Sköldmö en gång i tiden gjorde att Aslög inte var oerfaren med krig, långt ifrån, men skadan till hennes knä ledde henne till ett liv som smed de senaste året, och timmarna innan första striden på flera år var betydligt mer nervskakande än hon kunnat minnas. Hon var inte rädd att dö däremot, Svartfåglarna hade sett till att hon inte hade någonting kvar att förlora, och en tid av slag mot städ skapade väldigt lite annat än bra vapen och ett härdat hat mot de som tagit allt från henne.

Aslög satt vid eldgropen med sin slitna med pålitliga knoster i sin famn medan hon stirrade in i den väl skymda elden. Hon lät skölden ligga när hon lämnade Frostheim, då få vapen passade hennes känslor för Hrafns folk bättre än hennes slägga, för säg den sköld eller det svärd som kunde stoppa hennes tränade armar och stenbrytare. Vapnet var inte praktiskt för försvar, där hade hon ett kortare svärd hängande vid sin midja, och en stridsyxa på motsatt sida, men kom de till skedet att de vapnen blev relevanta var hon sannolikt den sämre i den kampen.

Hon var en stor kvinna, stark och uthållig, hon jobbade hårdare än de flesta smeder i riket, då hon visste att de vapen, det skydd, de verktyg var allt ett steg närmare att göra livet för Hrafn värre. Hon hade långt och ljust hår, prydligt flätat, och bar blygsamt med klädeslager då hon hade en hög kroppstemperatur naturligt, hon frös sällan och blev snabbt varm. Hennes blick var oftast hård, och även vid skeden av genuin glädje var hennes uttryck ansträngt, som om kroppen kämpade emot att uttrycka glädje.

När Maeve talade, lyssnade Aslög hängivet och följde henne med blicken. När frågan hade kommit om uppdraget fanns det ingen tvivel i hennes själ, det var tillfället hon väntat på sedan Hrafns män tagit man och barn från henne i krigets namn. Med sina meriter, och sitt hat för Svartfåglarna, var det inte svårt att övertyga om hennes lämplighet och nu satt hon bland vad hon bara kunde anta var likasinnade, men ingen mindre än Maeve själv. Det var en ära att befinna sig så nära henne inför en strid, och det fanns inga tvivel inom Aslög att vilka kommandon hon än blev tilldelade i dagarna som skulle komma, skulle hon inte tveka att utöva dem. Kosta vad det vill, nu var det Hrafns tur att lida. Hon hade accepterat att hennes samvete skulle kunna få sig en törn den kommande tiden, men hon sov ändå så dåligt om nätterna.

Maeve avslutade sitt korta, men effektiva tal, och Aslög nickade men inte mycket mer, utan lät sin blick vandra från Maeve tillbaka till elden.

Arands kattgula ögon fortsatte betrakta Maeve utan att vika med blicken då hon talade. Kanske var det få som vågade möta henne på det viset, trots allt var hon rätt intensiv då hon hade ställt sig in på något. Men han stod kvar och lyssnade på hennes ord.
‘Jag kände inte din bror, men jag tror inte han förtjänade det han fick.’ påpekade monsterjägaren.
‘Men är det bättre att bli som dem?’ undrade han, mer nästan filosofiskt än som en som hade alla svar. Han ryckte på axlarna sedan, det fanns ingen idé att ödsla mer tid på denna diskussion då han redan hade bestämt sig trots de mer mjuka ord hon hade åt honom.
‘Låt oss skrida till verket då, men jag tar inte del av de civilas död och onödiga lidande.’ förkunnade han, och drog sin klinga med ett metalliskt viskande. Hans blick for som hastigast mot  Yazfein där han betraktade Maeve en bit bort, och monsterjägaren gjorde en bister grimas över hela situationen medan han svor något tyst för sig själv.

Aslög såg upp från elden när Maeve talade igen, och reste sig så snart hon insåg att det var dags att börja röra sig mot byn. Hon var inte den tvekande bland alla, utan tog släggan över axeln och var bland de första att röra sig efter Maeve. Hon såg sig om bland krigarna, och fastän hon kände att hon kunde lita på var och en av dem så kunde hon även se tvivel bland dem, tvivel om det är rätt drag i kriget mot Hrafn, tvivel om de kommer kunna förlåta sig själva. Det var inte alla såklart, långt ifrån, men bland dem fanns det osäkerhet. Den var enkelt kvävd däremot av en lojalitet till Maeve, ett gemensamt hat mot Hrafn och en törst för hämnd för allting de förlorat till kriget.

