Lite skeptiskt såg Tussie först mot kvinnan som talade och sedan mot Faegrim. Osäker på om det verkligen var sanning, men lite smickrande var det nog. Trots att det kändes lite för bra. Hennes svans rörde sig långsamt vid fåtöljens kant, som om hon var lite missnöjd ändå.  Sedan höjde hon lätt på ögonbrynet och såg mot kvinnan som talade så fort så att nästan orden rann ur henne. Förvirrat skakade hon på huvudet.

“Så komplicerat.” fnös hon och korsade sina armar på nytt där och ryckte bort en blomma ifrån hennes hud som tycktes nästan ha vissnat något och kastade ner den på golvet.
“Och vad fanns det att sakna då? Var du ute i världen på samma vis?” sa hon med ett höjt ögonbryn.

Faegrim rensade halsen och rörde på sig så täcket hasade något. Han hade hört mycket under sina resor, men sällan något som fick honom att skruva så på sig som när Kathryn började tala om sakande kroppsdelar och vad man kunde sakna eller inte sakna. Han visste inte vart han skulle fästa blicken, på hennes rodnande kinder eller på takbjälkarna ovanför. Helst tittade han väl på Tussie, och gjorde då även så.

“Jaa… det där är väl kanske inget jag ska ge mig in i att bedöma… Jag kan inte direkt säga att jag har erfarenheten av det…” muttrade han till sist, med en min som om han just bränt tungan på för varm soppa.
“Men, eh… saknad är väl som skoskav. Man märker det mest när man går. Och ibland upptäcker man att man gått ett helt stycke utan att känna efter. Men till sist börjar skorna bli bekväma och då saknar man inte det. Så, kanske du börjat vänja dig?”

Han kastade en blick på Tussie vid sin sida, och fann sig nästan lite stum. Hon lät så klok, så vuxen i sina ord, mer än han själv någonsin kunnat låta. Han drog täcket tätare kring dem och log lite generat.
“Du talar som en vis kvinna, Tussie.”

Sedan såg han på Kathryn igen, med en mjukare blick.
“Så, kanske du inte behöver denna trollkarls bot egentligen? Men, jag vet inte, ja eller nej, så är det bara du själv som kan veta.”

“Faegrim… Du talar inte så mycket strunt heller” fnös Tussie roat som om hon inte riktigt höll med om att hon var en vis kvinna och snärtade till honom något med sin svans för att få honom att hålla sin uppmärksamhet på Kathryn där framför dem. Det var inget lätt fall förstås.

“Och nu söker du svaren hos två personer som inte vet vem den forna var. Varför? Tror du vi har bättre svar än vad du har?” frågade hon med höjt ögonbryn för att sedan skaka på huvudet åt dumheterna för att med sin svans greppa tag i sin välfyllda väska som tycktes vara större än den såg ut när hon sträckte sig ner och drog fram ett litet knyte.

För ett litet tag granskade hon det, som om hon inte var säker på om det var rätt att göra. För att sucka lite lätt, öppna upp det och hålla fram det mot kvinnan.

“Ibland kan det behövas medel för att släppa sina egna murar man byggt, eller kasta sig själv in i det okända. Testa lite grann av det här och försök finn svaren hos dig.”

Faegrim såg med höjda ögonbryn på hur Tussie lät stoftet dansa framför ansiktet. Han mindes väl första gången han själv blivit bjuden, hur han hostat som en gammal smed och trott sig se drakar i takbjälkarna, tills Tussie skrattat åt honom och visat hur man skulle andas. Ett litet skratt smög sig fram nu vid minnet.

“Ja, se där, inte farligare än att smaka på en ny krydda, eller en ny dryck.” sade han, och nickade mot pulvret. “Men ta lagom, annars tror du snart att mattan på golvet vill dansa med dig.”

Han lutade sig tillbaka och kliade sig eftertänksamt i nacken, blicken vandrade mellan Kathryn och Tussie.
“Kanske blir Finn arg, kanske inte, eller så har han burit på det länge.” fortsatte han mjukare. “Men god vänskap går alltid att reparera. Det är som med skor som blir nötta, men man kan lappa dem, och ibland blir de till och med skönare att gå i efteråt. Det är okej att vara arg, men också modigt att be om ursäkt.”

Uppmuntrande tillade med en axelryckning.
“Om han är din vän, då kommer han lyssna på dig. Säkert är han lika rådvill som du. Jag tror det är ett samtal ni ska ha ensamma, oavsett. Men om det blir för hett vet du var vi finns.”

“Var din far eller mor skomakare på sättet du som du talar om skoskav?” fnös Tussie roat åt Faegrim, samtidigt som hon insåg att de inte hade talat om något sådant förut tillsammans och log lite ursäktande. Innan hon lät blicken vandra mot gästen som nu var i sängen istället. Ifall det var en bra utveckling – det var hon ite säker på.

“Han har en silvertunga, eller så har han gett värden skoskav – vem kan riktigt säga vad som är sanningen?”

Faegrim skrattade ännu åt Kathryns vingliga steg då hon försvann, och när dörren slog igen efter henne satt han kvar och skakade på huvudet, nästan som en farbror som ojade sig över ungdomars dumheter. Fast han nu inte direkt såg ut som en gammal farbror, även om han på något märkligt vis fått axlat en vuxen roll med dessa ungdomar. Då de varensamma tog han sig tiden att faktiskt beundra Tussie som så oförväntat dykt upp. En överraskning, men en trevlig sådan.

Han sneglade på Tussie som krupit närmare, kände hennes värme och svansen som alltid hittade ett sätt att slingra sig runt honom.
“Låsa dörren?” upprepade han med ett flin. “Gammal vana, vi låser aldrig dörrarna i Brinke. Jag är väl för godtrogen.” sa han och tillät sina pirriga fingrar slingra sig runt henne i en omfamning. Han lutade huvudet tillbaka och drog ett djupt andetag, som om allt var väl i världen nu då han var med henne.
“Hur har… du haft det?” frågade han.

Finn ryckte till något över att någon rörde honom och sa hans namn. När han såg att det var Kathlyn rynkade han något på de buskiga ögonbrynen för att se på hur hon förjävels försökte att få upp honom.

“Är du full?” fnös han roat, för att skakade lätt på huvudet över hur hon fnittrade och hennes kommentar om sängen. Det kändes lite som att… göra intrång på något sätt.

“Nej, nej… klart jag sover i fåtöljen. Kvinnor och män ska ju inte dela säng förrän de är, nå du vet, gifta eller något!” sa han och drog sin hand loss för att betrakta sin vän.

“Men skit i det nu, du har ju väckt mig nu ändå. Vad i helvete har du tagit?”

–

“Du är inte i Brinke nu, Faegrim.” hummade Tussie, lite varnandes för att luta sig in i hans omfamning och lät sin egna darrande fingrar hålla om honom. En nöjd suck undslapp henne då hon drog in hans doft och närhet. Det hade varit många år sedan och ändå var det som om ingen tid hade passerat.

“Samma gamla vanliga, handel och så… förmodligen inte lika mycket äventyr som du. Hm?” svarade Tussie lite frågandes som om hon ville höra hans nya äventyr.