- This topic has 155 replies, 6 voices, and was last updated 3 år sedan by
.
-
Ljudet av Arands röst var det som nådde hennes först. Det var ett välkommet ljud och för ett ögonblick trodde hon att hon var tillbaka i Karm, i Hannadons palats. Men hon kände sig så kall, ingen varm kropp låg intill hennes…
Så hann smärtan ifatt henne och med den kom också minnet av vad som hänt. Det var som en särskilt dålig mardröm som spelades upp inför hennes ögon och med ett lågt, plågat stön lyckades hon öppna ögonen. Där fanns ingen Arand, fastän hon var säker på att hon hört hans röst. Istället var det sin mors välbekanta ansikte som mötte hennes och hon rynkade på ögonbrynen i förvirring och smärta. Hur kunde hon vara här? Det var omöjligt, om inte…
Tårarna vällde upp i hennes ögon utan att hon kunde hejda dem och rann ned för hennes blodiga och sotiga ansikte. Hon måste ha dött och kommit till Valhall, och om hennes mor var här så måste det innebära att också hon mist livet. Hrafn måste ha dödat henne, hon hade kommit för sent, hon hade inte hittat bergspasset i tid, allt var hennes fel…
”Förlåt mig, mor…” Viskade hon hest, knappt hörbart, hennes röst ostadig och raspigare än vanligt. Hur kunde allting smärta så om hon var död? Borde hon inte ha blivit befriad från alla krämpor och skador när hon trätt in i Allfaderns hall? Hon tyckte sig också höra andra röster i bakgrunden, en av dem högre än de andra. Aslög..?
-
Om inte Aslög hade hunnit tala innan drottningen själv hade funnit rätta ord – skulle hon rutit några svordomar och ilskna ord åt Arand. Att tala inför publik var sällan något som Ranghildr tyckte om. Även om hon gjort det förr och inte direkt ovan med det… Hade hon alltid föredragit någon annan som gjort det. Det undslapp en lättnadssuck över att slippa och hon unnade ett svagt leende mot resten av manskapen där och ett hastigt lite större leende mot Freggi. Innan blicken vändes mot Maeve igen.
Hjärtat slog hårt i hennes bröst när hon hörde hennes dotter tala. Hon kunde inte rå för att känna hur tårarna rann ner över hennes kinder – mest av lättnad över att få höra hennes röst igen. Kärleksfullt om än lite för hårt kramade hon om hennes axlar och snyftade till något. Ett tag hade hon trott att hon hade förlorat ett till barn. Sin enda dotter.
“Maeve… Du är lika dumdristig som jag…” viskade hon kärleksfullt för att sedan nicka tacksamt mot en av männen som hade kommit med en hink tinat snövatten. Hon rev upp sin inre tröja för att lägga den i vattnet och sedan försiktigt börja rengöra Maeves ansikte och torka bort blodet för att se hur stor skadan var.
“Jag försökte att stoppa er…” fortsatte hon sedan, lite ångerfullt. Att hon inte hade hunnit innan. Att allt det här hade varit hennes fel.
-
Arand lyssnade lite halvt om halvt på Aslögs passionerade tal som fördömde honom så. Som hyllade drottningen och Maeve och deras krigsansträngning. Att det fanns någon mening i det. Han hade lust att spotta på marken, men han visste att han troligen skulle få stryk eller bli dödad i så fall, och han var inte i skick att ta en till strid. Oavsett orden kunde han inte annat än se det hela som totalt poänglöst. De som gav honom sura blickar på grund av Aslögs ord gav han bara en utmanande blick med sina gula ögon, en blick få ville trotsa, speciellt då de sett honom i strid både mot fienderna och mot Maeve.
‘De valde inte det.’ sa han och gjorde en gest mot de rädda stackarna som var på Hrafns sida.
‘De föddes här, och tvingades in i en konflikt, men ni är för stenskalliga för att inse det.’ han skakade på huvudet ilsket. Det undgick säkert dem alla att Ranghildrs skrik efter Maeve hade varit det som dragit fiendens uppmärksamhet till dem. Och Maeves envishet, eggad av Yazgein, som lett dem till detta.‘Men för att deras herre är blodtörstig förtjänar de säkert att dö.’ han skakade på huvudet, ingen lyssnade på honom ändå så han såg på Freggi istället.
‘Så, första tagna livet idag ser jag?’ frågade han, med tanke på hur hon betedde sig var det inte svårt att se. Han hade sett det förr. Arand nickade bara lätt åt hennes tack, men sa inget mer. Istället klappade han hen lätt på axeln.
‘Kom ihåg att det handlade om liv och död.’ uppmanade han. ‘Hade du hellre lagt dig ned, och dött, än att försvara den du bryr dig om?’ undrade han.
‘Men oroa dig inte, jag tänker inte stanna länge. Om du vill kan vi ge oss av tillsammans från denna skithåla, mindre risk att bli huggen i ryggen då.’ kommenterade han och sneglade mot Maeve och Ranghildr.
