Faegrim suckade lätt över hennes påpekande, som om han nog visste det men inte helt ville erkänna att världen var en mörk plats. Men med Tussie i sina armar kände han heller inte att världen var en så mörk plats.
“Det gamla vanliga? Det låter som äventyr tycker jag, och du är här, det är väl också äventyr?” frågade han och skrattade lite för att fundera på vad han gjort.
“Jag har försökt upptäcka världen.” erkände han. “Jag kom inte så långt men, en bit i alla fall.” sa han och höll henne nära sig, som om han var rädd att hon skulle försvinna igen.

Förvirrat såg Finn upp på Kathryn, sen när tog han… nå hon sådant? Lite skeptiskt rynkade han på ögonbrynen och skakade på huvudet åt allt. Var det inte en dröm? Han nypte sig lite grann men gav ifrån ett smärtsamt läte och grimaserade. Så, det var inte en dröm alltså.

“Eh… men det är ju sent? Ska vi verkligen… öh störa?” frågade Finn men lät sig dras med något av henne även om han verkade lite nervös över tanekn.
“Och… är inte troll farliga? Du vet, sitter under broar och skräms?”

–

Tussie gav ifrån sig ett litet pip när han höll henne så nära.
“Försöker du klämma ur luften av mig?” frågade hon med ett litet fnitter för att kyssa hans kind.
“Vad för äventyr? Hur långt kom du?”

Faegrim såg lite ställd ut över Tussies reaktion, och såg genast ångerfull över att ha sagt något olämpligt.
“Förlåt mig, jag menade inte att säga något… upprörande…?” ursäktade han i en fråga, då han inte riktigt visste vad relationen mellan henne och denna Bergakung var.
“Osynlig för de som är dåliga på att se i alla fall, jag tränar mig att röra mig osedd och ohörd, så jag kan klara alla faror i denna värld!” sa han stolt.
“Handel säger du? Det låter… intressant?” frågade han, som om han ville höra hennes sida. “Och… Fae?!” utbrast han, hans intresse uppenbart.

Tussie gjorde en gest framför sig som om det inte gjorde något, men orkade inte heller lägga någon större tanke på en sådan äckel nu. Hans reaktion kring Fae gjorde henne lite nyfiken och road på samma gång dock.
“Så klart jag sa Fae.” hummade hon men hann inte riktigt säga något mer innan dörren öppnades och hon såg på människorna där.

Finn harklade sig, lite obekväm där han drogs in utan att de ritkigt knackades på dörren. Han höjde lite lamt handen.
“Eh… hej, jag… Collin… jag menar… eh Kathryn..”

Faegrim såg från den ena till den andra, den blyge Finn som såg ut att vilja sjunka genom golvbrädorna, Kathryn som nästan sprudlade av nervös energi, och Tussie som betraktade dem med sitt roade trollska lugn. Han höjde sitt glas, log snett och försökte dämpa det tryckta ögonblicket med en gnutta munterhet.

“Se där! Nu har vi hela sällskapet samlat. Vinflaskan är öppnad, dörren står olåst och ingen har hunnit bli ovän än, det måste vara ett tecken på en god kväll.”

Han nickade mot Finn, fortfarande med det där småleendet som försökte vara både uppmuntrande och ofarligt.
“Du förstår Finn, alla troll är inte av den sort som sitter under broar och kastar sten på resande och begär tullavgifter. En del dricker vin och pratar handel och goda minnen, precis som folk. Tussie här tillhör den bättre sorten, som ha smak och stil.”

Sedan lutade han sig tillbaka i sängen, sträckte på benen och tillade med ett lekfullt tonfall.
“Så, låt oss inte skrämma upp varandra mer i natt. Jag tänker skåla för alla som råkat snubbla in i mitt rum utan att mena det, och för att vi alla fortfarande andas. Det är mer än vad jag brukar kunna säga efter en lång dag. Och du Finn, ser ut att behöva en liten sup så du slappnar av.”

Han höjde glaset och blinkade först åt Tussie, sedan åt de två ungdomarna.
“För nya vänner och gamla återseenden. Och för att golvet fortfarande ligger kvar där det ska. Och för vårt äventyr. Kanske du ska bli en permanent del i vårt sällskap, Tussie?”

Lite förvirrat över allt som kastades på Finn var han nog och han kliade sig något förbryllat i håret så det rufsades till. Troll som inte begärde tull, en brink som nästan kändes större än vad han sett andra – eller kanske det bara var hur han talade? Inte minst vad hans vän talade om. Inte visste om syfte? Hade de inte ett tydligt syfte?

“Eh, har vi inte?” frågade han lite dåraktigt och inte den skarpaste kniven i lådan. För att sedan harklade sig lite för att fundera tillbaka på vad de talat om den sista tiden.

–

Tussie log bara, roat, som om de var barn som talade för snabbt och ivrigt till en gammal gumma som tänkte tillbaka på sin barndom när hon såg på dem. Blicken vandrade mellan de som var samlade där och stannade kanske en stund längre på Faegrim.

“Det finns arbeten att sköta, inte har jag tid med äventyr.” fnös hon roat för att ta en klunk, men sköt det åt sidan för att låta blicken vandra mot Finn och Cathryn.

“Syftet är väl alltid att hålla sina kära närmare sig?”