Han möter lugnt Arands blick och ser lite frågande på mannen , osäker på om mannen faktiskt visste vem och vad han talade med. Lugnt drar han sin dolk och låter den snurra lätt i handen medan han studerar Arand samt folket som hölls bakom honom. Han sneglar sedan bakåt mot Maeve och ler lätt innan han ser mot folket igen. Ger inte ens Arand en blick nu.

“Hur jag  eller någon av de mina hade reagerat tror jag inte någon vill veta käre monsterjägare. För som du nog vet så finns det gott om monster där ute. Kanske redan mitt bland oss? Men inte bland de kaldrländare som finns här. Alla slåss de för sitt land och den de följer. Att håna och påstå man varit med vid mordet av en av de styrande borde straffas hårt… För vi kan inte bevisa han inte var där kan vi?” Han klev fram så han stod bara några meter ifrån byborna fångats in, gav dem inte ens en blick medan han började gå fram och tillbaka framför dem, blicken riktad mot byn medan mannens skrik hördes bakom honom när Maeve fortsatte med sitt verk. Sen stannar han upp och ser rakt mot byborna där.

“Tortyr säger han… Detta är inte tortyr detta är straff som sagt, er frände där gjorde ett medvetet val att smäda och håna, något han borde vetat bättre än att göra med tanke på vilket läge han befann sig i. Får detta straff er andra att tänka efter och fundera över hur ni ska agera och svara på frågor som ställs för det något gott med sig. Jag har sett värre straff och tortyr än detta, tro mig när jag säger att ingen av de som är här med mig är monster… Men nog har jag sett monster allt, saker som nog skulle få även en monsterjägare att tveka. Så ett råd från mig är att fundera över vad som faktiskt är viktigt här.” Han vänder sedan ryggen åt byborna, sneglar mot Arand som stormar iväg innan blicken sedan fokuserar på Maeve i ett försök att läsa av hennes uttryck.

Aslög stod vänd mot bunten av människor som väntade på vad som skulle hända dem härnäst medan hon såg mot Maeve och hennes arbete med ett leende, en känsla av belåtelse. Visst var det en vidrig syn, men det fanns poesi i hennes handling och Aslög kunde uppskatta det. Hon hörde det Arand och Yazfein pratade om, men inget av det någon av dem sa hade vidare stor effekt på henne, hon var helt uppslukad av nutiden.

Det som kom därnäst var enkelt, en beordran att avrätta de kvarlevande. Aslög höjde sin slägga, och såg mot en av de nära krigarna som hade följt Maeve. Han stod framför en förskräckt bybo, tvekande, och Aslög stötte honom åt sidan för att låta släggan falla, och krossade skallen mot överkroppen med ett kras. Med hennes släggas fall gjordes det tydligt för de fångade att de skulle alla dö, och i ett reste sig de flesta för att kämpa för sina liv, och när det började handla om självförsvar försvann tvivlet bland de flest som omringade den fångade gruppen.

Aslög fick tre angripare på sig och skallade den första hårt nog att denne föll bakåt och låg vridandes med krossad näsa och skadat öga. Hon höll hårt om släggan som en andra försökte stjäla från henne, medan den tredje bet henne i armen. Hon grymtade till, släppte taget om sin slägga så att mannen plötsligt föll baklänges från kraften han hade investerat i dragkampen, och medan han återhämtade sig tog hon tag i skallen på kvinnan som hade bitit henne i armen och pressade in sina tummar i hennes ögon. När kvinnan skrikande drog sig undan höjde Aslög sin fot och stampade ner över magen på mannen som hade ramlat omkull. Kraften fick honom att kräkas, och hon slet släggan ur händerna hans, och lät stenen dens sedan falla över hans huvud. Hon svingade den sedan mot bröstkorgen på den hon först hade skallat, som nu hade rest sig upp, och med ett knak föll mannen omkull i plötslig död.

“Vart tog din kämparglöd vägen?” Frågade hon kallt när kvinnan som hon skadat ögonen på krälade iväg. Hon lät släggan falla över ryggen hennes och ryggen brast under kraften, och kvinnan föll stilla till marken.