‘Har vi lite tur har Ranghildr något bud som kan leda till ett snabbt slut på detta.’ -
Aslög vilade huvudet sitt i sin bra hand medan hon satt och betraktade gruppen, och absolut lyssnade på Arand. Hon följde hans indikation mot gruppen av fångar, och lät sin blick vila på dem medan hon lyssnade på det han hade att säga.
Efter en stund, efter att han hade bytt ämne självmant och börjat prata med ena nykomlingen, reste sig Aslög från stolen. Hon hade ingenting mer att säga Arand, hon hade sagt sitt och det fanns nog ingen i långhuset som tvivlade på vart hon stod i frågan. Hon plockade upp släggan sin, gick ned för trappstegen från stolarna och korsade långsamg rummet till fångarna, släggan släpande i marken efter sig med ett högt skrapande ljud från vikten på stenen.
“Jag, min familj, min jarl valde Audgisil över Turin. Vi valde fred över krig, och jag begravde dem alla bara något år senare. Min dotter hade varit vuxen idag, kanske en upptäcksresande som hon alltid önskade bli. Gudarnas Ö skulle hon bestämt hitta.” Hon talade med en lugn, mjuk röst, men hög nog för åtminstone fångarna att höra henne. Hon vandrade in bland fångarna där de satt och såg sig omkring, studerande mötte hon blicken från alla som vågade se på henne. Hon lyfte sedan släggan sin och placerade stenen vilande på axeln på en av krigarna som hade gett upp. Hon stod nu mitt bland fienderna, fortfarande blöt från deras familjers blod.
“Min familj är inte den enda som dött. I tio år har Turin Hrafn plågat Kaldrland, och i tio år har hans folk, ni, medgivit eller blundat åt hemskheterna. Det finns inte en oskyldig bland oss, men det finns en chans att bevisa utlänningen korrekt.” Hon tryckte till med släggan mot nacken på mannen hon hade lagt den på axeln på. Hon höll den ännu med bara en hand, och såg sig omkring bland fångarna.
“Lämna Turin och hans konflikt bakom er, om ni nu inte har valt detta. Rädda de som räddas kan, och anslut er till Ulfhedna. I utbyte mot det ni kan ge för att avsluta kriget, kommer ni välkomnas till nya liv.” Hon höll släggan kvar på axeln hans, stenen pressande mot nacken. Arand fick henne att vilja slå någonting, eller någon, men hon var åtminstone smart nog att förstå vad han menade, även om han hade fel. Varje person i den här byn hade gjort ett val, samma val som de i byarna innan. De hade hört om någonting hemskt Turin hade gjort, och valde att stanna kvar.
-
<!–more–>Freggi betraktade ambivalent Ragnhildr och Maeve under meningsutbytet med Arand. Dottern verkade kvickna till något. En viss lättnad kom över hen, för Ragnhildrs skull, men också ett stort mått betänklighet.
Arands ord om offren i denna konflikt ekade hens tankar. Inte populära sentiment på någon av sidorna. Hen grymtade bara lågt i medhåll. När han kommenterade Freggis dråp såg hen upp på honom och det var inte utan spår av ånger och sorg i de stålgrå ögonen. Hen nickade, men där fanns ingen övertygelse.
Hen såg ner på sina händer som låg knutna i knät, forfarande med spår av blod och sot. Ge sig av? Kanske var det bäst? Kanske var det bäst att bara… Försvinna? Hen såg under lugg bort på Ragnhildr igen. Hon var med sin familj nu. Det var nu plågsamt uppenbart att de levt i två vitt skilda världar sedan de skiljdes åt för 30 långa år sedan. Hen hörde inte hemma med dem, här, i denna konflikt. Arand hade rätt. Det faktum att hen var Ragnhildrs barndomsvän skulle inte hålla som sköld särskilt länge. Aslög var fast besluten att alla som inte var med dem var emot dem och fick hon nys om exakt vem Freggi var och var hen kom ifrån skulle nog processen bli kort. Och Maeve… Hen tänkte åter tanken som slog hen när Ragnhildr nyss låg för döden där ute i snön. Maeve skulle bli sin moders död. Men den tanken kunde inte Freggi varken yppa eller agera på. Hen såg forskade på Arand och efter en stunds tystnad sade hen långsamt med raspig röst: “Fråga mig igen, när du ger dig av…”
Så fångade Aslögs rörelser hens uppmärksamhet. Freggi följde henne sammanbitet med blicken när hon rörde sig mot fångarna. Hen reste sig hastigt när hon började handha släggan så hotfullt, men tog sig snabbt för sidan i smärta och fick sätta sig igen. Hen kunde inte ta denna strid – varken fysiskt eller med ord. Här hade hen inte mycket att säga till om och om hen gjorde det skulle rekylen inte låta vänta på sig.
-
Hon sade inget mer, utan låg där under tystnad och lyssnade på orden som ekade i salen, en djup rynka nu synlig mellan ögonbrynen. Dödsdimmans dunkel hade börjat lätta och med den så förstod hon att hon inte var i Valhall, att hennes mor inte var död, och att det pågick en konflikt i salen. Hon kunde höra Arands röst, besvikelsen och ogillandet så tydlig att det inte ens undgick henne där hon låg i tystnad, och Aslög… Hon kunde höra hennes röst höjas för att tilltala hela salen, hur hon talade så varmt om sin dotter, hur hon erbjöd fienden en andra chans.