Hon kände många av de omkring henne, hon visste att de alla hade förlorat någon eller något till kriget, och att alla höll Hrafn ansvarig, och i förlängning de som följde honom. Hon visste att hon kunde räkna med var och en av dem att skydda henne så som hon skulle skydda dem, och att liksom dem så var även Aslög redo att dö för Maeve. Lojalitet och hat drev gruppen framåt, och hat särskilt eldade Aslögs rörelser, så som elden hade drivit hennes varje slag mot städet under hennes tid i smedjan, med kunskapen att varje vapen hon tillverkade var ett ytterligare i kriget mot hennes demoner.

När de anlände bland husen i byn rörde hon sig tyst till ett av husen, och försiktigt rörde hon på dörren som såklart inte var blockerad. Varför skulle man blockera dörren i en by där alla kände alla, och litade på varandra. Hon klev in så tyst hon kunde och tog släggan i båda händerna. Hon var tung, och stor, så helt tyst kunde hon inte vara, och att hon inte var van hjälpte inte hennes rörelser, men hon gick från vistelseyta till vistelseyta inom huset sökande efter boende, och hittade slutligen sovplatsen.

Hon stirrade blankt mot den tomma sängen medan hennes tankar försökte hinna ikapp henne och verkligheten för att rationalisera vad hon såg, eller inte såg. I ögonvrån såg hon en rörelse, och hon insåg att personen antingen inte hade sovit och hört henne, eller att hon väckte vem det än var. Hon vände blicken och såg en man med köttkniv inte långt alls ifrån henne, och hans blick gjorde det tydligt att han förstod varför hon var här, och det var inte i vänskap. När hon bedömde sitt svar ekade Maeves röst i hennes huvud om att undvika att döda om det var möjligt.

Aslög agerade snabbt då och klev mot honom, höjde sin slägga med stenen pekande neråt och när han kom närmare för att hugga henne så sänkte hon släggan hårt mot hans knä och med ett knak krossade hon enkelt knäskålen, slog den helt ur sin plats. Hon släppte släggan omedelbart, för förutsägbart skrek mannen till i smärta och hon ville tysta honom, så hon tog tag om munnen hans och höll honom hårt mot henne så att hon kunde hålla honom med en hand medan hennes blick sökte rummet för ytterligare hot. Mannen sparkade, sprattlade, slog och viftade, men hade tappat kniven efter den plötsliga smärtan och utgjorde inget större hot.

Från ett hörn flög en mindre kvinna på henne, och tog tag i Aslögs arm som höll om vad som sannolikt var kvinnans man. Deras olika styrka gick inte att jämföra och kvinnan kunde placera sina fötter mot Aslög och dra med båda händerna utan att lätta på greppet Aslög hade om mannens mun, som förgäves försökte skrika. Kvinnan tog inte ens i marken och skrek i frustration åt hur maktlös hon var, vilket drev Aslög till beslutet om att de båda behövde tystas. Hon tog tag i nacken om kvinnan med sin fria hand och höll man och fru pressade mot varandra för att sedan slänga dem båda hårt in i marken. Luften slogs ur dem och medan de ansträngde sig för att återhämta anda och styrka, gick Aslög över till sin slägga på nytt och lät den falla hårt över kvinnans smalben som brast med ett knak. Hon log för sig själv när hon gjorde samma mot mannens oskadda ben.

För att vara säker på att de två inte skulle kräla därifrån gick hon över till sängen, slängde släggan åt sidan och släpade sängen till där de två låg. Hon lyfte den och välte den över dem så att sängens vikt låste dem på plats. Gråt och svaga försök att skrika dämpades under halmen och tygerna som föll över dem och Aslög vände sig för att hämta sin slägga igen.