De som inte dog på stört av Aslögs slägga skulle inte överleva på sikt, så Aslög brydde sig mest om att få in en bra träff på så många som möjligt, hellre än försäkra sig om att de dog där och då. Så Aslög smällde hårt med sin slägga mot den ena efter den andra, alltid magen, bröstkorgen, huvudet eller nacken. Omkring henne allteftersom kaoset pågick låg människor skrikande i smärta, lidande från hennes slägga. Aslög själv var inte oskadd, men trots knivskador, riv- och bitmärken så rörde hon sig som om oskadd genom folkmassan som kämpade för sina liv.

Han har sedan sitt lilla tal inte vikt av med blicken från det som händer framför honom. När Maeve höjer blicken för att möta hans så finns det en liten förvåning och fråga där men han säger inget just då. Inte rör han sig heller när krigarna skrider till det blodiga verk som just beordrats. För några ögonblick är han stilla och ser på Maeve innan han långsamt går bort mot henne.  Slänger en blick mot det verk hon utfört. Lätt lägger han en hand på hennes kind och håller den kvar där om hon låter honom. Han förblir tyst under några sekunder innan han talar.
“Varför?” Det finns ingen anklagan eller hårdhet i rösten, den är snarare mjuk och bara nyfiken. Han hade sett känslor i hennes ögon som inte funnits där förut när det kom till blod och våld. Så nog var han nyfiken på vad som hade ändrats. Sen kanske inte hans ord hade varit helt sanna men det hade för stunden fått alla att tänka efter och lugna sig något samt kanske på ett sätt rättfärdigat det som skedde.

Han verkar inte alls bry sig om det som händer runt dem utan är helt fokuserad på Maeve och efter en stund suckar han lätt.
“Maeve…Hur är det och är tanken att söka efter en annan by nu?” Hans frågor är fortfarande lugna trots hur situationen är där men det verkar inte bekomma honom så mycket över vad som faktiskt var en avrättning av byns invånare. Det hade varit deras val att göra och han tänkte inte lägga sig i det beslutet.

Aslög klev över kropparna som låg utspridda runt byn, sökande bland dem efter överlevare. Hon stötte med släggan mot några som låg för att se om de ryckte till från hennes beröring, nog för att de flesta ytterst tydligt var döda, särskilt de som hade möts av hennes slägga. Alla gånger hennes slägga hade fallit över någon, hade hon försäkrat sig om att det var slutgiltigt antingen första slaget, eller det som följde när de låg på marken.

“Ah.”

Hon placerade sin fot på ryggen på en krälande överlevare och böjde sig ner lite för att ta sig en närmare titt. Hon kände igen kvinnan som modern som hon hade funnit i första huset, och glädes att hon kunde fullända cirkeln av hennes besök i byn. Hon hade hittat dottern och mannen tidigare och hanterat dem med noggrann slutgiltighet, och pressade nu ner kvinnan i marken med sin fot. Hon höjde sin slägga högt och lät den falla över kvinnan med ilska och övertygelse.

Det som drev Aslög var inte lojalitet vid detta skede, utan möjligheten att få utlopp för de orättvisor hon inte bearbetat på ett hälsosamt sätt de senaste åren. Hon såg inte oskyldiga, utan medbrottslingar, hon såg dem inte med andra ögon än hon hade betraktat Turin Hrafn om hon sett honom, för det hade blivit hennes filosofi att du är den du väljer att följa. Hon kunde stolt kalla sig en följare av Ulfhedna, och övertygade sig själv när hon skrapade kroppsbitar från sin slägga med sin fot att om man väljer att följa Hrafn så står man för allt det hemska han har gjort eller beordrat.

När hon försäkrat sig om att ingen levde tog hon sig över till resten av gruppen, satte sin blodiga slägga över axeln och väntade tålmodigt på Maeve och resten, leende ett belåtet leende.

