“Håll käften nu Freggi. Fokus är på att vi överlever nu.” påpekade Ranghildr och höll ett litet hårdare tag i hennes haka för att pressa flaskan mot hennes läppar. Tvinga henne till att ta några stora klunkar, i ett försök till att minska hennes smärta. Det gjorde ont i henne att höra hur hon var skadad, på grund av henne och hon visste att hennes dotter inte direkt var säker. Må Hel ta Arand om han inte kunde stoppa hennes dotter, utan att mörda henne förstås.

Utan någon större förvarning drog hon ut pilen för att trycka en tygbit ifrån hennes kläder mot såret hårt. Hon lade Freggis hand på det, och instruerade hen att hålla medan hon försökte trä nålen med håret. Sedan började hon sy, varsamt och vant.

“Jag är så ledsen Freggi..” mumlade hon.

–

Plötsligt och helt oväntat slutade pilarna att vina. En bredaxlad man hade dykt upp ifrån ingenstans. Det blonda långa håret var flätat i mitten och sidorna av tattueringar som snirklade sig ner mot hans nacke, rygg och armar. Det var en onaturligt stor och muskulös figur, med lite för varma kläder som tydde på att han var en man från norra kaldrland.

Oskar, som mannens namn var, hade stoppat mannen med sin stora knytnäve för att sedan se omkring på vad som hände på slagfältet. Kort och analyserande innan han rusade in mot de motståndarna som rörde sig mot Arand och Maeve med ett nästan ruskigt dovt skrattande. Som om han längtat efter strid.

“Mer än de flesta är inte allt jag har att ge, men jag blev vårdslös och just nu gör jag lika mycket nytta som min döda dotter.” Hon talade med en försiktig röst, nästan rädd för sina egna ord, men ärlighet kändes lämpligt när hon inte var säker på att hon skulle överleva kvällen.

Aslög såg mot Tore och hans erbjudande, och undrade exakt vad det var i pluntan. Hon hade ingen anledning att misstro Tore, men exakt vad var det gudarna drack? Hon kände sig svagare än hon föredrog dock, och väldigt gladeligen accepterade möjligheten att återfå lite styrka, åtminstone tills de kunde konstatera att stridandet var slut. Hon drack från pluntan glupskt, och tömde den nästan. Hon gav den till honom åter och rätade på sig där hon satt.

“Drar vi ut pilen förvärras blödandet. Vi behöver tid att vårda såret, vilket vi inte har nu. Lämna den.” Hon reste sig upp med hans hjälp, drycken rusande genom hennes kropp. Hon kunde inte avgöra om den var påhitt för att lura hennes sinnen, bara enkel alkohol eller faktiskt en gudarnas dryck, men hon kunde inte ifrågasätta energin hon fick efter att hon drack den.

Hennes tankar blev överaktiva, och hon stapplade åtsidan mot en av byns facklor. Hon tog undan förbandet hon knutit runt handen, tog loss facklan med hennes bra hand och pressade den brinnande ändan mot den stora skadan som gick rakt igenom handen hennes. Hon röt till från smärtan av elden och hettan, men höll kvar den så länge som hon bedömde att det tog att stoppa blödningen i handen. Hon höll kvar den tills hon inte längre kände smärtan, tills hon faktiskt inte kände handen sin alls. Hon provade sluta handen sin, vilket funkade med fyra av fem fingrar, vilket fick duga.

En av de fientliga krigarna kom ut från runt hörnet av byggnaden hon plockade facklan från, och hon var nära nog att kunna skalla honom, vilket hon gjorde. När mannen stapplades mot marken smällde hon facklan gång på gång på gång i ansiktet hans, och kastade den sedan mot husväggen, inte brydd huruvida den skulle tända eld på byggnaden eller inte. Hon såg mot Tore först, och sedan mot Oskar som Tore tittade mot, osäker på vad som kom härnäst. Den nya individen verkade vänligt inställd och såg ut att storma fienden, vilket hon inte kunde klaga på att hände, men hon började ändå röra sig mot Tore och resten av gruppen, och plockade upp släggan sin på vägen.

Skulle det krävas skulle hon dö ikväll för att försvara Maeve, men för att skydda henne var hon tvungen att se till att hon inte tog livet av sig själv. Kvinnan hade tappat förståndet, och Aslög började inse att elden som brann inom dem båda inte var samma eld. Aslögs ilska var riktad, Maeves var kaotisk.

Oskar var inte direkt känslig för magi, så magin eller förbannelsen som flödade ur Maeve var inget han kände igen. Däremot var det en känsla… en nästan igenkänning över henne. Vad det var kunde han inte riktigt sätta fingret på. Men att det var en fara för omgivning, både fiende och frände kunde han gissa. Ett sista slag mot en av fienderna med sin knytnäve för att sedan rusa mot Maeve.

