- This topic has 155 replies, 6 voices, and was last updated 2 år, 6 månader sedan by
.
-
Hon visste att hon otvivelaktigt befann sig i drömmarnas värld när hon såg ned mot sina fötter och insåg att hon stod grunt vatten, vatten i vilket hennes reflektion inte längre visade henne så som hon nu såg ut, utan som hon sett ut som barn. Det var en bisarr känsla att se sig själv på det viset, men hon visste förstås att det inte var hennes egen dröm, utan hennes fars. Korpen som lett henne dit landade på hans axlar där han stod en bit framför henne och trots hennes sinnesstämning så kunde hon inte hindra ett mjukt leende från att sprida sig över hennes läppar, ett leende som blev bredare när hennes far plockade upp henne i sina armar och snurrade med henne på samma vis som han alltid gjort när hon var barn. Hon ville skratta, men det satte sig i halsen när hon insåg att hon inte visste hur hon skulle hantera det hela. Etter värre blev det när hennes far frågade henne om Kettil, något som fick hennes leende att dö ut, trots att en del av henne fortfarande försökte spela med i drömmen.
”Far, du drömmer. Jag är här med ett meddelande”, började hon, osäker på om hon verkligen borde gå så rakt på sak, men hon stod inte ut med tanken på att låtsas som om allting var som det en gång varit, att Kettil inte var död…
-
Asgeir verkade förvirrad ett tag över hennes ord. Varför hjälpte hon inte att rädda Asta? Vad var fel med henne?! Detta var inte tid för kramar. De var tvungna att göra nåt nu, fort! Innan… Han verkade inse något i stunden och stannade upp något i hennes kram.
‘Jag drömmer… eller hur? Men… Varför känns det så äkta?’ frågade han och såg sig omkring i drömmens snöklädda landskap, innan han såg på sin mor.
‘Är du död med, mor…?’ frågade han, knappt hörbart. Hade hon kommit för att besöka honom innan hon tog sig till andra sidan?–
Audgisil såg förvirrad ut ett tag över hennes ord. Var detta en dröm? Om det var en hade han gärna stannat här. Allt kändes så… fridfullt. Långsamt lade han ned Maeve och såg på henne.
‘Så klart det är…’ suckade han till sist, han hade haft sådana här drömmar förr. Lite sorgsen verkade han, för kanske han kom ihåg att Kettil var död och att världen inte var så lycklig som den en gång varit. Han sjönk ned på ett knä så han var i ansiktshöjd med sin dotter och gav henne ett varmt leende.
‘Min fina och starka dotter. Vad är det för meddelande du har åt mig, hm?’ undrade han och strök hennes mjuka kind med en tumme. -
Freggi sjönk ihop där hen satt, sänkte huvudet. Synen var snabbt över.
Kontakten med hens mormor hade alltid varit ansträngande, men mest psykiskt. Efter alla dessa år visste hen fortfarande inte hur hen kunde ha denna kontakt med Alfsol, trots att hon var död sedan länge. Freggi hade inte längre några levande släktingar. Kanske var det en villfarelse bara, ett önsketänkande som fick liv i riten, något som sa vad hen behövde eller ville höra.
Freggi väcktes ur sina tankar av känslan av Arands hand på sin axel. Hen ryckte till lite och torkade ögonen snabbt, varpå hen vänskapligt klappade tillbaka på hans hand. Hen vände sedan blicken instinktivt mot Ragnhildr, försökte utröna hur hennes upplevelse tedde sig.
-
Sorgset besvarade Ranghildrs sin sons leende. Det kanske fanns en längtan där bakom hennes ögon. En längtan till Valhalla eller för den delen Ran. Kanske det egentligen hade varit det som var det bästa för hennes familj? Hennes folk? Lite disträ strök hon handen milt över det blonda håret och ruskade långsamt på huvudet.
