Post has published by Beckan92
Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 102 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Även om Chaenath förstod magistern så var hon ganska irriterad över bristen på hjälp. Han hade stora kunskaper, troligen mer än dem båda studenterna tillsammans men ändå hade han inte lyft ett finger mer än att skydda vagnen. Var deras liv så lite värd jämför mot denna fånge att han kunde offra dem så enkelt eller litade han så dumdristigt på två studenter utan riktiga erfarenheter? Vad svaret än var skulle troligen inte kvinnan gilla det men hon kunde heller inte säga något. Detta var verkligheten och hon hade frivilligt klivit in i den, även om hon kanske gjort detta i blindo.

    Lex verkade kunna ta sig upp på hästryggen igen vilket var en lättnad då Chaenath inte hade någon ork att hjälpa till, hon oroade sig faktiskt över hur hon själv skulle kunna ta sig upp. Tacka gudarna att hon skulle få vila snart och ta ett bad för nu kunde hon inte lukta speciellt gott. Syrliga svettlukten blandat med den metalliska doften från blod, på allt detta en rökigare doft från elden som använts under striden. Nej det skulle verkligen behövas ett långt bad och hon hade faktiskt packat ned en tvål, egentligen onödig men hon värdesatte sin hygien högt. Med ett stort stön hoppade hon upp på hästen igen med Lex framför sig. På ett sätt var det tur att hennes vilja och stolthet var starkare än hennes kropp då hon annars hade kollapsat mot Lex. Den sista biten skulle bli ett helvete men det fanns inget runt det. Utan att dra ut på tiden satte hon hästen i rörelse igen men höll den i skritt medan vagnen rullade framför dem. Till hennes förvåning verkade magisterns hand slå emot den metalliska ytan under sig medan han ropade: ” Försöker dina vänner igen kommer inte bara dem råka illa ut. Bäst för dig att dem håller sig undan.” Han verkade prata till den som satt inne i vagnen men inget ljud verkade besvara orden. Visst om detta stämde skulle inte kvinnan klaga men hon tvivlade på att de hotfulla orden verkligen nådde fram. Vad som än fanns där inne ville troligen ut och skulle ännu troligare betala ett dyrt pris för att lyckas.

    De skrittade en bit innan en liten glänta verkade öppna sig för dem på höger sida utav skogen. Magistern styrde bara in vagnen och stannade för att se bakåt mot dem resande. Hans leende verkade bli bredare av någon konstig anledning. Troligen för att dem båda såg för jävliga ut med blod över sig och helt utmattade. Kvinnan mer eller mindre föll av hästen när den väl stannade. Landade med händerna mot marken och ena knäet emot för att dämpa fallet.
    ” Du kan börja ta ett bad Chaenath. Jag sätter upp läger så går vi igenom lite mer när ni fått hämta andan.” Förklarade han enkelt och pekade åt riktningen där troligtvis en liten sjö låg. Hon kunde väldigt vagt skymta den genom de tjocka buskarna och reste sig upp för att börja gå dit, lät sina kläder börja plockas av på vägen dit då hon så ivrigt ville bli ren, struntade till och med i tvålen denna gång då hon inte hade orken att hämta den. Alla kläder slängdes på en intill liggande sten innan kroppen sjönk ned i det rätt kyliga vatten. Solen hade nu börjat gå ned vid trädtopparna och färgade skogen i den varmröda nyans som ingav lugn och trygghet för de varelser som snart skulle få sova. Hon själv gav bara ifrån sig ett nöjt läte medan vattnet omfamnade hela hennes kropp, var bara huvudet som syntes över vattenytan. Det var inte förrän nu hon insett sitt fatala misstag, hon tog ju inte med sig några nya kläder till sjön! De gamla kunde hon ju inte ta på sig då de behövde tvättas. Hjärtat hoppade nästan över ett slag då hon insåg att Lex behövde hjälpa henne med detta. Fan vad pinsamt! Där skulle han komma när hon är som mest sårbar, han skulle säkert göra något som bara gjorde allt mycket värre.

    Det tog ett tag att samla ihop sig modet och trycka tillbaka stoltheten innan hon tillslut ropade ut hans namn i hopp om att han skulle höra. Bara genom att behöva uttala hans namn hade hennes öron blivit knallröda av genans, tur att vattnet var kallt och höll henne lite lugnare i hela situationen.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex kände hur han började dåsa bort nu när han satt i den bekväma sadeln och skumpade fram och tillbaka i takten med hästen. Det var sövande och med tanke på hur trött han var så gjorde det honom dödligt nära att bara falla in i sömn men av något mirakel så höll han sig vid medvetande tills hästen stannade upp och Chaenath föll ner på marken brevid hästen. Han röck nästan still över stoppet då han befunnit sig mellan sömn och vakenhet innan han sträckte på sig med ett skrammlande från hans dolda drycker. Han väntade tills Chaenath inte längre befann sig vid hästen innan han med ett ansträngt litet läte tog sig ner från hästen med ganska stor möda. Han kände det som att han sprungit ett maraton eller liknande så det skulle bli skönt att få vila lite. Han rätade på sig och kastade en blick mot Linguans men kommenterade inget över situationen, även om han kände att magistern var lika användbar som tuttar på en man just nu. Han förstod att det var viktigt att se till att fången inte tog sig någon vart men en hjälpande besvärjelse här och där skulle väll inte ha skadat?

    Chaenath försvann bort mot sjön vilket fick Lex att ta sin packning utan att använda magi denna gången vilket fick honom att känna hur trött han faktiskt var. Det var tur att det var flera besvärjelser som låg på hans packning för annars hade den nog varit för tung just i detta läget. Han grävde fram sitt sovmaterial och nya kläder innan han satte sig till rätta mot stenblocket bakom honom i väntan på att få ta sitt bad. Magistern hade ju inte gjort något speciellt så han lät honom fixa med eld och skydd ifred, det kunde han väl ändå göra?

    Han satt där med blicken upp mot himlen då han snart hörde sitt namn komma från Chaenath av alla personer vilket fick honom att tippa huvudet mot hennes riktning kort innan han med ett huffande ställde sig upp för att ta ett par steg åt sjöns riktning. Långt nog så han kunde höra hennes ord utan att vara oförskämd att kasta blicken på henne i avklädd form. Efter att ha fått höra vad hon hade på hjärtat så tog han sig tillbaka till lägret för att rota fram nya kläder åt henne, skopade upp sina egna rena kläder då han inte tänkte gå fram och tillbaka hundra gånger inann han gick bort mot sjön. Det var nästan tur att han var så socialt efter för annars skulle detta säkerligen vara en generande situation. Nu istället var det bara som vilket uppdrag som helst för honom, han hade fått lära sig att inte titta på damer utan kläder för att vara artig men aldrig tänkt på mer än så. För honom spelade det liksom ingen roll. Han gick därför helt ogenerat fram till sjön för att lägga hennes rena kläder på en sten med blicken på skuggan som var Chaenath. “Verkar som du hade bråttom med att bada, men det förstår jag. Du såg ut som ett får som rullat sig i leran.. Lite som jag ser ut nu.” Sa han eftertänksamt medan han kikade ner på sitt sotiga, smutsiga och blodiga jag. Eller som de blivit träffade av blixten kanske skulle passa bättre? Fast det bör ju inte den nakna chaenath se ut som längre.. eller hur?

    Han tog ett par steg några meter åt sidan för att chockerande nog börja klä av sig sina smutsiga plagg efter att ha lagt ner sina rena kläder på marken. Ett ljus mellan träden hade dykt upp vilket talade om att magistern hade tänt en eld men det lös inte direkt starkt bort till sjöns kant. Lex drog av sig rocken och lagren han hade på överkroppen innan han började sparka av sig skorna. Detta fortfarande som om det hela inte var högst opassande. Men han var ju en bra bit bort eller hur? Dessutom kunde man enbart se deras skuggor under månskenet på sin höjd. Med normal ton så fortsatte han att prata medan han öppnade sitt bälte. “Du slåss bra, bättre än vad jag fått för mig.” Erkände han men kom på att han inte direkt sett henne strida på ett antal år.. saker ändrades ju trots allt.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Även om situationen var allt annat än bekvämt eller idealt var Lex likgiltighet till detta ändå välkomnande. Han verkade inte göra en stor sak av att hämta hennes kläder och han verkade inte ens försöka stirra på henne i vattnet, något som troligen många andra hade försökt. Trots sitt temperament och styrka var hon en kvinna men former som många ville få känna under sina fingrar och ute på vägen med ingen underhållning hade flertal försökt få lite roligt för att få tiden att gå.