Arand hade följt med Maeve och hennes följe från by till by, och den dåliga känsla han haft under den första attacken hade bara blivit större. Han hade kontinuerligt vägrat delta i attackerna, och efter att morden var över hade han gjort vad han kunde för att låta de dödas själar passera vidare i frid. Oron för Maeve hade växt, då blodtörsten hon hade inte verkade sina utan snarare växa. Han hade sina misstankar om varför, men han hade inte fått ett läge där han hade kunna konfronterat henne ensam då hon så gott som konstant var antingen i Yazfeins eller i någon av de andra krigarnas sällskap. Nu då de närmat sig ytterligare en by, en mer befäst sådan, befarade han dock att hennes omdöme hade blivit skakat av blodtörsten. Knappast kunde de anfalla byn i detta väder, och inte kunde de heller vänta där ute på att snöstormen skulle ta dem. De skulle behöva söka skydd, och det snaraste, men det var troligen redan försent. Nu i detta oväder undrade han för femtioelfte gången varför han gått med på detta, vädret var värre till och med än i Karm och sög sig in i benmärgen.

Stående långt åsido från resten av folksamlingen som hade tagit sina platser utanför synhåll från byn vandrade han omkring, hans skarpa ögon och förstärkta hörsel på spänn för att höra efter ljud och faror. Han sniffade då och då, nästan som en hund, för att använda sitt skarpa luktsinne – trots allt nästan något man fick lita på mer än synen i detta oväder. Monsterjägaren rynkade något på ögonbrynen då hans luktsinne verkade snappa upp något framför dem – förutom lukterna från byn. Något… närmare. Han stannade upp, stilla, höll andan, och vände ena örat i riktningen mot den lukt han känt som nästa ögonblick försvunnit med vinden. Kanske var det ödet som förde med ord i hans riktning. “…rätt… vila…”.

Han kunde inte höra mer än så, men det lät inte som krigare som förberedde en attack mot Maeves följe. Om det var folk som var ute i stormen i fara för sitt liv, tänkte han inte låta Maeves blodtörstiga krigare ha ihjäl dem, så han började röra sig tyst över den fördömda snön i riktning mot var han trodde han hört röster. Efter några ögonblick av fumlande tyckte han sig se två former i ovädret, och han höjde sin hand som för att visa att han inte ville dem ont. Då han möttes av dem bestämda blicken trodde han först att det var Maeve han mötte, men han insåg några ögonblick senare att det var Kaldrländarnas drottning Ranghildr som han mött i Frostheim. Lite hopp tändes i hans bröst, och han rusade fram i hopp om att hon skulle känna igen honom, hans blick vaksamt på den andra kvinnan.

‘Drottning Ranghildr…!’ väste han då han var nära nog att höras i den kvävande vinden, hans gula ögon for från henne till den andra snabbt, innan han såg på drottningen igen.
‘Det är jag, monsterjägaren Arand… Arand av Elfdell.’ sa han lite stelt, de flesta brukade komma ihåg honom, hans ljusa hår och gula ögon. Men Ranghildr skulle nog komma ihåg hur han förvisat hennes yngsta sons döda själ från världen. Sådana händelser brukade trots allt etsa fast sig i minnet, om de inte gjorde en galen. Han insåg att det inte fanns så mycket tid för att växla artigheter sinsemellan.
‘Ni vandrar rakt in i ett bakhåll… Er dotter Maeve planerar att attackera byn där framme!’ något han, trots allt i rådande väder, omständigheter och med tanke på att de knappt såg hur befäst byn var, hade en stark åsikt om att var en dålig idé.
‘Kanske du kan stoppa henne, innan det hela går åt helvete?!’ frågade han lite skarpare, och sträckte fram en hand för att ta tag i Ranghildrs arm och se henne i ögonen.
‘Ilskan och hungern som brinner inom henne, är värre än någonsin. Något måste göras. Jag är rädd för att hon inte är sig själv… Att den kontrollerar henne snarare än tvärtom. Hon är ute efter blod, floder av blod som aldrig kommer mätta henne.’ inte direkt trevliga ord att ge åt en som precis – till hans kännedom – troligen varit med om en lång otrevlig fångenskap.

Aslög hade hållit hög anda genom alla slagen, och fått det bekräftat för sig själv att det inte var enkel frustration hon fick utlopp för. Nätterna passerade utan mardrömmar för första gången på länge, och hon lämnade varje by med mer energi än hon gick in i den med. Allting de gjorde var ved på elden och hon brann varmare än någonsin från deras slag, släggan hennes så smutsig från blod och jord att den troligtvis aldrig skulle bli ren.

