Den unge prinsen Kael av Kaelred betraktade den exotiska omgivningen nyfiket. Vädret var väldigt behagligt här under högsommarvärmen, med en varm, frisk och mjuk havsbris, torr och behaglig värme. De hade sannerligen träffat rätt på vädret denna dag, då denna del av världen kunde vara stormig emellanåt. Då Kaelreds konung själv inte hade kunnat närvara hade det beslutats att Kael och hans trolovade Nilla skulle resa i hans ställe, så klart inte utan eskort. Men detta var ett bra tillfälle att få lite inspiration för deras egna annalkande bröllop.

Han tog in de exotiska dofterna av främmande kryddor och mat som serverades här överallt på ön, antingen på restauranger, caféer eller av personal som bar omkring exotisk plockmat åt gästerna som i stadig ström började anlända till havs eller på annat vis. Kael hade heller aldrig sett någon från Me’erisia förr, förutom flyktigast i Celeras. Här hade de helt andra kläder i färger och former han aldrig sett förr – många med vackra höftskynken och märkliga tyger av material som kom från havsbottnen, vissa av dem helt mänskliga till utseende, andra med skimrande fjäll i olika färger, eller andra former av deras skepnadsskiftande förmåga.

På vägen stannade han upp och fick två glas av Me’erisiskt vin, och räckte ett åt Nilla med ett charmigt leende.
‘Jag får erkänna att jag inte var helt exalterad över tanken att resa så långt bort för ett bröllops skull, där vi knappast känner en enda gäst, men det går ju inte att neka att Nentia är en vacker plats…’ sa han och blicken for över de vackra vita och pastellfärgade byggnaderna som låg omkring dem överallt, det stora exotiska templet med sina höga pelare där vigseln skulle äga rum lite senare.
‘Och något lättad över att vi får vara ovan havet… Även om jag hört att deras underhavsstad är vacker.’ sa han lite lägre så ingen Me’erisier skulle höra och bli förolämpad. Han sneglade mot den ena och den andre utlänning, och böjde sig fram till Nilla och viskade.

‘Det där måste vara alvprinsessan Selyana…’ trots allt visste han att hon hade ett speciellt intresse för alver.
‘Jag hörde att hennes mor, drottningen Nearena, lämnade Nela’thaënas för att resa till Iserion efter något uppror… För att försöka släta till det diplomatiskt med grannlandet. Ett rykte sa att hon försvunnit på vägen, men jag vet inte…’ sa han, trots allt verkade inte Selyana se speciellt bekymrad ut, men alver var ju också beryktade mästare på att dölja sina känslor för omvärlden. Hade man hundratals år på sig att öva kanske det inte var så konstigt? Han höjde blicken något då klockorna i templet började ringa, signalen för att det var dags att röra sig mot templet. Nå, en del mingel skulle det säkerligen bli på vägen.
‘Så får vi äntligen se den beryktade drottningen, hon lär vara väldigt ung och ändå tagit kontroll över hela riket på kort tid efter att hennes mor dog…’ hummade Kael fundersamt.
‘Nå, det är mest rykten, men det är svårt att föreställa sig att här varit någon konflikt med tanke på hur lugnt det ser ut idag.’ konstaterade han.

–

Leoric Valmont hade anlänt som så många andra av adlig börd, och med hans aspirationer på Karms tron var detta perfekta tillfället att träffa och nätverka med potentiella allierade som kunde hjälpa honom med hans planer för Karm. Hans trogna högra hand Marcin var så klart med, och andra av hans närmaste och innersta krets. Han själv var klädd i stiliga och välskurna kläder som passade hans fysik, och trots att han inte var en prins såg han verkligen ut som den kronprins han skulle ha varit ifall hans far hade vunnit tronen drygt tjugo år innan. Han hälsade charmigt på den ena och den andre, som en fisk i vattnet i det sociala livet bland alla dessa viktiga gäster, hans klara blå ögon konstant sökandes efter någon annan intressant att samtala med. Medan han vandrade omkring där tyckte han sig i ögonvrån notera något som fångade hans uppmärksamhet… klara blåa ögon i ett vackert mörkt ansikte. Kunde det vara…? Hans hjärta slog lite fortare, och han ursäktade sig från den lilla grupp han stått och diskuterat med för att vända sina steg mot figuren som nu stod vänd med ryggen mot honom. Det kunde väl inte vara? Trots allt hade kvinnan han tänkt på alltid haft långt vackert svallande mörkt hår, denna tycktes inte… Han gled fram så smidigt han kunde, och harklade sig lätt.
‘Leoric av hus Valmont av Karm…’ började han introducera sig själv med ett charmigt leende, och klev närmare för att försöka få en bättre syn på ansiktet.