    Kvinnan väntade kvar med vatten ända upp till hakan. Bara hennes eldröda hår syntes som hängde slickat efter hennes huvud medan de bärnstensfärgade ögonen ivrigt väntade på mannen som snart var tillbaka. Hon började simma tillbaka mot strandkanten då hon antog direkt att han skulle lämna henne ifred men som ett rädd rådjur stannade hon upp i sina rörelser och spände upp sina ögon i förvåning. Han gick inte därifrån och till råga på allt började han klä av sig! De alla goda tankar hon nyligen haft om honom så verkade han alltid vara så envis att bryta ned dem till grunden igen. Han var inte alls bättre än någon förbannad man utan en lika stor snusk som alltid hade visat sitt rätta jag när de varit ensamma med henne. Han hade säkert tänkt att han förtjänade en belöning för den räddning han hade gjort och försökte säkert passa på nu med att inkassera den. Blicken gick från förvånad till rosen rasande där hon till och med försökte framkalla vattnets krafter i ett hopp om att hugga av det män ofta höll så kärt. Lex hade allt tur idag då hon inte orkade mer än att rubba vattenytan lite lätt vilket dock gjorde kvinnan ännu mer över situationen. Hon ville verkligen få utlopp för dessa känslor genom att skrika och rent av klappa till honom men allt detta skulle troligen resultera till att hon får se honom naken och han se henne naken. Fy vilken hemsk tanke att få se honom naken! Vilken vidrig sak att beskåda som hon troligen skulle behöva terapi för framöver! Att denna smutsiga människa ens hade mage att göra något sådant.

    Tyvärr fick hans ord inte henne att mjukna, de hade en antydan till att han sett ned på henne hela tiden. Att han inte trodde högt om henne för hade han gjort det skulle han nästan ha varit besviken på att hon blivit träffad av svärdet. Hon var det i alla fall då hon förväntat mer av sig själv. Munnen började rycka av ren ilska då många ord nu ville forsa ut ur den. Många fula ord som troligen fått dem flesta vuxna män att börja gråta, men hon gjorde faktiskt allt för att inte yttra ett ända. I ärlighetens namn orkade hon inte ens, orkade inte med denna känsla då hon var helt tömd, både fysiskt men också psykiskt.
    ” Bara för att du hjälpte mig idag och på grund av min trötthet så kommer jag bara ge dig en varning. Om du någonsin försöker visa dig naken för mig igen kommer kastrering bara vara den milda delen.” Käkarna var på hel spänn när hon pratade i ett försök att inte låta mer ord yttra sig. Tyvärr lite förgäves.

    ” Tittar du någonsin ned på mig igen så kan jag lova dig att fienden inte är det ända som kommer försöka genomborra sitt svärd i dig. Du må ha mer magiska kunskaper än mig men jag är den bästa svärdfäktaren på hela skolan. Jag har varit det från dag ett och kommer inte tolerera en smutsig människas nedvärdering. Du får mig redan att ångra de val jag gjorde där ute så nästa gång vi är i fara får du be till gudarna att magistern hjälper till.” Hon började simma tillbaka till kanten och med all förmåga hon orkade framkallade hon en stor buske mellan dem så hon kunde kliva upp ur vattnet ostört och klä på sig. Utan att ens titta åt hans håll började hon gå upp mot lägerelden igen med de smutsiga kläderna i sin famn.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Vad var det egentligen med alla andra och deras överreaktioner kunde Lex nog alltid få undra där Chaenath helt plötsligt blev aggressiv igen för ett helt normalt samtal. Inte tänkte han på att hon störde sig på att han i skuggan klädde av sig för sitt bad och eftersom han inte kollade mot henne så såg han inte hur vattnet blivit hotfullt men inte riktigt hotfullt nog. Sedan kom hennes ord vilket fick honom att rynka på ögonbrynen, både fascinerad och kanske lite irriterad på samma gång. Varför var andra så svåra? För enligt honom var ju han själv simpel eller hur? Så det måste ju vara andras ‘fel’? Han lät henne tjattra på men då hon började ströva iväg efter sin omklädning han inte ens lagt märke till så kände han sig tvungen att säga något. Kanske mest för att han började tröttna lite på hennes humör. “Du behöver inte kolla hit vet du. Jag kollar inte på dig trots allt. Vi jobbar tillsammans, det är allt.” Sa han lite ansträngt i hopp om att hålla sig lugn och inte falla ner i opålitliga känslosvall. Speciellt där hon sa att hon varit bäst från start i skolan på att slåss med svärd. “Dessutom.. om du redan kunde allt, varför ens gå i undervisning?”

    Han stod där i sina byxor och uppspända bälte och vände sig först nu mot Chaenath med en aningen missnöjd min som lystes upp av månskenet efter att han tog ett stehg ut från skuggan av trädet. Hon var ju trots allt på något sätt klädd nu så nu kunde han ju titta på henne igen. Hans fråga var en genuin sådan denna gången. Han visste att han hade varit otroligt dålig i början på sin undervisning men hade arbetat från det till graden han befann sig på idag. Men om hon varit lika bra från starten, vad var då poängen? Skulle man inte gå i skolan för att bli bättre? Var man redan bäst så behövdes väll inte skolan?

    Han väntade faktiskt på hennes svar på detta då han fann sig nyfiken till hennes tankegång just nu. Menade hon att hon varit bäst i årskursen trots att hon fick det att låta som i hela skolan? Vad var det han missade med detta?

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Han kunde lika gärna ha slängt en sten på hennes bakhuvudet för lite så kändes det. Stelt stannade Chaenath upp och hon lät sina axlar rulla runt i ett sätt att försöka släppa loss de spänningar som låg så hårt knutna där uppepå. Åh han bad verkligen om det idag? Sakta började hon vända sig om och med hotfulla steg stegade hon tillbaka, blicken spänd i honom och sket helt i hans nakna kropp då hon var ute efter blod.
    ” Du glömmer att mina ögon är betydligt bättre än dina i mörkerseende och jag vill inte ens behöva beskåda den där kroppen om det inte är rent av ett måste. VILKET det absolut inte är då du kunde ha snällt väntat uppe vid elden på din tur. DU KUNDE HA VÄNTAT 2 MINUTER!” Vrålade hon ilsket fram då han inte verkade ha förstått att hans avklädande hade varit helt onödig. Han hade inte behövt göra det i hennes närhet, tvingat henne in i en situation hon absolut inte önskat att vara i.
    ” Du kanske önskar att vara på skolan men för din information är inte alla där frivilligt.” Hon gjorde sig stor och hotfull framför honom och de stod varandra väldigt nära nu. Han behövde allt lära sig att hon inte bara skällde utan hennes ord kunde bli verklighet.
    ” Till skillnad från dig har jag en familj som förväntar sig något. Jag skulle betala allt för att vara hemma bland mina vänner, långt ifrån sådana som dig men jag kan inte. Jag måste vara här på skolan och jag måste alltid prestera på toppen. Det finns inget annat val om jag ens vill ha ett hem att återvända till. ” Hennes hand sträckte sig ut för att greppa hans hals, i ett försök att faktiskt strypa honom då hennes känslor hade tagit över förnuftet helt. Tyvärr hann hon aldrig komma så långt, som best kanske vidröra hans hud innan hon vacklade tillbaka och föll ned på knä. Helvete, inte nu, absolut inte nu! Lite kraft fanns väll kvar? Hon kunde ju inte stå på knä framför honom av alla personer, visa den svaga sida som hon hatade mer än pesten.
    ” Du hade faktiskt kunnat visa mig respekt och låtit mig bada i fred två minuter till. Du hade inte behövt trycka ned mig ännu mer genom att sätta mig i den sårbara situationen där jag måste vara naken i din närhet. Jag förstår verkligen inte varför du ser ned på mig så mycket att du inte ens kan visa mig den gnutta respekten.” Det var som om något brast inom henne. Hon orkade inte ens hålla uppe ilskan då hela kroppen darrade av utmattning. Istället sköljde sorgen över henne likt en kall vattenhink över hennes huvud. Han hade aldrig visat henne respekt, hade rättat henne framför alla, aldrig ens titta åt hennes håll fast de stod på samma plan. Han hade inte givit henne utrymme efter att hon varit som mest sårbar utan hela tiden bara klampat rakt över henne.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex förstod inte som vanligt vad problemet var, även om hon påstod sig se bättre så betydde det väl inte att hon behövde kolla mot honom? Visst hade han inte sagt till men hon hade ju varit klar ändå? Då hon bett om kläder? Detta måste vara ännu en sak som han inte förstod när det kom till sociala samspel.. Det var en hel labyrint av saker att tänka på verkligen.. Man kunde se på honom att han inte förstod vad hon menade denna gången dock då förvirringen hade övertagit hans ansikte under hennes ilskna uttalande. Han tänkte fråga om det men stängde munnen då Chaenath tog till orda igen med ilskan som sipprade från var ord som yttrades. Hon pratade om familj och krav på sig men det ända som Lex kunde tänka på var hur tur hon hade som hade en familj som ville henne väl. Han hade ju blivit uppfostrad av skolan och hade ingenting alls utanför skollivet. Låt oss erkänna att lärare inte direkt var vana med att uppfostra barn heller på det sättet vilket gjort honom den konstiga mannen han var idag. Speciellt när de andra eleverna tyckte om att göra narr av honom och hans besynnerliga beteenden dessutom.

