Ljuset gjorde ont i Nenyas ögon. Det sved och hon kunde känna hur det brände. Men trots det bet hon hårdare ihop sin käke och vek undan för varje slag. Nästan lite komiskt, som om det skulle vara en enformig dans.  Ayperos stämma ekade i hennes huvud. Lite otåligt och irriterat frustade hon till. Alltid skulle det kompliceras till. Med allt sitt fokus på munken och att skydda både henne och denne själv hade hon inte sett hur Daermond hade gett tecken till de me’ersiska soldaterna. Jävla idiot! 

Ilskan bubblade inom Nenya och även Isra och Ayperos skulle känna den skölja över sig. Trots allt var det hon som hade huvudansvaret för säkerheten och hon behövde inte en till tupp som kunna tro sig förstå sig på sådant som strid och beskydd. Att skada gästerna, som faktiskt inte gjorde något ont.

De blixtrande blåa ögonen mötte några av vampyrerna och gjorde en kort gest. Två av dem rörde sig enkelt och snabbt mot de som hade avfyrat pilarna och utan att tveka sjönk de båda snart ner på golvet, medvetslösa.

Snabbt och förvånande ställde hon sig framför munken så att en pil träffade henne i sin egna axel istället för att borra sig in i munkens hals. Hon väste till av smärta, för att sedan försöka få in ännu ett slag mot denne så att den skulle bli medvetslös.

–

Krampaktigt höll Toku om Okaji. Rädd för att släppa henne och att ens öppna sina ögon. Hon snyftade till lite. Även om hon inte hellre än något annat skulle gjort så som hennes dam bad henne. Fast det var svårt och bara tanken på det hela fick hennes kinder att bli blöta.

“Jag… jag kan inte…!” viskade hon panikartat i Okajis öra.

Gör det du är bra på, smyg i skuggorna och undersök detta konstiga ljus!

Tanken slog ner hos Rihannion likt en blixt från klar himmel och fick hennes kropp att slappna av för stunden. Med handen vilande mot dolkens gömställe rör hon sig sakta mot templet, fast mycket försiktigt.

Det sista hon vill nu är att dra till sig uppmärksamhet. Staden är inte hennes territorium alls. Hon saknar mossa under fötterna, det dämpar ljudet av skosulorna.

”Jag borde ha varit barfota. Lev som du lär var det ja..” Muttrar hon bistert för sig själv och försöker samtidigt att hålla koll på vart hon sätter ner fötterna. ”Detta kan man kalla tidernas bröllopsfest, minsann.”

Nilla svalde till och höll sig nära Kael medan allt verkade gå åt helvete för ögonblicket, var detta vanliga ting när det kom till bröllop eller var detta tack vare demonen? Pilar flög, ljus flög.. ja allting flög och hon visste varken ut eller in just nu. Allt hon kunde göra var att lyssna på Kael vilket hon även gjorde, höll sig undan hos Kael medan tumultet genomfördes för ja.. vad kunde hon egentligen göra oavsett? Hennes mor hade ju förbjutit henne stridsträning och sådant sedan hon var 7 år gammal. Det hade varit då som hon mer skulle vara “fin” trots allt.

___

Selyana hade dragit sig undan med skydd av sin vakt för att hålla sig undan pilar och hade hon fortfarande varit en ungalv så skulle hon garanterat ha gett sig in i striden för att få bort demonen men nu var hon smartare. Med sin mor saknad för närvarande och det oroliga i riket så kunde hon ju inte riskera allt genom att attackera en demon. Demoner var aldrig ett gott tecken för något och sällan inte direkt bra medlemmar av ett samhälle men allt hade en tid och en plats.. detta var varken tiden eller platsen helt klart. Hennes livvakt gjorde sitt jobb, skyddade sin prinsessa från vad som en skulle ta sig mot dem vilket talade om vaktens skicklighet. Selyana var inte direkt en skör blomma heller, hon kunde minsann slåss men som sagt så hade allt en tid och plats.

___

Axel hade precis piffat upp sig när Saskia kom springandes närstan rakt in i honom och såg det där ursäktande leendet från henne innan hon fortsatte ut i solen. Han följde henne med blicken, såg hur hon stannade upp för att ta ur glas från sin fot och sedan hur hon rusade iväg mot fjärran. Vad nu? Skulle han följa efter henne? Demonen i hans huvud skrockade roat till, hade märkt att han blivit påkommen av Ayperos vilket fick honom att vilja få Axel att göra sig synlig för vad skulle egentligen vara roligare än en strid? Demoner lär vara lika varandra men det de inte gillade var att dela plats med någon från deras egna släckte. Det var inte direkt en stark familje tillhörighet mellan demoner i allmänhet trots allt.