Den förtvivlan som hon känt när hon trott att hon misslyckats med att rädda sin mor återvände och hon insåg med plötslig klarhet att hon inte längre var sig själv. Hon hade övergett alla principer och värden som hennes föräldrar uppfostrat henne med, hon hade givit efter för vreden och hatet och blivit precis som de hon slogs mot. Vad hade hon gjort mer än att upprepa historien? Vad hade hon skapat i de överlevande om inte en hämndlystnad som kändes rättfärdig? Att hon fann sig själv hålla med Aslög var all bekräftelse hon behövde. De skulle aldrig kunna vinna det här kriget, inte om hon fortsatte att leda dem.
Långsamt höjde hon en hand för att ta tag om den som hennes mor använde för att torka rent hennes ansikte. Hon tryckte den lätt innan hon flyttade på den och med stor möda tog sig upp i sittande ställning. Lungan pyste oroväckande när hon rörde sig, men trots det så tog hon sig vidare upp på fötter, ignorerade smärtan i låret och den sprängande huvudvärken och vände istället blicken mot den lilla skara med krigare och fiender som fyllde salen.
”Aslög… Det räcker… Vi har fått det vi kom för”, sade hon lågt, men hennes röst bar genom salen, trots sin heshet.
”Det finns alltid oskyldiga och det är av mig… som de har blivit bragta om livet. Av mig… och av sådana som mig. De vill inte ha nya liv, de vill ha sina gamla tillbaka. Min far, Audgisil Ulfhedna, är en rättvis… och god man, en ledare värd att följa för att det känns rätt, inte för att man blivit tvingad till det. I hans namn kan jag inte… leda er längre. Jag är inte mig själv”, fortsatte hon, varje mening en ansträngning som fick hennes kropp att skrika av smärta.
”Jag måste… ge mig av”, mumlade hon lågt, så lågt att bara hennes mor skulle kunna höra henne. Hon var lättad över att hennes mor var vid liv, men det fanns en ilska i hennes röst som skvallrade om att hon delade Arands känsla av att allt hade varit förgäves.
-
Hjärtat dunkade hårt i Ranghildrs huvud, det var nästan svårt att urskilja orden som alla personer runt omkring henne sa. Hon drog ett rosslande andetag för att försöka att lugna sig själv och oron som växte inom henne. Hoppet som började stiga att hennes familj kanske inte var död ännu. Med mycket möda – så att alla närvarande såg att deras drottning var långt ifrån oskadd reste hon sig upp och lät blicken vandra mot fränder och fiender. Lite nervös fuktade hon sin underläpp med sin tunga.
“Oskyldiga… Som om någon någonsin är. Godhet eller ondska, det är en fråga om åsikter och vad man tror på. Min älskade vän Freggi fick höra att det var vi som var banditerna. Och det var en sanning för en lång stund. Inte når nyheter om att Turin dödar barn hen!” utbrast Ranghildr med en röst som sviktade något på slutet, när hon tänkte på sin yngsta son kall och ensam. Blicken var först fäst på Freggi med en mild och nästan ursäktande min för att sedan vandra över sina fränder.
Egentligen ville hon inget annat än att ta sin dotter i sin famn och försvinna från omvärlden. Röra sig bort från allas uppmärksamhet. Hon var inte den som höll tal. Hon var en krigare, inte en politiker. Inte samma tankesätt som sin make. Men istället för att gömma sig sträckte hon på sig så att hon stod med ryggen rak och det röda håret flammande omkring henne.
“Det är inte ondskan själv vi bekämpar. De är människor precis som vi. Men det är inte vad vi kämpar mot som vi bör lägga fokus på. Utan snarare vad vi kämpar för. Frihet. Kärlek. Familj.” sa hon och vid sista orden såg hon milt mot Maeve och mot Freggi igen. För att sedan höja sin knutna näve och möta alla fränder i ögonen.
“Och i den kampen är jag – och min familj – med er till döden eller Ragnarök. Vad som kommer först. Tortyr och smärtan som Turin har gett mig, min familj och mitt folk kommer inte vara i förgäves. Men än har inte valkyriorna hämtat oss och Ragnarök inte uppenbarat sig. Och jag är stolt över mina ärr som visar vad jag kämpar för. Min familj, mitt folk. De jag älskar och bryr mig om.” fortsatte Ranghildr och slog med näven ovanför sitt huvud, även om det gjorde ont.