Overkligt. Det fanns inget annat sätt att beskriva situationen som Sera befann sig i just nu. Mer än ett år hade det gått sedan hon nästan spårlöst hade försvunnit under ytan. Magin, det långa böljande mörka håret hade försvunnit. Inte för att det var mindre ståtligt eller slående med det korta håret, snarare tvärtom.

Silket från klänningen var skönt och påminde henne om en lättare tid. En tid som hon då bannade, men nu… var hon inte helt säker på om hon skulle varit lika missnöjd över sin dåvarande situation. Kronan var förstås tung och ett ansvar… Men kunde hon verkligen lämna landet i det skick som det var nu?

Tankarna avbröts av en röst som hon kände igen från forna tider och sprack upp i ett leende. Hon vände sig om så den klarblåa klänningen flög upp något. Enkelhet och vacker som vanligt var klänningen. Klarblå, perfekt skuren, dels en urringning i ryggen och skuren så att hennes mörkare ben skymtade fram när hon rörde sig.

“Åh ja, jag vet.” sa hon med en road ton i sin röst för att ett klingande skratt skulle lämna hennes läppar. Geniunt glad och hon höll fram sin handrygg – så som etiketten var. Även om hon sällan följde den annars. Sedan vände hon sig om för att se vart hennes vän hade försvunnit. Lite fruktande att han skulle förstört något de sekunder hon hade uppmärksamheten någon annanstans.

“Du kanske minns Aeon?” frågade hon med ett svagt leende och greppade tag om trollkarlen vid dess arm och drog honom till sin sida. Trots allt var det en av hennes äldsta vänner och de hade studerat sida vid sida i Caras Idhrenin. Och han var den som skulle blivit Iselems nya hovtrollkarl… Men förra årets händelser ändrade de planerna.

–

Den vackra vita omgivningen var ett skönt ombyte från de karga landskap som de rest genom i… Toku hade inte någon aning om hur många år det var sedan nu. Allt för många. Renligheten och kunna vara uppklädd var något som Toku ännu mer upprymd.

Dagen till ära hade hon klätt sig i en vacker sidenklänning som blandade lila och gult på ett vackert sätt. Förstås var den inte lika vacker som Okajis som hade matchande färger. Som alltid hade hon ordnat med Okajis hår och även lagt tid på smink. Något som Toku hade njutit lite väl mycket av – som om Okaji skulle varit hennes konstverk. Trots allt var det egentligen det som hennes uppgifter som Okajis tjänarinna var. Men efter att hovlivet hade fått ett abrupt slut var det inte mycket till överst för sådana saker.

“Åh…! En fest, jag trodde aldrig vi skulle se en sådan igen, min dam!” sa Toku. Mer exalterat en vad hon brukade visa, eller vad den egentliga etiketten sa. Även om hennes rygg och resten av hennes kropp stod vid Okajis sida rak och stolt.

Hennes klänning hade lite större armar som föll fint över händerna och dolde det saknade fingret. Kring hennes hals, fanns ett tjockt halsband som tycktes vira sig två gånger kring halsen. Men om man tog en närmare blick kunde man se att det var svartafjäll med några gröna emellan åt. När Toku talade verkade halsbandet röra på sig något och avslöjade ett ormshuvud som höjde sig något för att se vem som störde hennes sömn.

