Även om Chaenath förstod magistern så var hon ganska irriterad över bristen på hjälp. Han hade stora kunskaper, troligen mer än dem båda studenterna tillsammans men ändå hade han inte lyft ett finger mer än att skydda vagnen. Var deras liv så lite värd jämför mot denna fånge att han kunde offra dem så enkelt eller litade han så dumdristigt på två studenter utan riktiga erfarenheter? Vad svaret än var skulle troligen inte kvinnan gilla det men hon kunde heller inte säga något. Detta var verkligheten och hon hade frivilligt klivit in i den, även om hon kanske gjort detta i blindo.

Lex verkade kunna ta sig upp på hästryggen igen vilket var en lättnad då Chaenath inte hade någon ork att hjälpa till, hon oroade sig faktiskt över hur hon själv skulle kunna ta sig upp. Tacka gudarna att hon skulle få vila snart och ta ett bad för nu kunde hon inte lukta speciellt gott. Syrliga svettlukten blandat med den metalliska doften från blod, på allt detta en rökigare doft från elden som använts under striden. Nej det skulle verkligen behövas ett långt bad och hon hade faktiskt packat ned en tvål, egentligen onödig men hon värdesatte sin hygien högt. Med ett stort stön hoppade hon upp på hästen igen med Lex framför sig. På ett sätt var det tur att hennes vilja och stolthet var starkare än hennes kropp då hon annars hade kollapsat mot Lex. Den sista biten skulle bli ett helvete men det fanns inget runt det. Utan att dra ut på tiden satte hon hästen i rörelse igen men höll den i skritt medan vagnen rullade framför dem. Till hennes förvåning verkade magisterns hand slå emot den metalliska ytan under sig medan han ropade: ” Försöker dina vänner igen kommer inte bara dem råka illa ut. Bäst för dig att dem håller sig undan.” Han verkade prata till den som satt inne i vagnen men inget ljud verkade besvara orden. Visst om detta stämde skulle inte kvinnan klaga men hon tvivlade på att de hotfulla orden verkligen nådde fram. Vad som än fanns där inne ville troligen ut och skulle ännu troligare betala ett dyrt pris för att lyckas.

De skrittade en bit innan en liten glänta verkade öppna sig för dem på höger sida utav skogen. Magistern styrde bara in vagnen och stannade för att se bakåt mot dem resande. Hans leende verkade bli bredare av någon konstig anledning. Troligen för att dem båda såg för jävliga ut med blod över sig och helt utmattade. Kvinnan mer eller mindre föll av hästen när den väl stannade. Landade med händerna mot marken och ena knäet emot för att dämpa fallet.
” Du kan börja ta ett bad Chaenath. Jag sätter upp läger så går vi igenom lite mer när ni fått hämta andan.” Förklarade han enkelt och pekade åt riktningen där troligtvis en liten sjö låg. Hon kunde väldigt vagt skymta den genom de tjocka buskarna och reste sig upp för att börja gå dit, lät sina kläder börja plockas av på vägen dit då hon så ivrigt ville bli ren, struntade till och med i tvålen denna gång då hon inte hade orken att hämta den. Alla kläder slängdes på en intill liggande sten innan kroppen sjönk ned i det rätt kyliga vatten. Solen hade nu börjat gå ned vid trädtopparna och färgade skogen i den varmröda nyans som ingav lugn och trygghet för de varelser som snart skulle få sova. Hon själv gav bara ifrån sig ett nöjt läte medan vattnet omfamnade hela hennes kropp, var bara huvudet som syntes över vattenytan. Det var inte förrän nu hon insett sitt fatala misstag, hon tog ju inte med sig några nya kläder till sjön! De gamla kunde hon ju inte ta på sig då de behövde tvättas. Hjärtat hoppade nästan över ett slag då hon insåg att Lex behövde hjälpa henne med detta. Fan vad pinsamt! Där skulle han komma när hon är som mest sårbar, han skulle säkert göra något som bara gjorde allt mycket värre.

Det tog ett tag att samla ihop sig modet och trycka tillbaka stoltheten innan hon tillslut ropade ut hans namn i hopp om att han skulle höra. Bara genom att behöva uttala hans namn hade hennes öron blivit knallröda av genans, tur att vattnet var kallt och höll henne lite lugnare i hela situationen.

Även om situationen var allt annat än bekvämt eller idealt var Lex likgiltighet till detta ändå välkomnande. Han verkade inte göra en stor sak av att hämta hennes kläder och han verkade inte ens försöka stirra på henne i vattnet, något som troligen många andra hade försökt. Trots sitt temperament och styrka var hon en kvinna men former som många ville få känna under sina fingrar och ute på vägen med ingen underhållning hade flertal försökt få lite roligt för att få tiden att gå.