Huvudet var riktat neråt och med en större kraft än vad en vanlig man skulle ha, lyckades han knuffa in henne i en av stenmurarna i närheten. Innan Maeve skulle hinna reagera något mer slog han hennes huvud mot stenarna. Inte med all den kraft han hade förstås, men tillräckligt att det skulle känna.

Med ett nästan morrande höll han ner Maeve mot stenen, tills han var säker på att hon inte längre var vid medvetande. Det fanns ingen chans att tösen skulle ruska sig ur den där besten. På det sättet som de andra försökte.

Greppet från Oskar var fortfarande kvar kring Maeve. Snart kunde han känna hur hon andades. En liten lättad fanns där hos honom. Inte direkt tanken på att ha tagit ett liv. Utan snarare vems liv han skulle ha tagit. Trots allt hade alla Ulfhedna ett speciellt drag. Fast tösen tycktes ha vuxit till sig på senare år – det var han tvungen att medge.

Han grymtade till och lade ner henne mot stenarna, kanske inte riktigt så försiktigt som någon annan skulle gjort. Men åtminstone inte hårt nog för att skada henne allt för mycket. Han knöt sina armar och såg sig omkring, sökandes efter strid om det var kvar.

–

Milt och nästan kärleksfullt hade Ranghildr lindat om hennes sår med en bit av hennes skjortor. Hårt för att stoppa blödningen, även om den var mindre nu med hennes stygn. Hon satte sig bredvid sin bardomsvän och lade hens huvud i sitt knä för att stryka håret tyst.

“Scch… Du pratar så mycket strunt Freggi…” hummade hon, för trots allt var väl allt redan bestämt i runor eller i ödets trådar. Lite oroligt fortsatte hon stryka hennes hår och kastade en blick mot staden.

“Du vet… Att du kan behålla maten efter att ha dödat sådär, det är imponerande. Mer än vad jag kunde första gången.”

Aslög såg på med förskräckelse när främlingen slog Maeve medvetslös. Det kanske behövdes göras, men det gjorde inte magkänslan bättre, och Aslög ansträngde sig för att inte titta bort. Hon lät blicken hennes vila på Maeve tills dess att hon kunde vara säker på att hon inte var i fara från mannen, och såg sedan mot Tore.

“Tack.” Sa hon enkelt åt honom medan hon vandrade förbi Tore mot Arand.

“Jag vet inte vad det var i din dryck, men det hjälpte! Vi behöver avsluta det här slaget dock, stormen tilltar och vår ledare är medvetslös.” Aslög såg tacksamt mot Tore innan hon anlände ovanför Arand. Hon böjde sig ner och tog tag i honom för att lyfta upp honom, med viss ansträngning. Hon höll honom stående och vände honom så att vinden från stormen var i ryggen på honom. Hon ställde sig bakom honom för att ytterligare hindra vinden medan hon hjälpte honom att stå rak i ryggen.

“Bra kämpat! Återhämta dig, andas försiktigt, jag tror det är viktigt för oss alla att du inte dör här. Blunda, samla dina tankar, jag skyddar dig.” Aslög tyckte inte om Arand, han var främmande, oförutsägbar och väldigt tydligt en motståndare till Aslög och i stora drag Maeve, men han var lika tydligt en behövlig motvikt åt Maeve. Av situationen att döma var Aslög motsatsen, och skulle aldrig vara övertygande i hennes försök att lugna prinsessans blodslust.

Tore gav Aslög en simpel nickning, visst var det väl bäst och säkrast att avsluta detta så alla kunde få vila och värme efter deras framfart i stormen och sedan denna galna strid som det just nu var väldigt oklart kring hur många som stupat i. Han höjde rösten och ropade förvånansvärt hårt. ‘Gör ett slut på detta, pojkar och flickor, och sök sedan skydd!’ röt han medan krigarna skred till verket. Då den väldige mannen som knockat ut Maeve talade ryckte han på axlarna, och gjorde en gest åt Aslögs håll.

–

Arand började långsamt återvända till omvärlden, och de gula ögonen som var blodsprängda genomborrade Aslög medan hans ansikte långsamt började återfå någon slags normal färg. Misstänksamt såg han på Aslög, redo att få en kniv instucken mellan revbenen… Eller en hammare i skallen. Men av någon underlig anledning verkade hon vara sanningsenlig med sina ord. Säkert allt för fantasilös för att säga en sak och göra en annan, gissade han. ‘Tack…’ muttrade han raspigt och reste sig mödosamt, medan hans blick sökte sig efter Maeve. Vad hade hänt riktigt? Då han såg skicket Maeve var i kravlade han sig fram till henne i det egna dåliga skicket, trots att hon var den som precis försökt döda honom. Han strök undan lite hår från hennes ansikte, ömt nästan.
‘Vad ska vi göra med dig…?’ suckade han djupt, lättast vore det att sticka klingan i hennes hjärta medan hon låg medvetslös, men det var inte lösningen han sökte. Beslutsamt tog han vad han hade, rev lite tyg från kläderna och annat för att plåstra om henne bäst han kunde, innan han lyfte upp henne i sina armar och ignorerade jätten.
‘Du får nog vänta tills denna vaknar innan du får några svar.’ sa han med raspig och ansträngd röst, trots allt värkte och pulserade det efter Maeves strypgrepp, hela nacken tycktes stel och spänd.
‘Så hjälp mig hålla henne vid liv.’