    Sedan sträckte hon sig mot honom i ett försök till att greppa tag i honom men styrkan som saknades hos henne fick henne att falla till knä framför honom. Hennes pekfingernagel som skrapade över hans hals lätt under fallet. Hennes röst veknade till en skör natur från ilskan som tidigare attackerat så starkt och han visste inte riktigt vad han skulle göra. Hur betedde man sig i sådanna här tillfällen? Han såg ner på henne där han befann sig under en kort tystnad innan han sjönk ner på huk framför henne för att syna henne lite bättre. Han öppnade munnen till tal, tvekade innan han började försöka tala. “Ser ner på dig? Det har jag aldrig gjort, vart har du fått det ifrån?” Undrade han lite förvånat i ett försök att låta mer som man skulle göra. Han må känna sig mer förvirrad än ledsen men det var genuint oavsett. Han hade bara inte lärt sig hur man bearbetade känslor alls. “..Jag är inte bra på sådant här och jag vet inte alls vad man ska säga till andra. Men att jag ser ner på dig? Det har aldrig hänt.” Sa han bestämt och menande innan han med ett litet huffande rätade sig upp igen, jo hans krafter var inte alls på topp just nu. “Frågar du mig så ska du vara glad för att du har en familj som bryr sig om dig så pass att de sätter dessa krav på dig. De vill nog att du ska vara stark för din egna överlevnad kanske? Jag har ingen som bryr sig.. Allt jag har är skolan.” Han tystnade efter det med blicken som föll på månen i sjön innan han tillslut kom på sig, tog ett steg tillbaka och räckte ner sin hand för att hjälpa henne upp, eller ja, i alla fall markera att hon fick hjälp om hon behövde det. “Du borde gå tillbaka och vila.. Magistern verkar inte direkt vara det bästa skyddet mot fiender..”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Kvinnan visste knappt om hon skulle skratta eller gråta längre. Aldrig sett ned på henne? Det ända han gjorde när han öppnade sin mun var att nedvärdera henne på ett eller annat sätt så hur kunde han stå där och se på henne med dem förvirrade ögonen? Det fanns inte en chans på jorden att han inte kunde förstå detta och därför började kvinnan fundera om han mer eller mindre drev med henne. Var han så kallhjärtat att han skulle reta henne där hon satt mer eller mindre i bitar? Det förklarade i så fall hans ensamhet på skolan för vem skulle vilja vara med någon som var så otroligt elak? Vad skulle hon ens svara på detta? Kunde hon ens göra det eller vann han diskussionen? Gav hon verkligen tillslut upp?
    Blicken klarade inte längre av att titta på honom då hon trängde tillbaka tårarna genom att bita sig i underläppen. Detta var så förbannat förnedrande där hon satt, på marken framför fötterna på mannen som rent av tryckte ned henne till skosulorna. Han ska verkligen få ångra detta! Innan denna resa är slut skulle hon allt få sin hämnd! Om det så är att en av hans händer ryker så får det allt bli så. Ingen gör detta mot henne och tror att den kommer undan helskinnade.
    ” Om du tror att dem är så bra kan du ta dem.” Muttrade hon bara utmattat fram och slog undan handen då det inte fanns ens en gnutta vilja att ta mer hjälp från honom. Med det lilla hon hade kvar i kroppen tvingade hon sig upp på sina fötter som en trasig docka innan tunga steg började röra sig tillbaka till lägret. Mat och vila, sen imorgon skulle hon vara som en ny person igen, en person som inte skulle låta Lex sitta kvar på hästen hela vägen fram. Om hon skulle behöva dela häst med honom under den resan kan magistern allt få veta att Lex var den som skulle lida. Hon hade tidigare tänkt slänga av honom under skritt men nu tänkte hon allt vänta tills de var i full galopp och det var stenar under hästens hovar. Förhoppningsvis slår han i huvudet men troligen hade hon nog inte en sådan tur. Kunde enkelt skylla på att hon tappade balansen.
    Väl tillbaka vid lägret verkade magistern studera henne med en viss oro i blicken. Elden verkade lysa, sovsäckar var frampackade och maten stod över elden. ” Du presterade bra idag. Vet att det var svårt och att du kan ännu mer men du gjorde det bra.” Han klappade på en tom plats i gräset bredvid sig och utan några ord föll mer eller mindre Chaenath ned bredvid honom. Han gav henne lite kött från elden som hon mer eller mindre slängde i sig.
    ” Han menar verkligen inget illa. Jag vet att det verkar så, men han ser verkligen inte sina brister på det sättet. Han är väldigt simpel vilket är en väldigt bra egenskap hos honom. ” Magistern kunde märka hur hon absolut inte ville höra dessa orden men han hade förstått situationen som fanns mellan dem och var genuint orolig över hur detta skulle sluta.
    ” Han säger saker som han kan, bryr sig inte om ifall andra vet det eller inte. Så när han rättar andra eller säger saker som andra redan vet finns det inget dolt bakom.” Fortsatte han med den varma rösten men det såg ut som om han pratade för döva öron. Kvinnan stirrade bara in i elden som värmde den kalla hud hon bar. Det blöta håret hängde i stripor efter hennes ansikte och lät eldens sken dansa med vackra rörelser över det, fick hela hennes hår att se ut som lågor.
    ” Låt inte ilskan förblinda dig Chaenath. Även du får lov att ha en mjuk sida.” Det verkade vara dem sista orden han sade innan även han fokuserade på elden framför sig i väntan på Lex.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex skulle nog aldrig kunna förstå sig på andra och det hjälpte inte direkt då Chaenath nekade att få hjälp upp efter ett muttrande om sina föräldrar och sedan stapplade iväg bort mot lägret. Han stod där med handen ute ett par sekunder innan han suckade till lite trött och sänkte den för att dra av sig resterande kläderna och ta sig ner i det kyliga vattnet. Det fanns mycket som han funderade på där han tog sitt bad och trots att han var uttröttad så kunde han inte låta bli att skapa små människor av vatten som dansade på vattenytan framför honom. Så som han brukade göra. Han betraktade dem dansa i månskenet ett par minuter innan de föll sönder med tanke på att han redan var utmattad. Han suckade igen och tvättade sig ren innan han tog sig upp på land för att klä på sig alla sina lager, förflytta tillbaka sina drycker i den nya rocken och diverse ting som han ägt i den andre skruden. De förra kläderna var förstörda så de skulle hamna i elden, som tur var så hade han ju mycket kläder med sig då han planerat att de skulle hamna i strider under uppdraget. Nu som ren så greppade han de förra kläderna och vandrade tillbaka till kampplatsen, helt ovetandes vad magistern nyligen delat med sig till Chaenath.

    Han släppte ner sina kläder på marken innan han tog sig fram till elden i hopp om att det skulle bli lite mat. Satte sig på andra sidan av lågorna än vad Chaenath satt vid mest för att han för en gångs skull kände att han inte direkt var omtyckt. Vid elden satt spett på grillning som redan börjat dofta gott vilket sa honom att magistern tänkt i förväg. Han må inte hjälpa till i strid men han hjälpte i alla fall till annars. Lex hade alltid haft bra känslor för magistern, trots allt var det ju som att magistrarna på skolan var hans familj med tanke på att det var där han växt upp. Så vad spelade det egentligen för roll om magistern inte ville delta i striden? Det fanns ju mat! Lex greppade ett färdigt spett ivrigt för att börja tugga i sig köttet som befann sig på det. Så som han brukade göra när Linguans bjöd på mat. Visst frågade han inte innan men tekniskt sätt så var det ju bara de tre här plus fången eller hur?

