- This topic has 155 replies, 6 voices, and was last updated 2 år, 6 månader sedan by
.
-
Freggi följde Ragnhildr med blicken när hon lade sig ner. Hen nickade tankfullt åt hennes svar. Hen ville knappt erkänna det för sig själv, men på sätt och vis hoppades hen att Audgisil snart skulle komma. Kanske kunde han avsluta allt detta snabbt. Det var allt hen ville, att det skulle ta slut. Men hen visste inte vad hen trodde var bäst, för deras land, för deras folk, för hens vän… Perspektiven var så vitt skilda. Och någonstans mitt under allt det skulle hen finna en plats för sig själv. Kanske var det egoistiskt att tänka så. Eller så var det just av den anledningen hen behövde “försvinna” – som Ragnhildr sa. Ta sig själv ur ekvationen.
Freggi suckade åter och såg också hen upp i det mörka taket, sökte för ett ögonblick norrskenet med blicken, men kom sedan på var hen var. “Jag kan vägen härifrån, byarnas lojaliteter, vilka platser jag ska undvika…” Hen tystnade lite. “De lojaliteterna kan förstås ha ändrats nu… Som Maeve gick fram här…” Hen ville inte fortsätta, ord var överflödiga. “Jag kanske måste undvika folk helt tills jag kommer en bit inåt landet.”
Hen såg som av en plötsligt insikt på Ragnhildr med en svårtydd blick. “Du tror inte att jag kan klara det…?” Hen skrockade beskt. “Om du oroar dig så för mig… Så följ med mig…” Freggi tittade inte på Ragnhildr, fokuserade åter på sina smedshänder.
-
Arand hummade.
‘Det kanske ligger något i det. Med andra ord borde jag kanske också fundera på hur folk tänker på mig innan ett monster dräper mig?’ undrade han med ett höjt ögonbryn.
‘Men oroa dig inte, de minnena försvinner inte.’ lovade han henne och mötte hennes ögon. Ja han skulle nog aldrig glömma deras dryckestävling och de goda minnen de delat, för att sedan sucka lätt och återvända till verkligheten då hon släppte tag i hans hand.
‘Så vi kan förvänta oss flera veckor i kyla och elände?’ konstaterade han.
‘Vart fan är mannen som kallade på oss nu då, eller jävlas han bara?’ undrade han och såg sig omkring, lite irriterad över vibrationerna i hans halsband. -
Hans ord fick henne, situationen till trots, att le. De många motstridiga känslorna som rasade inom henne överskuggades för ett ögonblick av de mer lättsamma minnena, men Arands fråga drog henne tillbaka till nuet och leendet över hennes läppar förbyttes mot en ogillande grimas som inte helt kunde dölja smärtan som spelade där bakom.
”Om du inte har någon bättre plan… Och om du menar Yazfein så blev han nog missnöjd att jag inte kom ensam, eller så fångade något annat hans intresse…” Muttrade hon bistert. ”Eller så förstår han att jag sett igenom hans charad och har vett nog att hålla sig undan”, tillade hon medan hon liksom Arand sökte med blicken mellan de snöklädda husen efter mörkeralven.
Hon hade varit naiv som så enkelt fallit för hans trick och hans fina ord. Han var bara här för egen vinning, varför skulle han annars försvinna hela tiden, utan ett ord? Varför hetsade han henne mot sitt eget förfall för att sen försvinna när hon gav vika? Och hur hade hon kunnat förlåta honom? Kanske hade han trots allt snärjt henne med sin magi.
”Vad för förtrollning han än lade på mig så är den bruten”, fortsatte hon med en fnysning innan hon vände blicken mot bergen, mot platsen där henne spejare sagt att passagen hade sin början. Hennes far hade bett henne att vänta, men…
-
‘Åt helvete med mörkeralven då.’ muttrade Arand, trött på smygandet.
‘Och bättre plan…?’ frågade han och såg tankfull ut medan han riktade blicken mot bergspasset, dess konturer svagt synliga i vädret. Att spendera flera veckor väntandes på en kaldrländsk armé som skulle marschera från Frostheim lät inte alls lockande. Inget med allt detta lät lockande.
‘Det behövs inte många för att smyga in i Ranheim och dräpa Hrafn…’ sa han med en grimas. Det tog emot, han var inte en lönnmördare eller någon som skulle dräpa folk. Men ändå hade han gjort det. Men kunde ett liv hindra att fler dog? -
Åt hans ord om Yazfein så rynkade hon bara på näsan och lade armarna i kors framför sig medan hon betraktade berget. Hennes tankar hade gått i samma banor som hans och ju längre tid som gick desto klarare verkade hennes sinne bli, sorgen och smärtan inte lika tung, som om den friska luften sopade undan alla besvärliga tankar.
