Magistern och Caenath behövde inte vänta länge förrän fotsteg hördes utanför dörren. Ingen knackning utan eleven verkade bara klampa in utan någon hyffs och gjorde sig känd genom en stor och skarp doft av svavel som fick kvinnan att rynka på ögonbrynen och höja sin hand till näsan för att försöka hålla doften undan lite. Det stack verkligen i hennes näsa men magistern verkade inte det minsta brydd utan bara gestikulerade mot stolen som eleven slog sig ned på. Det var inte först nu som kvinnan sneglade mot eleven och förvåningen kunde verkligen läsas på hela hennes ansikte innan den förvrängdes till irritation då hon inte alls hade några goda tankar om denna elev. Lex var irriterande, ohyfsad och, och irriterande! Hon ville inte alls vara i samma rum som honom, än mindre sitta så här nära och inte gjorde han det lättare att bli omtyckt då han rent av stank och såg ut som ett förbannat troll! När han väl öppnade sin mun slog det intill gnistor ur Caenaths ögon då orden slog hårt mot hennes stolthet. För att inte rent av klippa till honom borrade sig hennes naglar in i stolkanten i ett försök att lugna de känslor som bubblade upp där under, alldeles för nära ytan.
Linguans verkade ha sett detta tydligt då han direkt tog till orda i ett försök att avvärja hela situationen. ” Som ni kanske vet har skolan ett anseende och en plikt att hålla. Varje år får några väl utvalda elever äran att hjälpa till med uppdrag för att både träna men också få erfarenheter om det livet kan erbjuda utanför skolans trygga väggar. Denna gång har jag bett om att ni två ska.” Magistern hann inte ens avsluta innan kvinnan stod på sina ben och slog båda händerna ned på skrivbordet med en dov duns.
” Ni kan inte mena allvar att jag ska behöva vara ute i säkert flera dagar med honom!?” Utbrast hon irriterat och slängde ut ena armen för att gestikulera att det var Lex bredvid henne hon syftade så tydligt på.
Magistern harklade sig enkelt och var självklart lite besvärad över situationen då han troligen inte riktigt förstått de känslor kvinnan haft mot Lex, var nog få som egentligen kände till det då hon försökt undvika honom som pesten.
” Livet väljer inte alltid det som önskas och det vore en bra erfarenhet för er fröken om ni kommer utanför er bekvämlighet.” Med dem orden slog sig kvinnan ned med armarna trotsigt i kors och blicken slogs åt sidan på några böcker vars damm täcke tydde på att de inte blivit rörda inom närmsta månaderna.
”Som sagt. Ni har fått äran att följa med på detta uppdrag då jag sett era kunskaper. Ni är väldigt skickliga och jag tror ni båda kan få ut något av detta uppdrag. Vad uppdraget gäller kommer ni tyvärr inte få reda på i förväg. Det ända jag kan säga är att ni reser om två dagar, vi kommer vara på resande fot i troligtvis en vecka och ni behöver packa därefter. Vi kommer mestadels sova efter vägarna och mat kommer jag se till att vi har. Några frågor på det?” Hans blick svepte mellan dem båda men kvinnan verkade bita ihop hårt för att inte yttra något mer. Hon hade förstått att detta inte skulle gå att diskutera och då hon gärna ville visa upp sin skicklighet kunde hon självklart inte tacka nej heller.
” just ja. Självklart kommer skolan belöna er för detta men ni ska även veta att inget med uppdraget är säkert.” tillade han snabbt efter att ha lyft sitt finger i vädret.