Kvinnan väntade kvar med vatten ända upp till hakan. Bara hennes eldröda hår syntes som hängde slickat efter hennes huvud medan de bärnstensfärgade ögonen ivrigt väntade på mannen som snart var tillbaka. Hon började simma tillbaka mot strandkanten då hon antog direkt att han skulle lämna henne ifred men som ett rädd rådjur stannade hon upp i sina rörelser och spände upp sina ögon i förvåning. Han gick inte därifrån och till råga på allt började han klä av sig! De alla goda tankar hon nyligen haft om honom så verkade han alltid vara så envis att bryta ned dem till grunden igen. Han var inte alls bättre än någon förbannad man utan en lika stor snusk som alltid hade visat sitt rätta jag när de varit ensamma med henne. Han hade säkert tänkt att han förtjänade en belöning för den räddning han hade gjort och försökte säkert passa på nu med att inkassera den. Blicken gick från förvånad till rosen rasande där hon till och med försökte framkalla vattnets krafter i ett hopp om att hugga av det män ofta höll så kärt. Lex hade allt tur idag då hon inte orkade mer än att rubba vattenytan lite lätt vilket dock gjorde kvinnan ännu mer över situationen. Hon ville verkligen få utlopp för dessa känslor genom att skrika och rent av klappa till honom men allt detta skulle troligen resultera till att hon får se honom naken och han se henne naken. Fy vilken hemsk tanke att få se honom naken! Vilken vidrig sak att beskåda som hon troligen skulle behöva terapi för framöver! Att denna smutsiga människa ens hade mage att göra något sådant.

Tyvärr fick hans ord inte henne att mjukna, de hade en antydan till att han sett ned på henne hela tiden. Att han inte trodde högt om henne för hade han gjort det skulle han nästan ha varit besviken på att hon blivit träffad av svärdet. Hon var det i alla fall då hon förväntat mer av sig själv. Munnen började rycka av ren ilska då många ord nu ville forsa ut ur den. Många fula ord som troligen fått dem flesta vuxna män att börja gråta, men hon gjorde faktiskt allt för att inte yttra ett ända. I ärlighetens namn orkade hon inte ens, orkade inte med denna känsla då hon var helt tömd, både fysiskt men också psykiskt.
” Bara för att du hjälpte mig idag och på grund av min trötthet så kommer jag bara ge dig en varning. Om du någonsin försöker visa dig naken för mig igen kommer kastrering bara vara den milda delen.” Käkarna var på hel spänn när hon pratade i ett försök att inte låta mer ord yttra sig. Tyvärr lite förgäves.

” Tittar du någonsin ned på mig igen så kan jag lova dig att fienden inte är det ända som kommer försöka genomborra sitt svärd i dig. Du må ha mer magiska kunskaper än mig men jag är den bästa svärdfäktaren på hela skolan. Jag har varit det från dag ett och kommer inte tolerera en smutsig människas nedvärdering. Du får mig redan att ångra de val jag gjorde där ute så nästa gång vi är i fara får du be till gudarna att magistern hjälper till.” Hon började simma tillbaka till kanten och med all förmåga hon orkade framkallade hon en stor buske mellan dem så hon kunde kliva upp ur vattnet ostört och klä på sig. Utan att ens titta åt hans håll började hon gå upp mot lägerelden igen med de smutsiga kläderna i sin famn.