”Problemet är att passet är både smalt och bevakat, åtminstone på andra sidan… Vi skulle vara enkla måltavlor. Men… Kanske om vi kunde skapa någon slags distraktion så kunde vi smyga in medan de har uppmärksamheten riktad mot annat…” Funderade hon högt, hennes blick mer beslutsam nu än tidigare, även om hon inte helt kunde dölja smärtan där bakom när hon slutligen vände blicken mot Arand igen.
”Ändå kvarstår problemet med vad vi skulle göra efter att vi dräpt den fula kuksugaren. Vi skulle vara fast bakom fiendens linjer och jag har en känsla av att Hrafn inte är den som dör utan att göra motstånd, något som definitivt skulle göra hela Ranheim medvetna om vår närvaro”, fortsatte hon lite bistert.
-
Arand nickade, så klart var inget så simpelt som det verkade och han var ingen krigsförare direkt.
‘Vi har mött större odds förr. Vad var chansen att vi skulle klara oss levande ur vårt möte med Ayperos?’ undrade han med ett höjt ögonbryn och ett snett leende, och ryckte på axlarna. Det löste sig, på något vis. Eller inte.
‘Så, en distraktion för att komma bakom fiendens linjer?’ undrade han.
‘Är det vår plan, Maeve? Att släppa lös bärsärken mitt i deras fristad?’ det var något lockande, en chans att avsluta allt på en gång. -
Hans ord om att de hade mött värre odds förut fick också henne att le, det allvarsamma ämnet till trots. De hade tagit sig in i Loradon och lyckats såra Ayperos och även om de inte lyckats med att döda honom så hade de tvingat honom till reträtt och dessutom klarat sig undan det brinnande infernot. Då hade hon dessutom burit på en fruktan om att dö i ett främmande land, nu var hon på hemmaplan och hon skulle gladeligen dö för denna sak, för sin familj, för Kaldrland.
”Ja varför inte? Om jag kan smita in på något vis medan ni avleder deras uppmärksamhet så kan jag ta med mig Hrafn och så många som möjligt av hans män innan jag stupar och öppna vägen för min fars armé. Om jag mot all förmodan fortfarande skulle stå när ni gör mig sällskap där inne så… Nå, du vet”, sade hon med ett litet, ursäktande leende. Hon visste att det inte var en liten sak att be någon om, men hon kunde inte ha fler oskyldiga liv på sitt medvetande. Blotta tanken på det fick henne att vika undan med blicken från honom, oförmögen att möta hans blick medan skuldkänslorna svallade över henne.
”Vi borde prata med min mor och hennes vän. De tog sig ut på något vis, och den senare känner fienden väl, om jag förstått det hela rätt.”
-
Arand lyssnade på Maeves uppfattning om vad de skulle göra då de väl smitit genom bergspasset. Hans ansikte var svårläst, men han verkade inte ha någon åsikt om det var en bra eller dålig plan. Högst antagligen var det en dålig plan, och de båda visste det.
‘Som du säger, men du har en hel del sår som behöver läka innan vi gör någon sådant stunt.’ påminde han henne, men nickade sedan.
‘Ja, låt oss höra mer om hur de tog sig ut.’ höll han med, och nickade lätt för att ta hennes hand så som hon tagit han innan. De gula ögonen såg henne i ögonen.
‘Jag är glad över att du lever.’ sa han, inte direkt någon glädje i rösten, men han menade det, och släppte sedan hennes hand för att styra stegen tillbaka.
‘Kanske du hämtar dem? Vi vet inte vem som lyssnar där inne.’ sa han, och lutade sig mot salens vägg vid dörröppningen. -
Han var som alltid lika svårläst och eftersom hon knappast kunde truga honom med alkohol denna gång så fick hon finna sig i tvetydigheten som hans handlingar och ord väckte inom henne. Hon såg dock till att krama om hans hand innan han släppte taget och även om han troligtvis inte menade det mer än bokstavligt så värmde hans ord, något som speglades i hennes ögon när hon mötte hans blick. Hon visste att hon kanske borde svara något, men det kändes som om ord var överflödiga just då och hon var inte tillräckligt vältalig för att veta vad hon skulle svara på något sådant, så hon lät bli och valde istället att nicka kort innan hon styrde stegen bort mot långhuset.
Att kliva in i värmen igen var som en mjuk omfamning som samtidigt fick hennes hela väsen att värka av längtan efter sömn, men istället styrde hon stegen bort mot platsen där hennes mor satt med sin vän. Hon kastade en hastig blick mot det trasiga halsbandet som låg kvar där hon kastat det, men hon passerade förbi det utan någon ånger, en känsla som förvånade henne.