Orden från Lex fick magistern att slå sig själv för pannan medan en kvinna rusade ut från rummet med en dörr smällandes bakom sig. Magistern suckade bara lätt och reste sig upp för att blicka ut genom fönstret som fanns bakom honom.
”Och jag trodde hon skulle bli problemet.” muttrade han tyst medan händerna smekte det välvårdade skägget under tiden hjärnan funderade på hur han skulle göra med dessa två. Ingens beteende var acceptabelt i detta sammanhang men han kunde inte längre säga till Chaenath då hon troligen var långt borta.
” Jag vet att du inte är den mest sociala typen men för att detta uppdrag inte ska sluta med två döda elever ber jag dig att verkligen tänka efter.” Han vända sig tillslut om och även om han tidigare varit bekymrad så såg han lugn och sansad ut. Det var sällan någon såg honom arg och hade någon väl lyckats trycka på hans nerver, ja då förtjänade de en eloge.
” Du vet väl att du kan lära dig magi utanför böckerna? ” Han log lite milt och satte sig igen vid skrivbordet med ryggen tillbaka lutad medan de isblåa ögonen studerade mannen framför sig.
”Hon är Chaenath, samma nivå som dig när det kommer till prestation inom denna akademi. Jag vill varna dig pojk att fortsätter du trycka på hennes knappar kommer din magi inte rädda dig.” Han skrattade lite åt tanken på ilskan som Chaenath kunde uppvisa och ovissheten hos Lex som inte förstod det sociala samspelet. En otrolig dålig combo men trots allt den bästa utmaningen för dem båda. Han hade sett hur de stannat av i utvecklingen, inte som talanger men med sin personlighet och bara genom utmaningar skulle de kunna fortsätta framåt igen.
” Så iväg med dig och börja förbered det som du behöver inför resan. Jag ser fram emot att resa med er två.” Han log vänligt och lyfte upp ena handen som mer eller mindre gestikulerade åt Lex att röra sig iväg. Mannen tog sedan fram en bok ur alla de högar som han ivrigt började läsa i, så sliten som den var hade nog boken varit hans favorit om den inte ägts av någon annan tidigare.

” Alosrin följ med mig.” Ropade kvinnan bara ilskt när hon rörde sig igenom hallen och stötte på sin närmsta vän som ivrigt hade stått och väntat på henne efter lektionen. Förbryllat tittade han bara efter henne innan kroppen började röra sig efter i en hastig takt. Han var säkert ett huvud längre än henne och hade kastanjebrunt långt hår som nu var uppsatt i en boll på huvudet. Hans smaragdgröna ögon hade fångat många kvinnors hjärtan både innanför och utanför akademins väggar men Chaenath hade bara blivit en nära vän och en träningspartner.
Som en trogen hund följde han nyfiket efter och såg hur hon tog av sig sin jacka där ett svart linne syntes under. Hon bar byxor i läder med höga stövlar till som alltid var väl putsade. De båda gick förbi flertal elever som hälsade artigt men fick bara en artig hälsning tillbaka från Alosrin som log sitt alltför charmiga leende. Kvinnan stannade inte förrän de stod ute på gården. Vid hennes höft fanns det svärd hon alltid bar på, rätt nätt i storleken men mer krävdes inte för att det skulle vara dödligt. Kvinnan behövde inte säga mycket förrän Alosrin också drog sitt svärd. Han hann knappt säga eller göra något innan kvinnan slungade sig fram mot honom med en fart som inte var normal och de båda svärden slogs emot varandra med en hög klang. Elever runtomkring hade nu börjat lägga märket till detta och samlats runtomkring för att nyfiket ta del av händelsen. Chaenath och Alsorin brukade ofta gå ut hit för att träna så detta var inget nytt för någon men många elever ville gärna få se dem strida i hopp om att kunna lära sig något.
Alsorin lyckades trycka tillbaka henne lite och med en rörelse svingade han svärdet mot henne, spetsen smekte vid hennes mage medan hennes kropp parerade bakåt, lät henne göra en bakåtvolt med hjälp av händerna och landade smidigt en bit bort innan hon åter igen kom mot honom med en farlig snabbhet och kraft. Alvmannen hade alltid svårt att hänga med och lyckades bara värja med nöd och näppe. När Chaenath väl satte sin sida till kunde han aldrig slå henne men nog lät han henne jobba för sin seger.
” Någon måste verkligen ha retat dig idag.” Skrattade han retsamt ut men fick ducka snabbt för att inte bli träffad av svärdet som svischade förbi hans huvud. Många elever runt omkring greppade efter andan då det såg allt annat än säkert ut men de båda alverna kunde inte bry sig mindre om omgivningen för stunden. Han lyckades hålla ut en stund till innan svärdet slogs ur hans hand och landade en bit bort. Kvinnan slängde sig över honom för att se till så hans kropp smällde i marken med henne ovanpå sig med sitt svärd mot hans strupe. De båda flåsade högt med kvinnans ilskna blick spänd i mannen som förvånansvärt inte verkade det minsta orolig. Han bara flinade tillbaka det charmiga leende som han alltid gjorde och lät henne lugna ned sig själv.
”Tack.” Mumlade hon tillslut fram och reste sig upp men lät sin hand sträckas ut för att hjälpa även vännen upp. Så här brukade det ofta gå till när Chaenath behövde få ventilera, vilket hon behövde oftare än önskat. Hennes stubin var kort då hon hade lätt till frustration när saker inte gick hennes väg. Alsorin som också kom från en fin familj hade redan från dag ett förstått vad hon gick igenom och hade alltid funnits där för att hjälpa henne.