Okaji kände sig fin såklart, det var svårt att känna sig som något annat efter att Toku spenderat timmar på hennes utseende. Hon kände sig inte bekväm, inte hemma, men det var en nödvändig uppoffring för att inte förolämpa sin värd när man blev inbjuden på tillställningar.

“Jag tycker fortfarande att vi borde ha burit på vapen hit, säkerligen är de flesta här beväpnade, och många lär avsky varandra.” Hon var ett viktigt namn från Nirai-regionen, men hade inte blivit inbjuden som adel, utan som ledare över sitt kompani. Ett kompani som fortfarande höll på att återhämta sig efter det senaste slaget. Hon var en krigare, och de som bjöd hit henne lär ha vetat det, så knappast hade de blivit förolämpade om hon burit spjut till klänningen.

“Om vi träffar min bror här och jag tvingas ha ihjäl honom med mina bara händer så skyller jag på dig för att han fick lida.” Hon lät bitter, men hon log mot Toku medan hon såg sig omkring. Besökare från hela världen, på en liten ö ute bland ingenting.

Okaji rätade på, och vred på sin långa, vackra gula och lila blandade klänning, mönstret framtaget av en av Nirais främsta sömmerskor, i ett tyg som svarade kompletterande till solens sken om dagen, och månen om natten, och ljus allmänt. Den sortens klänning som vände blickar … och som fick kvinnor dödade i förrädiska bröllop fyllda med faror och politiker. Trots sina känslor dock så log hon åt alla som log åt henne, ett vältränat falskt, politiskt leende som satt fast i hennes minne från tiden när hon tränades till att bli kejsare, en tid som vägrade lämna hennes minne hur mycket hon än försökte glömma.

Okaji, Solfalkarnas kompaniledare, hyrsoldaterna från Nirai, fruktade av många … dödad i någon politisk dispyt över en räksmörgås för att hon inte kunde springa ordentligt.

För det första så avskydde Aeon att resa, och han tyckte inte om  att Celírion hade tvingat honom till att komma till detta bröllop, även fast han var överlycklig att äntligen få träffa Sera igen. För det var ända anledningen att han gått med på det.

För det andra så förstog inte Aeon varför han var tvungen att ha på sig denna fåniga gröna kostym, den var bara i vägen. varför kunde han inte bara få ha sina vanliga kläder det var mycket lättare att röra sig i dom.

För det tredje så visste Aeon att han bröt mot massor med etikett regler när han ignorerade alla, men han ville bara hitta henne för om han inte gjorde det snart så skulle han vända och åka tillbaka, för han började få panik.

Men precis när han skulle ge upp så gick han förbi en ung kvinna med en vacker blå klänning och kort mörkt hår. Han insåg genast vem det var och han försökte dölja sitt leende och sa “du har klippt ditt hår”

Han höll sig lite på avstånd eftersom han inte riktigt visste hur deras relation var nu, och när honnsträckte fram handen så tog han ett steg bak, för nu visste han inte hur han skulle agera nära henne. Men när hon greppade tag om honom så slappnade han av och svarade ” vad då?”

Nilla tog emot sitt glas med vin som hon vart erbjuden med ett fint leende och tog sig en klunk av drycken. Hon hade fortfarande behov att lära sig uppskatta vin mera men nu hade det i alla fall gått så långt att det inte längre var äckligt för henne. Visst var hon ingen vin entuiast ännu men hon var på god väg! Hon nickade glatt åt vad Kael sade medan blicken föll på honom istället för alla fint uppklädda människor inför bröllopet. “Åh ja, det är en helt underbar plats. Modet här är väldigt exotiskt också, det är spännande hur mycket modet ändrar sig när man reser bort.”

Hon vände huvudet mot Prinsessan Selyana och fann sig aningen chockad över hennes skönhet för en sekund där hon lyssnade vad Kael delade med sig av. Hon bore inte bli så chockad med tanke på hur vackra alverna var som folkslag men det var något annat att möta dem öga mot öga helt klart. Hon lyssnade intresserat på allt som Kael berättade för henne och blicken föll tillbaka mot prinsessan Selyana igen. Var hennes mor försvunnen? Det hade hon aldrig kunnat ana om det nyss inte delats med sig till henne från Kael, hon verkade så… lugn. “Det hade jag aldrig kunnat tro.. jag undrar om alla alver är bra på att dölja sina tankar..” Hummade hon lite eftertänksamt medan hon kom till samma tanke som Kael att tiden säkerligen hade något med det hela att göra.