Han kunde lika gärna ha slängt en sten på hennes bakhuvudet för lite så kändes det. Stelt stannade Chaenath upp och hon lät sina axlar rulla runt i ett sätt att försöka släppa loss de spänningar som låg så hårt knutna där uppepå. Åh han bad verkligen om det idag? Sakta började hon vända sig om och med hotfulla steg stegade hon tillbaka, blicken spänd i honom och sket helt i hans nakna kropp då hon var ute efter blod.
” Du glömmer att mina ögon är betydligt bättre än dina i mörkerseende och jag vill inte ens behöva beskåda den där kroppen om det inte är rent av ett måste. VILKET det absolut inte är då du kunde ha snällt väntat uppe vid elden på din tur. DU KUNDE HA VÄNTAT 2 MINUTER!” Vrålade hon ilsket fram då han inte verkade ha förstått att hans avklädande hade varit helt onödig. Han hade inte behövt göra det i hennes närhet, tvingat henne in i en situation hon absolut inte önskat att vara i.
” Du kanske önskar att vara på skolan men för din information är inte alla där frivilligt.” Hon gjorde sig stor och hotfull framför honom och de stod varandra väldigt nära nu. Han behövde allt lära sig att hon inte bara skällde utan hennes ord kunde bli verklighet.
” Till skillnad från dig har jag en familj som förväntar sig något. Jag skulle betala allt för att vara hemma bland mina vänner, långt ifrån sådana som dig men jag kan inte. Jag måste vara här på skolan och jag måste alltid prestera på toppen. Det finns inget annat val om jag ens vill ha ett hem att återvända till. ” Hennes hand sträckte sig ut för att greppa hans hals, i ett försök att faktiskt strypa honom då hennes känslor hade tagit över förnuftet helt. Tyvärr hann hon aldrig komma så långt, som best kanske vidröra hans hud innan hon vacklade tillbaka och föll ned på knä. Helvete, inte nu, absolut inte nu! Lite kraft fanns väll kvar? Hon kunde ju inte stå på knä framför honom av alla personer, visa den svaga sida som hon hatade mer än pesten.
” Du hade faktiskt kunnat visa mig respekt och låtit mig bada i fred två minuter till. Du hade inte behövt trycka ned mig ännu mer genom att sätta mig i den sårbara situationen där jag måste vara naken i din närhet. Jag förstår verkligen inte varför du ser ned på mig så mycket att du inte ens kan visa mig den gnutta respekten.” Det var som om något brast inom henne. Hon orkade inte ens hålla uppe ilskan då hela kroppen darrade av utmattning. Istället sköljde sorgen över henne likt en kall vattenhink över hennes huvud. Han hade aldrig visat henne respekt, hade rättat henne framför alla, aldrig ens titta åt hennes håll fast de stod på samma plan. Han hade inte givit henne utrymme efter att hon varit som mest sårbar utan hela tiden bara klampat rakt över henne.

Kvinnan visste knappt om hon skulle skratta eller gråta längre. Aldrig sett ned på henne? Det ända han gjorde när han öppnade sin mun var att nedvärdera henne på ett eller annat sätt så hur kunde han stå där och se på henne med dem förvirrade ögonen? Det fanns inte en chans på jorden att han inte kunde förstå detta och därför började kvinnan fundera om han mer eller mindre drev med henne. Var han så kallhjärtat att han skulle reta henne där hon satt mer eller mindre i bitar? Det förklarade i så fall hans ensamhet på skolan för vem skulle vilja vara med någon som var så otroligt elak? Vad skulle hon ens svara på detta? Kunde hon ens göra det eller vann han diskussionen? Gav hon verkligen tillslut upp?
Blicken klarade inte längre av att titta på honom då hon trängde tillbaka tårarna genom att bita sig i underläppen. Detta var så förbannat förnedrande där hon satt, på marken framför fötterna på mannen som rent av tryckte ned henne till skosulorna. Han ska verkligen få ångra detta! Innan denna resa är slut skulle hon allt få sin hämnd! Om det så är att en av hans händer ryker så får det allt bli så. Ingen gör detta mot henne och tror att den kommer undan helskinnade.
” Om du tror att dem är så bra kan du ta dem.” Muttrade hon bara utmattat fram och slog undan handen då det inte fanns ens en gnutta vilja att ta mer hjälp från honom. Med det lilla hon hade kvar i kroppen tvingade hon sig upp på sina fötter som en trasig docka innan tunga steg började röra sig tillbaka till lägret. Mat och vila, sen imorgon skulle hon vara som en ny person igen, en person som inte skulle låta Lex sitta kvar på hästen hela vägen fram. Om hon skulle behöva dela häst med honom under den resan kan magistern allt få veta att Lex var den som skulle lida. Hon hade tidigare tänkt slänga av honom under skritt men nu tänkte hon allt vänta tills de var i full galopp och det var stenar under hästens hovar. Förhoppningsvis slår han i huvudet men troligen hade hon nog inte en sådan tur. Kunde enkelt skylla på att hon tappade balansen.
Väl tillbaka vid lägret verkade magistern studera henne med en viss oro i blicken. Elden verkade lysa, sovsäckar var frampackade och maten stod över elden. ” Du presterade bra idag. Vet att det var svårt och att du kan ännu mer men du gjorde det bra.” Han klappade på en tom plats i gräset bredvid sig och utan några ord föll mer eller mindre Chaenath ned bredvid honom. Han gav henne lite kött från elden som hon mer eller mindre slängde i sig.
” Han menar verkligen inget illa. Jag vet att det verkar så, men han ser verkligen inte sina brister på det sättet. Han är väldigt simpel vilket är en väldigt bra egenskap hos honom. ” Magistern kunde märka hur hon absolut inte ville höra dessa orden men han hade förstått situationen som fanns mellan dem och var genuint orolig över hur detta skulle sluta.
” Han säger saker som han kan, bryr sig inte om ifall andra vet det eller inte. Så när han rättar andra eller säger saker som andra redan vet finns det inget dolt bakom.” Fortsatte han med den varma rösten men det såg ut som om han pratade för döva öron. Kvinnan stirrade bara in i elden som värmde den kalla hud hon bar. Det blöta håret hängde i stripor efter hennes ansikte och lät eldens sken dansa med vackra rörelser över det, fick hela hennes hår att se ut som lågor.
” Låt inte ilskan förblinda dig Chaenath. Även du får lov att ha en mjuk sida.” Det verkade vara dem sista orden han sade innan även han fokuserade på elden framför sig i väntan på Lex.