”Mor… Jag skulle behöva prata med dig, och din vän”, sade hon lågmält när hon väl stod framför de båda vännerna. Hon knyckte samtidigt med huvudet åt dörren till som för att indikera att vad hon än hade för samtal i åtanke så var det ett som var bäst att ha långt bort från andras öron.
-
Om du oroar dig så för mig… följ med mig. Orden fick Ranghildr att rodna och harkla sig lite obekvämt. För faktum var att det var mer lockande än hon ville erkänna för sig själv. Istället skrockade hon till lite grann till slut, för att lätta på den pinsamma tystnaden som började byggas där mellan dem och slog till med sin ena handflata på hens sida.
“Vid Hel Freggi, du skulle dra oss båda till Hel!” påpekade hon med ett roat skratt till och såg upp mot stjärnorna och den kalla natthimmelen. Det var fortfarande kallt och smärtan var som en vag påminnelse konstant.
“Vet du vad som skulle suttit fint nu? Bastu! Jag skulle till och med tänkt mig att utmana Fjalar igen för det och lite brännvin förstås.” fortsatte hon med ett leende och ännu ett skrockande med blicken konstant upp mot stjärnorna. Hon slöt ögonen för en kort stund.
När hon öppnade ögonen fick hon se att hennes synfält var en skugga istället och av ren reflex lät hon sin hand röra sig mot en kniv som hon vanligtvis hade gömd innanför sina kläder. Däremot slappnade hon av när hon hörde sin dotters röst och fokuserade mer på gestalten och fick se Maeves skepnad. Hon gav ett svagt, ursäktande leende innan hon satte sig upp och slog lite lätt på Freggis sida för att få hens uppmärksamhet.
“Maeve…” hummade hon varmt, kanske nästan lite som om hon hade sett henne i en dröm och log mot henne. Samma genuina, men lite mer sneda och nästan sarkastiska leende som hon alltid hade.
För att sedan resa sig upp och börja röra sig mot utgången. Drog in nattkylan. Det märktes att hon hade skadats mycket när hon rörde sig. Långsamt och lite haltandes och om man gransakde henne noga kunde man se smärtan i ögonen som var lite glansiga, nästan av feber.
-
Freggi skakade lätt på huvudet med ett blekt leende åt Ragnhildrs svar. Alltid samma strategi – att använda humor som avledning från svåra samtal. Hen hade inte väntat sig något annat. På ett sätt kändes det tryggt att hon var så förutsägbar, på ett sätt väckte det alltid en obestämbar sorg inom hen. Samtal som dessa var inget för vikingar och krigare som dem tänkte hen bittert.
Hen sänkte huvudet men såg upp när Ragnhildr påkallade hens uppmärksamhet. Hen såg upp och mötte Maeves blick. En outgrundlig spänd min kom över hens ansikte. Hen kände inte Maeve annat än genom det Ragnhildr berättat och hennes uppförande sedan de kommit hit. Det var svårt att inte bilda en oförlåtande uppfattning av henne och hen kämpade febrilt med att försöka placera hennes avsikter. Freggi tyckte inte om detta, hen kunde ana vad det skulle handla om och tanken fick det att vända sig i magen på hen.
För Ragnhildrs skull reste hen sig mödosamt och följde dem håglöst ut, flera steg efter. Hen drog manteln tätare om sig i luften där ute. Åter slog den brända kväljande lukten emot hen och hen hostade till. Hen såg från Maeve till Arand med en allvarlig, obeveklig blick, väntande.
-
Arand följde efter Maeve, men höll sig lite bakom henne då samtalet med drottningen inleddes. Trots allt var detta i stor del en diskussion mellan dem två, Kaldrlands ledande kvinnor. Vad de beslutade om deras krigsframgångar och strategier kunde han bara ge råd om, ifall han hade några. Men han var en monsterjägare och ingen soldat. Åtminstone intalade han sig själv det. Monsterjägaren nickade lätt mot Freggi, men då tystnaden mellan mor och dotter uppstod tog han till sin raspiga röst för att försöka få fart på samtalet.
‘Vi kan ha en chans att dräpa Hrafn. Tyst och snabbt, innan hans krigare får nys om vad som hänt här.’ sa han. Det skulle så klart gå emot Audgisils order som Maeve förklarat för honom.
‘Men det måste göras nu, innan stormen avtar.’ -
Det var uppenbart att hon avbrutit något, men hon hade varken ork eller nyfikenhet nog att börja forska i det, istället hoppades hon bara att den där gnagande känslan som börjat gro i magen inte var vad hon trodde att den var.