-
Då Kaldrlands drottning talade lyssnade man, och i hallen hade det blivit helt tyst vare sig man stod med eller mot henne. Medan de samlade tog in hennes ord verkade alla försjunkna i sina tankar, kanske på familj eller Ragnarök. En vindpust fick eldarna i hallen att fladdra lite, och en kvinna som hade tendens att dra till sig blickar steg in. Hon hade långt rött hår, inte helt olikt Ranghildr, vid första anblick kanske man kunde anta de var släkt då de båda bar rött hår och gröna ögon – det var få som visste att de drottning Ranghildr och völvan Gerda faktiskt var kusiner. Men det var knappast det som drog till sig uppmärksamheten. Snarare var det den intensiva blicken, och märkena på hennes kläder och kropp som avslöjade vad hon var en völva. Hon vandrade genom salen och de starka krigarna steg åt sidan för henne, rädda för att hon skulle avslöja deras dödsögonblick, eller kanske att gudarnas vrede skulle falla över dem ifall de hindrade henne. På sig bar hon en klänning som vid första anblick bara såg ut som en vacker klänning i blåa, vita och gröna färger med mönster, men såg man noga skulle man se att de kändaste gudasagorna var broderade i tyget i glimmande tråd, hennes utsläppta röda hår långt ned till hennes midja. I handen bar hon en lika dekorerad stav, inte för att hon verkade behöva stöda sig på den, men hon såg ut att ha rest långt med tanke på snön i hennes hår och på hennes mantel.
‘Tiden för Ragnarök är ännu ej kommen.’ sa hon medan hon rörde sig mot Ranghildr och Maeve, hennes röst som var något mörkare än de flesta kvinnors, och hon behövde inte ens höja sin röst för att höras i sällskapet.
‘Men tiden har kommit för er alla samlade att välja vilken väg ni ska gå. Härifrån vidare finns det ingen återvändo. Gudarna ser er, medan de tre som sitter under Yggrasils rötter med ödets trådar i sina händer spinner.’ de skarpa gröna ögonen for över de samlade.
‘Tiden att avgöra Kaldrlands öde närmar sig.’ de skarpa ögonen landade på Aslög där hon stod vid de fångade.
‘Är det din uppgift, Aslög, att dela ut död och dom? En hand som strider i fruktans tecken är mindre pålitlig än den som valt sin väg självmant. Ni behöver sanna vänner ni kan lita på, om ni ska komma ur detta. Läget är allvarligare än ni tror. Jag har sett Turin Hrafn ge sig själv till gudarna och återvänt från döden, han kommer aldrig ge sig. Är ni beredda att göra samma uppoffring? Detta är ert sanna test, att visa för gudarna att ni är de som förtjänar Valhall. De ser er, och dömer er. Och jag säger eder detta, glöm inte att familjen Ulfhedna, som gett landet fred och rikedom, har Odens gunst!’ Völvans skarpa blick vände sig till Maeve och Ranghildr, de två kvinnorna som alltid tycktes vara djupt begravda i händelsernas centrum.
‘Och ni behöver mig, än en gång.’ sa hon och log lite snett mot dem, mildare i tonen då hon såg på Maeve och Ranghildr.–
Arand valde att inte säga något mer då Ranghildr höll sitt tal som rörde de flestas hjärtan. Plötsligt kunde han känna medaljongen under sina kläder vibrera lätt, och hans blick vändes mot dörren där en völvan Gerda han mött en gång förr stigit in. I tystnad lyssnade han på orden om gudar och öden som han inte hade något intresse av att ta in, och nickade lätt åt Freggis ord.
-
Aslög var nära på att sparka till mannen som inte gav henne ett svar, när Maeve plötsligt talade. Hon höjde sin blick mot prinsessan och tog undan släggan, som hon lät vila på sin hela axel. Efter att Maeve var klar med sitt svar, så stod Aslög tyst för att smälta det. Elden brann ännu inom henne, och hon kände ett behov att kritisera det Maeve sa om att hon inte kunde leda, men då talade Ragnhildr, och nästan frustrerat lyssnade hon på drottningen, greppet om släggan hårdnande.
Talet väckte minnen inom Aslög, som lät tankarna vandra till en tid när det var lätt att se världen från de ögonen, en tid innan förlust och smärta. Men över åren hade Aslögs hat härdats mot hennes städ i sin smedja, drivit henne när andra tankar enbart givit henne sorg och smärta. För henne var detta mindre om vad man slogs för, och mer om vem man slogs mot.
Aslög var på väg att svara, när en ny kvinna klev in.
“För i hel-” Hon såg snart vem det var, och bet sig om tungan. Hon andades tunga andetag medan hon lyssnade, och plötsligt vändes blicken från kvinnan mot henne, och Aslögs blod kändes som is i hennes kropp. Hon bröt blicken och såg ner på fienderna hon stod bland, medan völvan talade till henne och snart gruppen igen. Hon studerade deras ansikten, närapå läste deras tankar så tydliga som deras känslor var. Många hade sina blickar på völvan, men vissa kunde inte slita sina ögon från Aslög, och om hon rörde på handen som höll i släggan, så ryckte de till. Fruktan. Det knöt sig i magen på henne, men när völvan var klar så höjde Aslög på huvudet och såg mot henne, och mot resten av gruppen. Hon talade sedan, med en lugn röst.
“Med all respekt … vi gav oss till gudarna idag, så som vi gav oss till dem igår, och dagen innan det. Min konung har Odens gunst, men var är min rätt? Vår rätt att ta betalt för våra sorger?” Hon lyfte sin slägga från axeln och släppte ner den i marken med ett kraftigt dunst intill de tillfångatagna, och höjde sin röst.