“Nej. Inte än. Jag fann Maeve.” sa hon tyst, kanske lite vemodigt. För det kändes som om någonting hade brustit dem emellan och hon var nästan rädd att det var detsamma med Asgeir. Vems annars fel är det än ditt egna? Långsamt reste hon sig upp och tog ett litet mer bestämt tag om hans axel för att markera att det var dags och hon klappade honom på axeln.
-
Sorgsenheten som sprang upp hos hennes far fick henne nästan att ångra att hon hade sagt något, men hon kunde inte vara kvar där hur länge som helst och hon hade trots allt ett meddelande att framföra. Han brast dock inte ut i tårar eller vände sig bort från henne, utan sjönk istället ned på knä framför henne. Det kändes underligt att vara så liten igen, men samtidigt betryggande på något sätt. Oavsett vad som skedde henne under de kommande dagarna så skulle han kanske alltid se henne på det här viset, som det oskyldiga barn hon en gång varit, inte som det monster hon hade blivit.
Så hon besvarade hans leende med ett eget innan hon lade en liten, mjuk hand mot hans skäggiga kind. Det kändes så verkligt, men det var väl så det var med drömmar?
”Vi har hittat passet, och mor är med oss. Hon lyckades fly från Ranheim tillsammans med en vän som hon kallar för Freggi. Vi har tagit byn som vaktar passet och vi är redo att ge oss in…” Sade hon, till en början med beslutsamhet i rösten, en beslutsamhet som dock gav vika för en osäkerhet och rädsla som hon inte längre kunde dölja.
”Men jag är rädd. Jag har inte längre någon kontroll över bärsärken, den styr mig och jag är rädd att den kommer att sluka mig hel innan det här är över. Jag försökte berätta för mor, men jag tror inte att hon förstår, eller vill förstå… Monsterjägaren är fortfarande med mig och jag tänker be honom avsluta det hela efter vi tagit Ranheim och dräpt Hrafn. Jag vet att jag kommer att förlora mig själv i den striden och jag kan inte riskera att skada fler fränder”, tillade hon lågt, trots att hon var tämligen säker på att där inte fanns någon annan som kunde tjuvlyssna. Det fanns en trötthet i hennes röst som gränsade till uppgivenhet, men hon försökte att inte visa allt för mycket av vad hon kände.
-
Arand hade ett märkligt glimmer i sina ögon, då han betraktade Freggi.
‘Vad såg du?’ undrade han, trots allt kunde han känna att något hade hänt hos henne. Någon form av magi, eller något som var utöver det normala. Men han kunde inte se sådant själv, kanske var han för envis eller enfaldig, men han kunde känna då något övernaturligt var i görningen. På samma vis undrade han vad som skedde i Maeves och Ranghildrs huvud.–
Asgeir rynkade på ögonbrynen, fortfarande lite förvirrad. Det var svårt att se skillnad på verklighet och dröm, speciellt för den otränade som han.
‘Maeve? Så du är fri?’ undrade han, lite hoppfullt.
‘ Men vad ska jag göra, mor?’ frågade han, lite ängsligt och förvirrat.
‘Far bad mig samla en flotta, men jag har aldrig varit en ledare för så många förr! Och se vad mitt ledarskap ledde till!’ sa han och gestikulerade åt den döda kvinnan.–
Audgisil tycktes lugna sig något vid de orden, ingen dramatisk gest men hans axlar slappnade av lite.
‘Så Ranghildr lever? Jag hoppades på det… Den galna kvinnan.’ han skakade på huvudet. Hon hade alltid varit sådan, rakt in i
vargens gap och ingen kunde stoppa henne. Inte ens han. Audgisils klara ögon studerade henne då hon avslöjade sin rädsla.
‘Oden har en plan för dig, Maeve. Det är skrämmande att ge sig själv åt gudarna – tro mig, jag vet… Men jag tror det är det vi måste göra för att skydda Kaldrland från mer krig. Jag är ledsen över att du behöver bära denna börda, men samtidigt vet jag att du är stark nog…’ sa han och kramade hennes nätta axel.