Sen kom talet om drottningen vilket genast fick henne nyfiken på hur hon kunde vara som person. Var hon en mild eller hård drottning? Hur gammal var hon och var hon redan redo för drottningskapet? Blev man någonsin fullt redo i förhand?

När stråkarna påbörjades så tystnade självfallet Nilla och vände sig mot scenen som nu skulle genomföras. En vacker, mörkhyad kvinna började gå mot altaret och man skulle ljuga om man sa att scenen var något annat än magisk. Hon rörde sig så elegant och var klädd så vackert, ja allt verkade ´vara perfekt om man frågade Nilla.

__

Selyana hade spenderat sin tid att trevligt hälsa på gäster som lika trevligt hittills hälsade tillbaka medan väntan på brudens ankomst fyllde luften och gjorde den tjock nog att kunna skära i. Snart började stråkinstrumenten vilket fick henne att trevligt avsluta sitt pågående samtal och vända sig helt mot scenen som skulle utföras. Selyana var rakryggad och elegant där hon stod tillsammans med sin vakt; en lika stilig man med långt blont hår och skogsgröna kläder på ett sätt som talade om festligheterna som skulle anlända.

Hon såg bruden gå mot altaret med sitt lugn även om sinnet var fyllt av oro för sin moder och även allt som hade med politiken att göra men som sagt var det inget som skulle tänkas på för dagen. Detta var värt att släppa lite på lasten för.

Leoric höjde ett förvånat ögonbryn då han såg vem det var. Hans misstankar hade varit korrekta, det var faktiskt Sera. Sera Tenír! Han såg sig omkring, nästan lite oroligt, innan han såg på henne igen.
’Jag hörde att du var död!’ utbrast han så bara hon hörde, trots allt hade nyheterna oroat honom om att hennes mor, drottning Akila, skulle ha fråntagit henne arvsrätten och därefter avrättat henne. Det verkade som om alla rykten inte stämde, till hans lättnad. Det fanns så många frågor och allt för lite tid, trots allt klämtade klockorna och kallade dem till templet. Fördömt, tänkte han, Sera var vacker som alltid, trots det korta håret. I stunden hade han bara haft ögonen för Sera, innan hon introducerade honom till Aeon. För att vara helt ärlig hade han inte lagt Aeon på minnet under tiden han spenderade i Caras Idhrenin, men återigen var det väl få saker han på riktigt lagt på minnet där… förutom Sera kanske. Men han log charmigt mot Aeon.

’Trevligt att träffa en annan från Arcanum.’ sa han vänligt.
’Det är nästan som en liten klubb här. Om det inte vore för Marcin här!’ han gestikulerade till sin vän och fosterbroder att stiga fram.
’Detta är Marcin, sannerligen än sann vän! Vi växte upp tillsammans i Eltram, så gott som bröder.’ förklarade han åt de samlade.

’Men jag antar att vi inte har tid för mer introduktioner, det verkar som om templet kallar.’ sa han och ryckte på axlarna lätt, lite sorgset nästan. Men de var ju där av den orsakens skull, det skulle finnas mer tid för mingel senare. Den fagra sången fångade trots allt allas uppmärksamhet.
’Vi får tala mer senare!’ viskade han åt Sera, och gav Marcin en blick om sa att han skulle hålla koll på kvinnan de precis mött. I förbifarten fick han syn på furstinnan Saskia Belsante, och hade nog lika lite lust att samtala med henne som hon hade lust att samtala med honom, men även där gjorde han en menande blick åt Marcin.