Demonen började med att försöka locka Axel till att ta sig fram men Axel var lite smartare än så, dessutom hade han blicken fortfarande vänd mot det hållet Saskia sprang åt. Han borde ta sitt pick och pack och lämna men det han stulit låg säkert och det fanns så många val att göra just nu.. Följa efter den vackra kvinnan eller stanna på festligheter? Lite gratis mat och dryck skulle ju inte sitta helt fel och om sanningen skule fram så verkade Saskia bara tänka på att ta sig så långt hon kunde.. Det fanns tid för båda! Med den tanken så började Axel springa efter Saskia som var på väg mot båtarna medan demonen missnöjt röt i huvudet på honom, verkade helt klart hellre ha velat stöta på den andre demonen. Varför gjorde Axel alltid så här? Sprang från det roliga efter vackra kvinnor?

Axel rörde sig med hjälp av sin vindmagi vilket fick honom att otroligt snabbt ta sig efter Saskia utan direkta planer på vad han skulle göra när han väl kom i kapp henne.. så kanske inte det mest välplanerade draget han någonsin gjort. Snart nog befann han sig springande brevid Saskia med den röda blicken fäst mot hennes helt klart panikbelagda ansikte. Öronen ryckte till uppe på hans huvud medan svansen vant styrde balansen där han så snabbt rört sig fram till Saskia. Så vad var planen? Mer än att låta som en idiot? Han öppnade munnen där de sprang; hon i panik och han som skuttade över hinder till höger och vänster på ett vant sätt. “Fröken?.. Är du okej?” Som sagt; dum fråga helt klart men ändå något som behövdes frågas. “Ta det lugnt, vad händer egentligen?”

Ayperos var inte nöjd över beslutet Isras vakt hade gjort genom att skjuta pilar inne i templet som så enkelt kunde skada de värdefulla gästerna. I värsta fall skulle huvuden rulla som konsekvens, i andra fall någon form av bestraffning men det fick vänta. Att Nenya behövt avslöja sig själv som den vampyr hon var så tidigt hade inte varit hans plan, men det sände ju ett kraftigt budskap till de som hade tankar på att försöka skada honom eller Isra. Inte var han heller nöjd över vakterna som förberedde sina sköldar och vapen. Ayperos gjorde en skarp gest åt vakterna att hålla avstånd, men Isra tog till orda likväl och han visste att deras lojalitet låg hos henne snarare än honom, trots hans kröning denna dag. I sitt tillstånd där hans sinne var anslutet med Nenyas var hennes smärta hans egna, men han svalde den och lät den skölja över honom, stärka honom. De mörka ögonen föll på munkens symbol och hennes agerande, hennes trots berömvärt men frustrerande.

Detta var, trots allt, inte första gången medlemmar av hennes order försökt hindra honom. Denna verkade dessutom, som så många andra av liknande kaliber, lida av en ohälsosam mängd empati med tanke på hur hon hanterade det dåraktiga pilregnet. En pil kom flygandes mot honom, som han nästan slött fångade med ena handen som om han exakt vetat när han måste lyfta handen för att kunna ta den, hans ögon en storm fäst på Atma. Dåraktigt, men modigt. Risken var ju att hon skulle skapa ett uppror där och då, men det verkade snarare som om konfrontationen skrämt bort en del gäster. En liten suck lämnade hans läppar då krigarmunken knuffades bakåt av sitt egna kraftmomentum in i sköldarna för att landa på marken.

‘Fånga henne…! Låt henne inte bli en martyr!‘ uppmanade Ayperos i Nenyas huvud, något även Isra hörde. Han var arg, även om det inte syntes mer än i ögonen. Pilen han hade fångat  bröt han i sin hand, och lät falla till golvet. De som delade hans sinne skulle känna att det inte var så mycket konfrontationen där och nu som förargade honom, det hade de alla tre förväntat sig. Det var snarare vad hon representerade, Ivogorodordern. De hade haft en hand i hans fall en gång i tiden, och att se dom här denna dag var inte något som fyllde honom med nostalgisk glädje eller lust att tala om gamla goda tider.

Ayperos stod, trots sina känslor, stadigt bredvid Isra, som det par de nu officiellt var, och väntade på att hindret som stod i deras väg skulle neutraliseras så de kunde gå ut ur templet som man och hustru. Som om allt det som spelades framför dem nu bara var ett litet och obetydligt hinder. De fick inte visa någon rädsla eller fruktan.