    Hn åt hungrigt från sitt spett under tystnad innan han slutligen gav ifrån sig en nöjd suck och bokstavligen föll bakåt med en dov duns fraför brasan. Blicken som fästes upp mot stjärnorna. “Magister Linguans.. Vad är planen för gryningen?” Undrade han medan fjäderpennan och pergamentet dök upp från ingenstans igen, svävandes framför honom där han låg för att börja anteckna om dagen och skriva om planen för morgondagen. Pennan rörde sig snabbt över pergamentet då det verkade som om Lex hade mycket att anteckna från dagen. Han var ju en sådan som la det mesta på minnet och ville inte tappa bort detaljer från dagarna, alltid ha något att komma ihåg.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Kvinnan mer eller mindre slängde i sig maten innan hon mer eller mindre föll till marken med blicken upp emot stjärnhimlen som höll de resande sällskap under nattens långa och mörka vaka. Det fanns så mycket att beskåda men hennes sinne orkade inte ens fokusera på det vackra utan slöt tillslut sina ögon. Hon var verkligen helt slut då dagen hade testat henne på verkligt alla nivåer. Tyvärr skulle inte resan bli enklare med Lex på släptåg för har det börjat så här illa redan nu, ja då skulle inget bli bättre. Trots magisterns ord verkade Chaenath inte helt övertygad. Lex hade konstant visat med sina ord och handlingar, hur kunde det finnas något gott bland dem? Ignorans var inte elakhet men hur många gånger kunde någon skylla på det innan sanningen skulle fram? Handling var tyvärr det ända Chaenath gick efter när det kom till bedömningar, inte det potentiella eller det underliggande. Visst Lex hade visat en hjälpsam sida man hela tiden bestritt sin hjälpsamhet med ord eller påträngande gester. Hon kunde verkligen inte hitta i sitt hjärta just nu att förlåta honom eller ens se en mildring kring sin ilska och avsky men den hade i alla fall dämpats lite tack vare magistern. Kanske kunde de åtminstone dela häst under färden utan att en olycka skulle hända. En sak skulle hon göra imorgon men den är ganska oskyldig jämfört med de tankar hon haft tidigare. Utan att märka det försvann kvinnan allt djupare in i drömvärlden och somnade där hon låg med eldens värme som en trygg filt över hennes kropp.

     

    ” Vi kommer behöva resa en dag till på dessa vägar. Sen kommer vi komma fram till bergspassen. Där kommer vi ha stora problem men jag kan fylla i mer om det nästa gång. Du har gjort dig välförtjänt av lite vila.” Han reste sig upp för att hämta sovsäcken som han sedan lade över Chaenath. Hon låg på en kall mark men hade åtminstone lite värme över sig. Förhoppningsvis skulle hon rulla över på sovsäcken när kroppen väl behövde det.
    ”Lex jag har sett lite av det ni båda kampas med. ” Var lika bra att försöka ge Lex lite insikt i sin egen situation då det än så länge inte gått överdrivet bra, bättre än han väntat men ändå inte bra.
    ” Chaenath är en person som värdesätter handling före intentioner. Hon är även otroligt stolt med otroligt mycket press på sina axlar. Varje gång du försöker lära henne något eller rättar henne är det som om du rakt ut hade sagt till henne att hon inte kan något eller att du inte tycker hon är smart. Varje gång du inte ger henne utrymme, frågar om lov ser hon som att du tränger dig på och är respektlös. För henne finns det inget annat än respekt och perfektion. Det är inte rättvist att kräva det av andra men det är så hon fungerar. Om du skulle visa henne att du respekterar henne genom att se det hon gör så lovar jag dig att du kommer hitta en vän på denna resa, en vän som du inte trott behövas men som du kommer värdesätta hela ditt liv.” Blicken studerade Lex för att nyfiket se vilka ord han greppade från det hela. Självklart var det inte bara Lex det låg på då Chaenath inte hade varit perfekt eller ens hanterat situationerna speciellt bra men kunde han få Lex att bli lite mer medveten om sina ordval kunde Lex vinna mest från det. Han behövde få lära sig vad vänskap och kärlek är och han trodde innerligt att Chaenath kanske kunde vara just den motsatsen som kunde få honom att inse det. Chaenath behövde detta också men att få henne till den insikten var nog svårare än Lex. Hon hade redan vänner och hade bestämt sig hårt på att vägen till makt var ensamt. Inget annat behövdes för att hon skulle lyckas.
    ”Men lika bra att vi sover nu. Vi har en lång dag framför oss.” Han lade sig själv i sovsäcken och började nu att räkan stjärnorna på himlen. Han skulle hålla vakt denna natt men hade även lagt ut runor till hjälp.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex låg och kikade upp på stjärnorna under tystnad då det fanns mycket med livet som både förvirrade och frustrerade honom. Hur fick andra att verka som om det sociala var så lätt? Hur han än gjorde, vad han än sa så vart det fel oavsett.. Hur löste man dessa puzzel? Det var mycket lättare att bara studera och lära sig nya ting än vad folk var, det var något som var glasklart för honom. Snart nådde magisterns ord honom och han vände huvudet aningen mot honom för att visa att han lyssnade medan Chaenath sov en bit bort från dem. Lex hade lust att säga att folk var omöjliga, speciellt folk some Chaenath men magistern hade fortsatt att prata vilket hindrade honom från att släppa ut sina frustrationer. Men det fick honom att intresserat lyssna på det som magistern delade med sig till honom. Han lyssnade till det komplexa som var beskrivningen av Chaenath och kände sig trött bara genom att tänka på alla detaljer kring Chaenath. Så hon förväntade sig att alla skulle bete sig som hon själv ville att de skulle bete sig? Jo magistern hade rätt där han erkände att det inte var rättvist men han skulle inte direkt påstå att hans egna beteenden var perfekta heller. Var allt folk lika krävande fast på olika sätt? Hur skulle han någonsin bli bra på att socialisera om alla var olika? “Folk är.. ” Började Lex att säga medan han mötte magisterns blick på ett sätt som talade om hur trött han faktiskt var. “..Så krävande. Men jag hör vad du säger, jag får omstrukturera mitt tänkande aningen. Se var person som en egen bok och lära mig efter dem.” Lex gav magistern som i några fall faktiskt tagit föräldraroller under hans uppväxt ett lätt leende innan han vände blicken tillbaka upp mot stjärnorna. Lex kröp ner i sin sovsäck helt och korsade armarna under nacken för att med blicken mot stjärnorna långsamt falla in i sömn.

    Han sov djupt efter sitt magiutövande men skulle något ske under natten så skulle han vakna direkt trots detta, det var inprintat i honom trots allt men det verkade som att han fick sova i fred. Djur vandrade runt omkring dem, ugglor hoade och elden sprakade men inget annat omslöt dem denna natten. Han vaknade som vanligt först på morgonen precis innan soluppgången och satte sig upp med ett lågmält ljud där han sträckte ut sig för att mjuka upp kroppen. Han tog sig snart upp på fötter, gick iväg för att tömma blåsan och satte sig i det svaga ljuset innan solens uppstigande vid sjöns kant för att tvätta av sitt ansikte. Hans blick fastnade på Chaenaths kvarglömda klädhög från gårdagen vilket fick honom att sucka till. Ja det var tid nog att studera Chaenath i sig och försöka anpassa sig till hur hon fungerade. Det skulle inte bli lätt men om det var något Lex var bra på så var det studier i alla fall. Han ställde sig upp när de första strålarna tog sig upp från horisonten med ett ljus så gult att det nästan såg ut som skogen stod i lågor innan han gick tillbaka till kamplatsen för att fixa undan sina ting till sin rätta plats. Blicken föll på den tysta vagnen de vaktade och han tog sig fram mot den, mest för att undersöka att den fortfarande befann sig i orört skick och att fången inte på något sätt försökte lirka sig ur vagnen. Allt verkade stå rätt till efter ett litet undersökande vilket fick Lex att sätta sig ner med ryggen mot vagnens hjul i väntan på dem båda andra som borde vakna när som då solen precis kommit upp.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Natten verkade vara väldigt stillsam för även magistern fick sig en blund. Chaenath brukar vara lättväckt men denna gång hade nog inte mycket fått henne att vakna från de djupa drömmar hon haft. Det ända som indikerade på att hon faktiskt levde var de djupa inandningarna men annars rörde sig inte mycket muskler där under.