‘Du måste finna balans mellan ljuset och mörkret i dig, Maeve. Då det är som mörkast, måste du tänka på ljuset. Din familj, din kärlek, vad som helst som håller dig här.’ han visste inte riktigt vad han sa, orden verkade komma så naturligt.
‘Håll passet, min här är på väg.’ lovade han. ‘I passet betyder inte antal något. Håll det, Maeve, men pressa inte vidare.’ sa han, och det tycktes som om världen omkring honom blev suddigare.
‘Håll ut, jag är på väg…’ sa han, medan hon verkade glida ifrån honom. -
Freggi såg bekymrat på Ragnhildr, men kunde inte se några tecken på oro, så hen satte sig igen på bänken vid Arand.
Hen harklade sig lite och mötte kort de där märkliga ögonen. Det ryckte lite i ena mungipan, trots det svåra ämnet för samtalet med Alfsol var det alltid en glädje att få möte henne igen. “Hrm… Jag mötte min moders mor, Alfsol. Hon är i Valhall sedan länge, men på något vis… håller hon fortfarande kontakten.” Freggi kunde inte låta bli att skrocka till lite lågt åt sina egna ord.
Uttrycket förändrades dock snabbt och hen fick en frånvarande blick när hen började tänka över Alfsols meddelande. Hen skrapade fundersamt på smutsen kring sina nagelband och såg sedan forskande på Arand från sidan. Freggis plats var verkligen inte här, så mycket hade hen redan förstått, men Alfsols ord var den bekräftelse hen behövde för att tippa vågskålen. “Jag tror hon tyckte jag skulle ta dig upp på ditt erbjudande…” Log hen vagt.
-
Lite vemodigt såg hon mot Asgeir, för tankarna gick fortfarande mot skulden att vara vid liv. Så som hon många gånger känt från sitt egna ledarskap för att milt stryka sin sons kind.
“En ledare från födseln. Född för stora ting. Det var vad Gerda sa om dig när du var liten. Gudarnas ord. En sann ledare lär av sina misstag och låter inte någon död förjävels. Du är stark, min son.” sa hon med en lite klarare röst och drog honom intill sig i en kram som var lite krampaktig, som om hon var ledsen över allt som hon orsakat och rädd för att han skulle försvinna ifrån henne som Kettil och sedan Eirik gjort.
“Vi möts snart igen.” lovade hon, medan han tycktes försvinna ifrån hennes medvetna och när hon var tillbaka i rummet drog hon hastigt sin hand under ögonen som blivit lite fuktiga. Tystlåtet drog hon bort handen ifrån Maeve för att krampaktigt ta tag i sin egna skjorta. Hon var torr i munnen, men vände blicken mot Maeve.
“Jag… är ledsen för allt jag orsakat dig.” viskade hon, tyst, så att bara hon skulle höra.
-
Hans ord var både betryggande och skrämmande på samma gång, för trots att hon visste att han hade rätt så innebar hans ord också att hon hade rätt. Hon kunde försöka tänka på sin familj hur mycket som helst, men hennes far förstod inte, det fanns inga tankar när bärsärken tog över, bara ett mörkt, tryckande hat. Trots det så nickade hon åt hans ord, ovillig att lägga ännu mer på hans redan tyngda axlar. Hon hade berättat att hennes mor var säker och att de hade funnit passet – det var det viktiga.
”Vi väntar… Oden är med dig far”, sade hon med ett litet, blekt leende. Hon kunde känna hur drömmen började lösas upp, hur hon drogs tillbaka till verkligheten igen.
Hon fann sin väg tillbaka till sin kropp med ett ryck, något som fick såret i sidan att hugga till. För en sekund satt hon lite framåtböjd, som för att samla sig, innan hon med en plågad utandning sträckte på sig igen där hon satt och öppnade ögonen.
Ljuset från elden stack i hennes ögon men hon vände ändå blicken mot sin mor där hon satt bredvid henne. Orden som lämnade hennes läppar fick Maeve att skaka lite på huvudet. Vad menade hon?