Istället nickade hon åt sin mor och Freggi innan hon ledde vägen ut, tillbaka i kylan där Arand väntade på dem med sina gula ögon som tycktes se igenom även det tunga snöfallet. Hon visste att hennes mor skulle motsätta sig deras plan, men sanningen var väl egentligen att hon inte riktigt brydde sig om så var fallet, bara hon kunde avsluta det här en gång för alla.
Arand var dock först med att ta till orda, kanske hade han uppfattat den tryckta stämningen mellan henne och hennes mor, en som Maeve var väl medveten om att hon själv bidragit till, men som knappast gjordes bättre av hennes föräldrars uppenbara oförståelse om vad det var som plågade henne.
”Ni tog er ut genom passet på något vis. Om jag och Arand kan ta oss in samma väg osedda så kan vi dräpa Hrafn och skapa oreda nog att öppna upp passet för er, lämna det obevakat och försvagat lagom till att far och Asgeir anländer med sina härar”, fortsatte hon, hennes blick först på Freggi och sedan vidare mot sin mor där den kom att vila.
”Men vi behöver veta hur ni tog er ut”, tillade hon.
-
Orden var inte direkt förvånande. För att vara ärlig hade Ranghildr förväntat sig dem. Även om hon inte riktigt visste om det skulle vara den bästa vägen att gå. Speciellt tyckte hon inte om tanken om att hennes egna dotter skulle ta på sig det ansvaret. Något motsträvigt korsade hon sina armar och lät blicken vila mot Maeve. Lät tystnaden sluka dem ett litet tag. Så pass länge så att de andra skulle känna ett obehag.
Att hon var emot tanken. Var inte svårt att läsa av. Samtidigt ville hon inte skapa ännu mer bråk eller mörker i deras relationer. Och vem var hon egentligen att säga emot en sådan plan? När hennes egna hade varit av den samma sort. Hon suckade lätt för att göra en gest mot Freggi.
“Min feberyra skulle ge er fel bild av det hela. Freggi, kan du vara så snäll?” frågade hon och kastade en blick mot sin goda vän. Även om hon inte helst hade velat tvinga henne att ta en sådan ställning.
-
Freggi hade stått ett par steg bakom dem medan de talat. Armarna korslagda över bröstet, blicken sänkt ned i snön där hens fot sparkade lätt på en avbruten pilspets. Hen kanske gav ett intryck av frånvaro, men hen hörde precis vart och ett av orden som sades. Knappt hade Ragnhildr talat färdigt innan Freggi med hög röst svarade. “Nej.”
Hen kände deras blickar. Hen höjde långsamt blicken och såg på henne. “Nej, Ragnhildr. Vi har varit åtskilda i många många år, men jag trodde du kände mig bättre än att begära detta av mig, att förutsätta att jag skulle… Det är mitt hem! Var mitt hem… Jag må ha levt ett avskilt liv, men människorna i Ranheim är det närmaste en familj jag haft, sedan du… Försvann.” Hens röst blev mer och mer upprörd tills hen tystnade en kort stund. “Jag ber om ursäkt om jag givit sken av att jag valt sida. Men det var dig jag svek Hrafn för. Jag vet inte vad detta land behöver, men det är inte fler brinnande lik.” Hen tystnade åter och såg på dem alla allvarligt en i taget. “Dräp mig hellre!”
Freggi kunde inte släppa bilden av Maeve i sin bärsärk, hen föreställde sig hur lilla Idun kom i hennes väg. Hen hade sänkt armarna och väntade med ett stelt ansiktsuttryck, som hugget i sten.
-
Arand stod tyst och betraktade de samlade, och lyssnade på i vilken riktning konversationen tog vägen. Efter Freggis plötsliga ord verkade det som om de hade nått ett avbrott i deras plan. Han fnös till lite åt Freggis naivitet.
‘Du hjälpte fiendens drottning ut ur Hrafns klor, och en armé marscherar hit som bäst. Vad trodde du skulle hända?’ undrade han.
‘Vi har alla gjort gärningar ikväll vi inte kan ångra eller ta tillbaka. Du, Freggi, har förrått ditt folk, och vi har kommit för att avsluta ett krig.’ han spottade lätt på marken, detta var inte hans strid egentligen, men personerna som var involverade hade han av någon underlig anledning blivit fäst vid.
‘Ser du inte att det jag och Maeve försöker göra skulle förhindra att fler av dina så kallade fränder skulle dö? Om vi kan ta oss in och göra ett slut på Hrafn behöver kanske Audgisils armé inte marschera in och bränna hela Ranheim till grunden. Välj själv.’ han såg på de samlade.
‘Bäst att ni löser det.’ han kände sig förvånansvärt obekväm i denna känslosamma samling, och vände sig för att vandra ifrån Maeve, Freggi och Ranghildr.
You must be logged in to reply to this topic.