- This topic has 155 replies, 6 voices, and was last updated 2 år, 6 månader sedan by
.
-
Ranghildr kunde inte riktigt rå för att le svagt åt Maeves kommentar. Det var förstås sant, men hon kunde också se Gerdas närvaro där. En närvaro som ibland skrämde henne och hon visste hur Freggis tankar och förmågor var något som Gerda förmodligen skulle tala med hen om. Inte direkt ett ställe för henne att vara på.
Hon suckade tungt. Trött i kroppen och i sinnet. För att sedan låta blicken vandra runt omkring sig. Nickade bara kort mot Arand för att röra sig bort ifrån resten av folket och sjunka ner en bit bort på marken. Lutad mot väggen och slöt sina ögon.
“Sista striden… Sen inget mer sånt här…” hummade hon, mest för sig själv.
-
Där hon satt med ryggen lutad mot väggen så kunde hon höra Arands dova stämma tilltala hennes mor men hon hade vett nog att inte försöka tjuvlyssna på samtalet. Istället gnuggade hon sig i ögonen och försökte samla sina tankar. Hon visste inte ens hur hon skulle inleda ett samtal med Arand efter vad hon gjort, än mindre hur hon skulle kunna be honom om det hon planerade.
Hon blev dock avbruten mitt i sina funderingar av ett alldeles så lätt ryck i den kedja hon bar om halsen. I ett plötsligt infall av ilska så stack hon ned handen innanför sin tunika och slet tag i halsbandet, ryckte loss det från platsen där det vilat mot hennes bröst sedan hon fått det och slängde in det i väggen med en sån kraft att den purpurfärgade ädelstenen i dess mitt gick itu.
Kanske var det ljudet av smycket som slog i väggen som fick henne att fatta mod, eller så var det den överväldigande känslan av vrede som övertygade henne om att det var dags. Oavsett vilket så drog hon ett tungt andetag innan hon lyfte blicken först mot ytterdörren och sedan mot Arand.
”Arand…” Hon höjde rösten något för att påkalla hans uppmärksamhet och med blicken vädjade hon åt honom att komma och göra henne sällskap där hon satt.
”Vi måste talas vid”, fortsatte hon, mer lågmält denna gång, men högt nog för att han skulle höra henne.
-
Gerda log varmt mot Freggi.
‘Och hur skulle du annars förklara det?’ undrade hon.
‘Det du alltid vetat, innerst inne.’ völvan sjönk ihop något vid frågan, lite tankfullt då hon funderade på vilka råd hon skulle ge Freggi. Trots allt visste hon att hennes ord kunde ändra öden, och att folk tenderade ta hennes ord allvarligt och bokstavligt.
‘Din framtid är höljd i skuggorna för mig. Jag tror…’ sa hon till sist, och såg på Freggi.
‘…att du måste lita på gudarna, och följa din intuition. Draumrheim kommer inte ge dig svaren du söker, det är ett som är säkert.’ völvan höjde blicken mot Ranghildr.
‘Min kusin behöver dig, och hennes väg har alltid varit väldigt nära gudarnas. Och jag vet att du hellre talar med henne än mig, gå.’ sa hon med ett vetande leende.–
Arand blickade mot Ranghildr som lämnade honom utan ord, men gav honom en öppning att närma sig Maeve, och gick fram till den kaldrländska prinsessan. Liksom Maeve kände han ett ryck i sitt halsband, trots allt reagerade det på magi runt omkring honom. Han gjorde en liten grimas. Vad fan var det nu då? Uppenbarligen hade något liknande hänt Maeve, då hon plötsligt grävde fram ett halsband hon kastade i väggen. Var hon fortfarande arg? Nå, åtminstone talade hon till honom.
‘Ja…’ höll han med, lite hest, kanske lite vaksam med tanke på vad hon gjort mot honom innan.
‘Men något magiskt är i närheten.’ muttrade han, och nickade mot dörren.
‘Hur mår du?’ undrade han lite lågmält, trots allt hade han försökt skada henne med. -
Freggi blev förvånad över Gerdas ord om Draumrheim, men sade inget om det. Bara nickade betänksamt.
