blev lite sådär fjärran, som om hennes tankar var någon annanstans.
“Förutom Älvskogen så har jag bara varit i Mahadwen. Far tog med mig för några år sedan då han skulle köpa några hästar. Det är nog det roligaste jag har gjort, fast det regnade exakt hela resan” hon skrattade till och plockade upp en matbit. -
Arlin skrattade över hur hon förklarade det så lättsamt, och betraktade henne. Där i det behagliga ljuset var hon riktigt vacker, och han kom på sig själv över att ha stirrat lite så han vände blicken något generat.
‘Sagor är det inget fel på. Jag kan sakna hur vi samlas och berättar berättelser tillsammans över eldstäderna i Kaldrland. Berättelser om gudarna, deras misstag och äventyr. Och så klart även våra egna äventyr.’ han tog en till tugga och åt den i tystnad, innan han vände blicken mot henne igen.
‘Livet är mycket enklare och bekvämare här. Ni har allt. Varmvatten ur rör i badrummen!’ han skrattade och skakade på huvudet.
‘Tror inte du att du skulle sakna ert liv här?’ -
Nilla fnittrade med handen framför munnen då hon tuggade på den lilla delikatessen.
“Det låter ju helt fantastiskt!” hon log med huvudet lite på sned och stoppade en oliv i munnen. Vid hans fråga hummade hon lågt och såg längst gatan.
“Jo, det gör skulle jag nog göra. Och mina systrar såklart” sa hon eftertänksamt innan hon skrattade till och såg på honom igen. “Men det är väl lite tjusningen med resor och äventyr? Att komma tillbaka hem sen” hon log varmt.
“Tänker du ofta på din familj och vänner? Och saknar dem och så?” frågan var lite försiktig, hon ville ju inte vara för personlig. Det var ju inte enligt seden. -
Arlin kunde inte riktigt argumentera med det.
‘Du har nog rätt. Då jag växte upp i Kaldrland var det mycket jag hatade med det… Min fars press, framförallt, men nu då jag tänker på det känns det som om alla de bitar som irriterade mig är glömda.’ förklarade han och såg på henne.
‘Nu tror jag att jag skulle vara rätt glad över att återvända, då jag sett och upplevt något annat.’ han log och åt upp det sista på sin tallrik.
‘Något att dricka?’ föreslog han, och beställde varsin dryck åt dem. Lite vin åt henne, och han själv tog ett stop öl.
‘Kanske du skulle vilja komma till Kaldrland någon dag?’ frågade han, och nästan rusade fram orden, innan han ångrade sig. -
Nilla log varmt åt hans ord, hon kunde förstå det på något sätt. Att man skulle glömma det där som man kanske störde sig på. Det kändes så… logiskt på ett ologiskt sätt.
“Åh, ja tack!” hon tog emot vinet som han köpte och luktade lite lätt på det. Det var inte ofta som hon drack vin, även om hennes mor gillade det så hade hon själv aldrig riktigt fastnat för smaken. Men såhär vid festligheter var det ju självklart att man skulle dricka lite. Hans fråga fick henne att skina upp i ett leende och hon skrattade till lite.
“Det hade ju varit helt magiskt…!” hon smuttade lite på vinet och såg lite fjärran upp mot lyktorna som sken i rött över dem. “Av det lilla jag vet så verkar ju Kaldrland verkligen vara en plats där sagor och äventyr har sin början” hon fnittrade lite och trots de överdrivna orden så menade hon ändå det hon sa.
“Kan du inte berätta någon historia från Kaldrland?” -
Arlin blev nästan förvånad över hur glad hon blev, samtidigt kunde han känna att hennes leende smittade av sig, och han skrattade ett lite lättsamt skratt.
‘En berättelse?’ hummade han lite muntert, och tänkte efter. Det fanns så många berättelser att det var svårt att berätta.
‘Nå, låt mig berätta en av gudarnas berättelser.’ sa han till sist, trots allt var det en klassiker som var lätt att komma ihåg, och som hon troligen skulle uppskatta.
‘Har du hört om Loke och Tor?’ frågade han med en road glimt.
‘Tor är åskans gud, och han har en mäktig hammare vid namn Mjölner… Han använder den för att frammana åskväder, men framför allt för att slå ihjäl troll som ständigt skapar oreda och otyg i världarna.’ förklarade han.
‘Men en dag vaknade han och fann att hans prisade hammare var borta, stulen!’ Så fortsatte Arlin att berätta om hur hammaren blivit stulen av jätten Trym, som endast skulle ge den i utbyte mot Frejas hand – den vackra kärleksgudinnan. Han berättade om hur Tor istället klädde ut sig till Freja, och Loke till tärna, och hur de lurade jätten Trym på bröllopsdagen.‘Trym påpekade att han aldrig sett en kvinna äta så! Trots allt är Tor känd för att äta mängder av mat, och bröllopsmåltiden var festlig. Vid middagen åt Tor ensam en oxe och åtta laxar och svepte till det tre tunnor öl. Jätten hade aldrig sett en kvinna som kunde äta så! Men brudtärnan, alltså Loke, förklarade att Freja inte klarat att äta på åtta dagar eftersom hon längtat så efter sin framtida make. Då lutade sig jätten mot Tor som han trodde var Freja för att kyssa henne, men ryggade snabbt tillbaka och frågade tärnan varför brudens ögon tycktes brinna så förfärligt? Tärnan, alltså Loke, förklarade att det var för att Freja inte fått någon sömn på åtta nätter eftersom hon längtat så efter sin framtida make. Trym blev lycklig av att höra dessa ord och förberedde sig för vigseln.’
Arlin skrattade lite åt det hela, och drack en klunk av sin öl.
‘Så Tor bad att brudagåvan – Mjölner – skulle bäras in. Och när hammaren åter var i Tors hand använde han den för att döda Trym och resten av jättarna som befann sig på bröllopsfesten!’ och åt detta skrattade Arlin igen, ett muntert skratt. Detta var knappast en saga som skulle uppskattas i Kaelred lika mycket som i Kaldrland dock, men han såg ivrigt på Nilla för att se hennes reaktion. -
Nilla lyssnade med tindrande ögon på historien medan hon smuttade lite på vinet. ibland gav hon från sig ett litet häpet “oj!” eller hänfört “åh” och ibland fnittrade hon till förtjust över historiens lite mer finurliga element. När Arlin var klar med berättelsen klappade hon händerna lite lätt och skrattade varmt.
Kvällen fortskred med småprat och berättelser då de gick genom den utsmyckade gatorna. Det var minst sagt en magisk kväll och Nilla kunde inte komma ihåg sist då hon haft det så trevligt. Men alla goda ting har sitt slut och Nilla tyckte nog den tog slut lite väl fort då de skildes åt tillbaka i slottet.
Nästa morgon grydde och dagen såg ut att kunna bli lika fin som tidigare dagar, även om regnmoln hotade ute till havs. Det var sista dagen för tornerspelen och man kunde riktigt ta på stämningen som låg över staden. Det var dagen för dusterna, och då tornerspelets vinnare skulle koras. En dag som alla såg fram emot.
You must be logged in to reply to this topic.