Elever mumlade runt de två elever som givit dem alla en enastående show att beskåda, tyvärr var det lätt att missförstå till något negativt då Chaenath sällan visade sin trevliga sida. Detta var självklart inget de båda brydde sig om men ganska snabbt började folk undra om kvinnan faktiskt försökt skada Alsorin som var rätt populär på denna skola, inte otroligt begåvad inom magi men tillräckligt för att locka till sig nyfikna blickar med den karisma som han utstrålade. De var verkligen som natt och dag när det kom till personligheten men det var nog deras olikheter som gjorde att de kom ännu bättre överens. Chaenath hade aldrig problem att stå i Alsorins skugga medan Alsorin aldrig tog hennes hårda ord allvarligt. Hon var även immun till hans charm vilket var en egenskap han faktiskt gillade, han kunde vara mer sig själv runtomkring henne.
” Jag blev uttagen till ett uppdrag.” Mumlade hon tyst fram där de stod och även om hon såg rätt dyster ut så sken Alsorin upp som den solstråle han var.
”Men det är ju toppen! Grattis. Visste att de skulle se din potential.” Utbrast han glatt och lade sin hand på hennes axel, kunde känna pulsen från hennes kropp fortfarande slå hårt därunder efter den ansträngning hon nyligen gått igenom. De båda såg in i varandras ögon, hennes bärnstensbruna mot hans smaragdgröna. Hans hår hängde bakom hans rygg i en lång fläta där några få hårslingor envist tagit sig ur och hängde inramande runt det skarpa ansiktet med de lite alltför perfekta dragen.
”Lex är den som ska följa med.” Mer behövde inte kvinnan förklara innan mannen skrattade roat till och kliade sig i bakhuvudet med den andra handen och såg nästan lite besvärad ut då han visste vart detta skulle leda någonstans.
”Ouch. Den sved. Jag vet hur mycket du älskar honom.” Flinade han retsamt mot kvinnan som borrade sin ena armbåge djupt in vid hans revben.
”Det där är inget att skämta om.” Fnös hon fram och började röra sig tillbaka till de välbekanta korridorerna av hård sten och kall luft. Hon behövde börja förbereda sig inför avfärden som skulle hålla henne ifrån Alsorin, den trygghet hon hade här och troligen bara den ända som kunde lugna henne med sin lättsamhet.
” Hur ska du klara dig utan mig?” flinet växte sig bara allt större där han gick efter men tystheten från kvinnan indikerade på att hon höll nog med honom lite. Han fångade upp lite av allvarligheten i hela konversationen och tystnade. Följde bara med henne till hennes rum där de hållit till otaliga timmar med prat, plugg och övningar. De båda hjälptes åt att packa, pratade lite vad som kunde behövas och se till att hon inte missade något. Hon förberedde sina runor och hade även sitt vapen som hon byggt likt en runa. Denna kunde hjälpa henne hantera elementen och forma svärdet utefter det element som önskades. Detta var hennes styrka, att kombinera stridskonst med magi för att förstärka det hon redan var duktig i. Magi och trolldrycker överlag hade aldrig varit hennes styrka även om hon faktiskt försökt med hela sitt hjärta.
” Jag kommer sakna dig.” Suckade Alsorin ut tillslut när det var dags för honom att gå tillbaka till sitt rum för att sova. De kramades bara enkelt om varandra, nämnde att de ses snart igen innan kvinnan gick och lade sig. De hade en dag imorgon på sig men båda skulle vara otroligt upptagen med skola och hon sedan med förberedelser. De skulle inte hinna se varandra alls innan hon skulle ge sig av.

