Finn tog sig för pannan. Så många ord, så ljus röst och det som tidigare varit vanligt prat… kändes nu mera som tjat. Hade Corrin alltid varit så förbaskigt jobbig? Han gnuggade sig i pannan för att försöka lätta på värken som verkade uppstå när Corrin öppnade sin mun. Han harklade sig lätt och pekade mot huset som magikern hade bott i.

“Du hörde magikern! Det är permanent, och om det finns en lsning på det. Så är det inte här. Han har makt Corrin!” sa Finn menande och rörde lite nervöst med sin fot i marken.

“Det är dyrt att häva en sådan förbannelse och dessutom kommer ingen vilja göra det här. Och Hudd kommer knappast ta emot dig. En flicksnärta, du vet hur han är”

Åh helvete. Hade hon fått en kvinnas jäkla humör nu också? Finn hade aldrig riktigt haft finessen som behövdes för att tala med kvinnofolk. Lite klumpigt lade han armarna omkring Corrin och klappade honom på ryggen – så som de brukade göras då de mot all förmodan kramades.

“Så ja så ja, Bara för att du är kvinna, behöver du knappast bete dig som en!” försökte han. Det var så klart menat att vara en positiv sak och lägga plåster på såren. Men så fort orden försvann ur Finns mun märkte han att det kanske inte klingade så väl som han hade hoppats på.

“Jag menar, Corrin. Allt är väl inte så dåligt, du kan ju röra vid dina bröst när du vill! Och Permanent är väl vanligtvis temprärt. Vi hittar någon jävel som kan ändra på detta. Men Celeras är inte rätt plats.”

Försiktigt och lite prövande strök Finn Corrins långa hår. Vem visste med dessa fruntimmer? Ibland skrek dem direkt när man rörde vid dem. Han fortsatte med ett lätt “så ja, så ja” medan han kastade en blick omkring sig. De kunde inte vänta allt förlänge. Även om de inte skulle känna igen Corrin. Skulle de känna igen Finn. Han drog Corrin bakåt och placerade båda händerna på hans axlar och såg in i Corrins ögon allvarligt.

“Lyssna nu för fan. Vi måste härifrån”

Det måste vara en dröm detta. Tanken slog honom. Klart det var. De skulle lägga sig och sova, i samma stund skulle han vakna och de skulle prata om det hela. Vilken sjuk dröm det hade varit. Han nickade lite disträ av tanken och verkade inte alls ha lyssnat på vad Corrin sagt.

“Sömn. Om vi sover, kommer vi vakna upp som om inget har hänt.” påpekade han och slog sig lite stolt för pannbenet. Han nickade lite lätt, ännu mer säker på sin sak. Men frågan var vart de skulle sova. En liten flicka kunde inte sova på gatan. Han satte händerna i sin byxficka och kände det fina pappret mot sina fingrar. Långsamt drog han ut det och såg på krumelurena som fanns där på. Bokstäver, som bildade ord. Det tog mindre tid för honom att läsa nu, men inte så att han var ett geni.

Bokstäverna spelade mindre roll, utan snarare vem som hade skrivit dem. Evina. Det var inte allt för långt dit. Fast det kanske var bättre att inte säga någonting till Corrin. För förutom Evina så hade Finn ingen bättre plan.

“Kom” sa han enkelt och började istället röra sig in mot de finare kvarteren. Han hoppades innerligt att inte Corrin skulle minnas vart Evinas workshop var.

Finn behövde inte se på Corrin. Vad det än var, så var det hela temporärt, även vad den där trollkarlen sa. En sjukdom. För om Corrin var kvinna… hur skulle han då samtala med honom?

Han ville inte ens tänka tanken. Fast vad var det han gjorde nu? Han skakade på huvudet åt det hela och fortsatte att röra sig framåt. Hade helt glömt av att svara Corrin frågor. Det tog honom inte allt för lång tid att finna till en bekant dörr och han lade både sina händer ovanför sin ögonbryn för att se om någon fanns där inne i mörkret.

Det såg stängt ut, men man visste aldrig. Dessutom om det var stängt, skulle det säkert finnas en ingång eller två. Då hade de åtminstone tak över huvudet. Han knöt sin ena näve och knackade hårt tre gånger.

“Hallå?”

Det var en frän doft i gränden där verkstaden låg – som för den delen låg en aning avsides, utan någon anknyta till huvudgatan. Då ‘pojkarna’ knackade så hördes en kvinnlig röst inifrån:

“Kommer!” Ljöd den, följt av några högljudda klickande och väsande, omistageligt av metalliskt slag. Sedan hördes tillslut några steg, och dörren öppnades.