”Om det inte var du som frivilligt satte bärsärken i mig så har du inget att be om ursäkt för mor”, frustade hon hest innan hon skakade på huvudet åt det hela. Det här var inte så hon var van vid att se sin mor och det skrämde henne. Nog för att de ofta rök ihop med varandra, antagligen för att de var mer lika än Maeve ville erkänna, men vad trodde Ragnhildr att hon kunde klandras för?
Med ytterligare en suck så vände hon blicken först mot Gerda, sen vidare mot Freggi och Arand. Hon lät den vila på monsterjägaren, kanske lite ursäktande, innan hon vände tillbaka den mot Gerda igen.
”Far ber oss att hålla passet. Han är på väg”, sade hon högt, högt nog för att alla andra i rummet skulle höra henne.
-
Arand rynkade lätt på ögonbryn.
‘Mötte?’ undrade han, även om han hade sett många märkliga ting i sitt liv var detta något utanför hans bekvämlighetszon eller expertis.
‘Som verkligen mötte, eller… drömde om?’ undrade han, för att sedan nicka.
‘Mitt öde verkar delvis vara bundet till familjen Ulfhedna, men jag tror inte jag ämnar stanna för deras sista strid.’ konstaterade han.
‘Detta dödande… Det är inte mitt kall.’ ironiskt kanske, då annan typ av dödande var. Då Maeves blick mötte hans nickade han lätt i hennes riktning.–
Asgeir verkade lite tafatt över orden, men lät sig kramas och nickade. Som vanligt var visioner aningen kryptiska och han var osäker på om hans mor faktiskt var vid liv eller inte. Men han kände en viss lättnad efter att ha sett henne så, och vaknade på andra sidan kontinenten då Ranghildr lämnat hans sinne, på samma vis som Audgisil gjorde längre norrut mot huvudstaden.
–
Gerda vaknade långsamt från transen, inte ryckigt så som de gjort. Hennes sång tonade långsamt ut och hennes ögon öppnades på samma vis långsamt.
‘Vägarna har öppnat sig för er…’ sa hon lugnt. ‘Det är upp till er nu vilken väg ni går. Det kommer inte dröja länge innan fiendens spejare avslöjar er. Så länge stormen varar har ni tid att samla er och tänka.’ sa völvan och reste sig långsamt från sin sittplats.
‘Må gudarna visa er vägen…’ sa hon kryptiskt, och rörde Ranghildr och Maeve över deras huvuden i tur och ordning, innan hon rörde sig mot Freggi där hon satt, en nyfiken glimt i hennes ögon. -
Freggi log fundersamt åt Arands fråga och nickade förstående – det var svårt att få grepp om, även för Freggi. “Både och… Om det låter… Klokt…” Rösten var låg för att inte störa de andra. Hen kände sig plötsligt lite obekväm när hen behövde förklara något som kändes så naturligt men som hen ändå inte själv helt förstod. Hen harklade sig lite besvärat igen och föste bort några stripiga slingor gråblondt hår ur ansiktet. “Hennes ande kommer till mig i dessa drömmar…”
Freggi kunde inte förklara mer utan att bli mer personlig än hen var bekväm med, så hen tystnade osäkert.
Hen nickade sedan och hummade igenkännande åt Arands reflektion om sitt öde. “Mjo, dem verkar det svårt att bli av med…” Freggi skrockade till, men tanken på striden och dödandet fick hen snabbt att ändra uppsyn. Hen suckade plågat, lutade sig fram med armbågarna mot knäna och begravde ansiktet i händerna. Hen var på väg att säga något när hen märkte fotstegen som närmade sig. Freggi såg upp och rätade snabbt på ryggen igen när hen mötte Gerdas aktningsbjudande gestalt. Hen hade inte ens märkt att ritualen var över.
-
Ranghildr lyssnade på sin dotters ord, som lät så… simpla. Som om hon inte hade gjort något fel, men ändå kunde hon inte skaka bort de mörka tankarna som tycktes svärma över henne. Hon skakade på huvudet för att få dem att försvinna, men när de nästan trängde sig allt närmare henne försökte hon öppna munnen för att svara Maeve, men istället darrade hon på läpparna och på händerna som försiktigt strök sin dotters axlar. Hon kunde inte riktigt forma ord på de känslor som tycktes bubbla inom henne.