Hon insåg snabbt att den inte var där hon lämnat den, och var i händerna på en ung flicka, säkerligen deras dotter. Ung, inte ens i tonåren gjorde att hon knappt kunde lyfta släggan, men försökte gjorde hon. Sannolikt hade hon legat dold under sängen. Flickan påminde Aslög om sin egna dotter, ljust, långt hår, skarpa gröna ögon och samma breda näsa, och nära samma ålder som när Hrafns män avslutat dotterns liv. Tårar rann nedför flickans kinder och hastiga andetag kämpade sig ut genom gråtandet. Situationen däremot fyllde inte Aslög med skam, utan med ilska. Det som för vissa hade varit en stund där mänskligheten segrade över hatet, var en stund fylld av saknad för Aslög som klev fram till flickan och slet släggan ur händerna på henne utan större motstånd. Hon höll den, och smällde sedan stenen med relativ försiktighet över ansiktet på flickan för att förvränga likheterna mellan henne och den döda dottern. Flickan föll till marken med ett kort skrik, för att sedan ligga väsande i smärta. Smällen i sig var inte tillräckligt för att döda, men Aslög var ingen helare, hon kunde inte vara säker på att skadorna inte var dödliga.

Med det vände sig Aslög och lämnade rummet, ingen i den här familjen var i ett tillstånd där de kunde fly och det var allt som hade en betydelse just nu. Hon kunde komma och hämta dem när striden om byn var slut, nu var det dags att söka sig till nästa hus. Allt hade hänt så otroligt snabbt, att Aslög lämnade huset med adrenalinet pumpandes för fullt, känslan av att ha blivit angripen med kniv fortfarande nära i sinnet, hon var redo att ta sig ann självaste Hrafn med hela hans här om hon fick chansen.

Yazfein gled tyst efter gruppen och höll sig i skuggorna medan krigarna och Maeve fortsatte in i byn, en sabel och dolk var allt han var beväpnad med som var synligt. Han förstod tydligt varför så många av de andra krigarna var där, hämnden och ilskan som drev dem. Själv kunde han inte dela deras känslor för det hela utan var där för att han kände att det var hans plats att vara där. Men han var inte så delaktig i det anfall som skedde och försökte hålla sig ur vägen för de flesta på båda sidor. Dock hindrade det inte att han mötte invånare som försökte fly eller försvara sig själva. Ett par gånger fick dolken tala för att “övertala” ett par personer att sitta ner och vänta på det som skulle komma efter anfallet var över. Nu rörde han sig tyst mot monsterjägarens rygg, för att närma sig denne från vänster på tysta fötter.

“Vad för dig att delta i detta? Det verkar inte vara en sak som du skulle finna något nöje i?” Han vandrar lugnt bredvid Arand nu med en blodig dolk i handen och ett lite frågande uttryck i ögonen som sneglar mot Maeve så länge han kunde se henne. Detta var hennes val och han hade nog gjort samma sak men kanske inte tagit så många fångar man kunde utan istället valt bara ett par men nu var det hennes beslut. Men lite nyfiken på vad monsterjägaren skulle få ut av att vara här nu. Med en lätt hand rörelse såg han till att elden på ett hus tog sig lite bätte och spred sig lite snabbare än vanligt innan han vände sin något lila blick mot Arand igen.

Hon såg sig om när det som knappt kunde kallas för strid var slut, och de hade samlat byns folk på en plats. Hon hade själv släpat familjen hon hade angripit i början till samlingen, och lämnat dem att våndas bland sitt folk. Hon följde Maeve intresserat med blicken medan Maeve försökte få ut information ur byborna. Aslög bar på några spikar, och fler fanns att hitta utan problem om Maeve hade ett behov. Hon hade ingen chans att svara däremot innan Maeve gick på impuls och släpade iväg mannen, till vilket Aslög inte hade någon protest utan betraktade situationen med ett leende.

En man från byn var på väg att resa sig upp för att försöka undsätta den som släpades bort, men Aslög placerade sin släggas sten mot axeln på honom medan han tampades med att resa sig, och när han följde släggans längd från axeln till Aslög som stod ovanför honom och skakade på huvudet, så satte han sig ner igen. Blodet på släggan var väldigt talande, likaså det hår och annat som hade fastnat på den under de strider den genomlevt under tiden i byn, stänkt med fragment av de överlevande och döda hon hade lämnat bakom sin framfart. De flesta hade överlevt, men hon hejdade sig aldrig från att avsluta livet på de som hade gjort större motstånd än de var värda.