Dagen hade äntligen kommit och som magistern senare nämnt väntade hon utanför akademins port vid soluppgången. Han hade bara skickat en lapp till troligen Lex också som beskrev hur de skulle mötas upp. En stor gäspning lämnade kvinnans läppar som stod lutad emot den alltför kalla stenväggen bredvid porten med armarna i kors över bröstkorgen. Hon var enkelt klädd men ändå väldigt propert. Läderstövlar, läderbyxor, hennes svärd som vanligt hägnades från hennes höft i ett bälte, en svart skjorta där ett enklare bröstharnesk i läder hängde över. Hon hade en mantel på sig med huva som ännu inte var uppfälld. En enklare ryggsäck fanns också ståendes vid hennes fötter, väntandes på den färd som snart skulle ske. Till kvinnans förvåning kom magistern till porten sittandes på en vagn med två svarta hingstar dragandes framför. Vagnen var helt i metall och inga fönster syntes till. Det ända som verkade finnas var en dörr längst bak med lite galler på sig men ett skynke var neddraget på andra sidan så kvinnan hade ingen chans att se vad som fanns i den.
” Denna vagn ska till Barastar.” svarade Magistern på frågan som syntes så väl över kvinnans ansikte när hon förvånat studerade vagnen. Hon vågade inte fråga något, speciellt inte när hon fick höra vart de skulle. Det lilla hon väl kunde om det landet gav bara en indikation på att resan skulle bli allt annat än lätt, speciellt med en sådan tung vagn på släptåg. Ovanpå metallvagnen kunde hon se att han hade packat med sig lite nödvändigheter som de skulle behöva och utan att fråga tog hon upp sin ryggsäck och slängde den ovanpå med allt annat.
” Ska vi ha hästar eller ska vi gå?” frågade kvinnan tillslut lite enkelt då hon egentligen inte brydde sig vad svaret skulle bli. Båda delarna fungerade för henne men självklart var det alltid smidigare att resa från en hästrygg.

Chaenath följde bara Lex med blicken när han kom ut, hoppades innerligt att han skulle gå rakt in i den hårda metallen, lyckan verkade inte vara på hennes sida när han stannade en bit ifrån. Han verkade inspektera vilket bara retade kvinnan mer. Som om han den allsmäktige Lex behövde inspektera att allt var säkert, som om magistern inte var kompetent nog. Hur vågade han egentligen? Så otroligt hög på sig själv att hon önskade innerligt att någon kunde ta ned honom på jorden igen, helst under den om hon skulle vara ärlig.
För att få ventilera lite gick hon fram till honom lutade sig framåt för att stirra in i hans ögon. ”Du stinker inte i alla fall. Tur för dig annars hade du fått släpat efter vagnen.” Hon rätade på sig, blicken var allt annat än trevlig innan hon vände sig om till magistern som faktiskt inte verkade bry sig om vad de båda gjorde eller sade. Han väntade på att dem båda skulle bli klara då detta bara var väntat. Han kände dessa två individer och inget de gjorde förvånade honom, jo han hade nog väntat en liten argare reaktion från Chaenath mer än en retsam kommentar som Lex kanske inte riktigt skulle förstå.
” Ni kommer börja gå. Sedan kommer hästar vänta på er längre fram. Det kommer finnas några få regler på denna resa. Vad som än händer måste ni lyda mina ord och vad som än händer ser ni till att vagnen aldrig öppnas. Denna vagn ska under alla omständigheter levereras till sin destination. Håll frågorna kring vagnen till ett minimum och tala inte till någon annan om detta. ” Förklarade han med en väldigt allvarlig röst som gav kvinnan en ilning genom hennes ryggrad. Magistern hade aldrig varit allvarlig eller hård, verkade otroligt lugn hela tiden men dessa ord, de menade allt. Han skulle inte tillåta någon avvikelse från dem båda och Chaenath ville inte veta vad han egentligen var kapabel till.
” Jag förstår” svarade bara kvinnan kort och gick upp till de två hästarna för att ge dem lite uppmärksamhet. Dessa skulle troligen bli hennes bästa sällskap under resans gång så lika bra att hamna på deras goda sida. Hon viskade mjukt i deras öron medan hon klappade dem, kunde känna magistern studera hennes ryggtavla försiktigt där han satt.
” Lex har du ridit förut?” Utbrast magistern då han faktiskt kom på att han aldrig kollade upp sådant innan färden. Det skulle inte vara några större problem men det kan vara bra att veta i förväg.