–

Leoric såg sin goda vän Marcin som han så ofta kallade sin broder röra sig mot Sera. Det kändes tacksamt att veta att han hade en god vän där, men nu då han fått reda på att Sera faktiskt levde ville han inte släppa henne. På nåt vis som en handfull andra lyckades han ta sig ut ur templet, och ett ögonblick kände han en viss skam. Hade han varit en feg man som lämnat templet så? Nervöst vandrade han fram och tillbaka, och tuggade på sina naglar. Bara Marcin kom ut levande, och med Sera… Och vad hade han kunnat göra där i kaoset. Han kunde se framför sig demonens ögon, och vampyrens utbredda vingar, tanken fyllde honom med fruktan och förtvivlan och han svor ilsket.
‘Celdunos!’ även om han inte var en speciellt religiös man tvekade han inte på att använda Athals yttersta fiendes namn som en svordom.
‘Helvete!’ svor han igen och vandrade fram och tillbaka. ‘Demoner, vampyrer och mörkeralver! Celdunos!’ vad hade han hamnat in i riktigt? Bara Marcin och Sera kunde komma ut snart… Hans blick gick till öppningen igen. Han hade liksom Saskia Belsante lust att bara ge sig av, men han kunde inte röra sig ur fläcken där och då.

–

Uppe på taket såg mörkeralven Izotar ned genom templets takfönster med en intensiv blick. En oro slog honom, en oro för hans dotter över pilar som flög och dramat där nere. Trots det de hade kommit för att göra, det som var nödvändigt att göra, kunde han inte rå att känna ett pang i bröstkorgen över att se Isra i fara. Men han rörde sig framåt, fick fokusera på uppdraget, då rörelse nere i staden inte långt från templet fångade hans uppmärksamhet. En alv. Han fångade Istilwys uppmärksamhet, även om de inte var fränder var de i denna stund allierade. Likväl gjorde han deras tredje medlem medveten om det potentiella hotet. Han gjorde några handtecken som förklarade att en alv synts till, och uppmärksammade henne om var denne fanns. De fick vara extra försiktiga, så alvens skarpa ögon inte skulle få syn på dem, för skulle det bli känt att det fanns mörkeralver där skulle det bli mer kaos än det redan var. Frågan var, skulle de behöva neutralisera alven?

På kvicka fötter och med andan i halsen rör hon sig vidare mot templets port i skydd av skuggan. Ett knarrande ljud någonstans ifrån får henne att dra dolken och inta sin gamla vanliga stridsposition. Blicken skannar åter igen av omgivningen men inget märkvärdigt fångar hennes uppmärksamhet. Falskt alarm?

Rihannion förbannar valet att inte ta med jaktbågen, fast vad har ett sådant vapen på en bröllopsfest att göra? Nog känner hon sig nästan lite naken utan den och ett pilkoger över axeln.

De gäster som flytt templet efter ljusskenet är säkert långt borta nu, om Rihannion inte var en sådan våghals skulle även hon ha varit en av dem. Spänning och adrenalin gav kickar som inget annat.
Knarr igen. Nu lyfter hon blicken uppåt mot templets tak och verkar söka efter källan till ljudet.

Vän eller fiende? Hon flyttar sig lite åt sidan och låter skuggan sluka alla tecken på att hon var vid tempelporten. Att leka katt och råtta med en motståndare är inget direkt främmande.

Förbluffad stod Marcin och såg in i Seras klarblå ögon, liksom han stelnat till en stenstaty.
›Inte lämna denna bröllopsfest…‹, detta var väl ändå inget bröllop, varken fest heller, utan blott en dans i kalabaliken.
Han bet ihop läpparna och öppnade sedan munnen.
»Att kvarstå vid detta ›bröllop‹ är att välkomna helvetet till världen… Låt oss därför ge oss av, bortifrån denna förbannade ö.«, svett rann nedför pannan och han såg sig oroligt omkring i templets folkfyllda sal.
Han kunde inte slita upp dem ur bänkarna och dra dem härifrån, långt härifrån. Det var deras val, varken hans eller Leorics att säga.
»Ni gör ert eget val. Men jag tillråda ger er att ge er av.. Följ med till Karm, där Eltrams säkra murar ligger och ingen demon kan finna en. Vi skulle sannerligen uppskatta er närvaro.«
»Återigen, så är valet upp till er. Lev nu, dö en annan dag.«, han vände sedan på klacken och skyndade sig därifrån, ut ur templets djävulskap.