Hon vilade släggan sin över axeln och med sina ögon svepte hon över gruppen av bybor samlade. Hon såg på dem stundvis, men hennes uppmärksamhet var distraherad av Maeve och vad än hon hade planerat. Hon såg mot Maeve med förväntan och log ett mörkt leende, den sorten som drog njutning från situationen de befann sig i. Det var befriande att vara i kontroll över byn så här snart, och att var och en av de boende skulle leva eller dö helt beroende på vilket humör Maeve fann sig i. Det var tydligt för Aslög att alla inte delade Maeves eller hennes övertygelse om att det de gjorde var rätt, men än kunde hon inte se att den tvivel de besatt innehöll något hot.

Aslög var mörk i blick och kroppsspråk, hennes rörelser utgav ett hot mot alla som skulle vågat göra någonting i trots mot situationen, hennes ögon sökande efter en ursäkt för Aslög att använda sin slägga slutgiltigt, och hennes rörelser tydde på en otålighet att saker hade stillnat så snabbt. Hennes kropp gick fortfarande på adrenalinet, och rädslan och hur de hon kom nära krympte gjorde det tydligt att hennes temperament, och hennes känslor för de kuvade byborna inte var någon hemlighet, de var alla i livsfara. Självklart i huvudsak från uppvisningen av Maeve, men det var tydligt att byn inte hade besegrats av en moralisk krigarskara.

Medan Aslög föreställde sig ett flertal scenarion utspela sig i sitt sinne medan hon väntade på vad Maeve skulle göra eller begära härnäst så log hon, samma konstanta leende som inte hade lämnat henne sedan hon lämnade det första huset, inte ett leende i glädje, utan belåtenhet. Hon placerade en hand på sin sida, där några grövre spikar hängde från bandet runt midjan hennes, mest för att indikera åt Maeve att hon hade dem om behovet skulle finnas.

Han kunde tydligt se avsmaken i Arands min över det han gjorde men av någon anledning så bekom det honom föga. Eller det var länge sedan någon annans åsikter om magin varit något han brytt sig om. Kanske fanns det en person vars åsikt han hade brytt sig om. Att Arand kallade det självbevarelse fick Yazfein att flina brett och kallt innan han skakar på huvudet. Långsamt höjde han handen för att dra den genom sitt hår eller iallafall illusionens hår innan han skakar på huvudet igen. Lågornas sken speglades i de mörka ögonen och på något sätt var det en ganska bra representation för hans inre, glöd, eld och förstörelse blandad med värme.

“Nej min gode monsterjägare det spelar föga roll för dessa folk. Skulle ryktet spridas om att du setts vid detta anfall mot byn här får du ju verkligen lov att se dig om över axeln tills Hrafn är död. Kanske även efter det om någon skulle råkat ha släkt eller vänner här?” Han ser lite frågande på monsterjägaren innan han ser ut att ordentligt fundera på dennes fråga om vad han själv gjorde där. Sen sneglar han bort mot Maeve och sen verkar han bli väldigt allvarlig.

“Jag gjorde misstaget att lämna henne förut. Det är inget jag kommer göra igen. Så länge hon låter mig följa henne så kommer jag vandra med henne. Bakom henne eller bredvid henne det får hon säga. Men jag kommer finnas där… Sen är en utflykt en möjlighet att sträcka lite på sig eller hur?” Rösten har ingen värme eller känslor utan är ett väldigt sakligt konstaterande även om man kanske kan ana att han är beredd att göra mycket för att se till ingen ska hindra honom från att göra det han just sagt. Den sista meningen han säger är sagd med en mer road ton. Han verkade ha varit på väg att säga något mer när monsterjägaren svär och skyndar bort mot Maeve. Yazfein lägger händerna bakom ryggen för att styra sina lätta steg efter honom bort mot vad som nu än ser ut att vara på väg att ske.