“Det finns mycket… som är mitt fel.” viskade hon till slut och svalde, nästan något nervöst för att sedan dra Maeve närmare sig för att sticka sin näsa in i hennes vilda hår och dra in hennes doft medan hon strök sin hand över håret.
“Jag skulle varit där… mer. Istället för att söka efter något att släcka den där… törsten inom mig.” viskade hon, med en röst som var ångerfull och Maeve skulle säkert känna Ranghildrs blöta kind mot sin. Även om modern försökte att dölja de känslor som vällde inom henne.
“Mer närvarande… och en bättre förälder. Som er far…” fortsatte hon viskande.
-
Hon försökte pressa fram ett leende när Gerda rörde vid hennes hår, men det blev bara en plågad imitation av ett leende som snart nog dog ut helt. Hennes far hade bett dem att vänta, men Gerda hade förstås rätt i det hon sade. Så fort stormen lade sig så skulle de vara sittande måltavlor, men samtidigt kunde de inte ge sig in i passet hur som helst. Kanske kunde en ensam krigare ta sig igenom osedd…? Hon behövde bara skära av ormens huvud och sen skulle resten falla när hennes far och bror slutligen tog Ranheim. Hon var tvungen att överväga den möjligheten…
Med en liten suck avbröts hon i sina tankar av sin mor som lagt sina händer mot hennes axlar. Hon kunde nästan känna ett visst mått av irritation över det hela, men hon försökte hålla sig lugn, försökte att inte låta ilskan ta över, hon visste ju att den inte var hennes egen.
”Mor…” Hon lät sig omfamnas en sekund, men sen sköt hon undan Ragnhildr, höll henne på en armlängds avstånd där hon kunde betrakta henne.
”Jag vet inte vad som hände dig i Ranheim… Och jag är ledsen att säga det, men inget av det där spelar någon roll längre. Det enda fel du har gjort som har spelat någon roll är att du gav dig av med morfar och försatte oss i den här knipan. Det klandrar jag dig för, men inget annat”, fortsatte hon, hennes röst hes och hårdare än hon menade, men samtidigt kunde hon inte hindra sig själv.
”Yazfein har övergivit mig igen och att döma av blicken som Arand gav mig nyss så tänker han göra samma sak. Du får det att låta som om du tänker lämna mig du också. Ge inte mer bränsle till den vrede som redan brinner inom mig, snälla?” Tillade hon bistert. Hon visste inte hur hon skulle hantera sin moders sorg, hon visste bara att hon inte stod ut med den och att hon inte kunde lindra den.
-
Arand ryckte lite på axlarna åt Freggis försök att förklara.
‘Det låter galet.’ sa han simpelt. ‘Men mycket det jag sett och gjort är galet, så i detta sällskap är det säkert mer normalt än att ha ett hus och en familj.’ sa han med en liten suck och ett snett leende, för att resa sig då Gerda närmade sig.
‘Ha så kul.’ sa han lite torrt åt Freggi, och styrde stegen i riktning mot Maeve och Ranghildr istället och väntade på att de skulle ha fått sin privata stund innan han kunde tala med Maeve.Gerda gick fram och satte sig ned bredvid Freggi.
‘Jag tror visst att jag kände dig vandra omkring på andra ställen.’ konstaterade hon vetandes, och betraktade den unga Freggi.
‘Men ingen völva har det blivit av dig. Varför inte?’ undrade hon, lite nyfiket. -
Freggi nickade kort åt Arand när han gick och vände sedan blicken åter mot Gerda, hen log vagt, kanske något besvärat i närvaron av en så vördnadsvärd person. Hen slängde en mycket snabb blick förbi henne för att åter en gång se efter Ragnhildr innan Gerda satte sig. Det värmde att se Ragnildr återförenas med sin familj, hen förstod att hon i drömmen mött antingen Asgeir eller Audgisil och nu verkade hon ha ett nära samtal med sin dotter. Kanske var det vad de båda behövde?