Hen vågade inte tänka på konsekvenserna av det Gerda sagt om hens förmåga. Att våga erkänna för sig själv att hen faktiskt hade ett öde som låg närmare gudarna än hen ens vågat fantisera om. Hen vågade knappt se på Gerda, såg bara ner på sina händer som hen gned rolöst. “Du har sannerligen givit mig mycket att tänka på. Men jag är djupt tacksam för din vägledning.” Hen såg upp på henne och nickade respektfullt.Det knöt sig i magen på Freggi när hen såg bort mot Ragnhildr. Hen skulle försäkra sig om att hon var okej, att hon skulle vara okej också efter denna intermission… Men sedan måste hen ta samtalet om hens tankar om framtiden – och hen visste inte ens själv vad hen tänkte.
Freggi reste sig mödosamt, grimaserade och höll sig för sidan. Hen rörde sig långsamt, försökte att inte väcka någon större uppmärksamhet från Ulfhednas allierade. Hen sjönk ner bredvid Ragnhildr och log bittert. “Så… Du lever än, Kapten?”
-
Lite förvånat, men med ett svagt leende på läpparna höjde Ranghildrs sitt ena ögonbryn. Hon skakade nätt på huvudet så att det röda håret flög lite över allt. Trots allt hade det varit en lång kväll och hon visste inte riktigt vart hon skulle börja. Om hon ens fann orden?
En lång stund satt hon tyst med sina nariga och såriga läppar svagt öppna som om orden inte riktigt ville lämna munnen. Sedan svalde hon och fuktade de med sin tungspets.
“Inte tack vare min egna dumhet..” sa hon och försökte sig till ett leende men hon blickade kort mot sin dotter och sedan mot Freggi igen och suckade lite lätt igen.
“Jag är… ledsen för att du… behövt…” började hon men visste inte riktigt vart hon skulle gå med meningen.
-
Hon var inte förvånad över att han lät bli att sätta sig ned vid hennes sida, trots allt så var det omöjligt att missa vad hon gjort mot honom, både i hesheten i hans röst och de röda märken som hon lämnat kring hans hals. Hon skämdes, men samtidigt så hade hon inte själv varit i kontroll, annars skulle hon aldrig ha behandlat honom så, något som hon hoppades att han visste.
Med en liten suck lutade hon huvudet mot väggen bakom sig medan hon betraktade honom där han stod. Hon försökt le åt hans fråga om hur hon mådde, men det liknade mer en grimas än ett leende, så hon slutade tvärt.
”Det är Yazfein. Han tror att han kan kalla på mig som om jag vore någon slags herrelös hund. Jag har fått nog”, sade hon och fnös ljudligt. Trots allt hade han, i hennes mening, övergett henne igen och dykt upp först när det värsta var över.
”Nog om det… Jag mår… Skit”, tillade hon och gav honom en något ursäktande blick.
”Hur mår du själv? Vad blir det… Andra gången jag försöker ha ihjäl dig?” Fortsatte hon innan hon skakade på huvudet och slutligen vände bort blicken från honom, ned mot golvet istället.
-
Freggi såg tydligt, kanske bättre än någon annan, hur Ragnhildr led, fysiskt och av alla de kval hon bar på. Hen kunde aldrig klandra henne för något, aldrig inte trösta henne. Hen suckade förstående, lade armen om henne och drog henne närmare sig. “Tack, men jag kommer nog över det.” Hen svalde hårt en klump som började bildas i halsen. “Det var värre… Att inte veta om du skulle leva eller dö. Det var dumt – men förståeligt, jag förstår…” Sade hen och kysste tröstande det röda håret på hennes hjässa, mer som en mor än något annat. “Jag förstår.” Maeve verkade ha egna demoner och hon var hennes dotter trots allt, Freggi hade aldrig varit långsint.