“Natten blir skillnaden mellan liv och död. Imorgon kommer vi vara frusna, stela, långsamma, kanske utan en blund av sömn om stormen slår hårt. Ingen av oss anslöt oss till dig med förväntan att komma hem vid liv, så förväntat motstånd borde inte vara det som avskräcker oss. Stormen, vinden, kylan, det är vad som skrämmer mig. Jag spenderar hellre natten framför deras eldar,” Hon lyfte släggan sin från axeln och pekade med den i byns riktning.

“Skicka några av oss att ta hand om tornet på en gång, jag tvekar inte att vi har styrkan att inta byn, men vi behöver vara innanför dess väggar innan stormen når oss på riktigt.” Det var inte främmande någon i gruppen att Aslög hade visat väldigt tydlig blodslust i alla strider de delat senaste dagarna, men hon talade ändå med ett visst lugn och en övertygelse. Och fastän det var flera år sedan hon varit i strid innan detta, så hade hon varit i strid en större andel av sitt liv än inte. Hon hade många slag i sin historia, och fler än ett fåtal angrepp mot befästade byar och städer.

De rovdjursgula ögonen fick henne att rysa. Som en mardröm var dem. Även om det var något genuint med mannen bakom dem hade hon alltid funnit obehag i hans närhet. Han som tog Kettil ifrån henne… en andra gång. Och nu kom han med andra dystra nyheter. Nyheter som hon själv hade fruktat. Med nyfunnen adrenalin drog hon loss sig ifrån både hans och Freggis grepp för att pulsa genom snön. Hennes tankar gick tillbaka till när hon hade mött henne nästan död när hon hade lyckats vinna över lindormen. När hon var vit som ett lik. Bara tanken fick henne att känna hur paniken stegrade inom henne. Hon kunde inte låta henne dö. Ingen mer. 

“Maeve…! Maev…. Maeve…!” ropade hon, hennes röst sprucken och svår att överrösta vinden men hon verkade inte ge sig och gav istället ifrån sig ett ilsket vrål som tycktes eka över den lilla tomma slätten mellan skogsdungen och staden. Ännu ett ilsket vrål, när hon staplade och föll i snön återigen. För att försöka att pulsa igenom snön igen och ge ifrån sig ännu ett skrik som bröt tystnaden och tog sig igenom vinden. Av både sorg, ilska och smärta. Även om hon nästintill kravlade sig fram i snön mot Maeve. Utan blicken på någon annan. Fiende som vän.

Med de nyheter de fått visste inte Freggi om de nu var säkrare, eller om de kommit ur askan i elden. Men knappt hade hen satt sig ner innan Ragnhildr var på väg bort. Till sin dotter… Det tog tid att resa sig och få igång den stela kalla kroppen och innan hen hann gå efter henne fångade Arand hens uppmärksamhet.
Freggi hade gjort flera pilgrimsfärder och stött på många folk, de där ögonen var besynnerliga, men skrämde hen inte direkt – det fanns så många okända väsen mellan himmel och jord. Freggis röst var inte djup, men något sträv. “Mjo… Det kanske en kan säga… Men nu…” Hen hann inte avsluta svaret på Arands fråga innan Ragnhildrs hjärtskärande skrik efter sin dotter skar genom snön.
Freggi mötte oroligt Arands blick. “Du skulle bara veta…” Hen visste inte hur väl han kände Ragnhildr, men uppenbarligen hade han viss inblick. Men Freggi kände ändå Ragnhildr sedan barnsben och inget kunde hindra henne nu, det var säkert som Ragnarök. Simultant med Arand började också Freggi snabbt att röra sig efter henne.
Pilen fick hen att stappla bakåt några steg. Men den väckte också den gamla pilgrimen i hen, van vid bakhåll från rövare. Adrenalinet dränkte smärtan i ryggen när hen drog fram sin sköld, en mindre modell för att spara vikt under resan. Hen hukade sig sedan och var snabbt Arand hack i häl. Måtte Ragnhildr uppfatta faran! Skriket kom utan att hen kunde hindra sig: “RAGNI!”