Aningen snopen och besviken var han, då han förmodligen inte lyckas få med Sera och Aeon vid deras sida.
Livet fortsatte ändå och de behövde ge sig av så snabbt som möjligt.
»Våra kära islemare lär stanna kvar.«, sade han till Leoric, smått besvärad att han inte lyckas uppnå sin närmastes önskan.

»Kom igen, vi ger oss härifrån. Jag tror vi kan nå fastlandet innan skymningen.«

I Ayperos mörka ögon reflekterades en viss nöjdhet över hur Nenya besegrade den utarmade krigarmunken som så tydligt överansträngt sig själv i denna fruktlösa attack, i hopp om att vinna massorna emot dem. Nå, kanske inte helt meningslös, trots allt hade de fått visa både deras fiender och allierade vad som hände mot de som stod i deras väg. Nenyas dödande av vakten kunde troligen få konsekvenser, men han delade hennes agerande. Dessa Me’erisier och legoknektar behövde sig en läxa i hur man följde order, och trots allt hade de uttryckt tydligt att inga av gästerna skulle skadas, något de så dåraktigt riskerat med sina pilar och frammanade vapen. Allt så klart på grund av den dåraktige munken. Men det var ett bekymmer för ett senare tillfälle.

Att Isra reagerade starkare på Nenyas agerande var tydligt, han kunde känna hennes ilska fylla templet och ett litet leende växte sig fram på hans läppar. Ja, låt din vrede växa… Hon hade blivit starkare under hans mentorskap, och ännu kontrollerade hon makten då hon lät den rinna ut i sanden. Situationen som uppstått var en diskussion för ett senare tillfälle.
‘Bra jobbat, Nenya…’ löd hans röst lugnt i hennes huvud. ‘Håll ögonen öppna, jag befarar att fler faror väntar…’

Som om inget hänt vandrade han vidare med sin brud, ut ur templet där solen precis gått nedanför horisonten för att lägga staden i behagligt kvällsljus och skön värme då dagsvärmen varit på gränsen till olidlig. Ön var belyst av flera lyktor och lampor, ännu svaga mot himmelens färgrika sken, men snart skulle de får mer styrka och sprida en behaglig glöd över gatorna.

Ayperos blick for åt sidan till Isra, och han gav henne ett litet finurligt leende.
‘Vi lyckades ta oss ut ur templet…’ konstaterade han mjukt. Utanför templet möttes de av glädjefull musik och me’erisier som kommit för att bevittna deras drottning gifta sig. Det hurrades, och färgglatt stoft gjort av kristaller från havets djup kastades upp i luften och fladdrade omkring, vilket gav skyn ett behagligt lyster.  De vandrade ned för trapporna, medan gästerna sakta kom vandrandes ut på trapporna och samlade sig där. Då de var positionerade så var det tydligt att denna plats var formad som ett auditorium, där alla gästerna kunde höra deras röster. Ayperos väntade tålmodigt på att de gäster som var kvar kom ut på trapporna nedanför templet.

‘Ärade gäster… Vänner och allierade… Alla ni som kommit hit från fjärran land…’ började han, hans röst hörbar och tydlig trots att han inte höjde rösten märkbart, hans röst behaglig att lyssna på. Hans blick sökte upp Nenyas där den svepte över samlingen och höll hennes blick innan han fortsatte tala.
‘Formellt vill drottning Isra och jag välkomna er, och tacka er som kommit hit för att bevittna vårt äktenskap.’ hans mörka blick svepte över dem, men hans leende var behagligt och lugnt, som om inget farligt hänt inne i templet.

‘Trots incidensen inne i templet vill jag påminna er om att ni alla är säkra här, under vårt beskydd. Låt inte den Ivgorodiska terroristens agerande förstöra denna kväll, låt oss helt enkelt glömma sådana fruktlösa attentat, vars enda syfte är att sprida fruktan och fientlighet. Ikväll är ni våra gäster, rör er fritt, hela ön är till ert befogande – festen fortsätter nere vid torget!’ sa han, hans röst högre och mer energisk mot slutet. Hans mörka ögon föll på Isra, ifall hon önskade säga något innan det blev dags för dem att vända om och leda sällskapet till torget där festen skulle hållas.