“Mina plågor började efter konungens fred och rikedomar. Jag älskar mitt land, och jag skulle dö för varje Ulfhedna tusen gånger om, så låt gudarna pröva mig … men kung Audgisils fred skonar ingen, Kaldrland är blodigare än innan.” Hon klev ut från gruppen av fångar medan hon talade, och började gå genom rummet. När hon passerade völvan på väg mot dörren så såg hon henne i ögonen. Det gjorde ont i henne att göra det, men det hade gjort lika ont att låta bli.
“Låt gudarna förbanna mig om de så önskar, jag behöver inte Valhalla om min väg är fel. Låt gudarna se mig och döma mig för de uppoffringar jag har gjort och kommer fortsätta göra.” Hon slet loss yxan och svärdet hon hade i bältet, spikar och kniv, och släppte sin vattenpung på marken och stannade vid dörren till långhuset. Hon såg mot sin drottning och prinsessan allvarsamt.
“Jag är glad att ni är tillbaka bland oss, min drottning, och det har varit en ära att tjäna under er i strid, min prinsessa … men er fred kommer aldrig innebära frid för mig. Så låt gudarna pröva mig och straffa eller belöna mig, men här kommer jag inte kunna stanna, och inte heller känns det rätt. Låt gudarna, stormen och Kaldrlands kyla visa mig mitt livs riktning, och må Oden bära er till seger mot Turin Hrafn.” Hon böjde sitt huvud, inväntade möjliga svar, och valde sedan att lämna långhuset in i stormen. Med allt som hade sagts hade hon insett att inte ens ett tal från sin drottning gav henne en känsla av ro, inte ens völvornas ord kunde röra henne, och det skrämde henne. Om Turin hade kunnat ge sitt liv till gudarna och kom tillbaka, kanske även Aslög kunde det. Om inte så väntade kanske frid i sinne och själ på henne i stormen.
-
Viset på vilket hennes mor ignorerade hennes ord fick det att koka inom henne, men hon var alldeles för trött och hade alldeles för ont för att orka säga något om det. Istället stod hon bara där och lyssnade medan drottningen talade. Det lät så bra, och nog fanns det sanning i de orden, men just då kunde Maeve inte riktigt uppskatta det, hennes tankar kunde inte lämna det faktum att hon så lätt tappat fattningen. Var hon ens sig själv just nu? Hur länge skulle det i sådana fall vara? Hon visste att vreden skulle komma tillbaka och hon visste att de skulle behöva den. Kanske var det därför som hennes mor inte valde att svara henne, kanske visste hon att den stundande striden mot Hrafn skulle kräva hennes dotters själ, och kanske var det en uppoffring hon var villig att göra.
På ren impuls så fnös hon ogillande, ett tilltag som fick det att hugga i sidan och hon tvingades stapplande att sätta sig ned igen, lagom till att völvan steg in i hallen. Det var knappt att hon blev förvånad längre. Inte heller förvånades hon över att Aslögs ord eller hennes val att kliva inväg från det hela. Hon önskade att hon kunde göra samma sak själv, men i och med Gerdas ord så förstod hon att det valet inte längre var hennes. Hon skulle vara ett vapen mot Hrafn och om hon inte dog på kuppen så skulle hon be någon annan avsluta det hela.
Med sin blåa blick sökte hon i salen efter Yazfein och när hon inte fann honom så blev hennes blick bister. Varför var hon inte förvånad? Hon borde aldrig ha välkomnat honom tillbaka. Hon var naiv.
”Oden var med dig, Aslög”, kraxade hon hest från sin plats, utan att göra någon ansats till att resa sig upp och hindra henne från att gå ut i kylan. Hon förstod henne, förstod hennes sorg och vrede och hur hon aldrig skulle kunna bli av med hatet som närde henne, det var en känsla som Maeve själv var bekant med, men en som hon inte kunde lösa på samma sätt.
”Och nu, vad händer nu?” Frågade hon trött och med bitterheten i ögonen svår att missa.
-
‘Ingenting som är värt att kämpa för kommer utan uppoffringar, speciellt inte fred.’ sa Gerda stillsamt, trots att Aslög redan lämnat gruppen, völvans uppmärksamhet på drottningen och hennes dotter medan de andra i salen kunde fortsätta med sitt. Völvan gestikulerade åt Oskar att närma sig.
‘Denna här har ett meddelande åt er från Asgeir, det står skrivet i hans ansikte.’ sa hon med ett litet leende.
‘Och jag har kommit från Frostheim, för tiden är kommen. Audgisil är nästan redo, han väntar på bud från er och det kan jag hjälpa er med. Men först får vi se till att läka era sår se till att ni kan möta morgondagen.’ sa hon bestämt och bad någon i salen hämta henne varmt vatten och rena handdukar, innan hon riktade blicken mot den väldige mannen.
‘Kom fram, Oskar från norr, berätta vad du hört och sett.’ -
Förvåning speglades i Ranghildrs ansikte när Gerda steg in och hon verkade inte riktigt kunna pussla ihop hur hon skulle ha hitta dem där. Gudarna var förstås mystiska i sina vägar. Kort följde hon Aslög med blicken, men svarade inte annat än en lätt nickning. För Maeve hade redan sagt det som skulle vara passande att säga.