Kvinnan mer eller mindre slängde i sig maten innan hon mer eller mindre föll till marken med blicken upp emot stjärnhimlen som höll de resande sällskap under nattens långa och mörka vaka. Det fanns så mycket att beskåda men hennes sinne orkade inte ens fokusera på det vackra utan slöt tillslut sina ögon. Hon var verkligen helt slut då dagen hade testat henne på verkligt alla nivåer. Tyvärr skulle inte resan bli enklare med Lex på släptåg för har det börjat så här illa redan nu, ja då skulle inget bli bättre. Trots magisterns ord verkade Chaenath inte helt övertygad. Lex hade konstant visat med sina ord och handlingar, hur kunde det finnas något gott bland dem? Ignorans var inte elakhet men hur många gånger kunde någon skylla på det innan sanningen skulle fram? Handling var tyvärr det ända Chaenath gick efter när det kom till bedömningar, inte det potentiella eller det underliggande. Visst Lex hade visat en hjälpsam sida man hela tiden bestritt sin hjälpsamhet med ord eller påträngande gester. Hon kunde verkligen inte hitta i sitt hjärta just nu att förlåta honom eller ens se en mildring kring sin ilska och avsky men den hade i alla fall dämpats lite tack vare magistern. Kanske kunde de åtminstone dela häst under färden utan att en olycka skulle hända. En sak skulle hon göra imorgon men den är ganska oskyldig jämfört med de tankar hon haft tidigare. Utan att märka det försvann kvinnan allt djupare in i drömvärlden och somnade där hon låg med eldens värme som en trygg filt över hennes kropp.

” Vi kommer behöva resa en dag till på dessa vägar. Sen kommer vi komma fram till bergspassen. Där kommer vi ha stora problem men jag kan fylla i mer om det nästa gång. Du har gjort dig välförtjänt av lite vila.” Han reste sig upp för att hämta sovsäcken som han sedan lade över Chaenath. Hon låg på en kall mark men hade åtminstone lite värme över sig. Förhoppningsvis skulle hon rulla över på sovsäcken när kroppen väl behövde det.
”Lex jag har sett lite av det ni båda kampas med. ” Var lika bra att försöka ge Lex lite insikt i sin egen situation då det än så länge inte gått överdrivet bra, bättre än han väntat men ändå inte bra.
” Chaenath är en person som värdesätter handling före intentioner. Hon är även otroligt stolt med otroligt mycket press på sina axlar. Varje gång du försöker lära henne något eller rättar henne är det som om du rakt ut hade sagt till henne att hon inte kan något eller att du inte tycker hon är smart. Varje gång du inte ger henne utrymme, frågar om lov ser hon som att du tränger dig på och är respektlös. För henne finns det inget annat än respekt och perfektion. Det är inte rättvist att kräva det av andra men det är så hon fungerar. Om du skulle visa henne att du respekterar henne genom att se det hon gör så lovar jag dig att du kommer hitta en vän på denna resa, en vän som du inte trott behövas men som du kommer värdesätta hela ditt liv.” Blicken studerade Lex för att nyfiket se vilka ord han greppade från det hela. Självklart var det inte bara Lex det låg på då Chaenath inte hade varit perfekt eller ens hanterat situationerna speciellt bra men kunde han få Lex att bli lite mer medveten om sina ordval kunde Lex vinna mest från det. Han behövde få lära sig vad vänskap och kärlek är och han trodde innerligt att Chaenath kanske kunde vara just den motsatsen som kunde få honom att inse det. Chaenath behövde detta också men att få henne till den insikten var nog svårare än Lex. Hon hade redan vänner och hade bestämt sig hårt på att vägen till makt var ensamt. Inget annat behövdes för att hon skulle lyckas.
”Men lika bra att vi sover nu. Vi har en lång dag framför oss.” Han lade sig själv i sovsäcken och började nu att räkan stjärnorna på himlen. Han skulle hålla vakt denna natt men hade även lagt ut runor till hjälp.