Visst skulle hen komma över det, tids nog, men hen kunde inte fortsätta i samma anda. Hen svalde igen och fortsatte med lägre röst, som att hen var rädd att den skulle krossa något. “Men du vet att jag inte kan fortsätta i dessa spår härifrån, i denna fejd. Om du måste fortsätta, kan jag inte följa, Ragnhildr. Din familj behöver dig… Och du behöver nog dem, tror jag…”
Hen tystnade några ögonblick, funderade på hur hen skulle formulera sig för att få ett svar som kunde tillfredsställa hen. “Men jag behöver veta att du är ok, att du kommer att fortsätta att vara ok… Och att du försöker finna mig igen om du inte är det…” Efter deras samtal härom natten fanns det nu inget som kunde hindra hen att tala så här öppenhjärtigt, efter alla dessa år. Hen kramade henne lite hårdare, obrydd om deras omgivning. “Jag kommer alltid att finnas här för dig!” Hen log snett. “Men jag måste veta att du inte hittar på mer såna här dumma saker, att du i alla fall tänker innan. Jag vet att det är mycket begärt…” Hen skrockade till och såg på henne. “I värsta fall får jag väl dra dig med mig…” Hen suckade djupt igen. “Varthän det nu må bära…” -
Arand hummade lätt över hennes förklaring om Yazfein, inte direkt en man han tyckte om men han försökte att inte visa det eller låtsas om det.
‘Kallar han så där lär han få en monsterjägare i säng, något säger mig att det inte var helt den effekt han önskade.’ sa han och suckade lätt, med en ovanlig uppvisning av torr humor.
‘Men vi har båda ljust hår, kanske duger jag om han kisar.’ tillade han, med skymten av ett mikroleende i mungipan, för att sedan nicka lätt.
‘Förståeligt. Jag har sett bättre dagar själv, om jag ska vara ärlig.’ sa han, för att rycka på axlarna.
‘Och vem räknar?’ svarade han lite avvisande på hennes fråga.
‘Du får försöka hårdare om du vill bli av med mig.’ han gjorde en gest ut.
‘Kanske lite luft?’ föreslog han. -
Hans sätt att försöka skämta bort det hela fick henne att frusta till lite roat, en handling som fick såret i sidan att hugga till och en liten grimas att som hastigast svepa över hennes ansikte. Hon kunde inte låta bli att känna sig både skamsen och arg över allt som hänt och hon hade svårt att ignorera känslan av att ha blivit lurad och utnyttjad, men när Arand gjorde en liten gest ut så var hon tvungen att se upp på honom igen. Vad hade hon gjort för att förtjäna hans lojalitet?
Med en liten suck så skakade hon på huvudet och tog sig mödosamt upp på benen igen för att följa med Arand mot dörren som ledde ut.
”Hela den här hemkomsten blev inte riktigt som jag föreställt mig”, muttrade hon lågmält medan hon sköt upp dörren för att låta honom passera ut före henne.
När de väl stod där ute och dörren hade gått igen bakom dem så lät hon axlarna sjunka en aning och hon drog ett djupt andetag av den friska, kalla luften. Den bet i lungorna, men det var på ett bekant och nästan behagligt vis som fick henne att slappna av en aning.
”Jag är ledsen Arand… För allt”, sade hon efter en stunds tystnad, hennes röst lågmäld och som vanligt hes, men uppriktigheten i hennes ögon när hon såg upp på honom var svår att missa.
-
Även Arand drog ett djupt andetag då de väl var där ute. Trots allt var det rätt rökigt inne efter ritualer och eldar, han föredrog nästan den bitande kylan i vinternatten.
‘Sällan blir saker som man förväntar sig…’ suckade han lätt med en röst som sade att han inte direkt hade föreställt sig resan till Kaldrland att bli sådan som den blivit. Han log lite sorgset nästan över hennes ursäkt.
‘Alla här är så jävla ledsna, eller arga… Eller båda.’ sa han, och såg på henne menande med sina onaturliga ögon som glimmade lätt i det dunkla skenet där ute.
‘Det är till stor del mitt fel att du inte kan kontrollera din ilska längre. Men vi hittar en lösning, det är jag säker på.’ sa han stillsamt.
