Adrenalinet pumpade i Ranghildr och hon hade svårt att se något annat än sin lilla tös framför sig. En tös som behövde hjälp. I hennes ögon var det samma lilla flicka som följt henne hak i häl. Som alltid önskat vara med henne. Pilarna ven omkring henne, av någon märklig anledning tycktes de inte träffa henne när hon sprang mot tornet efter Maeve. Utan att lyssna på sin kropp eller omgivningen omkring henne. Kanske var det gudarna som hade ett finger med i spelet?

Hon var nära tornet och med sin näve slog hon ner en av de mindre pojkvaskerna för att ta dess svärd i sitt ena hand. Hårt höll hon om skaftet för att slå svärdet mot några av de andra fienderna som kom nära henne. Hon vinglade dock bakåt och grimaserade av smärta när en pil borrade sig in i axeln. Ett ilsket stridsvrål lämnade hennes läppar igen och hon fortsatte framåt med sitt röda hår utsläppt omkring sig som en facklas eld. Men hon föll till marken när ännu en pil träffade hennes bröstkorg. Fastän hon höll upp sitt svärd hårt och bestämt. Nästan lite utmanande mot fienderna. Hennes ögon var dock på sin dotter och hon kunde inte rå för att tänka tillbaka till gamla dagar. När hon som liten flicka hade sagt att hon var vackrast med sina stridsärr och att det var en sådan kvinna som hon ville bli. Lite stolthet fanns där i den dimmiga blicken.

Plötsligt blev det plågsamt tydligt vad den flyktiga visionen hen fått i smedjan ville visa. Fallande pilar. Knappt hade hen tänkt tanken innan nästa pil slet genom hens mantel som böljade i vinden. Hen höjde skölden och såg med förskräckelse på medan Ragnhildr sprang efter sin dotter och dessemellan angrep byborna som kom till försvar.
Förvirrade brottstycken av tankar skenade genom hens huvud. Hen kunde inte med gott samvete ansluta sig till denna attack, men hen kunde inte heller lämna Ragnhildrs sida. Kanske var det lika gott att Arand tilldrog sig Freggis uppmärksamhet just när Ragnhildr träffades av pilar. Hen uppfattade det aldrig. Hen nickade tacksamt när Arand tog befäl och hjälpte hen att fokusera tankarna. Ragni, hens enda ansvar nu var gentemot henne.
Hen drog snabbt sitt svärd och vände åter blicken åt det håll Ragnhildr sprungit. Höll upp skölden mot pilar och vind. Genom snön sökte hen kisande hennes gestalt. Men något stod inte rätt till, hon hade fallit! Det röda håret syntes tydligt mot snön. Med vansinnig frenesi rusade hen mot sin barndomsvän. Slog bort och fångade pilar med skölden. Hen gled i snön och kastade sig över henne till skydd.
Snart tog hen sitt första liv.
En stor kvinna med svärd och sköld som hen själv kom emot dem, blicken var lika vansinnig som Freggi kände sig. Kanske försvarade hon också något hon älskade? Hon lyfte oaktsamt svärdet för att hugga mot dem på marken, det lämnade en blotta och Freggi tog den utan att blinka. Svärdet gled utan någon som helst friktion genom magen och upp mot hjärttrakten och hon föll åt sidan. Varmt blod rann längs svärdet och ner över Freggis kalla hand.

I stridens hetta fanns det inte tid att reflektera. Det var döda eller dö. Djupt i sin krigstrans där alla rörelser gjordes på reflex och instinkt snarare än medveten tanke reflekterade han inte över blodet som fläckade honom, lemmarna som separerades, liven som togs, skriken, lukten, kaoset, paniken. Det var först då Maeve stapplade till och nuddade till vid honom i då hon skadades som han väcktes ur sin trans, och blev medveten om vad som egentligen hände omkring honom. Till hans förfäran hade raseriet tagit över hos Maeve igen. Förbannelsen.

‘Jämmer och elände…’ muttrade han för sig själv då han såg henne fara genom allt levande omkring sig som en het kniv genom smör – totalt obrydd om sin egna hälsa. Som den bärsärk hon var. Förfärat betraktade han hur hon högg ned en flicka, och han insåg att nog fick vara nog. Hans ögon blixtrade till, och han började röra sig mot Maeve beslutsamt om än ångestfullt med sin klinga. Men något annat fångade hans ögonvrå. Rött fladdrande hår, som en banér. Något som låg på marken. Ranghildr. Hans ögon gick mellan dotter och mor, och han svor igen för att vända sig mot Ranghildr och skynda sig fram till henne och hennes beskyddare.