’Hon kan vara en viktig allierad…’ mimade han övertydligt, medan de tog sig till templet och in genom den enorma öppningen, bland de stora pelarna och vackra dekorationerna i templet. Leoric tog in de vackra synerna, men hans blick kunde inte undgå den vackra kvinnan som inte kunde vara någon annan än drottningen själv – Isra Sarrancenia. Den som gifte sig med henne måste sannerligen vara en lycklig man, konstaterade han.

–

Liksom Leoric manade Kael sin blivande brud fram då klockorna klämtade och musiken började spela. Trots allt kunde de inte missa spektaklet de kommit dit för att bevittna å kung Tristians vägnar. Han nickade bara lätt åt hennes kommentarer om mode, trots allt brydde han sig inte så mycket om sådana saker annat än att de fyllde en funktion som han var tvungen att följa. Trots allt var man tvungen att se bra ut! Han kunde notera hennes blick på prinsessan Selyana och log lätt.

’Men du är vackrare än alla alver.’ sa han milt och strök en hand över hennes handrygg, och snart var de likväl inne i templet. Det gick dock inte att neka att Isra var en exotisk skönhet, med stark utstrålning, en kvinna han inte ville trotsa. Vem vågade gifta sig med en kvinna som henne, undrade han? Lite rastlös som han ofta var såg han sig omkring, det såg ut att bli en lång inledning på ceremonin då folket tog sig tiden att komma in i templet, de flesta hänförda av Isras skönhet och mystik. Bara alla var inne skulle säkert denna mystiske brudgum träda fram som de fått så lite information om!

Lite dåligt samvete fick Toku och hon sänkte blicken över Okajis påpekande av vapen. Kanske fanns det väl en viss sanning där, men å andra sidan skulle inte hennes spjut gå bra tillsammans till hennes klänning. Det skulle strama åt den på ställen som inte skulle vara så smickrande för hennes vackra figur. I handen höll hon ett vackert paraply och lite menande nickade hon mot den med ett svagt leende.

“I värsta fall får jag riva upp er klänning, min dam och ni låna mitt paraply.” sa hon och kunde inte rå för att bli lite vit i ansiktet när de talade om död. Tanken på den varma och klibbiga vätskan fick henne att må illa. Så många liv som tagits i onödan. För vad? Pengar och makt. Det fanns viktigare saker. Som Okaji, till exempel. Hon skulle göra vad som helst för hennes ögon. Precis som Okaji fanns ett leende på läpparna och hon följde sin härskarinnas blick som en ständig följeslagare. Däremot var hennes leende mer genuint än Okajis. För vad var inte bättre än en fest? I ett palats!

När klockarna klämtade vände hon blicken mot templet och nickade lite uppmanade för dem att gå dit. Trots allt kunde de inte vara sena. Speciellt inte nu.

“Okaji… vi kan inte bli sena! Du är ingen prinsessa längre, min dam. Och jag vill gärna att du behåller ditt huvud!”

–

Blicken till Sera blev något mörkare när han talade om de rykten som fanns kring henne. Majoriteten var sanna och bara tanken på dem fick henne att rysa. Den galna blicken hos hennes mamma, som lika gärna kunde vara så gott som död. Och magin som alltid hade varit en del av henne… som inte längre ville.

Sedan skakade den forna kronprinsessan på huvudet, som för att ruska bort de onda tankarna. Det fanns ett vackert glimrande i  ögonen när hon betraktade Leoric framför sig och sedan vilade blicken på vännen som han drog fram. Det fanns ett retsamt, snett leende där på hennes läppar. Ett som hon alltid hade haft i sin ungdom. Lite finurligt granskade hon dem tre.

“Åh så synd, jag som precis hade nöjet att uppskattas av tre stiliga män.” sa hon och blinkade med ena ögat för att sedan kroka arm med Aeon och såg lite besviket på Leoric när han vandrade bort mot palatset. För att själv börja röra sig ditåt. Hon böjde sig lite närmare trollkarlen.

“Det var allt för längesedan, Aeon…!”