‘Jag föreslår att du och din mor slutar med ursäkter, och får slut på denna konflikt så livet kan bli ett liv igen som inte bara är blod och död. Hur låter det?’ undrade han med ett höjt ögonbryn. -
Det var svårt att inte le lätt åt hans ord, men det var ett halvhjärtat leende som inte riktigt nådde hennes ögon. Hon önskade att det kunde vara så enkelt, men hon var väl bekant med hur grym verkligheten kunde vara. Trots det så fann hon någon slags tröst i hans menande blick och hon sträckte instinktivt ut sin hand för att lätt krama om hans ena arm.
”Jag menar det Arand”, sade hon bestämt, hennes blick fäst vid hans onaturligt gula ögon.
”Allt har gått åt helvete här och även om jag önskar att den här konflikten kan få ett lyckligt slut så vet du lika väl som jag att det är högst otroligt. Du har sett vad jag har blivit, jag är inte mig själv längre, men ingen annan verkar se det och ingen annan vågar kliva emellan. Ingen annan än du”, fortsatte hon menande, hennes blonda, delvis utsläppta hår spelandes i den allt mer tilltagande vinden.
”Jag vill inte be dig om det, men det finns ingen annan jag litar på längre”, tillade hon, ord som uppenbarligen smärtade henne mer än hon ville erkänna ens för sig själv.
-
Arand mötte hennes blick allvarligt, och hon kunde se att han förstod. Han hade sett en hel del misslyckade förväntningar och mörka situationer i sina dagar.
‘Den enda dum nog att ställa sig emellan.’ sa han med en lätt suck.
‘Men död är död, de kommer inte tillbaka hur mycket man än ångrar.’ han visste det mer än många, och hon hade hört honom bekänna hur han dödat en flicka besatt av en demon.
‘På samma vis måste vi bara försöka göra det vi tror är rätt.’ tillade han och började promenera med henne i snön som täckt de flesta spår av striden, märkligt hur ren världen såg ut i snön. Lukten av rök gick inte bort, men kylan tog bort det mesta av blod och död.
‘Och jag tror din familj bör styra Kaldrland för att förminska död och lidande. Så låt oss se till att det händer, så kan vi driva ut bärsäken inom dig då den inte längre behövs. Sen…’ sa han tankfullt och stannade upp
‘…sen kanske det är dags att dräpa monster igen.’
-
Dum nog, kanske, eller den enda som förstod att det behövdes? Om inte han gått emellan denna gång, hade hon fortsatt att döda på samma urskillningslösa vis till dess att hon inte hade annat än fränder kvar? Vad hade skett då? Tanken fick henne att skaka på huvudet innan hon började gå tillsammans med honom genom snön. Det såg nästan fridfullt ut, men hon visste vad som dolde sig under snön.
”Det är just det jag måste be dig om Arand…” Sade hon när han stannade upp. Tanken på att få återvända till en enklare tid när hon dräpt monster vid hans sida lockade, men hon var osäker på om det någonsin skulle kunna vara möjligt. Hur mycket han än talade om att driva ut bärsärken så var hon inte säker på att det gick.
”Jag förstår att vi kommer behöva Odens ursinne innan detta är över, men för varje gång jag faller in i vreden desto svårare blir det att ta sig ur den. Det känns inte längre som om den släpps fri, det känns som om den redan är lös, som om den finns i varje fiber av min kropp och bara väntar på att minsta glöd ska väcka den igen… Förstår du hur jag menar…?” Fortsatte hon, hennes blick sökandes efter hans.
”Som… Som mannen jag avrättade i den första byn. Det var inte… Det var för lätt, det borde inte ha hänt, han borde inte ha fått provocera mig så enkelt, men det gjorde han och jag gav efter. Det jag menar är… Om jag förlorar mig igen, om vi dräper Hrafn men du ser att jag inte stannar, om du, som monsterjägare, men framförallt som min vän, anser att jag är förlorad… Döda mig.” Hon sträckte ut sin ena hand och grep försiktigt om hans för att trycka den lätt.
