Faegrim suckade lätt över hennes påpekande, som om han nog visste det men inte helt ville erkänna att världen var en mörk plats. Men med Tussie i sina armar kände han heller inte att världen var en så mörk plats.
“Det gamla vanliga? Det låter som äventyr tycker jag, och du är här, det är väl också äventyr?” frågade han och skrattade lite för att fundera på vad han gjort.
“Jag har försökt upptäcka världen.” erkände han. “Jag kom inte så långt men, en bit i alla fall.” sa han och höll henne nära sig, som om han var rädd att hon skulle försvinna igen.