Chaenath ville så gärna visa honom varför träning vid vissa tidpunkter var bättre än att sitta på sitt arsel men denna gång lyckades hon bita ihop och hade hittat lugnet igen bland hästarna. Tyvärr verkade inget vara långvarigt och kvinnan skulle verkligen få lära sig den hårda vägen att behöva behärska sitt temperament.
” Det duger tyvärr inte då detta kommer vara farligt. Du och Chaenath kommer få dela häst då hon mycket väl kan strida från hästryggen om det skulle behövas.” Förklarade magistern bara enkelt och ignorerade totalt den rent av ilskna blicken som Chaenath gav honom. Hon ville bara skrika rent ut i frustration och be dem båda dra dit solen inte längre lyser men hon visste att orden skulle slösas bort på döva öron.
” Modigt beslut. Mitt svärd kanske råkar tappa kontrollen under en strid.” muttrade hon bara tyst för sig själv och såg hur magistern slog med tyglarna i luften för att få hästarna att nu börja röra på sig. Hon flyttade sig lite för att inte stå mitt i vägen innan hon började gå efter. Hela sin tid på denna akademi hade hon önskat att få äran till ett sådant uppdrag, nu hade hon börjat få insikten i vilken otroligt dålig önskan det egentligen var. Magistern var otroligt skicklig och hade visat sina kunskaper flertal gånger om men han verkade envisas med att verkligen trycka henne till sin gräns. Frågan var om hon skulle krackelera först eller om denna Lex skulle tappa sitt huvud före det. Självklart var han en av de bättre på akademin, det fanns inget att diskutera här men han hade absolut ingen vana utanför böckerna, det var rent utsagt farligt då stressade situationer alltid skapar misstag från den ovane. Hon ville gärna inte stå mitt i allt när det felet väl kom.

” Det är motvind så jag kan ta täten.” Chaenath tog några joggande steg framåt och fokuserade på sitt inre. Hon hade väldigt bra hörsel och då det var motvind skulle inte hästarnas hovar och vagnens klunkande förstöra. Ögonen såg sig hela tiden runtomkring, letandes bland skuggorna efter vad än som kan lura där i mörkret. Självklart var sannolikheten för attacker väldigt minimala så nära akademins trygga famn men något hon lärt sig var att aldrig ta något för givet. Mycket kunde hända bland dessa vägar, oavsett hur nära de var akademin.
Till hennes förvåning kunde hon höra någon sjunga, en sång hon så väl kände till, av en röst så förförisk och charmig att till och med Chaenath reagerade. Blicken såg sig bakåt mot vagnen som rösten verkade komma ifrån men inget mer hann hon tänka på förrän magisterns näve bankade mot metallen.
” Håller du inte tyst så kommer jag se till att din mun aldrig öppnas igen.” Ropade han hotfullt och rösten verkade tystna direkt, hade förstått budskapet och verkade också förstå allvaret i det. Självklart vågade inte kvinnan fråga eller ens tänka mer på detta även om en viss oro hade lagt sig djupt inne bland hennes tankar. Sången hade varit en alvsång vilket innebar att det de transporterade var levande och alv. Tänk om det var någon hon kände? Troligtvis inte för ingen bland de högre upp verkade ha försvunnit så detta kunde vara en lågblodad brottsling med säkert smutsigt blod i sig.

Solens strålar hade börjat leta sig fram bland bladen där de rörde sig framåt på vägen. Dammet sprätte upp från den sovande plats den vilat på och smutsade ned alla som rörde sig över dess hårda grus. Dagen skulle troligen bjuda på fint väder om de hade tur vilket innebar att de kunde hålla uppe tempot, kanske skulle de till och med trötta ut Lex som troligen inte var van vid denna sortens motion? Skulle vara allt roligt att se honom krypa fram efter vägen på slutet av dagen, där han hörde hemma egentligen, bland dammet och smutsen som den skitiga människa han var.

Varför var allt som kom ur hans förbannad mun så jävla irriterande, så nedvärderande och så fruktansvärt taktlöst? För att vara så smart var han så otroligt korkad att hon knappt visste om hon skulle skratta eller gråta. Hon hade inte samma kunskap som honom, lyckades inte göra samma saker som honom men hon hade pluggat samma klasser, gjort samma saker så helt bakom flötet var hon inte. Hon var en av dem som studerade mest, förutom Lex så klart för den mannen hade ju inte ens ett liv utanför böckerna, gick precis inte att slå. Hon hade alltid höga betyg, bäst i klassen på stridskonst och användning av magi ute i verkligheten men ändå verkade han se ned på henne så otroligt mycket.
” Bara för att du är lärarnas gullepojke betyder det inte att vi andra är helt efterblivna. Du må vara skicklig i magi, ha otroligt mycket teoretisk kunskap, men här ute, här är mitt territorium och vill du komma hem med ditt liv i behåll råder jag dig att lära dig något nytt. Att hålla klaffen!” Orden var som ett väsande mellan hennes tänder, ett försök att låta artig men med ett stort misslyckande till irritationen. Hon slängde en snabb blick på honom, skakade bara missnöjt på huvudet och fortsatte framåt. Han var nog för korkad för att förstå dessa ord, förstå innebörden av dem. Hon hade en poäng, hans ord skulle troligen få honom dödad en vacker dag och här ute fanns det betydligt farligare saker än hon själv. Magistern verkade inte ha lyssnat på något av orden som sagts då han bara tittade framåt med en ganska avslappnad sits, lät ögonen hoppa från gren till gren framför sig bland dem tjocka träden. Vinden gjorde sig dock lite påmind, lät våren visa sitt rätta jag då kalla smekningar for förbi deras kinder. Solen må värma men i luften låg fortfarande en kyla som gjorde sig hörd genom trädkronornas blad. Fåglarnas kvitter hade absolut varit en vacker sång att lyssna på, en välkommen melodi från att inte göra dessa resande alltför uttråkad på sin färd.