-
Det var nästan irriterande hur lugn och förstående Freggi var. För ilskan och sorgen inom Ranghildr rev. Fast trots det försökte hon att le ett svagt, snett leende för att se upp på Freggi. Hon hörde orden och uppmaningen om ett löfte som hon var medveten om att hon inte kunde hålla. Milt klappade hon hen på axeln för att möta hens ögon, men för väldiga få sekunder.
“Som du önskar…” hummade hon, lite roat och lekfullt nästan kanske. För egentligen ville hon inte lova någonting. Vem visste vad som skulle ske? Om hennes dotter tappade kontrollen… Skulle hon dödas eller kanske ännu värre, vara tvungen att döda henne? Lite rädd över sina egna tankar vandrade blicken bort i intet för ett tag för att sedan möta Freggis med ett påklistrat leende.
“Oroa dig nu inte för mig… Jag klarar mig fint.” ljög hon
-
Freggi visste förstås med en gång när Ragnhildr ljög, denna gång förmodligen för att skona hen. Frågan var om hen skulle säga något om det. Kanske visste Ragnhildr att Freggi genomskådade henne? Kanske behövde Freggi skona henne också? Hon behövde inte mer drama nu. Hen suckade djupt och uppgivet. “Jag vet att du ljuger…” Sade hen mjukt med ett melankoliskt leende. “Men du kom tillbaka till mig en gång, du kan uppenbarligen inte hålla dig borta…”
Freggi blev plötsligt djupt besviken på sig själv. Hens vän behövde en allierad och vad gjorde hen? Drog sig undan för att det kunde bli blodigt? Hen såg sig om i rummet, vem hade Ragnhildr här? Saker verkade minst sagt kyliga mellan henne och Maeve. Arand verkade också ha en nära relation till de båda men verkade stå och väga mellan att stanna eller gå. Och nu hade de båda gått ut. Hen drog tillbaka sin arm från Ragnhildr. Lade armbågarna över de uppdragna knäna och tittade på sina händer, försökte åter peta bort spår av blod som inte verkade vilja försvinna från naglarna.
“Tror du att ni kommer att sluta upp med Audgisil snart härefter?” Hen tittade inte upp från sina händer. “Var är han nu?” Hen försökte att inte låta för stel när hen pratade om hennes man som lös med sin frånvaro. “Vet han vad som försiggår här?”
-
Arand lade armarna i kors omedvetet medan hon talade, hans blick for på en blodig frusen hand som stack upp ur snön, men han ignorerade den och vandrade vidare med henne vid sin sida.
‘Odens ursinne…’ sa han och skakade på huvudet.
‘För att vara ärlig tror jag inte på era gudar, men jag kände något där inne.’ han nickade åt stugan, och höjde en hand för att röra vid medaljongen runt halsen.‘Jag är rätt säker på att era gudar bara är starkare monster än de vi mött här. Om de finns. Men något är inom dig, det är klart. En förbannelse maskerad som en välsignelse, kanske. Vi får se.’ han viftade bort sina ord med en handgest, detta var inte tid för djupa filosofiska tankar. Istället blickade han framåt, fylld av egna minnen av ursinne och raseri, och han nickade.
‘Jag, jag vet vad du menar, Maeve. Vi har alla det inom oss, men för dig finns det inget stopp då det börjar. Det är som om du… blir något annat. Som om något inom dig tar över.’ han hade sett det några gånger, och hade haft tid att reflektera över det.Då hon uppmanade honom att dräpa henne ifall det värsta skedde stannade han upp. En stund var han tyst, det enda som hördes omkring dem var vinden. Men sedan nickade han, allvarligt.
‘Om det är enda utvägen. Inte annars.’ sa han, hans ord gav honom ingen glädje eller känsla av styrka. Fanns det en möjlighet att fria Maeve från bärsärken inom henne skulle han göra det, men om han var tvungen att välja mellan henne och död i mångfald… Han var ändå en monsterjägare, en del av Grå gillet. Han hade svurit en ed.