Freggi vände sedan snabbt åter sin uppmärksamhet mot Gerda. Lite skamset såg hen kort på henne när hon nämnde Freggis drömmöte, som att hen gjort något olovligt. “Ja, förlåt om jag… störde…” Men så fortsatte Gerda och hen tystnade. Hen förblev tyst en stund med en förbryllad min över det trötta, slitna ansiktet. Munnen kändes torr. Hen svalde och rynkade oförstående ögonrynen. “Nej jag… Jag skulle aldrig vara så förmäten och fordringsfull och anta… att det var mitt öde…” Freggi famlade efter orden. Tanken på att bli völva hade aldrig slagit hen och att något sådant skulle ligga i hens framtid hade aldrig antytts i några spådomar – å andra sidan hade alla spådommar rörande hens framtid alltid varit mycket otydliga. Hen hade nog fler gånger än en lekt med tanken att få stanna i Draumrheim då hen vallfärdat dit. Och skulle hen vara ärlig hade hen nog funderat på om det kanske var dit hen borde bege sig efter allt detta. Men völva… Det var mäktiga kvinnor som var völvor – inte menlösa smeder som råkade ha en ovanligt god relation till sin mormor.
Freggi log vemodigt snett och skakade ursäktande på huvudet åt sina enfaldiga svar. “Jag är nog inte kraftfull nog. Om mitt öde var att bli völva hade det väl uppenbarats för mig vid det här laget…?” Sade hen lite trött och frågande. “Men sanningen är att gudarnas planer för mig fortfarande är dolda i dunkel… Inte ens dina systrar i Draumrheim har kunnat ge några tydliga svar.” En viss frustration sken igenom den skrovliga rösten och hen kunde inte kväva en nedslagen suck.
-
En liten suck undslapp Ranghildr, dels av smärtan som uppstod när Maeve sköt undan henne och dels för att hon var trött på allting. Striderna, samvetskvalen och den ständiga beskyllningen. Lite disträ i sina egna tankar drog hon sin ena hand igenom sitt röda hår och började att fläta det så att det skulle hålla sig undan ifrån hennes ansikte.
“Skulle aldrig falla mig in att överge dig, Maeve.” sa hon simpelt, men menande och fångade upp hennes blick igen. Egentligen ville hon säga mer, men vad spelade ord för roll? Speciellt när hon inte verkade vara pratglad med henne.
Lite uppmuntrande klappade hon henne på axeln och reste sig upp för att se sig omkring. Blicken vandrade mot Gerda och Freggi, lite vaksamt för att se vad som skedde där. Men vem skulle hon vara om hon störde Gerda, hennes kusin, och hennes närmsta vän? Speciellt inte när gudarna var de som talade genom de båda.
“Aldrig.” upprepade hon, lite mer bestämt.
-
Något tveksamt betraktade hon sin mor som så snabbt gått från vad som hade liknat uppgivenhet och sorg till någon slags likgiltighet. Hon visste att hennes ord varit hårda, och hon var knappast någon tröst just då, men kanske hade hon förväntat sig något annat som svar. Nu stod hon bara där och vägde lite på ena benet innan hon nickade som svar. Hon ville egentligen säga som det var, att det inte var vad hon såg i sin mors ögon, men hon lät bli. Istället log hon bara snett, något som gjorde att ärret i hennes mungipa fick det hela att likna ett flin mer än något annat.
”Tack mor…”
Osäker på hur hon skulle fortsätta så bet hon sig på insidan av läppen innan hon sänkte blicken mot golvet och nickade lite åt Gerda och Freggi.
”Du borde prata med din vän. Hen ser ut som skit”, tillade hon i ett försök att skämta, men det föll platt och lät mer som en förolämpning, något som fick Maeve att svära för sig själv innan hon vände sin mor ryggen och tog några steg bort från allt folk. Väl där så sjönk hon ned på golvet intill en av väggarna och lutade huvudet bakåt och slöt ögonen för en sekund.