Det gick några timmar där på vägen där inget hade stört dem. Allt hade varit otroligt lugnt vilket gjort att de låg före i schemat. De började snart närma sig en liten stuga där två hästar stod utanför, klara för att få börja röra på sig. Chaenath var inte långt ifrån att greppa situationen och magistern behövde bara nicka åt henne för att hon skulle gå fram och lossa en av hästarnas tyglar från pålen. Inne i huset verkade det konstigt nog vara tomt och mörkt. Det rök fortfarande från skorstenen så någon måste ha varit här nyligen även om de inte längre fanns kvar. Chaenath gick med hästen tillbaka mot Lex och vagnen hade nu stannat in för att vänta på de andra två.
” Du får hoppa upp själv.” Sade hon bara enkelt medan handen strök sig över hästens mule, viskade några ord på alviska medan hon mer eller mindre myste. Hästen var en brun hingst som verkade tillräckligt musklad för att orka bära dem båda. Hon väntade ändå tålmodigt på Lex innan tyglarna lades över hästens hals. Med bara två steg och en sving så satt hon bakom honom och tog i tyglarna. Normalt sett kanske männen brukade sitta bakom kvinnan men då Lex var den ovane behövde han sitta i sadeln. Kvinnan styrde hästen mot vagnen och de var åter på vägen igen.
”Jag vet inte vad du kan så ger instruktioner utifall. Håll i manen eller i sadeln när vi väl börjar röra på oss. Skulle du tappa…” Hon var tvungen att ta ett djupt andetag, trycka djupt ned all den stolthet som fanns där inne innan hon kunde fortsätta med orden. ” Skulle du tappa balansen så lutade dig tillbaka mot mig.” Den sista meningen kom igenom sammanbitna tänder. Varje liten nerv i hennes kropp skrek av avsky när hon behövde sitta honom så här nära, ville bara få genomborra sina dolkar i hans rygg, putta av honom från hästen, ja något åtminstone för att få bort honom härifrån. Magistern verkade studera dem noga, eller rättare sagt studera Chaenath noga när hon kom upp bredvid honom. Han verkade inte lita på henne vilket han i och för sig inte borde.
”Redo?” Frågan från Magistern verkade vara mer retorisk då han satte sina hästar framåt i galopp. Chaenath var inte sen efter och fick hingsten i en lugn galopp framåt. Trots att hon satt väldigt fel jämfört hur man borde så kändes hon ändå väldigt bekväm på hästryggen. Skulle det krävas kunde hon nog till och med slåss från en hästrygg. Hon hade alltid haft en bra koppling till djur överlag.

Rytmen från hästens steg och rörelser fick det alltid att lugna Chaenaths sinne. Det var alltid en sådan befriande känsla att få röra sig i takt med hästen, känna de båda i harmoni medan vinden drog i hennes hår. Känslan var densamma trots att Lex satt framför henne men han började sakta försvinna från hennes medvetande som fokuserade allt mer på omgivningen och hästen. Vagnen verkade väldigt tung men hästarna hade ork att dra den framåt i sin hastighet. Det guppade till då och då men troligen fanns det runor runt omkring vagnen som hjälpte till. Det började röra sig snart till skymning och det blev allt svårare att se framför sig på den rätt trånga vägen de rörde sig på. Som tur behövde Chaenath bara viska några ord som gjorde hennes syn bättre än tidigare i mörkret. Hästarna höll fortfarande en stabil galopp men hon kunde enkelt känna av att energin inte var på samma ivriga nivå som tidigare under dagen. De skulle snart behöva stanna för att låta dem vila och de själva skulle nog behöva sova snart.