Hon klämde Maeves axel något stödjande. För sig själv intalade hon att det var för dotterns skull. Men hon var inte helt säker, för det var nästan som om hon stod upp och inte skakade. Trött och sliten ända in i benmärgen. Kort såg hon mot Freggi igen och försökte att ge henne ett svagt och nästan uppmuntrande leende. Ett som hon försökte att inte spegla smärtan, sorgen och tröttheten i.
–
Förvånad att någon kunde hans namn, såg Oskar upp. Inte lika vördnadsfullt som resten mötte hon Gerdas blick för att sedan se mot Maeve och Ranghildr. Han steg fram och släppte dem inte med blicken.
“Jag har ett meddelande från Asgeir som rekryterat klanerna norr om bergen. Han är redo att skicka en flotta mot Ranheim, när det behövs.” sa han med en lite högre mörkare röst med en tydlig brytning ifrån norr för att sedan lägga till lite tystare.
“Och önskar att ni alla ses snart igen. I detta liv.”
-
Freggi lyssnade andäktigt på völvan, Gerda. Minnet kanske svek, men hade hen inte sett henne i Draumrheim för många år sedan?
Med viss lättnad följde hen sedan Aslög med blicken ut. Hen kände henne inte, men hade fått en bestämd känsla att interaktion med henne hade präglats av stor friktion och förmodligen blivit farlig. Men det faktum att Freggi kom direkt från Hrafns högsäte kvarstod och hen hade nu hamnat mitt i en offensiv mot Hrafn. Freggi försökte hålla låg profil, lutade sig tillbaka i skuggorna – trots att Ragnhildr pekat ut hen och alla nu visste exakt vem hen var. Hen behövde inte se sig om i rummet för att känna kritiska och misstänksamma blickar på sig. Att hen nedgjort fiender och tagit en pil för deras drottning fråntog inte från det faktum att hen potentiellt smitt vapnen som dräpt deras familjemedlemmar.
Freggi var trött. Hen förstod mer och mer av sina egna vaga syner nu när völvan talat. Men hen förstod också att hens egen roll inte var i denna ödesmättade strid. Hen hade aldrig helt hört hemma ens i Ranheim, trots att hen var född där, levt och verkat där hela sitt liv. I denna kamp var hen mer främmande än hen någonsin känt sig. Det var knappt att hen kunde relatera till människor alls längre, än mindre ta liv för en eller annan sida.
Hen såg åter vemodigt på Ragnhildr, mötte hennes blick. Hon måste förstå att hen inte kunde delta i allt detta. Orden om att stötta och följa henne varthän det än bar kändes nu oöverkomliga att hålla.
-
I ren bitterhet så övervägde hon att skaka av sig handen som hennes mor lagt mot hennes axel, men hon insåg att det inte skulle göra något för att förbättra situationen, så hon satt kvar medan hennes blick gick från Gerda till Freggi. Hon kunde inte undgå att notera blickarna som främlingen delade med hennes mor och precis som resten av krigarna i salen så var det med misstänksamhet som hon betraktade främlingen. Det enda som höll henne från att kasta ut hen med huvudet före var det faktum att hen uppenbarligen var Ragnhildrs vän, en vän som försvarat hennes mor mot pilar och hugg.
Hon lät blicken lämna Freggi för att istället söka efter Arand. Hon mindes ju vad som hänt och trots att hon inte hade kunnat göra något åt det i stunden så skämdes hon över den skada hon orsakat honom. Och mer skulle det väl bli, insåg hon uppgivet. Hon skulle behöva tala med honom i enrum, ty om det var sant vad både Gerda och den här Oscar sade så var tiden för deras strid mot Hrafn snart inne, och då skulle hon behöva hans hjälp…
”Så det är dags..? Vi tar oss in genom passet medan far och Asgeir attackerar från havs?” Frågan kanske riktad mest åt Gerda och Ragnhildr. De hade mist bra krigare, nu senast Aslög, och deras chanser att lyckas ta sig igenom det smala passet var allt annat än goda. Säkerligen skulle det vara välbevakat. Många av dem skulle dö…
-
Völvan mötte Maeves blick och nickade.
‘Det är dags. Snart.’ sa hon utan att tala i fler gåtor just då.
‘Men först ska vi ta hand om era sår… Sedan ska vi ta kontakt med Audgisil och Asgeir.’ sa hon, med en lite mystisk klang i sina ord.Några timmar gick och Gerda sydde och tvättade såren, och förband dem med läkande och smärtstillande örter. Mat tillredes och alla fick till sist slappna av något efter många veckor av erövring, våld och krig. Arand betraktade allting med en viss vaksamhet, och satte sig med Freggi – de två utbölingarna i samlingen. Till sist då såren hade setts till och folk hade mat i magarna reste sig Gerda.