    Magistern vaknade till av Lex rörelser men lät bli att vakna till då han än inte var redo att kliva upp, visste att Chaenath verkligen inte var det. Det var inte förrän solen börjat visa sig ovanför trädtopparna som han väl reste sig upp och släckte elden. Började packa ihop allt och hämtade de runor som varit utspridda på gläntan. Han plockade fram lite frukt och mer eller mindre slängde in det snabbt i vagnen men lät ingen ens få en chans att glimta in, eller glimta ut. Det ända som kunde höras var ett nöjt läte innan mumsningar tog upp tystnaden. Magistern hälsade där efter godmorgon till Lex då han haft fullt upp med att komma ihåg allt och gick sedan fram till Chaenath som låg invirad i sovsäcken. “God morgon. Vi måste tyvärr börja röra på oss. Gör du iordning hästen så fixar jag klart det sista.” En mjuk hand lades på hennes axel och ett leende spred sig över hans smala läppar när han bara fick en grymtning till svar och rynkade ögonbryn. Hon såg för jävligt sliten ut och hon kände sig troligen ännu värre. Med otroligt tunga och sega rörelser satte sig kvinnan upp och drog sömnen bort från ögonen. Blicken studerade himlen som nu stod bar och blå framför dem med de varma färgerna från solen i kontrast på skogens blad. Det var en väldigt fin morgon som Chaenath normalt hade njutit av men nu önskade hon sig nästan död då varje muskel värkte i hennes kropp och huvudet kändes som om det skulle sprängas. I ett försök att få bukt på sitt hår, som säkert stod åt flera håll, tvingade hon in den till en inbakad fläta där några envisa hårslingor hängde vid hennes ansikte.Sakta reste hon på sig och packade ihop sovsäcken som gavs till Magistern innan hon gick ned till sjön för att tvätta ansiktet och hämta de kläder som aldrig plockats med sig. Då hon inte orkade tvätta dem idag trycktes de bara ned i väskan när hon väl var tillbaka som sedan slängdes upp på vagnen. Därefter gick hon fram till hästen som stått och betat en bit bort och började sadla den. Det var inte förrän nu som hon vaknade till liv och tankarna började komma upp från gårdagen. Försiktigt bakom hästens rygg sneglade hon mot Lex håll och kände en viss ilska åter bubbla upp inom sig. Som fan heller att han skulle få en trevlig resa! Hon kom och tänka på ett knep som använts bland hennes vänner när de ville få någon att skämmas. Sadelgjorden som satt runt hästens mage spändes men väldigt löst. Skulle någon försöka hoppa upp på hästen skulle det gå men sen satt den personen inte kvar länge. Sadeln skulle glida snabbt av vilket troligen skulle skrämma hästen, han skulle allt få lära sig att inte bråka med henne. Nöjd över sin idé gick hon till vagnen där alla nu verkade klara för avfärd. Magistern slängde dem båda varsin frukt som troligen representerade deras frukost, vilket hon tacksamt tog emot och började äta på.

    “Lex du vet hur du tar dig upp. Jag hjälper att hålla emot lite då du också troligen är öm.” Hon lät nästan vänlig och höll i hästens tyglar samtidigt som hon lät sin ena hand hålla i stigbygeln på andra sidan. Han skulle inte glida något när han hoppade upp men sen så skulle han inte sitta länge kvar.

    • This reply was modified 2 år, 5 månader sedan by Beckan92.
  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex satt där i väntan på att de andra skulle vakna till liv med hjulet mot ryggen då han tänkte att ett extra vakande öga inte skulle göra något så att magistern kunde sova ut lite. Lex hälsade snart god morgon tillbaka till magistern innan blicken föll bort mot Chaenath som verkade ha sett bättre morgonar i sitt liv. Han hade spenderat morgonkvisten till att fundera på hur han skulle prata med Chaenath efter informationen han fått veta om henne. Han reste på sig medan alla fixade med sitt och rätade till sin utstyrsel som klirrade till från alla olika trolldrycker som gömde sig i rocken. Hans packning lättade snart från marken där han tidigare packat i ordning allt och nådde honom för att sedan läggas tillbaka på plats i vagnen. Han kände sig till skillnad från Chaenath utvilad efter gårdagen men det kunde ju handla om att han enbart använt sig av runmagi och inte sin elementära magi dagen innan. Runmagi låg ju till vis del i runorna och tog inte lika mycket energi som hans egna magi faktiskt skulle göra med tiden. Han hade ju strategin att försöka konservera så mycket energi som han kunde, så länge som han kunde göra det. Man visste ju inte när man kunde behöva energin eller hur?

    Snart kom en flygande frukt som han lite ograciöst greppade tag i men fångade den oavsett. Han flinade glatt till och tog en tugga från sitt stora äpple medan han började ta sig fram mot hästen som Chaenath hade fixat till åt dem. Vid hennes ord så blinkade han förvånat till över hur obitter hon verkade vara idag men sa ingenting om det då han började lära sig att hon inte skulle uppskatta att få höra att hon vanligtvis var en bitter kvinna. Istället log han bara lite lätt mot henne och greppade tag i sadeln med äpplet flytande i luften brevid sig. Han började göra sig redo att ta sig upp när han stannade i sin rörelse för att vända sig mot Chaenath istället. Det var väl bäst att bara säga det och inte dansa runt ämnet eller hur? “Chaenath.. Jag ber om ursäkt över hur jag betedde mig igår. Det var inte menat att göra dig upprörd och jag borde ha tänkt till bättre. Jag är inte van vid hur man ska bete sig med annat folk och det jag gjorde var inte okej. Förlåt.” Han såg menande på henne innan han tog sig upp på sadeln vilket snabbt visade sig vara ett misstag. Utan att han kunde göra något så började sadeln glida åt sidan där han satt med fötterna fast i fotgreppen och mer än så hann han inte tänka förens han föll ner mot sitt öde. Äpplet som svävat i luften föll ner på marken med en dov duns där Lex såg den mindre stenen komma närmare innan ett obehagligt ljud fyllde luften vid dem. Ljudet där han sträckt ut sin arm för att ta emot sig i fallet men hårt slog i den mot stenen som skrapade upp hans hy och fick blodet att effektivt sipra fram från den trasiga huden. Lex svor till där han slagit i sig och greppade den blödande armen med sin motsatta hand medan han krånglade loss foten som fortfarande satt fast i fothölstret på sidan han fallit åt.

    Han satte benen i skräddare under sig med handen krampaktigt hållandes om den blödande armen från chocken över det som nyss hänt. Det hade ju inte hjälpt att stenen inte direkt varit slät heller, mer spetsig vilket utformat det djupa jacket i hans arm och fick blodet att välla ut från honom. “…Satan..” Muttrade han sammanbitet med en kropp som gått från utvilad till mörbultad på en ynka sekund. Han borde suttit kvar och återhämtat sig men istället reste han sig upp med blodet som droppade ner på mossan. Han var kanske lite för naiv för att inse att Chaenath gjort detta med flit men det hindrade honom inte från att känna att hon var rätt så opålitlig om hon inte ens visste hur man sadlade en häst på rätt sätt. Han vågade inte riktigt släppa greppet om sin arm då han nästan kände på sig att det skulle vara en dålig idé med tanke på hur mycket blod som redan lämnat honom. En smärtsam rynka befann sig mellan hans ögonbryn där han skuffade upp rocken för att ansträngt få en av flaskorna att sväva ut men den var inte direkt lika smidig som allt annat han fick flygandes, istället så verkade smärtan påverka honom så att flaskan vinglade omkring i luften på ett helt klart ansträngt vis. Han behövde bara få drycken på såret..