”Se upp!” Ropade Chaenath ut till dem båda medan hennes ena hand släppte tygeln för att dra sitt svärd. I sista sekund lyckades hon klyva den i mitten innan den träffade hennes ryggtavla. Snabbt lade hon över tyglarna till Lex och med en smidig rörelse hoppade hon av hästen och landade på marken med ena knäet mot smutsen som fanns där. Hon fick snabb avvärja två pilar till medan hon hörde hur Magistern saktade in vagnen för att försöka förstå vad som hände. Chaenath var inte slö med att uttala några välvalda ord innan hennes svärd flammade upp i en låga. Under hennes fötter kunde få ögon beskåda luften som började röra sig i cirklar innan hon med en väldig fart sköt sig emot riktningen från pilarnas position. Hennes ena fot sattes emot en trädstam och bara med ett hopp var hon uppe i ett träd där det snart kunde höras svärd som träffade varandra. Det tog bara några få sekunder innan en kropp föll ned på marken och Chaenath var snabbt efter för att borra sitt svärd igenom bröstet på den. Personen var helt svartklädd med en mask som dolde ansiktet, det gick inte att urskilja vem detta kunde vara och Chaenath hade inte tid att grubbla över det heller. Hon hade märkt att det fanns fyra stycken till bland trädtopparna som hon behövde ta hand om.

Magistern hade stoppat vagnen helt och med en besvärjelse från en av runorna fått upp en sköld runt vagnen och dess ekipage. Han höll koll på dem båda för att se om han behövde rycka in och hjälpa till men ville helst inte lämna vagnen om det verkligen inte var nödvändigt. Kvinnan verkade lika snabbt som hon dykt upp flyga in i ett annat träd medan hennes dolk hade slängts iväg. Tydligen måste den ha träffat för en skadad person föll ned med en dov duns innan den reste sig upp och kom nu springandes mot Lex med svärdet i högsta hugg.

Till hennes förvåning verkade Lex klara sig hyffsat bra av sig själv. Hon hade bara behövt hålla ett vakande öga mot honom medan det största fokuset varit att leta reda på de resterande som gömde sig så väl bland bladen. Desto mer hon slogs mot dem desto mer började hon inse att de inte var några simpla tjuvar eller vägpirater, de var vältränade, välkoordinerade lönnmördare som gav henne allt mer besvär desto längre in i striden hon var. Det verkade även som om hon missbedömt antalet då allt fler dök upp från skuggorna för att attackera. För stunden verkade de fokusera på henne vilket var tur men hon kunde inte ta död på dem lika lätt som tidigare, speciellt inte då tre var på henne samtidigt. Med en specialattack lät hon sitt svärd svepa genom luften och föra en våg av eld mot de runt omkring henne. En person hann ducka undan men dem andra två föll ned på marken med flammorna ätandes in i deras hud, smälte allt som fanns där och lämnade bara efter sig en hemsk odör av bränt hår och kött. Någon få hade lyckats skada henne men de hade varit rätt ytliga och inget som lyckats stoppa henne. Det frustrerande var att de aldrig verkade riktigt ta slut och då de började inse sitt underläge mot kvinnan började tre stycken bege sig nedåt till marken för att ge sig på Lex istället.
” Lex se upp” Ropade Chaenath till innan hon blev tillbaka knuffad av en annan som fick henne att ramla ned på marken med en dov duns. Hon svor tyst till i frustration innan blicken såg upp mot dem tre som ni gav sig på Lex. Två av dem hade svärdet i högsta hugg men en av dem verkade även använda magi i ett försök att få övertaget, den verkade styra naturen precis som Lex tidigare gjort.
” Som fan heller.” Hon ignorerade en dolk som placerades i hennes arm då all fokus låg på att samla upp sin magi och med en otrolig hastighet sköt hon sig mot dem tre och Lex. I hennes ögon hade situationen sett dödlig ut och hon tänkte inte låta sin svaghet vara den som fick henne på fall. Som en blixt hade hon kommit upp vid hans sida och med sitt svärd parerade hon ett av svärden medans den andra genomborrade hennes sida. Magikern hoppades hon till gudarna att Lex kunde ta hand om för där gick hennes gräns. I rent raseri skrek hon till och lät svärdet klyva dem två med ett svep innan hon mumlade fram några få ord igen och med ett svep lät hon svärdet åter igen klyva vinden framför henne som sände iväg en våg av eld, träffade både träden men också dem som satt där inne. Kvinnan hoppades innerligt att detta skulle vara dem sista för svärdet i hennes hand föll ned mot marken för att sedan få sällskap av kvinnan som handlöst föll framåt. Med en dov duns hade hennes kropp intagit sin position bredvid de andra kropparna där även hon börjat färga jorden under henne i den blodröda nyans som tidigare varit en vacker syn i hennes ögon.