Han hörde Leoric kalla efter hans namn och snart dök Marcin upp till den grupp ›brodern‹ stod och minglade med.  Lugnt hälsade han på dem, med den allra hyggligaste tonen han förmådde, »Jag hoppas Leoric inte gör er besvär.«, skämtade Marcin och lät sig ta ännu en klunk av sommarvinet.
Leorics beskrivande angående han värmde starkt i hjärtat och det var rent av en ära att få stå så nära den gode kamraten, något som han var ytterst tacksam och glad över.
Genom att ha vuxit upp med den unge Valmont, hade han lärt tyda Leorics menande blickar likt de vore ord, och han hade förstått att han skulle hålla ett öga på den Islemska kvinnan de nyss mött. Han gav en nickning till svar och vände sedan kosan till templets breda öppning.
Klockan sjöng och folket började bege sig in till templet, likväl Marcin som gick vid Leorics sida. Aningen snurrig och tung var han av allt vin, men han lyckades ändå ha kvar fötter på backen.
»Kom ihåg, käre vän, vi vill inte dra oss till alltför stor uppmärksamhet. Vem vet vad som lurar i skuggorna vars öron tjänar ondskan.«, viskade han försiktigt, så att ingen annan skulle höra detta.  »Välj dina kontakter med klokhet och förnuft, och dina fiender med förakt.«

Marcin hade inte varit alltför förtjust i att besöka bröllopet, då han skulle även behöva möta Me’erfolkets gud och gudinnor.
Vilket inte alls liknade den religion som han själv dyrkade; Athal, Skaparen, vars barmhärtighet och kärlek var omätlig, och en makt över all världens liv.
Medaljongen Marcin bar, vilket symboliserade Skaparen själv, grep han hårt tag om när han besteg in i Me’erfolkets tempel, ty det var främmande gudomligheter som vilade innanför templets pelare, men Athal skulle vara med han.

Templet var massivt och grandiost, med vackra utsmyckningar överallt. Körens sång var en hymn av ljuvligheter, som även han själv behövde erkänna var vackert vid denna plats.
Där framme vid altaret stod den fagre drottningen själv, vars skönhet var obeskrivlig för människans syn.
»Minsann en lyckligt karl måste denne vara.«, instämde han och satte sig sedan ner vid en bänk i templets luftiga sal, och njöt av körens ton.

Nilla kunde som sagt inte hjälpa att kolla på alvprinsessan men när Kaels kommentar kom flygandes mot henne så drogs hennes blick bort från alvprinsessan och fästes på Kael istället med ett varmt leende medan hon strök det hon nådde på Kaels hand. Det var ju inte direkt så att det inte var charmigt och rörande att höra de orden lämna Kael och det var minsann väldigt uppskattat. Hon tog en ny klunk av sitt vin där hon stod bredvid Kael och vände snart blicken mot bruden som kom gåendes, var likt Kael nyfiken på vem hennes trolovade var. Kvinnan verkade ju en aning intimiderande och respektabel trots sina unga år vilket fick henne att bli mer nyfiken på henne. Kanske kune de utbyta ett par ord efter bröllopet? Men skulle hon våga det?

Ljudet av splittrande glas fick henne att vände huvudet och bevittna scenen lite bakom dem och på Nilla så syntes det att hon bliv lite irriterad över spektaklet. Så här betedde man sig inte på ett bröllop.. Hon såg på Kael lite med orolig blick innan hon vände huvudet tillbaka mot bruden.

___

Selyana var lugn och sansad där hon stod och kollade på nu när bröllopet hade startat, vart en smula avbruten av alven som gjorde scener en bit bakom henne vilket gjorde det svårt att inte rynka ansiktet över hur hon höll på. En alv borde veta bättre trots allt och inte var det en alv som hon kände igen heller. Kanske var det en ungalv men även de brukade veta bättre. Hon tvingade sig med lugnt ansikte att vända tillbaka blicken på bröllopet då det var det som egentligen betydde något just nu, det var ju varför hon var här. Trots detta så fann hon på insidan sig lätt irriterad över den andra alven men det var inget som syntes, hon var bara lika lugn som alltid. Hennes vakt som följt med in kollade på sin prinsessa då han verkade veta vad hon tänkte men gav inte heller någon kommentar på det hela, fokuserade på bröllopet i sig med.