Kvinnan som stod där var på sin höjd ett år, kanske två, äldre än pojkarna. Hon hade axellångt, svart hår, för stunden uppsatt i en knut på toppen av sitt huvud. Framför de ljusgråa ögonen vilade ett par glasögon, som hade några extra, mindre glas som stack från ramen på några mindre armar, som förmodligen gick att sänka ned över hennes ögon. Lite sot täckte hennes kinder, men trots det märktes det att hon hade skarpa drag.

Avslutningsvis så bar hon en enkel, tålig klänning, med ett något bränt läderförkläde bundet kring hennes midja, och ett par matchande läderhandskar som hon för stunden tröck ned i sitt bälte.

Doften blev även den ännu fränare då hon öppnade dörren, och hon hade ett aningen irriterat ansiktsuttryck, som för den delen mjukare något då hon såg Finn.

“Finn! Det var inte igå-…” sedan föll hennes blick på figuren som var med honom, och hon var på väg att ryta ifrån och smälla igen dörren… Men nej, hon misstog sig. Det var inte Corrin, även om flickan kanske var ett slag lik… Eller kanske inte. Kanske var det bara för att hon var van att de två var linkadevid höften.

“Hm. Vem har du ned dig?” Frågade hon med ett höjt ögonbryn.

“Men, Corrin, så är det inte alls!” utbrast Finn, att ljuga var inte en av hans främsta egenskaper. Det var alltid som en orolig känsla i magen och dessutom var det svårt att hålla minen. Dessutom gjorde inte det där fåniga flinet eller leendet bättre. Fast Corrin fortsatte att prata och det var en lång historia. Han hade inte ens lyssnat till hälften. Plötsligt hade Corrins små fingrar flätats ihop med hans och lite pafft såg han ner på dem. Vad i?

När hans händer vilade mellan Corrins små händer och de där vackra ögonen… delikata rosenröda läppar… Var det verkligen Corrins? Kanske det rent utsagt var så att han hade slagit i huvudet och det som Corrin… eller kvinnan… sa var sant. Kanske han för en gångs skull ramlat in i en situation som var bättre för honom. Men han hade inget minne av att snubbla in i den här flickan. En liten röd färg spred sig på hans kinder och hans lite utåtstående öron.

Det var inte förrän han såg grimarsen från flickan att han insåg att det var Corrin. För vilken flicka skulle göra en sån ful grimars? Han harklade sig och kliade sig lite obekvämt bakom örat och vände sig om mot Evina igen.

“Jag ville förstås inte blanda in någon i det hela. För allting är en ända röra, men samtidigt kunde jag inte lämna en flicka på gatan. Vem vet vem som vill kleta sitt gubbagägg på’n? Och sedan tänkte jag att det hela känns absurt nog som en dröm och om vi kunde finna ett ställe att sova, för att vakna upp…” började Finn pladdra igen och han kunde redan känna Corrins ilskna blick i nacken och Evinas förvirrade blick.

“Vi behöver hjälp” förkunnade han till slut.

Corrin? Hade hon hört fel? Evina höjde en hand till sina glasögon och tog av dem för att dölja att hennes blick smalnat av på grund av misstänksamhet, tog upp en trasa ur sitt förkläde för att torka av dem. Det kunde inte stämma… visst för att flickan hade några likheter med spolingen, men nej, kanske var det en släkting med liknande namn? Snabbt bestämde hon sig för att hon inte skulle säga något om det än, men hon tog informationen och placerade den i ett hörn av sin skalle. Om hon kände Finn – och Corrin, för den delen – rätt, så var det bara en tidsfråga innan någon av dem försa sig. Hon hade tid att ta sig till botten av det här – de hade kommit till henne, trots allt.

“Sova. Skor. Hjälp.” Konstaterade hon blinkandes, innan hon satte ned sina glasögon på näsan igen och återfick fokusen i sin blick. “Hm. Ja, jag kan hjälpa er, självklart. Det hade varit olyckligt för er att behöva ligga ute i någon gränd.” Hon log kort, innan hon tog ett halvt steg tillbaka så att de två kunde komma in i verkstaden.

Nedrevåningen, som de befann sig på, tycktes vara en kombination av levnadskvarter och arbetsplats. Vänstra sidan av rummet hade en säng, ett bord, ett par stolar, som av märkena på golvet tycktes ha flyttats allt längre åt vänster stund som stund för att göra plats för annat. Resten av det rummet upptogs av bokhylor, böcker, pergamentrullar, bord, verktyg, flaskor, förstoringsglas, diverse kuriosum, metal, något som kunde vara ben, ja, allt möjligt som kunde vara användbart för en alkemist. Det metalliska ljuden och den fräna doften, å andra sidan, kom från övervåningen, och det fanns en trappa som gick både dit, och nedåt.