Chaenath var vid medvetande men knappt efter det som nyligen hänt. Det var inte bara såret som fått henne att kollapsa utan användningen av magi som ätit musten ur henne. Det hade varit lite för många på samma gång vilket krävt mer användning av magi som hjälp, ett för att få mer snabbhet och styrka men också med hörsel. Hon hade verkligen pressat ur sig det mesta när det kom till denna strid och även om hon var duktig var hon inte perfekt och långt ifrån oslagbar.
Hade hon inte varit så pass uttömd på energi skulle kvinnan ha protesterat högt när Lex vidrört henne. Tack vare smärtan som högg så hårt vid hennes sida orkade inte riktigt tankarna fokusera på de skitiga människohänderna som vidrörde huden. Inte heller att hon nu behövde ha hjälp från Lex av alla personer. När han vände på henne var blicken suddig och hon orkade knappt hålla ögonlocken öppna, därför kunde hon inte uppfatta vad som hände förrän en brännande känsla fyllde henne utifrån och in. Helvete vad det gjorde ont at bli helad, tack och lov var hon inte helt ovan vid denna känsla då det hänt ett antal gånger att hon behövt bli hoplappad på skolan. Istället bet hon hårt ihop och ett mer gnyende lämnade hennes läppar, hade hon inte varit så pass svettig redan hade hon nog svettats mer från smärtan som nästan fick hennes huvud att sprängas. Tillslut började det äntligen att avta och hon kunde försöka återhämta sig lite från allt som hänt. Hon orkade inte mer än att sätta sig halvt upp med ena handen mot såret som fortfarande ömmade. Orden som Lex uttalade var knappt hörbart för henne då hon fortfarande försökte greppa tag om verkligheten om omgivningen medan huvudet mer eller mindre snurrade.
”Tack.” Var det ända hon kunde mumla fram till Lex även om det hade en bitter avsmak i efterhand på hennes tunga. Hon orkade inte bråka och han hade ändå hjälp henne trots sin motvilja till det hela. De hade trotts allt ett uppdrag att uppfylla och hade hon inte fått hjälp skulle det bli ännu mer problematiskt. Efter en stund kunde hon tillslut komma upp på vingliga fötter och hon plockade upp sitt svärd som åter sattes i hennes hölje. Kändes verkligen som om hon skulle spy där hon stod men med ren vilja lyckades hon få behålla allt i magen.

Linguans verkade ha hoppat ned från vagnen och nu gått fram till dem båda, gav Chaenath en studerande blick och konstaterade att de inte kunde fortsätta mycket längre fram i det skick hon var vid.
” Bra jobbat båda två. Jag tror vi får hitta ett bra ställe att stanna till på så ni får vila och återhämta er. Tror det ska finnas en sjö längre fram där vi kan så läger.” Förklarade han enkelt, verkade inte ens berörd att någon kunnat mista livet eller att han inte ens hjälp till. Tydligen verkade den där vagnen vara så otroligt viktig att han inte ens vågat lämna den under stridens hetta. Hade han lämnat dem om det blivit en värre situation?
” Lex klarar du av att rida så Chaenath får vil..” Mer hann han inte säga förrän kvinnan avbröt mitt i meningen med en ilsken röst.
” Jag är skadad, inte död. Ge mig fem minuter så kan vi rida.” Aldrig att hon skulle sitta i hans famn, över hennes döda kropp! Någon måtta fick det allt vara med hela denna förjävliga situation. Viss stolthet fanns det allt kvar även om den tagit ordentligt med stryk den senaste timmen. Magistern verkade vilja säga emot men då han fick en trotsig blick tillbaka verkade han ge upp den striden och gick därför tillbaka till sin vagn. Chaenath gick efter för att klappa om hästen som lydigt stått och väntat på dem båda. Hon tog tag i tyglarna och väntade på att Lex skulle hoppa upp igen så de kunde ge sig av. Kvinnan såg verkligen inte fram emot denna ridning men förhoppningsvis skulle den hållas kort och då belöningen skulle vara ett bad samt mat fanns det åtminstone något att bita ihop för.