‘Jag gör det som måste göras, men låt oss istället föreställa oss att det inte kommer behövas, hm?’ frågade han. -
Hon kunde förstå hans ord, hans tveksamhet till hennes gudar, men efter allt som hänt så kunde hon inte själv hysa samma tvivel, även om det onekligen hade gjort saker lättare. Nej, hon var säker på att deras gudar fanns och att det var av Oden som hon fått denna gåva, denna börda. Kanske låg det dock ett korn av sanning i monsterjägarens ord om att det var en förbannelse lika mycket som en välsignelse – i vilket fall så kändes det mer ofta än inte som det förstnämnda. Kanske var hon bara ett verktyg för att säkerställa sin fars plats på Kaldrlands tron, ett verktyg som snart förbrukat sin användbarhet och således inte behövde fortsätta fungera efter striden mot Hrafn.
Arands ord om att han skulle göra det hon bett honom om väckte henne ur sina funderingar och hon såg upp från deras händer, mötte hans gula blick och kunde inte låta bli att fyllas av både en oerhörd lättnad såväl som en plötslig sorg.
”Tack Arand…” Sade hon med ett litet, snett leende, fastän hon inte helt kunde dölja de känslor som rasade bakom hennes blå ögon, som nästan fick hennes röst att svikta på ett vis som inte alls var likt henne.
”Jag vill bli ihågkommen som mig själv, Maeve, inte som ett monster”, tillade hon efter en liten stunds tystnad, en tystnad under vilken bara vindens vinande kunde höras omkring dem.
-
Så klart märkte Freggi när hon ljög, även om det var för det bästa för henom. Hon suckade tungt och drog frustrerat sin hand igenom sitt hår. Om hon inte vore en sån dålig lögnare kanske allt hade varit lättare nu? Kanske hon hade behövt Lokes tunga ibland och inte riktigt hennes egna sätt att föredra ärligheten. Allt för ofta skadade den än gav någon nytta. Hon försökte att le svagt mot Freggi. Det var väl sant det som sades mellan dem. Men ibland undrade hon om det inte hade varit till det bästa om hon dödats i Ranheim. Vad hade hon egentligen att komma hem till?
“Jag hoppas det.” sa hon, lite tystare och lade sig ner på marken och stirrade upp i det mörka taket. Hennes ögon var lite fuktiga och hon stängde dem för att inte visa det åt någon. För att dra en liten suck.
“Och hur ska du försvinna någonstans oskadd, Freggi?”
-
Arand nickade bara, något bistert och allvarligt till svar för hennes tack. Det var inte något han ville göra, men något han kände att han var tvungen att göra om det kom till det.
‘Är det viktigt hur man blir ihågkommen?’ undrade han.
‘Liv är liv, död är död, du kommer inte lida för det.’ påpekade han på sitt raka vis.
‘Vi kan bara blicka framåt.’ visst hade han själv sina stunder av ånger, men det hjälpte inte i nuet. Han vandrade en stund till med henne innan han stannade upp igen.
‘Så, efter allt övernaturligt som hände där inne, vad är nästa steg? Vad såg du?’ undrade han lite nyfiket. -
Hans ord, trots den tryckta stämningen, fick henne att se upp från deras händer och utan att kunna hindra sig själv så frustade hon kort av återhållet skratt.
”Alltid lika pragmatisk. Men ja, det spelar roll, inte för mig, men för er som är kvar. När du tänker tillbaka på mig så vill jag inte att du ska minnas mig som monstret du var tvungen att dräpa i Kaldrland, jag vill att du ska minnas alla de gånger vi stridit sida vid sida, alla skratt och all den sorg vi delat, men framförallt vill jag att du ska minnas hur du förlorade vår dryckestävling och tvingades mata mig med vindruvor”, svarade hon uppriktigt, men hon kunde inte riktigt dölja retsamheten i sin sista mening.
Hon släppte dock hans hand när hon insåg att han inte skulle klämma den tillbaka och lade istället sina armar om sig som för att skydda sig mot kylan medan de fortsatte att vandra genom det vita landskapet. Först när han stannade till igen så gjorde hon detsamma.
”Jag mötte min far. Han bad oss att hålla passet men vädjade till oss att inte pressa vidare in. Han är på väg med sin här men jag är rädd att det kommer ta alldeles för lång tid”, fortsatte hon lite besvärat.
You must be logged in to reply to this topic.