-
Gerda såg på Freggi med en nyfiken glimt i sina gröna ögon.
‘Ödet har en tendens att välja oss, snarare än tvärtom…’ sa hon lugnt.
‘Men en völvas väg är inte för alla. Dock känner jag styrka i dig, annan än den i ditt hantverk och dina armars styrka, som du själv inte tror på. Åtminstone inte än.’ sa hon och gav hen ett vetande leende.
‘Och medan Draumrheims völvor tror sig veta allt, har inte ens de alla svar. Lägg inte allt för mycket meriter på dem.’ var hennes råd.
‘Jag tror att du har en koppling till gudarna, till världen bortom denna. En mer naturlig sådan, än mig.’–
Arand verkade notera att samtalet mellan Ranghildr och Maeve tagit en liten paus, och han närmade sig drottningen – lite stel i sina rörelser efter striden och alldeles blå och röd där Maeve försökt strypa honom. Och på andra ställen där hon träffat honom. Hans röst var raspigare än vanligt då han talade till drottningen.
‘Hur mår du? Det jag gjorde… Det var enda sättet jag kunde tänka att rädda dig från att förblöda.’ han kom på sig själv att inte riktigt ha använt de korrekta artighetsfraserna.
‘… drottning Ranghildr.’ tillade han lite klumpigt. -
Freggi såg vantroget på Gerda med något höjda ögonbryn. Jo, nog visste hen att völvornas spådommar var svårtydda – också för så kunniga siare som dem. Men hen hade, som Gerda antydde, svårt att föreställa sig att hen hade någon betyande styrka i området. Hen log lite osäkert och rätade till sin ställning, något obekväm över hennes överväldigande ord. “Jag vet inte… Jag har alltid tänkt att det är något annat… Eller annan, på andra sidan, som står för den kopplingen.”
Freggi kliade sig i nacken lite och slängde åter en blick åt Ragnhildr. Det var fortfarande svårt att förlika sig vid tanken att deras vägar nu kanske skulle skiljas åt igen. För hur länge denna gång? Hen hade precis fått återse henne igen efter alla dessa år. Men det var tydligt att de högre makterna hade helt olika planer för de två.
Hen vände sig åter åt Gerda och en tankfull rynka hade formats mellan ögonbrynen. “Hur kan jag få veta mer om… Om den här kopplingen? Om jag skulle vilja – kan jag lära mig att bli… starkare?”
-
Det hade varit ett tag sedan han hade pratat med sällskapet som först gett sig av för att hitta passet och Ragnhildr. Efter första byn hade han hållit sig lite bakom eller färdats i släptåg från sällskapet. Mycket för att hålla ett öga på allt runt dem men också för att vara säker på att en viss gudom inte skulle försöka göra något mot honom. Saker hade skett väldigt fort här ändå och han hade haft lite att fundera över. Sen att en annan gudoms ord hade ekat i hans öron och drömmar hade inte gjort saken bättre, så han hade dragit sig undan mer och mer. Men alltid haft uppsikt över Maeve och sällskapet även om de inte sett honom eller hört honom. Det var inte hans sätt att strida öppet på så vis heller även om han kunde det. Nu senaste dagarna hade den där rösten i huvudet varit mer angelägen om att han skulle lyssna så han hade ganska nyligen avslutat ett samtal med en något lättroad och irriterande person. Nu fanns han utanför byggnaden från vilken han känt och sett hur något hänt, något som man inte kunde se med vanlig syn. Känslan av att han borde gå in fanns där men han något hejdade honom. Väldigt försiktigt sände han ut en liten tanke mot stugan, en tänke och magi som skulle få ett visst halsband att glöda lätt varmt och ett väldigt lätt ryck mot dörren ut skulle kännas i dess kedja. Platsen han stod på var väldigt öppen bara ett tiotal meter ifrån stugan.
You must be logged in to reply to this topic.