Natten verkade vara väldigt stillsam för även magistern fick sig en blund. Chaenath brukar vara lättväckt men denna gång hade nog inte mycket fått henne att vakna från de djupa drömmar hon haft. Det ända som indikerade på att hon faktiskt levde var de djupa inandningarna men annars rörde sig inte mycket muskler där under.

Magistern vaknade till av Lex rörelser men lät bli att vakna till då han än inte var redo att kliva upp, visste att Chaenath verkligen inte var det. Det var inte förrän solen börjat visa sig ovanför trädtopparna som han väl reste sig upp och släckte elden. Började packa ihop allt och hämtade de runor som varit utspridda på gläntan. Han plockade fram lite frukt och mer eller mindre slängde in det snabbt i vagnen men lät ingen ens få en chans att glimta in, eller glimta ut. Det ända som kunde höras var ett nöjt läte innan mumsningar tog upp tystnaden. Magistern hälsade där efter godmorgon till Lex då han haft fullt upp med att komma ihåg allt och gick sedan fram till Chaenath som låg invirad i sovsäcken. “God morgon. Vi måste tyvärr börja röra på oss. Gör du iordning hästen så fixar jag klart det sista.” En mjuk hand lades på hennes axel och ett leende spred sig över hans smala läppar när han bara fick en grymtning till svar och rynkade ögonbryn. Hon såg för jävligt sliten ut och hon kände sig troligen ännu värre. Med otroligt tunga och sega rörelser satte sig kvinnan upp och drog sömnen bort från ögonen. Blicken studerade himlen som nu stod bar och blå framför dem med de varma färgerna från solen i kontrast på skogens blad. Det var en väldigt fin morgon som Chaenath normalt hade njutit av men nu önskade hon sig nästan död då varje muskel värkte i hennes kropp och huvudet kändes som om det skulle sprängas. I ett försök att få bukt på sitt hår, som säkert stod åt flera håll, tvingade hon in den till en inbakad fläta där några envisa hårslingor hängde vid hennes ansikte.Sakta reste hon på sig och packade ihop sovsäcken som gavs till Magistern innan hon gick ned till sjön för att tvätta ansiktet och hämta de kläder som aldrig plockats med sig. Då hon inte orkade tvätta dem idag trycktes de bara ned i väskan när hon väl var tillbaka som sedan slängdes upp på vagnen. Därefter gick hon fram till hästen som stått och betat en bit bort och började sadla den. Det var inte förrän nu som hon vaknade till liv och tankarna började komma upp från gårdagen. Försiktigt bakom hästens rygg sneglade hon mot Lex håll och kände en viss ilska åter bubbla upp inom sig. Som fan heller att han skulle få en trevlig resa! Hon kom och tänka på ett knep som använts bland hennes vänner när de ville få någon att skämmas. Sadelgjorden som satt runt hästens mage spändes men väldigt löst. Skulle någon försöka hoppa upp på hästen skulle det gå men sen satt den personen inte kvar länge. Sadeln skulle glida snabbt av vilket troligen skulle skrämma hästen, han skulle allt få lära sig att inte bråka med henne. Nöjd över sin idé gick hon till vagnen där alla nu verkade klara för avfärd. Magistern slängde dem båda varsin frukt som troligen representerade deras frukost, vilket hon tacksamt tog emot och började äta på.

“Lex du vet hur du tar dig upp. Jag hjälper att hålla emot lite då du också troligen är öm.” Hon lät nästan vänlig och höll i hästens tyglar samtidigt som hon lät sin ena hand hålla i stigbygeln på andra sidan. Han skulle inte glida något när han hoppade upp men sen så skulle han inte sitta länge kvar.

• This reply was modified 2 år, 3 månader sedan by Beckan92.