–

Leoric som blivit allt mer nervös där han väntat vandrade fortsättningsvis fram och tillbaka, för att höja blicken då han såg Marcin komma ut ur templet.
‘Vad?’ frågade han frustrerat då han fick nyheterna om Sera. Den andra mannen kunde han inte bry sig mindre om.
‘Celdunos…!’ väste han ilsket. ‘Jag delar dina tankar, min vän, men jag kan inte ge mig av än. Jag måste finna Sera.’ han såg Marcin i ögonen.
‘Hon betyder mycket för mig, och kan komma att spela stor roll i vår kampanj.’ förklarade han. ‘Vi måste smala vårt mod…’ sa han och drog efter andan.
‘Athal kommer skydda oss, så länge vi är trogna.’ sa han och klappade honom på axeln, även om han inte var helt övertygad om det så visste han att det var ord som skulle stärka Marcin.
‘Kom, vi måste gå tillbaka.’ sa han, ord som var svåra att få ur sig, och han började röra sig igen, medan hans blick sökte Sera.

–

Kael gled ut ur templet så som de andra gästerna, och stod ungefär i mitten på trapporna medan de betraktade Me’erisias regenter.
‘Det var spännande…’ hummade han åt Nilla. Olikt tornerspelen i Kaelred, men det hade väckt folks intresse helt klart. Lite stödande kramade han hennes hand lätt.
‘Låt oss se om vi kan hitta någon intressant att samtala med, hm?’ föreslog han åt sin brud. ‘Jag är säker på att det finns några alver här som gärna pratar med dig.’ förklarade han med ett roat leende, då han visste hur mycket sådant intresserade henne.

–

Izotar betraktade Istilwys illusion bemöta alven nere, och en stund senare kom Isra och Ayperos ut ur templet. Det var snart dags… Hans blick sökte Ziyatés ögon, och nästan förvånansvärt varmt gav han henne en nickning. Kanske fanns där ett samförstånd, någon liten avbild av deras relation som mor och son. Med den sista  blicken rörde han sig bort från henne, för att söka upp sin egen position i dramat som snart skulle utspela sig…

Aeon höll på och pillade på sin avlyssningsapparat ( han hade fortfarande inte kommit på något bra namn), medan han kollade på Mercin medans han skyndade sig ut. När han hade försvunnit ut och allt började lugna sig och brudparet började gå mot utgången så bestämde han sig för att det troligtvis inte skulle sägas något mer där framme, så  han gav sin apparat kommandot att komma tillbaka, så att han kunde spara sina krafter, ifall ett nytt tillfälle kom där han kunde tjuvlyssna på någonting viktigt.

sedan när Sera frågade om  Sharah var på deras sida så kom han att tänka på något som hans far alltid sa till honom när han var yngre och  hans tro vacklade, ” min son, Sharah kommer alltid vara vid din sida även om du  ibland glömmer bort det, det viktigaste är att du aldrig glömmer bort vem du är”  Så han svarade

”självklart, vems sida skulle han annars vara på?” och vände sig emot henne med ett stort leende som han hoppades skulle vara uppmuntrande.  Han visste att det kanske inte var passande, och om sanningen ska fram var han också livrädd, nu när världen var på gränsen till katastrof, men Sera såg ut att behöva uppmuntran. Sedan knuffade han till Sera lite lätt och sa ” från och med nu kommer jag alltid vara på din sida”

efter några sekunder så sträckte Aeon ut handen och frågade med låg röst ” ska vi gå ut och se vad det ondskefulla paret planerar härnäst?”

»Låt oss hoppas på det..« mumlade Marcin och följde sedan efter Leoric lik en svans genom folkmyllret av bröllopets gäster.
»Så länge vi ligger lågt, lär livet bevara oss.«, visserligen hade han själv inte haft en låg profil inne i templet, men han kunde verkligen inte sitta naivt och ignorera det faktum att djävlar vandrade omkring dem.

Från pannan regnade svett ned, och Marcin sköljde ner sig med ännu ett glas av sommarvinet.
Hela tiden hade han ett öga på Ayperos, aldrig lämnade blicken på honom för en sekund.
›Trots incidensen inne i templet vill jag påminna er om att ni alla är säkra här, under vårt beskydd..‹, Marcin fnös vid orden och lät sig ta en klunk.
Säker? Här? Nej, aldrig skulle de vara det här. Ayperos behövde drivas bort, bort från världens ände och längre till.
Endast då skulle de vara riktigt ›säkra‹.
I tankar sjönk han ner i, medan han försiktigt sippade på vinet.
Ja, de skulle behöva driva bort demon konungen. Men hur? Ja, hur?