Aslög ställde sig intill Maeve och inväntande ytterligare direktiv efter hon anlänt, och det var en glädjande känsla hon upplevde när hon förväntas spika upp mannen. Hon tog fram en av sina spikar och höll handen om släggan så nära stenen hon bara kunde. Hon höll sedan spiken mot handen och smällde till toppen av stenen mot spiken så hårt hon kunde, hårt nog att handen penetrerades och spiken hölls på plats av sig själv på första försöket, men det var inte tillräckligt djupt för att hålla uppe honom. Hon tog då grepp om släggan med båda händerna och smällde till hårdare så att spiken slogs djupare in i trädet. Mannens skrik av smärta var som bortdomnat, och skriken från folket de hade samlat in var ett brus som värst. Tydligare än någonting annat hörde hon sitt eget hjärta slå.

“Jag har tyvärr inte nog med spik åt alla i byn, men några till.” Nämnde hon med ett leende och gick över till den andra handen och utan större dröjsmål upprepade samma där. Hon tog sedan ett kliv bakåt och höll sig åt sidan när hon insåg Arands närmande, helt klart en man hon förstått att man skulle undvika att provocera om man kunde, men hon hyste större respekt för Maeve än för den mannen eller någon annan av de närvarande, och det reflekterades i allting hon gjorde.

Han hade ganska fort listat ut vad tanken med spikarna var och vad som skulle ske. Men han hade inte väntat sig att se spänningarna och hur upprörd Arand skulle bli. Han kom några steg efter monsterjägaren och höjer lite tankfullt på ögonbrynen när han hör vad Arand säger först.  Lugnt ställer han sig så han står framför mannen men då har både Maeve och Arand bakom sig. De som kunde se han ansikte såg ett uttryck från en person om betraktade början på en skulptur eller annat konstverk. Även om det inte såg så ut så lyssnade han uppmärksamt på det som sades bakom honom.

“Det är väldigt dumt att påstå att man dräpt någon man inte har varit med och dräpt, speciellt inför dennes familj. Vill man inte locka fram ilska så borde man vara tyst. ” Hans ord var lika mycket för de runt om som för mannen som var uppspikad framför honom. Men det fanns inga känslor i rösten utan han förblev väldigt saklig och fingrar lite på den dolk han bär i sitt bälte. Det var tydligt att en hel del tankar ändå fanns hos honom där han stod.

“Att göra ett exempel av denna dåre är nog ändå klokt på sitt sätt och visa att nog är nog. Skulle du inte hålla med Arand om att ibland är en hård hand väldigt behövlig för att visa man gått för långt?” På något litet sätt verkar Yazfein nu också lite road av hela scenen framför sig även om han inte sagt det. Långsamt vänder han sig lite för att kunna snegla på Maeve lite frågande som för att fråga vad nästa steg skulle vara.

Aslög stod i beredskap när Arand stötte sig förbi henne, hennes grepp om hammaren åtkramat. Hon följde honom noga med blicken för att vara säker att han inte lade en hand med fel avsikter på Maeve. När hon insåg att han bara var orolig och inte verkade vara ett hot, så klev hon åt sidan och närmare de andra krigarna och gruppen. Hon ville inte antaga sig närmare Maeve än hon var, och litade på att hon kunde hantera sig själv.

När Maeve sedan tog saker ett steg längre, så märkte man direkt att byborna började reagera starkt, när hon skar längst ryggen på en av deras egna. Detta sporrade många känslor, men från den närmast Aslög väcktes ilska och stridsvilja, och mannen reste sig upp med hast och slängde sig mot Aslög bakifrån, inte osannolikt med avsikt att engagera resten att försöka göra motstånd, men också sannolikt för att Aslög inte var oskyldig i händelseförloppet framför dem alla.

Han lyckades däremot inte mycket mer än att närma sig henne innan hon reagerade med att skicka skaftet på sin hammare bakåt så att hon slog luften ur mannen, som föll framåt och ner på knä. Medan han samlade sig för att resa upp på nytt, vred Aslög sig om, höjde sin slägga i luften och lät stenen falla över huvudet på sin angripare med full kraft, vilket väldigt snabbt avslutade angriparens liv och lämnade huvudet i bitar, bortom igenkännande för någon.

Hon höjde sedan blicken mot gruppen av bybor, redo att upprepa sig om andra visade ett intresse att göra motstånd.