Det som skedde efter Chaenaths lilla plan var så långt ifrån hennes intentioner som det bara gick. Precis när Lex skulle hoppa upp på hästryggen nämnde han något som hon aldrig i sin vildaste fantasi tänkt kunde hända. Han bad om ursäkt, så genuint och fint att till och med den kallhjärtade Chaenath blev berörd. Detta ledde till en sådan förvåning att hon till och med tappade äpplet i sin hand och tappade all verklighetsuppfattning runt sig. Av ren reflex böjde hon sig ned för att plocka upp äpplet och hade då självfallet helt glömt bort den lilla olycka som hon så fint hade planerat. Hade hon varit mer i sina sinnesfulla bruk skulle hon aldrig a släppt stigbygeln förrän sadelgjorden varit tillrättad men tyvärr skedde inte detta och Lex föll till marken med en dov duns. Hennes första känsla var en viss belåtenhet innan hon insett att han faktiskt hade bett om ursäkt och hon hade nu totalt förlöjligat honom, utan en större anledning till det mer än hennes ilska. Hon förväntade sig massa svordomar från honom och en del anklagelser som hon verkligen förtjänade just nu. Tanken var att hon skulle skratta och sen slänga ur sig en snäsig kommentar, även blåneka allt men nu var tanken att faktiskt bara be om ursäkt.
Tyvärr kom inga arga ord mot henne och till sin förvåning såg hon runt hästens bog för att se vad Lex gjorde. Hon hade inte alls greppat att han även gjort sig illa för vem skadade sig genom att lätt falla ned från en häst? Det var ju bara förnedringen hon ville åt, aldrig att skada honom. Detta var ju något de gjort mot varandra som yngre för att försöka visa sin så kallade dominans men aldrig hade någon verkligen skadat sig, men i och för sig hade alla varit vältränade krigare och inte en akademiker vilket hon lite glömt bort om Lex. Snabb som hon var drog hon lös sadeln innan hästen skulle hinna bli för rädd, den hade bara hoppat lite i sidled innan den nyfiket stannat upp. Sadeln hamnade på marken igen innan Chaenath satt på sina knän bredvid Lex och såg vad han försökte göra. I en enkel rörelse tog hon tag om flaskan, slet upp korken och hällde den över såret medan tankarna yrde omkring i hennes huvud. Försökte hitta ord till hela situationen, vad hon borde säga Lex men svaret var inte enkelt och även om hon skämdes ville hon inte egentligen behöva säga förlåt till honom.
” Jag ser till att ersätta båda dina brygder sen. Jag vet att du är otroligt skicklig med att skapa drycker men jag vet också att de inte är så lätta att göra.” Även om det inte var en ren ursäkt så ville hon ändå visa att hon inte tog honom förgivet. Han var ju trotts allt väldigt skicklig i det han gjorde och efter allt hon gjort förtjänade han något snällt än bara käftsmällar från henne. Hon hade självklart inte förlåtit honom för allt men han hade faktiskt sträckt ut sin hand, visat sig betydligt mycket mer rakryggad än hon själv, vilket kvinnan faktiskt respekterade.
” Jag skulle ha kollat sadeln innan du hoppade upp. Jag var för trött och slarvade.” Självklart en ren lögn men i detta fallet behövde han inte veta sanningen och hon ville inte erkänna den. I stället skulle hon försöka vara lite snällare under resan och ta åt sig av magisterns ord i ett försök att ge honom lite mer av en chans. Hon hade trotts allt bestraffat honom tillräckligt nu.
” Vill du, kan jag ta fram ett bandage och vira om utifall huden är fortfarande öm. Sen sadlar jag om och hoppar upp först. Då vet du att sadeln sitter.” Hon tittade på honom med ögon som visade ångest men också en viss mjukhet i sig. Hennes bärnstensfärgade ögon hade alltid haft en hård och kall ton i sig där få verkligen fick se den mjuka sida hon besatt. Allt hon henne hade varit makt och styrka, mjukhet hade aldrig fått plats i varken hennes hjärta eller liv, men då hon ändå inte var känslolös hade dessa känslor alltid funnits där under, bara långt ned begraven.
” Jag ska vara mer försiktig framöver så det inte händer igen.” Nä det skulle inte hända igen, det kunde hon allt lova.

• This reply was modified 2 år, 3 månader sedan by Beckan92.

Kvinnan skämdes inte mindre när han sträckte ut sin hand för att hjälpa henne upp vilket hon självfallet tog och lät fötterna åter igen stå stadigt på marken. Hans ord fick kvinnan att se ned i marken en aning då han verkligen inte behövde beskylla sig själv, han hade inte ens sagt något till henne om detta utan verkade lugnt godta hennes ord. Fan vilket svin hon var egentligen medan han var den mognare av dem nu. Kanske hade magistern rätt i sina ord, att hon faktiskt dömt honom lite väl hårt men det gick inte helt att släppa händelsen igår, den hade slagit för djupt i hennes hjärta för att hon bara skulle kunna släppa det. Kanske ännu en sak Lex var bättre på än henne.

