Post has published by Beckan92
Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 102 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Det tog ett tag för Chaenath att verkligen greppa allt och hur magistern hade reagerat så var detta något han ändå kände till. Det kom alltså troligen från deras fånge vilket gjorde detta allt mer obehagligare för denna person kunde inte längre vara vem som helst. Lex fråga fick det att rysa i kroppen då orden ekade i hennes huvud fortfarande men hon kunde inte känna av att han fanns kvar. ” Han vet vem jag är.” Orden gav henne en kall kår efter ryggraden för ingen person hon visste av kunde precis stämma in på magisterns beskrivning som han tidigare nämnt. Hon kunde känna Magisterns förvåning i ryggen men han verkade inte säga ett ord, som om han ville försöka gräva ned hela händelsen, försöka se till att den glöms bort men hur skulle hon kunna ignorera detta? Hans sätt att prata med henne gav en indikation på att han kände henne mer än hon själv önskade, det var ju otroligt stressande. En brutal mördare hade hennes identitet! Då magistern verkade vilja ignorera detta och fått vagnen i rullning igen ställde sig Chaenath bakom hästen och med smidiga rörelser hoppade hon upp över hästens bakdel och satte sig bakom Lex igen. Hon tog tag i tyglarna för att få hästen att röra sig framåt igen men lät sitt ansikte luta sig framåt mot Lex öra. ” Lex jag gillar inte detta. Något känns inte alls rätt.” Viskade hon så tyst hon bara kunde då hon inte önskade att orden nådde magistern. Tilliten till honom hade börjat sjunka alltmer efter det som hänt på resan och hon skulle nog snart vilja ha fler svar om hela denna resa. Han hade varit tydlig med reglerna men dessa skulle behöva brytas om hon skulle klara av det. Något kändes verkligen inte rätt, inte bara till det som nyss hänt men över lag. Hon hade känt det ända sedan hon sett vagnen.
    ” Om jag hör rösten igen i mitt huvud så kommer jag nypa dig i armen. Jag behöver att du håller extra koll på mig.” Med dem orden lutade hon sig tillbaka och började åter se sig omkring i skogen. Magistern verkade sätta sina två hästar i en lugnare galopp vilket även kvinnan gjorde. Hon höll en extra koll på hur Lex balans var utifall han skulle ha svårt men han hade trotts allt visat sig vara rätt duktig på hästryggen. Egentligen var han bättre än hon trott och om de kunde borde de få tag på en till häst på vägen. Han kunde rida själv och det är alltid lättare om hon fick rida på en egen.
    ” Usch jag behöver tänka på något annat. Lex har du något mer intresse som du vill dela med dig av?” Visst egentligen var hon inte speciellt intresserad men hellre lyssna på hans babblande än att sitta och fundera mer på det som nyligen hänt. För stunden skulle det inte hjälpa henne att tänka mer på det, speciellt inte då det gav ett sådant obehag i hennes kropp. Hon kände sig nästan besudlad då en person varit inne i hennes tankar och stört. Vad kunde han egentligen mer göra?

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex hade också reagerat på magisterns udda beteende men valde att hålla det till sig själv för nuläget. Nej det skulle inte vara rätt tid till att ställa magistern mot väggen och be honom att komma ut med sanningen om detta uppdraget, för visst kändes det som att detta inte alls var som det verkade. Sedan hjälpte det inte heller när Chaenath sa att personen i vagnen kände till vem hon var heller vilket ökade misstänksamheten inom honom. Hade magistern vetat om att personen hade någon koppling till Chaenath? Eller hade det tagit honom på sängen också? Lex vek långsamt tillbaka blicken på vagnen där han satt på hästen, förundrad över vem det var som lurade där inne.. Han gillade inte detta och det kunde nog till och med synas på hans ansikte där den neutrala naturen nu övergått till en mer ansträngd sådan.