‘Denna natt ska jag hjälpa er att söka upp era släktingar i drömvärlden.’ sa hon. ‘En farlig process, men det snabbaste sättet för oss att berätta för dem vad som skett här idag. Ni kommer vandra på gränslandet mellan vår värld och gudarnas värld.’ förklarade hon, en tanke som både skrämde och uppviglade de flesta.Völvan gjorde en gest åt Ranghildr och Maeve att följa henne, och de satte sig i mitten av salen vid elden som sprakade där. Ur en väska tog hon ett pulver som hon kastade i elden som fick en grönaktig ton och spred en speciell arom i rummet. En god doft, som gjorde de samlade lätta i huvudet. Gerda drog ett djupt andetag.
‘Slut ögonen, Ranghildr och Maeve… Andas djupt ut och in…’ uppmanade hon dem, hennes ögon slutna där hon satt med benen i kors och händerna vilandes i sitt knä.
‘Ni andra samlade, vandra i gränslandet på er egna risk, jag kan inte vägleda era alla. Om ni vågar, rikta era tankar mot era nära och kära – något som definierar dem, ett starkt minne, en doft, ett föremål… Försök finna deras drömmar i gränslandet.’ -
Trots att Ranghildr hade stor respekt för gudarna – kunde hon inte rå för att känna sig väldigt obekväm i sådana här spirtuella saker som hon blev indragen i. Mest för att det var inget som hon kunde ta på. Inget som hon var bra på och det var ett okänt område för henne. Och om det var något så tyckte hon inte om att vara osäker. Lite skrämt nästan blickade hon mot Freggi för lite stöd, innan hon satte sig lite mer bekvämt. Hennes hand sökte efter sin dotters, som hon höll lite hårt och nästan krampaktigt i sin hand. Kanske till och med lite rädd.
Hon slöt ögonen, även om hon då och då öppnade en liten springa för att granska omgivningen. För vem visste vad som skulle kunna hända? Ut… In…. Ut och in försökte hon att uppmana sig själv att andas medan hennes tankar försvann mot sin familj och gamla minnen med dem.
-
Egentligen hade hon velat prata med Arand, om så bara för att få be om ursäkt för vad hon gjort mot honom, men om han undvek henne eller helt enkelt inte brydde sig om att lägga sig i mer var oklart. Hon vågade inte riktigt söka hans blick heller, utan höll sin blick sänkt medan Gerda såg efter hennes sår. Av maten hade hon inte ätit något men hon var likväl tacksam för att de kvarvarande krigarna fick något annat att äta än den skrala skaffning de annars fick lov att nöja sig med.
När völvan slutligen tog till orda igen och bad dem följa henne till mitten av salen så var det med viss tveksamhet som hon gjorde som hon blivit ombedd. Hon gillade det inte, ville inte ha någon del i det hela egentligen, men hennes mor hade inte sagt något och även om hon inte ville fortsätta att leda när hon så uppenbart riskerade att äventyra alla deras liv och säkerhet så var någon trots allt tvungen att framföra meddelandet till hennes far.
Med en grimas av smärta satte hon sig ned på en av bänkarna som stod intill elden och slöt ögonen. Hon ville egentligen bara gå därifrån, precis som Aslög gjort, men hon hade inte längre det valet. Istället försökte hon göra som Gerda bett henne om, fokusera på sina nära och kära, men allt hon kunde tänka på var hur nära hon kommit att förlora sig helt denna gång och den enda som faktiskt hade vågat ställa sig i hennes väg var en monsterjägare från Karm. Yazfein hade övergivit henne igen och trots att hennes mor nu höll hennes hand i ett nästan krampaktigt grepp så kände hon sig mer isolerad än någonsin.
Hon drog ett djupt, frustrerat andetag och andades ut, långsamt, tungt. Lungan pyste fortfarande oroväckande men hon försökte ignorera det, precis som alla de andra tankarna. Hon försökte fokusera på sin far, på hans bekanta ansikte, på minnet av hur det kändes att bli omfamnad, hur hans varma omfamning fått henne att känna sig trygg på ett vis som bara ett barn kan uppleva i en förälders närhet.
-
Freggis enda sår hade varit djupt, men verkade inte ha skadat några vitala organ. Såren som växte i hens sinne smärtade mer och hen höll sig på sin väggfasta bänk där skuggorna var som skummast. Hen uppskattade Arands sällskap, även om de inte utbytte många ord. Att tala med Ragnhildr kändes svårt. Men just som Freggi skulle ta mod till sig att försöka dryfta alla sina tankar med henne tog Gerda till orda.
Nästan som i trans, eller kanske av gammal vana, satte sig Freggi med benen i kors på golvet närmare elden, en god bit bakom huvudpersonerna. Hen hade gjort resan tidigare och gjorde sig mentalt redo. Tömde först sitt sinne. Det tog tid, men tillslut kunde hen frammana doften av lavendel och kohl – sin mormoders doft. Hen hörde tillslut ljudet av klingande smycken och i ett dimlandskap stod hens mormoder nu framför hen – Alfsol.