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Det som skedde efter Chaenaths lilla plan var så långt ifrån hennes intentioner som det bara gick. Precis när Lex skulle hoppa upp på hästryggen nämnde han något som hon aldrig i sin vildaste fantasi tänkt kunde hända. Han bad om ursäkt, så genuint och fint att till och med den kallhjärtade Chaenath blev berörd. Detta ledde till en sådan förvåning att hon till och med tappade äpplet i sin hand och tappade all verklighetsuppfattning runt sig. Av ren reflex böjde hon sig ned för att plocka upp äpplet och hade då självfallet helt glömt bort den lilla olycka som hon så fint hade planerat. Hade hon varit mer i sina sinnesfulla bruk skulle hon aldrig a släppt stigbygeln förrän sadelgjorden varit tillrättad men tyvärr skedde inte detta och Lex föll till marken med en dov duns. Hennes första känsla var en viss belåtenhet innan hon insett att han faktiskt hade bett om ursäkt och hon hade nu totalt förlöjligat honom, utan en större anledning till det mer än hennes ilska. Hon förväntade sig massa svordomar från honom och en del anklagelser som hon verkligen förtjänade just nu. Tanken var att hon skulle skratta och sen slänga ur sig en snäsig kommentar, även blåneka allt men nu var tanken att faktiskt bara be om ursäkt.
    Tyvärr kom inga arga ord mot henne och till sin förvåning såg hon runt hästens bog för att se vad Lex gjorde. Hon hade inte alls greppat att han även gjort sig illa för vem skadade sig genom att lätt falla ned från en häst? Det var ju bara förnedringen hon ville åt, aldrig att skada honom. Detta var ju något de gjort mot varandra som yngre för att försöka visa sin så kallade dominans men aldrig hade någon verkligen skadat sig, men i och för sig hade alla varit vältränade krigare och inte en akademiker vilket hon lite glömt bort om Lex. Snabb som hon var drog hon lös sadeln innan hästen skulle hinna bli för rädd, den hade bara hoppat lite i sidled innan den nyfiket stannat upp. Sadeln hamnade på marken igen innan Chaenath satt på sina knän bredvid Lex och såg vad han försökte göra. I en enkel rörelse tog hon tag om flaskan, slet upp korken och hällde den över såret medan tankarna yrde omkring i hennes huvud. Försökte hitta ord till hela situationen, vad hon borde säga Lex men svaret var inte enkelt och även om hon skämdes ville hon inte egentligen behöva säga förlåt till honom.
    ” Jag ser till att ersätta båda dina brygder sen. Jag vet att du är otroligt skicklig med att skapa drycker men jag vet också att de inte är så lätta att göra.” Även om det inte var en ren ursäkt så ville hon ändå visa att hon inte tog honom förgivet. Han var ju trotts allt väldigt skicklig i det han gjorde och efter allt hon gjort förtjänade han något snällt än bara käftsmällar från henne. Hon hade självklart inte förlåtit honom för allt men han hade faktiskt sträckt ut sin hand, visat sig betydligt mycket mer rakryggad än hon själv, vilket kvinnan faktiskt respekterade.
    ” Jag skulle ha kollat sadeln innan du hoppade upp. Jag var för trött och slarvade.” Självklart en ren lögn men i detta fallet behövde han inte veta sanningen och hon ville inte erkänna den. I stället skulle hon försöka vara lite snällare under resan och ta åt sig av magisterns ord i ett försök att ge honom lite mer av en chans. Hon hade trotts allt bestraffat honom tillräckligt nu.
    ” Vill du, kan jag ta fram ett bandage och vira om utifall huden är fortfarande öm. Sen sadlar jag om och hoppar upp först. Då vet du att sadeln sitter.” Hon tittade på honom med ögon som visade ångest men också en viss mjukhet i sig. Hennes bärnstensfärgade ögon hade alltid haft en hård och kall ton i sig där få verkligen fick se den mjuka sida hon besatt. Allt hon henne hade varit makt och styrka, mjukhet hade aldrig fått plats i varken hennes hjärta eller liv, men då hon ändå inte var känslolös hade dessa känslor alltid funnits där under, bara långt ned begraven.
    ” Jag ska vara mer försiktig framöver så det inte händer igen.” Nä det skulle inte hända igen, det kunde hon allt lova.

    • This reply was modified 2 år, 5 månader sedan by Beckan92.
  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Jisses det märktes verkligen att haninte var van vid fall i allmänhet, visst hade han inte brutit något men att bli uppfläkt av en sten hade säkert gått att unvika om han var mer fysiskt tränand. Kom ihåg lapp till sig själv; börja studera det fysiska med kanske? Till en smärre förvåning så dök Chaenath upp på knä brevid honom och greppade den vinglade flaskan i luften för att hälla över bryggden över såret utan att tveka. Lex hade motvilligt släppt greppet lite om såret, blodet som siprade ut från skadan för hur annarsskulle hon lyckas läka såret? Lex rynkade ihop ansiktet med ett litet väsande över den brännande smärtan som fyllde kroppen medan såret läktes och fick hans ögon att vattnas aningen som efterdyning. Snart lugnade sig smärtan och ersattes av den ömmande, nya huden på hans arm men fick honom att helt släppa sin arm nu när han var säker på att han inte skulle blöda ihjäl. Fläckad med sitt egna blod, bultande bak och ömmande hud så satt hän där på marken brevid stenen och synade Chaenath brevid sig där hon erkände att hon slarvat tack vare trötthet vilket kändes som att det inte riktigt var möjligt med tanke på perfektionisten hon var men det verkade ju som om det kunde hända vem som helst. Dessutom hade han ju sätt hur trött hon varit när hon vaknade så godtroget så litade han faktiskt på hennes ord denna gången. Dumt kanske men det var det han gjorde i alla fall.

    Han skakade lite på huvudet där hon erbjöd honom bandage och han kravlade upp på fötter igen med ett lite ansträngt ljud. Mest för att han slagit i sig mer en armen där han fallit och var lite öm tack vare det. Man kunde förvänta sig att han skulle vara sur, bitter och allt möjligt efter sitt fall men förvånandsvärt nog så var han ändå rätt lugn, stel, men lugn. “Det händer, jag borde fundera på att kanske börja studera lite kroppsligt med.. Skulle säkert ha hjälpt mig i mitt fall:” Erkände han där han rullade axlarna för att värma upp kroppen innan han borstade av sig barr och smuts från fallet. Sträckte ner en hand mot Chaenath för att hjälpa henne upp om hon ville ha hjälp innan han såg med fasa hur hästen precis greppat hans fallna äpple för att mumsa i sig det som om fallet inte varit nog vilket fick honom att för en sekund se ut som han blivit slagen i ansiktet av en stekpanna. Dock ändrades ansiktet till ett roat litet leende där han tog ett par steg framåt och klappade hästen över halsen. “Där försvann min frukost.” Sa han lite roat innan han vände blicken tillbaka mot Chaenath. “Låt oss fixa sadlen så vi kommer iväg.” sa han sakligt med en blick som föll bort mot magistern som betraktat dem under hela scenariot.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Kvinnan skämdes inte mindre när han sträckte ut sin hand för att hjälpa henne upp vilket hon självfallet tog och lät fötterna åter igen stå stadigt på marken. Hans ord fick kvinnan att se ned i marken en aning då han verkligen inte behövde beskylla sig själv, han hade inte ens sagt något till henne om detta utan verkade lugnt godta hennes ord. Fan vilket svin hon var egentligen medan han var den mognare av dem nu. Kanske hade magistern rätt i sina ord, att hon faktiskt dömt honom lite väl hårt men det gick inte helt att släppa händelsen igår, den hade slagit för djupt i hennes hjärta för att hon bara skulle kunna släppa det. Kanske ännu en sak Lex var bättre på än henne.

    Chaenath märkte inte ens när hästen åt upp hans äpple och såg förvånat mot honom när han pratade om sin frukost. Självklart kunde hon inte låta honom få lida ännu mer på grund av hennes dumheter så med snabba fötter gick hon fram till sitt äpple som fortfarande låg på marken, torkade av den mot ett klädesplagg och sträckte sedan över det till Lex.
    ” Jag åt så bra igår så ta gärna mitt äpple. Inte mer än rätt att du har det.” Hon försökte le lite vänligt men tyvärr blev det nog inte så mycket utåt. För att inte låta magistern vänta ytterligare började hon direkt att sadla om hästen och var extra noga att inget gick fel. Magistern hade hela tiden sett på Chaenath med missnöjda ögon vilket gav henne en stor indikation i att han sett igenom hennes lögner. Varför lade han sig aldrig i? Allt hade verkligen kunnat lösas enkelt och rättvist om han bara öppnade sin mun men envist verkade han bara sitta på sin vagn och betrakta dem, som om de var något försöksexperiment.
    ”Så nu borde vi kunna ge oss av.” Som lovat hoppade hon upp på hästen först för att illustrera att sadeln satt korrekt. Hon sträckte sedan ut en hjälpande hand till Lex om han önskade hjälp upp. Hästen var väldigt lugn av sig, trygg och stabil vilket Chaenath uppskattade i sådana situationer. Hennes egna hästar hade varit betydligt mycket mer på tårna och hade nerverna mer på utsidan av sin hud, vilket gjorde dem alerta och snabba i sina reaktioner men nackdelen var när lite oväntade situationer dyker upp.
    ” Det kommer bli en lång dag på hästryggen så jag hoppas att du är beredd. ” Det var inte en varning utan orden var mer peppande. Knappt hon visste hur dagen skulle gå och energin var inte riktigt på topp en heller. Det kunde väl inte finnas mer fiender där ute eller var denna person så otroligt viktig att de skickat en hel armé efter honom?