Freggi skulle invända men hostade istället högt. En pust av rök från byn nådde dem och i den kunde hen ana lukten av bränt människokött, hen kände den väl. Då kom allt rusande över hen – livet hen tagit, liven i byn, människoliven som brann. Bara tanken på det torkade köttet fick hen att kväljas. Hen kastade sig åt sidan och kräktes våldsamt, mest saliv först, sedan galla. Hen förstod inte hur Ragnhildr kunde tänka på mat nu, men sedan var inte Freggi heller varken sköldmö eller krigare.

När hulkningarna avtagit huttrade hen till och skakade lätt tänder. “Vi måste finna skydd Ragnhildr…” Sade hen matt.

Den bekanta rösten fick henne att rycka till, lite förvånat, som om hon hade glömt att hon inte varit ensam med Freggi där. Lite ursäktande log hon mot Nils för att resa sig upp. Ett flertal sår som Freggi hade sytt hade gått upp igen, men än var hon vid liv. Orden som han sa fick hennes ögon att spärra upp sig av oro och lite omedvetet klämde hon hårt i Freggis arm som hon höll när hon stöttade hen.

Bestämt, med både tacksamhet och auktoritet nickade hon åt hans ord. För att sedan se på Freggi med ett svagt, oroligt leende. Hon klappade henom lätt på axlarna.

“Det kommer snart vara ett minne Freggi, inget mer. Den första jag dödade tömde också min magsäck. Säkert Nils med, inte sant?” frågade hon och vände blicken till sin vän medan de vandrade långsamt mot storstugan.

När väl hon kom in lade hon ner Freggi vid ena sidan och såg på henne lite ursäktande, kanske till och med lite ångest över att lämna henne ensam. Men hon var tvungen att ta hand om sin dotter.

“Våga inte dö nu Freggi, jag kommer snart tillbaka!” sa hon och  rusade till sin dotter som var i ett hemskt skick. Hon brydde sig inte om sina egna sår – som gjorde att hon såg rätt grotesk ut med det öppna såret i ansiktet. Milt lade hon sin dotters huvud i sin famn, medan hennes ögon sökte över hennes kropp efter skador.

“Dåraktiga dotter…” hummade hon, men det var kärleksfullt.

Aslög stod över arbetet Arand utförde för att hjälpa Maeve och försökte förstå i vilken fara prinsessan var. Snart nog anlände Ragnhildr och Aslög klev åt sidan, men nära nog att lyssna när Arand talade till henne.

Aslög såg sig om bland alla närvarande, såg deras reaktioner till att Ragnhildr var här, och såg hur vänner och fiender tog in Arands ord med blandade reaktioner. Hon knöt sin näve, tog ett djupt andetag, placerade sin slägga i jarlens stol, klev ut bland alla och började sedan tala med en stark röst som skulle höras genom hela byggnaden. Deras hårda arbete skulle inte få smutsas ner av någon utlänning.

“Förgäves? Vi har vunnit ett omöjligt slag idag! Våra fienders blod blir till rost på våra vapen! Trots väder, hunger, skador och ett lägre antal har vi tagit den här byn, så som vi tog alla andra … under Maeves ledarskap, med krigets slut som avsikt! Vi har Ragnhildr bland oss nu, vi har blivit belönade för vårat hårda arbete! Hade vi inte varit här, hade vi inte tagit den här byn, eller den innan, eller den innan den så hade vår drottning tvingats utmana stormen utanför och dagars vandring genom fientlig mark.” Hon stannade upp kort och pekade mot den medvetslösa Maeve.

“Hon tog oss hit! Innan ni låter era tankar förgiftas av inbillningen att vårat arbete, våra förluster har varit förgäves, inse att vår drottning hade befunnit sig på flykt under en livsfarlig vädersituation, jagad av Turin i Hrafninfekterat land! Vår prinsessa följde självaste gudarna, för hur annars hade vi kunnat vara precis där vi behövde vara, när vi behövde vara där? Vår drottning är vid liv, för att den här byn och de innan den nu är döda.” Aslög klev upp till stolarna på höjden där jarlen vanligen sitter, och satt sig ner på en av sidostolarna intill jarlens.

“Jag förstår att en utlänning ifrågasätter våra handlingar, men jag kommer inte acceptera det från er andra. Ni valde den här stigen, väl medvetna om varför och vart den skulle ta oss.” Hon satt framåtlutad, och med en sträng blick bevakade varje person i rummet, helt redo att ta till släggan som vilade i stolen intill henne, om det skulle krävas av henne.