Chaenath märkte inte ens när hästen åt upp hans äpple och såg förvånat mot honom när han pratade om sin frukost. Självklart kunde hon inte låta honom få lida ännu mer på grund av hennes dumheter så med snabba fötter gick hon fram till sitt äpple som fortfarande låg på marken, torkade av den mot ett klädesplagg och sträckte sedan över det till Lex.
” Jag åt så bra igår så ta gärna mitt äpple. Inte mer än rätt att du har det.” Hon försökte le lite vänligt men tyvärr blev det nog inte så mycket utåt. För att inte låta magistern vänta ytterligare började hon direkt att sadla om hästen och var extra noga att inget gick fel. Magistern hade hela tiden sett på Chaenath med missnöjda ögon vilket gav henne en stor indikation i att han sett igenom hennes lögner. Varför lade han sig aldrig i? Allt hade verkligen kunnat lösas enkelt och rättvist om han bara öppnade sin mun men envist verkade han bara sitta på sin vagn och betrakta dem, som om de var något försöksexperiment.
”Så nu borde vi kunna ge oss av.” Som lovat hoppade hon upp på hästen först för att illustrera att sadeln satt korrekt. Hon sträckte sedan ut en hjälpande hand till Lex om han önskade hjälp upp. Hästen var väldigt lugn av sig, trygg och stabil vilket Chaenath uppskattade i sådana situationer. Hennes egna hästar hade varit betydligt mycket mer på tårna och hade nerverna mer på utsidan av sin hud, vilket gjorde dem alerta och snabba i sina reaktioner men nackdelen var när lite oväntade situationer dyker upp.
” Det kommer bli en lång dag på hästryggen så jag hoppas att du är beredd. ” Det var inte en varning utan orden var mer peppande. Knappt hon visste hur dagen skulle gå och energin var inte riktigt på topp en heller. Det kunde väl inte finnas mer fiender där ute eller var denna person så otroligt viktig att de skickat en hel armé efter honom?

Varför var han alltid så bekymmerslös? Han hade tagit emot all hjälp tacksamt och även om han inte misstänkte olyckan som förberett så hade hon gjort ett otroligt stort misstag. Hon skulle ha varit ursinnig och skällt ut honom, men han hade bara fortsatt som om inget allvarligt hade hänt. När han kommit upp i sadeln tog hon som vanligt tag i tyglarna och började leda dem tillbaka ut mot vägen där vagnen följde efter. Hon började åter varsamt se sig omkring för att hålla utkik efter nya faror som säkert skulle komma i deras väg. De hade med nöd och näppe klarat sig undan sist så frågan var om de skulle klara sig om mer skulle uppstå? Magistern var ju bara att räkna bort när det kom till deras liv. Han kanske skulle klara uppdraget men deras liv skulle inte räknas med som ett lyckat uppdrag.

De fågelkvitter som nu började fylla skogen var ändå en välkomnande melodi bland det tysta i skogen. Annars var det bara vindens rasslande bland bladen som kunde höras till och från. Hon tänkte tillbaka lite på den gången hon blivit arg på Lex för hans kommentar om fågelsånger och väntade sig åter en spydig kommentar om detta. Denna gång skulle hon inte bli arg men till sin förvåning verkade han sitta tyst och bara lyssna. Orden från magistern ekade fortfarande i hennes huvud, dem ord som hon tidigare förkastat men som började allt mer få vikt i hennes tankar. Kanske borde hon vara artig och fråga honom om dessa fåglar? Hon hade rätt bra koll själv men gesten grundades i artighet mer än kunskap för han verkade ju ändå intressera sig av fåglar. Hon skulle precis fråga honom innan Lex hann före med att öppna sin mun men orden var riktad till magistern. Då Chaenath var minst lika nyfiken på det svaret satt hon bara tyst och lyssnade.

Magistern verkade till första syn att helt ignorera frågan, så långt att Chaenath till och med gett upp hoppet innan han tillslut svarade. ” Det finns en lång lista för denna person. Mord, förbjuden magi och förräderi är väl lite som summerar allt. Han är livsfarlig och många hade önskat honom död. Tyvärr blev detta lösningen istället.” Hans ord var mörka, tillbaka dragna som om han samtidigt tänkte på något otäckt minne under samtalets tid. Han stirrade bara framåt, förbi dem båda då han låg bakom dem, som om de inte längre fanns i hans värld. Till och med Chaenath kunde känna en kall kår rinnandes genom hennes ryggrad och det stod klart att de troligen inte skulle få ur honom något mer för denna gång. Istället satt Chaenath och begrundade orden i ett försök att komma ihåg de farligare personer som rörde sig i detta land men ingen som riktigt helt passade in. Istället tittade hon lite mot Lex med en fundersam min. Egentligen ville hon inte helt men av någon anledning så kände hon en skyldighet till att åtminstone försöka. Kanske var det hennes stolthet som låg i bakgrunden då hon inte ville förlora mot Lex i något område? Personligheten och mognad tillhörde dit.
” Lex, jag har hört lite olika fågelljud bland träden men kan inte riktigt känna igen alla. Vet du vilka olika sorter vi kan höra?” Hon ville ge honom en chans att få prata om hans intressen men också ett försök att lätta upp stämningen mellan dem. Hon hade ju trots allt försökt skada honom för inte så länge sedan. Var kanske dags att försöka åtminstone sätta ned hennes stridsyxa.