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex kunde man väll i vissa fall säga var lite godtrogen där han trodde att folk inte ljög för honom, i alla fall inte över ‘triviala’ ting som dessa. Han var inte helt naiv dock men hade helt klart naiva tendenser. Han märkte dock av att hon verkade skamsen över något men skulle han fråga om det eller bara försäkra henne om att han var okej nu? Han hann inte täna ut en strategi förens Chaenath plötsligt greppade sitt äpple till missnöje för hästen, putsade upp det och sträckte över det till honom. Hans blick föll på det skinande äpplet och tog emot det lite eftertänksamt. Inte mer än rätt att han tog det? Var det för att han hade skadat sig? Detta funderade han smått på medan Chaenath sadlade om hästen och magistern nästan illbådande stirrade på dem med.. missnöje? Eller? Sedan så sa han lite eftertänksamt sina första ord på en stund.”Jag är okej och jag tackar för äpplet.” Sa han med ett litet leende där han antod att hon gjort detta för hon kände sig dålig för att han skadat sig, kanske så här tidigt på dagen redan för vad annars liksom?

    Snart fick han till och med hjälp upp på hästen och lite nervöst till det inre klättrade han åter upp på plats på hästen. Fann sig lättad att han inte gled av igen och slappnade märkbart av då han märkte att sadeln var på plats. Han skulle nog vara lätt försvagad kanske en halvtimme men sedan skulle blodet nog har fyllts upp igen från förlusten, det skulle fungera oavsett och garanterat var försvagningen bara inbillad då kroppen bultade efter fallet. Säkert.

    De började röra på sig och Lex höll sig lugn och verkade inte mer besvärad över fallet längre vilket som Chaenath tänkt verkade vara för att han var lätt på att släppa saker. Han var dålig på mycket men bra på lika mycket saker så var väll kanske en rätt bra kombo? Ingen var ju perfekt trots allt. Han må vara awkward men han var rätt så snabblärd vilket märktes på att han inte längre kommenterade de olika kvittrandet av fåglar men han skulle garanterat göra något annat fel snart nog tänkte han. Hur han än försökte så verkade han ju alltid misslyckas på någon aspekt. Han satt där och njöt av vårens miljöer istället innan han vände blicken mot magistern följt av att han kastade en blick mot vagnen. Det var väldigt tyst sedan igår… Var fången kvar där inne ens? Skulle han fråga om något? Efter en stund så frågade han; “Vad är det personen är skyldig till?” för han hade inte sätt personen, visste ingenting om denne oh vad hen hade gjort skulle inte avslöja vem det var eller hur?

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Varför var han alltid så bekymmerslös? Han hade tagit emot all hjälp tacksamt och även om han inte misstänkte olyckan som förberett så hade hon gjort ett otroligt stort misstag. Hon skulle ha varit ursinnig och skällt ut honom, men han hade bara fortsatt som om inget allvarligt hade hänt. När han kommit upp i sadeln tog hon som vanligt tag i tyglarna och började leda dem tillbaka ut mot vägen där vagnen följde efter. Hon började åter varsamt se sig omkring för att hålla utkik efter nya faror som säkert skulle komma i deras väg. De hade med nöd och näppe klarat sig undan sist så frågan var om de skulle klara sig om mer skulle uppstå? Magistern var ju bara att räkna bort när det kom till deras liv. Han kanske skulle klara uppdraget men deras liv skulle inte räknas med som ett lyckat uppdrag.

    De fågelkvitter som nu började fylla skogen var ändå en välkomnande melodi bland det tysta i skogen. Annars var det bara vindens rasslande bland bladen som kunde höras till och från. Hon tänkte tillbaka lite på den gången hon blivit arg på Lex för hans kommentar om fågelsånger och väntade sig åter en spydig kommentar om detta. Denna gång skulle hon inte bli arg men till sin förvåning verkade han sitta tyst och bara lyssna. Orden från magistern ekade fortfarande i hennes huvud, dem ord som hon tidigare förkastat men som började allt mer få vikt i hennes tankar. Kanske borde hon vara artig och fråga honom om dessa fåglar? Hon hade rätt bra koll själv men gesten grundades i artighet mer än kunskap för han verkade ju ändå intressera sig av fåglar. Hon skulle precis fråga honom innan Lex hann före med att öppna sin mun men orden var riktad till magistern. Då Chaenath var minst lika nyfiken på det svaret satt hon bara tyst och lyssnade.

    Magistern verkade till första syn att helt ignorera frågan, så långt att Chaenath till och med gett upp hoppet innan han tillslut svarade. ” Det finns en lång lista för denna person. Mord, förbjuden magi och förräderi är väl lite som summerar allt. Han är livsfarlig och många hade önskat honom död. Tyvärr blev detta lösningen istället.” Hans ord var mörka, tillbaka dragna som om han samtidigt tänkte på något otäckt minne under samtalets tid. Han stirrade bara framåt, förbi dem båda då han låg bakom dem, som om de inte längre fanns i hans värld. Till och med Chaenath kunde känna en kall kår rinnandes genom hennes ryggrad och det stod klart att de troligen inte skulle få ur honom något mer för denna gång. Istället satt Chaenath och begrundade orden i ett försök att komma ihåg de farligare personer som rörde sig i detta land men ingen som riktigt helt passade in. Istället tittade hon lite mot Lex med en fundersam min. Egentligen ville hon inte helt men av någon anledning så kände hon en skyldighet till att åtminstone försöka. Kanske var det hennes stolthet som låg i bakgrunden då hon inte ville förlora mot Lex i något område? Personligheten och mognad tillhörde dit.
    ” Lex, jag har hört lite olika fågelljud bland träden men kan inte riktigt känna igen alla. Vet du vilka olika sorter vi kan höra?” Hon ville ge honom en chans att få prata om hans intressen men också ett försök att lätta upp stämningen mellan dem. Hon hade ju trots allt försökt skada honom för inte så länge sedan. Var kanske dags att försöka åtminstone sätta ned hennes stridsyxa.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex höll blicken aktivt på omgivningen trots att han ändå fann tid till att njuta av åglarnas sånger omkring dem. Lex var simpel, lugn men det betydde inte att han inte hade koll på omgivningen, speciellt inte under uppdrag. I skolan kunde han drömma sig bort ibland men aldrig när det var något viktigt som förväntades av honom. Han kände självfallet inte av att Chaenath verkade vara fast i tankar om honom för det skulle betyda att något nytt hände eller? Han var rätt övertygad från dagarna innan denna att hon kanske inte hade allt för goda tankar om honom så hur kunde han veta att Chaenath verkligen ville försöka prata med honom frivilligt nu? Han var ett vanedjur; Som när han lärt sig snabbt att hon inte ville ha information om fåglar, lika snabbt lärde han sig att Chaenath inte verkade vilja prata socialt med honom. Ja han var mycket för mönster så hur kunde han veta att Chaenath faktiskt hade en känsla för att ändra på det nu?

    Lex undrade om magistern hade hört hans fråga där omgivningen föll i tystnad runt omkring dem och likt Chaenath så verkade han nästan ge upp hoppet på svar när magistern tillslut började tala. Han vände huvudet mot den äldre där han talade om basen till hans brott vilket fick Lex att kasta en annan blick på den för tillfället tysta vagnen. Långsamt vändes hans blick tillbaka till magistern med en liten knut som bildats i hans mage. Var det en sådan typ av person som lurade inne i vagnen? Varför hade de inte tagit hans liv istället? Lät ju farligt att hålla honom vid liv fortfarande eller hur? Jo han förstod nu bättre vad de hade att släpa på och fick bättre insikt när det kom till faran som den andre utgjorde.