Ranghildrs synfält som var fokuserat på Maeve blockerades av Arands mindre behagliga nuna. Han tog tag i drottningens ansikte och klappade henne ganska hårt till på kinden.
‘Somna inte!’ beordrade han ilsket. ‘Och du, vakna!’ röt han åt beskyddaren som var dränkt i blod.
‘Se vilken röra du försatt oss i!’ sa han sammanbitet till Ranghildr medan skrik och död spred sig omkring dem.
‘Vad är det för dag då en monsterjägare tvingas bli en helare?’ undrade han och knuffade beslutsamt ned Ranghildr på rygg.
‘Håll dig stilla, för böveln, inte en min och inte ett ljud. Förstått?’ frågade han, och drog fram en flaska med ett elixir som inte såg speciellt lockande ut, han litade på att beskyddaren skulle hålla dem skyddade en stund till.

‘Om inte pilarna dödar dig, kanske detta gör det, men det är bättre än ingenting. Detta är inte gjort för vanligt folk.’ sa han och drog upp korken med tänderna och en stark odör spred sig omkring dem, trots alla andra luktintryck omkring dem. Utan att vänta mer drog han pilarna ur den döende drottningen, och lika snabbt som han gjorde det hällde han elixiret på såren. Hennes hud fräste och smalt och gav ifrån sig en ännu värre stank än elixiret själv gjort, och skulle troligen svida tillräckligt mycket för att väcka henne ur hennes sömnighet. Hon skulle få ärr för livet, men med lite tur skulle såren läkas och blodflödet stoppas. Vilken helare eller magiker som helst med någon självbefattning och yrkesstolthet skulle gnissla sina tänder och jämra sig olyckligt om de såg Arands läkemetoder.
‘Upp med dig, sköldmö! För dina gudar eller din familj!’ röt han och örfilade henne en gång till så tänder skallrade.

Aslög rundade ett av husen och möttes av den vackra synen som var deras egna krigare, utspridda i byn och tappert kämpande mot dåliga odds. Hennes blick fäste sig sedan på individer, först Maeve som i blodslust slog ihjäl alla fiender som kom nära henne, och tog skada, men också en sträcka bakom henne, Ragnhildr. Det förvånade Aslög att se drottningen där, hade hon hållits fången i den här byn? Hon skulle precis gå mot resten av krigarna när det plötsligt ryckte till i släggan hennes, och hon slets åt sidan. En tårögd kvinna försökte rycka släggan ur händerna på Aslög, men släggan var fastbunden i handen och kvinnan ryckte med sig hela Aslög istället. Aslög log brett och smällde sin skalle mot kvinnans, som föll omkull hårt och därmed släppte släggan. Tillgänglig för angrepp smällde hon stenen rakt mot toppen av kvinnans skalle och rusade sedan vidare mot Maeve.

Maeve var lätt att känna igen, inte bara bland folket från Frostheim, utan även Hrafn, och det var tydligt att byn hade insett vem som var och slogs mitt bland dem, och som malar till eld började fler och fler av fienden dra sig mot Maeve. Aslög sprang och smällde in i en av krigarna med hela sin kropp, vilket slängde omkull den intill Maeve. Hon snurrade och med ett väldigt kraft krossade hon skölden på en annan som närmade sig Maeve, och sköldens skärvor från kraften skar rätt in i krigarens hals som föll omkull. Nu när hon var nära nog Maeve valde hon en försvarsposition där hon kunde göra sitt för att skydda den ensamma Ulfhedna, för att minska antalet vinklar fienden kunde angripa henne ifrån.

Aslög var allvarligt skadad dock, pilen fortfarande kvar djupt i hennes axel, och armen hennes full av blod från hålet i hennes hand från kniven. Rivsår, blåmärken och annat dekorerade de synliga ytorna på kroppen hennes, och hon var blek från sina två öppna sår. Just nu var det adrenalinet som höll igång henne, men det började bli aktuellt för henne att striden tog slut, annars skulle hennes vekling till kropp bli det som sänkte henne, och det var oacceptabelt. Men Aslög placerade sig som en vägg intill Maeve, och smällde till alla som kom nära, med blandad framgång och ett flertal smällar till mot sig under situationens gång.