Lex verkade knappt tveka innan han slängde in sig i samtalet om fåglar. Ivrigt pratade han på som detta var något passionerat han höll på med och hon hade heller inte väntat sig denna detaljnivån. Lite ångrade hon sin fråga då intresset för fåglar inte var stor i allmänhet men det var ändå lite roligt att låta honom hållas. Det var avslappnande på något sätt att lyssna på hans röst medan hon höll utkik efter faror. Lex verkade ändå vara rätt fram med sitt tal vilket ändå indikerade på simpelheten i sina tankar och ord. Kanske hade dem aldrig varit riktade till att förolämpa? Kanske hade han aldrig haft någon hemlig agenda som alla andra hade? Tanken slog henne ganska hårt även om hon än inte var helt övertygad. I alla sina år, ensam på toppen hade hon önskat sig en ända sak, en vän som inte spelade spelen, som inte höll en mask framför henne. Det verkade kanske, men bara kanske finnas en sådan person i hennes närhet och det ända hon gjort är att skrika och bråka med honom.

När Lex ställde frågan tillbaka till Chaenath röcks hon ur sina tankar och var tvungen att fundera lite. “Tyvärr som med mycket annat finner jag få saker intressant. Jag lär mig det som är praktiskt och som kan gynna mig på något sätt. Därför kan jag tyvärr bara de fåglar som kan vara nyttiga att känna till utifrån magiska syften eller hjälpande hand ute i skogen.” Hon försökte låta vänlig även om orden ändå var ganska hårda och sakliga. Hon log lite lätt för att inte se så allvarlig ut hela tiden. ” Måste ha tagit en tid att skapa runorna. Du använder dem väldigt väl.” Efter att orden var sagda så insåg hon att detta inte alls var något hon borde prata om. De hade lagt ned stridsyxan men de var långt ifrån vänner. De skulle heller aldrig bli vänner. Tidigare hade hon ställt frågan för att lätta på spänningen, för att få sina skuldkänslor att mi ska, inget mer. Hästen frustade snabbt till och slängde med huvudet vilket fick Chaenath att reagera och se sig skarpt omkring. Hon kunde inte se något men kunde inte riktigt slå bort känslan av att de var iaktagna. Hon ville inte säga något än då det fanns absolut inga tecken på att andra fanns i närheten. “Åh min vackra Chaenath. Det var länge sedan vi sågs.” Rösten var förförisk och lockande vilket fick Chaenath att rycka till bakom Lex. Hon såg sig omkring på Lex och magistern men ingen av dem verkade ha hört rösten alls. Hon insåg rätt fort att rösten kom inuti hennes huvud. “Vem är du?” Tänkte hon men visste inte om ett svar skulle komma. Det tog några sekunder innan samma mörka stämma pratade igen. ” Bara en av alla dina beundrare. Sett din ensamhet och vill sträcka ut en hand.” Kvinnans ögon slängde dig från träd till träd, letandes om hon kunde se någon bland trädtopparna. Personen som kunde prata i hennes huvud måste vara nära. “Vart är du så kan du få beundra mima stövlar när de träffar ditt ansikte.” Hennes röst i huvudet var irriterat då detta inte alls var uppskattat. Hennes tankar var hennes egna! ” åh snart nog min sköna.” Hon kunde höra mellan raderna att löftet var mer ett hot än beundran. Denna man var farlig! ” ut ur mitt huvud!!!!!” Hon insåg inte att dem orden faktiskt skrikit ut högt och förvånat såg hon mot Lex och magistern. Ha drog direkt i tyglarna och hoppade direkt av med en allvarlig min. ” hoppa ned Chaenath!” Beordrade han med en hård stämma, något hon aldrig hört tidigare. Förvirrat stannade hon sin egna häst och gled försiktigt av då hon inte ville slå till Lex. Magistern var framme på några sekunder och bet sig själv på tummen för att dra blod. Utan att fråga började han rita ett tecken på hennes panna innan han viskade något som hon inte riktigt greppade. ” hör du rösten igen måste du säga till direkt! Låt honom inte förgifta dina tankar! ” ingen mer förklaring utan han vände bara om och gick tillbaka till vagnen igen. Chaenath kunde inte låta bli att vända sig om mot Lex för att se förvånat mot honom, som om hon hoppades på att han hade några svar om vad som precis hänt.