    Han vände snart tillbaka blicken framåt under tystnad, allt som hördes runt omkring dem var fåglarna.. Ända tills Chaenaths röst faktiskt nådde hans öron. Han kunde inte hjälpa till att blinka till lite förvånat men förvåningen ersattes snart av ett litet leende, mest riktat till sig själv då han visste att chaenath inte kunde se hans ansikte. Han berättade då vilka fåglar han kunde känna igen och hur de antagligen såg ut för Chaenath, vart så passionerad över ämnet att han fortsatte att tillägga att de var mestadels övervintrande fåglar och påbörjade tala om vilka som skulle dyka upp om ett par veckor. Han kom på sig själv efter en stund och skrattade ursäktande till lätt. “..Förlåt.. det kanske var lite mer än vad du ville höra.” Sa han då men helt klart med ett bra humör efter att ha fått prata om fåglarna. Han gillade fåglar och fann sig ofta i dagdrömmar om hur lätt livet som en fågel kanske skulle vara. Han kände sig nästan tvungen till att fortsätta tala vilket fick honom att ställa Chaenath en fråga. “.. Gillar du fåglar?”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Lex verkade knappt tveka innan han slängde in sig i samtalet om fåglar. Ivrigt pratade han på som detta var något passionerat han höll på med och hon hade heller inte väntat sig denna detaljnivån. Lite ångrade hon sin fråga då intresset för fåglar inte var stor i allmänhet men det var ändå lite roligt att låta honom hållas. Det var avslappnande på något sätt att lyssna på hans röst medan hon höll utkik efter faror. Lex verkade ändå vara rätt fram med sitt tal vilket ändå indikerade på simpelheten i sina tankar och ord. Kanske hade dem aldrig varit riktade till att förolämpa? Kanske hade han aldrig haft någon hemlig agenda som alla andra hade? Tanken slog henne ganska hårt även om hon än inte var helt övertygad. I alla sina år, ensam på toppen hade hon önskat sig en ända sak, en vän som inte spelade spelen, som inte höll en mask framför henne. Det verkade kanske, men bara kanske finnas en sådan person i hennes närhet och det ända hon gjort är att skrika och bråka med honom.

    När Lex ställde frågan tillbaka till Chaenath röcks hon ur sina tankar och var tvungen att fundera lite. “Tyvärr som med mycket annat finner jag få saker intressant. Jag lär mig det som är praktiskt och som kan gynna mig på något sätt. Därför kan jag tyvärr bara de fåglar som kan vara nyttiga att känna till utifrån magiska syften eller hjälpande hand ute i skogen.” Hon försökte låta vänlig även om orden ändå var ganska hårda och sakliga. Hon log lite lätt för att inte se så allvarlig ut hela tiden. ” Måste ha tagit en tid att skapa runorna. Du använder dem väldigt väl.” Efter att orden var sagda så insåg hon att detta inte alls var något hon borde prata om. De hade lagt ned stridsyxan men de var långt ifrån vänner. De skulle heller aldrig bli vänner. Tidigare hade hon ställt frågan för att lätta på spänningen, för att få sina skuldkänslor att mi ska, inget mer. Hästen frustade snabbt till och slängde med huvudet vilket fick Chaenath att reagera och se sig skarpt omkring. Hon kunde inte se något men kunde inte riktigt slå bort känslan av att de var iaktagna. Hon ville inte säga något än då det fanns absolut inga tecken på att andra fanns i närheten. “Åh min vackra Chaenath. Det var länge sedan vi sågs.” Rösten var förförisk och lockande vilket fick Chaenath att rycka till bakom Lex. Hon såg sig omkring på Lex och magistern men ingen av dem verkade ha hört rösten alls. Hon insåg rätt fort att rösten kom inuti hennes huvud. “Vem är du?” Tänkte hon men visste inte om ett svar skulle komma. Det tog några sekunder innan samma mörka stämma pratade igen. ” Bara en av alla dina beundrare. Sett din ensamhet och vill sträcka ut en hand.” Kvinnans ögon slängde dig från träd till träd, letandes om hon kunde se någon bland trädtopparna. Personen som kunde prata i hennes huvud måste vara nära. “Vart är du så kan du få beundra mima stövlar när de träffar ditt ansikte.” Hennes röst i huvudet var irriterat då detta inte alls var uppskattat. Hennes tankar var hennes egna! ” åh snart nog min sköna.” Hon kunde höra mellan raderna att löftet var mer ett hot än beundran. Denna man var farlig! ” ut ur mitt huvud!!!!!” Hon insåg inte att dem orden faktiskt skrikit ut högt och förvånat såg hon mot Lex och magistern. Ha drog direkt i tyglarna och hoppade direkt av med en allvarlig min. ” hoppa ned Chaenath!” Beordrade han med en hård stämma, något hon aldrig hört tidigare. Förvirrat stannade hon sin egna häst och gled försiktigt av då hon inte ville slå till Lex. Magistern var framme på några sekunder och bet sig själv på tummen för att dra blod. Utan att fråga började han rita ett tecken på hennes panna innan han viskade något som hon inte riktigt greppade. ” hör du rösten igen måste du säga till direkt! Låt honom inte förgifta dina tankar! ” ingen mer förklaring utan han vände bara om och gick tillbaka till vagnen igen. Chaenath kunde inte låta bli att vända sig om mot Lex för att se förvånat mot honom, som om hon hoppades på att han hade några svar om vad som precis hänt.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex hade intressen av olika slag från olika genre men fåglar var något som inte direkt bara var studjefrämjande. Visst fanns det ett par fåglar som hade magiska egenskaper men inte så många som man kunde tänka sig ändå vilket gjorde att han inte behövt lära sig mer än dem. Han gillade dock fåglar; deras sätt att bete sig på, deras fjädrar, kost och traditioner. Hur vissa stannade på samma plats hela sitt liv och andra flög iväg under sommaren, för att säga det enkelt så tråkade fåglar aldrig ut honom. Han lyssnade till Chaenaths erkännande och kunde inte mer göra att att le lite förstående, även om hon inte kunde se det från vinkeln. Sedan kom hennes beröm vilket självfallet förvånade Lex som vanligt även om han började bli lite mer van att faktiskt få beröm av henne nu, det hade ju skett en gång tidigare trots allt men första gången var riktigt chokerande.

    Han märkte snart hur Chaenath röck till bakom honom vilket fick honom att snabbt kasta en blick bakåt för att han trodde att de var under attack. Han hade ju tekniskt sätt rätt men han visste inte om det då det verkade som att hon bara ryckt till allmänt? Var hon stel kanske? Hon verkade ju dessutom väldigt tyst helt plötsligt vilket fick Lex att fråga om hon var okej vilket säkerligen inte skulle höras då rösten i hennes huvud skulle bedöva det. Sedan kom skriket vilket fick Lex att rycka till i chock över den plötsliga ändringen från tystnad till skrik och han tappade lite färg i ansiktet från chocken dessutom. Kände hur hjärtat hoppade över ett slag då han inte alls varit bered på ett skrik i örat. Vad var det egentligen som hände?! Magisterns röst hördes snart därefter där han beordrade henne att hoppa ner från hästen vilket hon gjorde, lämnade Lex förvirrad med blicken som aktivt fästes på dem båda där magistern ritade med blodet i hennes panna. Det smetiga blodet lätt rinnandes ner för hennes ansikte. Var detta en av de saker som fången var kapabel till? Att vandra in i andras tankar? Det hade han aldrig kunnat göra och skulle aldrig kunna göra heller då det inte fanns i hans arsenal. Hans födda magi var elemäntär magi och hans lärda var magi man kunde finna i böcker och studier men tankevandring var inget som man kunde lära sig från studier. Man var tvungen att födas med talangen. På sin höjd kunde man med hjälp av trolldrycker tvinga fram sanningar men inte vandra omkring i andras huvuden.

    Han mötte hennes blick, blinkade till i förvåning innan han långsamt vände huvudet mot vagnen igen med en blick som talade om hans fundersamhet. Skulle fången försöka ta sig in i hans huvud med? Han gillade inte den tanken men tvingade sig själv att skaka bort det. Hände det så hände det, då fick han ta hand om det då.. Han vände tillbaka ansiktet mot Chaenath. “Är du okej? Vad sa han till dig?” Ja det kanske skulle vara viktigt att veta om något speciellt hade sagts i hennes huvud?

Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 102 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.