Ranghildrs dimmiga blick hade blivit mer diffus och ett svagt leende fanns på hennes läppar. Även om hennes dotter skulle bli hennes död – fick hon se henne och än vad Maeve inte död. Alla döda som väntade på henne i Valhall. Ejvald… Den som hon alltid hade sett som sin far och kanske var en av de få som faktiskt Ranghildr hade sett upp till. Hennes mor och far. Någon som hon inte längre hade kommit ihåg, förutom i sina egna fantasier om dem. Det fanns något rofyllt där över henne och det var som om något ljust kom emot henne. Som vackert blont hår. Valkyriorna. Kanske Freja själv?

Allt ro kom bort när hon kände en brännande känsla i sina sår och ett bestämt slag mot hennes kind som fick det nya ärret att gå upp igen och blod att sippra ner över hennes nacke och ner i snön till slut. Hjärtat bultade hårt och hon kunde höra det högre än något annat. Det och korparna som kraxade i skyn. Hon kunde se hur både häxkarln sa något och Freggi. Men det var bara som om hon kunde se deras läppar röra sig, utan ljud.

Det tog några sekunder innan hon fick fattning. Adrenalinet pumpade i hennes kropp och hon såg kort omkring sig. Som om hon inte mindes vart hon var. Men när hon väl mindes och världen började komma tillbaka med dess vanliga takt och ljud, sökte hennes blick efter vapen. Snabbt tog hon ett spjut i sin hand. Hårt hållandes för att springa fram framför Freggi. Utan att tveka, med ett högt krigsvrål, spetsade hon en av de fiender som var närmast dem. Blicken hennes dotter gav Freggi var inte en som hon hade önskat. Ingen av dem skulle dö. Ingen av dem fick dö.

Hon vände huvudet mot Arand och gav honom en auktoritär blick, likt den drottning och ledare hon var.

“Skydda min dotter, annars sliter jag strupen av dig själv.” sa hon och det var något menande med hennes ord. En sista blick skickade hon Maeve och Arand, för att sedan vända sig om och med ett litet trött stön av smärta drog hon sin gamla barndomsvän över axeln. Pillen i henom oroade henne förstås, men det var för det bästa att komma bort ifrån striderna. Även om det gick emot hennes moral.

“För fan Freggi, antingen festar vi i Valhall tillsammans eller här. Minns du inte? Du är inte en person som bryter löften..” sa hon med ett litet skrockande, som var mer som en utandning.

“Dessutom har du mer sår att sy på mig…”

I kaoset en bit bort fick hen då syn på henne – Maeve. Hon var sin moders dotter. Det gick inte att ta fel. När hon började röra sig mot dem var det tydligt att det inte var sin mor hon sett, den blicken röt död och den var fäst på Freggi.
Gott så! Kanske kunde hen få slut på detta? Oavsett utgången var det bästa nu att Maeves uppmärksamhet var riktad mot dem snarare än byn. Och alternativen för utgången? Antingen tog hen ner Maeve och striden kunde plana ut. Eller så tog hon ner Freggi och skulle sedan förhoppningsvis rikta uppmärksamheten mot Arand och Ragnhildr på marken – säkerligen måtte de kunna bryta hennes bärsärk.

Hen noterade att skölden spruckit och kastade den ifrån sig, greppade svärdet med två händer och försökte skaka av sig smärtan. Hen frustade genom tänderna. Blondgrå fuktiga slingor av hår föll ner över hens ögon och genom dem såg hen plötsligt det där röda håret flamma som en eld. Med vantrogen blick skådade hen hur Ragnhildr spetsade en krigare hen inte sett.

Smärtan tog då tillslut över hens otränade kropp och hen föll på knä i snön. Hen tog sig för sidan där pilen satt kvar, den satt djupt. Hen blinkade bort snö och något annat vått ur ögonen och genom grumlet kom det röda håret närmare. Det där dumma fantastiska håret! Ljuden verkade vandra genom vatten, hen hörde mest bara sin egen puls slå i öronen.
“Vad har jag nu lovat?” Sluddrade hen trött… “Jag har inte mina nålar med mig…”
Drömde hen? Var det en mara som red hen? Allt var så konstigt… Hen rörde sig men benen var stilla.