“Freggi. Kommer du och stör igen?” Alfsols hår var vitt som snö, långt och obundet. Hennes gestalt var både lång och bred, en ståtlig kvinna. Hon lade huvudet på sned och såg varmt på sitt barnbarn. Freggi hade svårt att se henne i ögonen. Alfsol hade alltid varit Freggis största stöd, aldrig ett fördömande ord om hens mjuka sidor som klingade så illa med Kaldrländarnas religion och hela natur.
Freggi kämpade för att få fram orden, det gällde att vara kortfattad i dessa möten. “Amma… Jag har svikit min jarl och gudarna själva. Jag har tagit liv… Och våndan sliter mig mitt itu.”
Alfsol satte sig på knä framför hen. “Freggi… Det är inte meningen att det ska kännas bra att ta ett liv, eller svika ett ord. Fråga dig istället om det kändes rätt.” Freggi tänkte på Arands ord – fienden eller dem… “Ditt förnuft kanske inte kan finna ett definitivt svar nu, men din instinkt har redan talat – och gudarna genom den.” Hon lade handen på Freggis kind.
Den som var i salen där riten utfördes och betraktade Freggi kunde se att det i hens stängda ögons vrår började formas droppar som speglade eldens ljus. Läpparna var alltjämt stilla. “Jag kan inte ta fler liv, amma! Hjälp mig att förbereda mig för Hel!”
Alfsol tog hens ansikte mellan sina händer och kysste hens panna. “Var inte så dramatisk Freggi! Det finns andra sätt att nå Valhall. Din strid kommer! Men den är inte här…” Orden klingade ut i tystnad och Alfsol bleknade bort. -
Gerda hade långsamt börjat humma och nynna ord som inte tycktes vara av denna värld, i melodier och rytmer som liksom orden tycktes komma från en annan främmande plats. Rytmer och toner som tog dem djupare i transen och öppnade deras sinnen. I Maeves sinne verkade en glödande korp leda vägen genom minnen och tankar. Hennes minnen med Audgisil tycktes glöda starkare och få mer substans. Plötsligt var hon omringad av mörker i en stjärnklädd natt som speglade sig i vattnet hon stod i. Korpen ledde henne vidare och satte sig på en skepnads axlar, som långsamt vände sig om fundersamt. Audgisil stod där, klädd i en enkel tunika, det enda han haft råd med då Maeve växt upp. Hon var den lilla flickan igen, och han sitt yngre jag, obekymrad av kronans börda. Hans ögon glödde och han skrattade varmt då han sprang för att möta Maeve och plockade upp henne i sina armar för att snurra runt med henne.
‘Maeve! Där är du din lilla trollunge!’ utbrast han skrattande, det var uppenbart att Audgisil drömde om en tid när Maeve varit barn, ute på gräskullarna utanför Frostheim.
‘Var har du dina syskon, hm?’ undrade han. ‘Var är Kettil? Skulle du inte hålla reda på honom som jag sa?’ frågade han lugnt och lade ned Maeve i gräset.–
Samtidigt som Maeve vandrade i barndomens drömmar hade den glödande korpen lett Ranghildr till Asgeir. Hans drömmar var mer våldsamma, han var tillbaka i skogarna norr om Frostheim där han lett sina krigare mot Turin Hrafn och Hillevi. Striden tycktes vara slut, och han låg böjd över en kvinnlig krigare som blödde rejält. Asgeirs händer darrade, han försökte förbinda såren men det verkade inte finnas något han kunde göra. Tårar hade bildat sig i den unge mannens ögon, han var blodstänkt men det var inte hans egna blod. Någonstans i bakgrunden hördes vargarnas ylande. Då han hörde steg närmare reste han sig hastigt och försökte dra sin klinga. Men den låg på marken, han hade lagt den där då han hittat Asta döende.
‘Mor!’ utbrast han förvånat och förvirrat.
‘Hjälp mig, snälla! Hon håller på att dö!’ utbrast han och gestikulerade åt kvinnan.–
Arand betraktade vad som skedde i rummet och de samlade som verkade uppslukade av stämningen där. Vad som i sanning hände kunde han inte säkert säga. Hans blick föll på Maeve då och då, de var tvungna att tala om tillfället kom. Men han lade det utanför sitt sinne då, och såg på Freggi istället som verkade gråta. Han visste inte vad han skulle säga, vad kunde man säga? Istället la han en hand på Freggis axel stödande.
‘Det kommer bli bra.’ hummade han lågt, knappt hörbart, även om han inte visste om det var sant. -
Hjärtat verkade nästan stanna till hos Ranghildr när hon hörde Asgeirs röst och såg tårarna i de blanka ögonen. De stack till som en kniv, eller pil i hjärtat. Utan att tvivla sprang hon mot honom för att lägga sina armar beskyddande om honom. Redan innan såg hon att det var Asta som dött för nästan två år sedan. Hon drog ett rosslande andetag och höll om honom hårt och strök det blonda håret.
“Asgeir…” viskade hon, hennes röst bröts nästan av sorgen i hennes röst. För vad var det hon kunde göra? Hon kunde inte rädda någon ifrån dess förflutna.
“Såren kommer att läka, men minnena av henne finns alltid inom dig.” viskade hon.
You must be logged in to reply to this topic.