Arand grimaserade över situationen han hamnat i, Maeve som än en gång stod mot honom som en fiende. Eller så var det han. Vem visste? Hans skarpa ögon tog snabbt in hennes skador och svaghet, en yrkesvana. Att Maeve behövde vård var tydligt, i vanliga fall hade han kunnat utnyttja svagheterna för att vinna. Men så länge hon var driven av bärsärken inom henne spelade inget av det där någon roll. Det var som att slåss mot en besatt, eller värre. Han såg som hastigast över axeln, för att se om Ranghildr och Freggi tagit sig undan, för visst skulle han följa drottningens önskemål om att skydda Maeve, om han kunde. Det var ett ögonblick som höll på att kosta honom livet då Maeve gick till attack. Han hann nätt och jämnt blockera den första attacken som fick hans armar att vibrera i smärta över attackens omänskliga styrka.
‘Helvete…!’ väste han frustrerat och ilsket, och gjorde det enda han kunde göra – att backa undan ur hennes räckvidd, ynkrygg eller ej.
‘Maeve, det är jag, Arand!’ sa han med högre röst, som för att vädja till kvinnan som var förbannelsens fånge.
‘Du kan övervinna detta!’ han kände Grå gillet-medaljongen vibrera under hans kläder, som varnade honom för magi, och han visste att den radierade ur Maeve. Flera attacker följde, och han parerade dem utan försöka skada henne, och backade undan då han längre inte kunde stå emot hennes attacker – en dans han inte skulle kunna hålla uppe länge till. Halvt desperat tog han en av sina flaskor dolda i sina bälten, för att kasta den mot Maeve samtidigt som han vände bort blicken. Ett bländande ljus fyllde platsen då kemikalierna där i reagerade då de kom i kontakt med luft, nog att förblinda de flesta monster tillfälligt några ögonblick. Inte för de såg så mycket i detta snöoväder som det var. I hopp om att attacken lyckats försökte han ta sig närmare henne, från hennes flank, i ett försök att slå till henne i skallen med svärdshandtaget, en manöver som lämnade honom försvarslös ifall det misslyckades.

–

Medan den galna striden pågick omkring dem hade en av Maeves krigare skyndat sig fram till Aslög där hon sjunkit ihop. Tore var hans namn, en av de äldre rävarna som hade varit med på Maeves fars sida då de hade seglat till Hannadon för att plundra och istället funnit en stad fylld med odöda. Deras lilla plundring hade bidragit till att staden frigjorts, och de hade kommit hem med mycket mer rikedomar än förväntat – ett litet tilltag från gudarna som skänkt dem mycket lycka. Och nu var han här igen, i krig, en tanig och spinkig karl som ingen någonsin tog på allvar innan han började svinga sina två yxor. En skojare, med en vass klarblå blick.
‘Se så, krigare, inte tid att dö än!’ väste Tore med sin lugna stämma trots kaoset omkring dem, hans mörka hår fläckat med blod, då han sjönk ned vid Aslögs sida. Han hjälpte henne att sätta sig ned, för att ta en titt på pilen, och ett litet skratt lämnade hans läppar.
‘Du har verkligen stökat till det, hm?’ undrade han retoriskt.

Att Tore plötsligt kom fram till Aslög blev en lättnad och hon sjunk ner försiktigt, hon kände ett lugn skölja över henne som gav henne klarhet i stunden. Striden pågick omkring den, men just nu hade hon inte kraften att bidra, och kunde bara lyssna på honom.

“Jag orkar inte, Tore.” Började hon i en viskning, och lät några tårar rinna innan hon lyfte sin bra hand för att torka ögonen torra, men det slutade bara med mer blod från hennes offer utsmetat över ansiktet.

“Jag sviker dem. Jag försöker, men jag sviker dem.” Hon satt matt och stirrade mot scenen mellan Arand och Maeve, hennes tal ansträngt inklämt mellan tunga andetag. Pilen satt djupt, och blod färgade större delen av hennes stora kropp, men hon kände ingen smärta. Bara utmattning.