    Han höll in hästen medan Chaenath hoppade upp på sin plats igen innan han passerade tyglarna tillbaka till Chaenath då hon var den mer skickliga ryttaren. Han själv var inte allt för dålig men han var ingen expert heller, så likt många andra aspekter av Lex så kunde man väll påstå att han var neutral. I alla fall om det inte var klart magi inriktat. Snart hördes hennes röst i hans öra och hans ögon sneglade diskret på magistern innan han riktade blicken framåt för att inte dra åt sig magisterns uppmärksamhet, men han lyssnade noga till vad hon berättade. Han sa lågt så magistern inte hörde dem ett enkelt “Okej” då det var bäst att vara kortfattad för att inte dra åt sig uppmärksamheten. Många tankar for igenom hans huvud efter det, allt ifrån fången till magistern och till Chaenath samtligen kopplingar mellan dem alla tre. Han visste ju sina egna kopplingar trots allt men allt han kunde göra var att spekulera när det kom till dem andra. Han själv hade många gånger fått bevisat att han kunde lita på magistern men det betydde inte att han skulle springa till honom och avslöja om Chaenath hörde rösten igen. Han respekterade Chaenaths återhållsamhet och skulle enbart säga till magistern ifall det verkligen behövdes.

    Hennes röst hördes som om hon var långt borta vilket fick honom att lämna tankarna för att fokusera på vad hon sa. En sekund av tystnad krävdes fr att han skulle puzzla ihop vad hon sagt men sedan var han på banan igen och hummade till lätt innan han talade. “Hmm.. Det sägs att runt detta område så ska det finnas drakar som håller sina identiteter hemliga, kanske börjar de utökas igen? Det känner jag inte till men historierna går ändå om folk som sett skepnader i skyn som liknar en drake som flyger över natthimmlen..” Sa han eftertänksamt medan han nästan hoppfullt kastade blicken kort upp mot skyn innan han vände tillbaka uppmärksamheten på omgivningarna. “..och du vet ju hur användbart drakfjäll är, vad tror du? Tror du att det finns drakar här eller att folk tar sina rädslor och ser mönster i skyn på vad de fruktar?”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Chaenath var faktiskt tacksam för Lex sällskap just nu. Han hade verkligen visat henne en sida som hon inte trodde fanns hos honom, han var stöttande och förstående vilket fick henne att slappna av i sadeln någorlunda. Hela denna händelse hade varit skrämmande på flera sätt men hon behövde åtminstone inte känna sig helt ensam även om det fanns andra än Lex hon önskade få hjälp av. Efter allt som hänt kunde hon känna en stark huvudvärk börja tränga sig fram, som om den ovälkomna rösten hade gjort mer än att viska i hennes huvud. Eller så kunde det vara symbolen på hennes panna som arbetade för att hålla andra utanför. Oavsett så kom huvudvärken allt mer smygande och gjorde sig allt mer klarare i hennes medvetande. Lex verkade prata om drakar vilket gjorde allt lite enklare att hålla allt undan för stunden. Det var rätt intressant ämne att tänka på för hon hade hört likasinnat men aldrig riktigt haft tid att begrunda det. ” Det hade varit häftigt att få hitta drakfjäll, ännu häftigare att få se en drake. Jag kan tyvärr inte fantisera om en värld där en sådan best reste sig upp mot skyarna.” Hon var tvungen att bita ihop när den envisa huvudvärken trängde sig djupare in likt nålar som trycktes mot hennes tinning. Fan detta var inte bra då hennes sinnen inte kunde vara lika starka och om någon anföll nu skulle hon inte alls klara det lika bra som innan. ” Lex.” Hon var tvungen att pressa ihop sina ögon i ett försök att hålla tillbaka smärtan. Hon lutade sig smått framåt med sin panna mot hans axel för att inte tappa balansen medan läpparna spändes ihop till ett smalt sträck. ” Du råkar inte ha något som lindrar huvudvärk.” Rösten var nästan som ett stön då varje ord bara gjorde saken värre. Det hade nu eskalerat till en nivå att hon inte längre kunde höra något än ett starkt och skarpt ljud i sin hjärna, som om något försökte spränga henne inifrån och ut. Vad hände egentligen? Var det han inne i vagnen som gjorde detta? Ett högt skratt verkade bekräfta hennes farhågor då det kom ifrån vagnen. Det var mörkt, bullrigt och lovade att inget gott skulle hända. Det som väckte henne från allt var smärtan från något annat, något vasst som skar sig in i hennes axel. Det tog ett tag innan hon greppade var som hände men som svar drog hon in Lex i sin famn för att sedan slänga dem båda av från hästarna. Hon använde sig själv som sköld för att skydda honom från fallet och en dov duns lämnade marken när båda kropparna stötte i. ” Skydda vagnen!” Ropade hon högt för att få magisterns uppmärksamhet. Hon ställde sig upp och drog sitt svärd för att försvara sig från två pilar till som kom emot dem. Då hon insåg att lite tid fanns kvar lät hon sitt svärd skära bort pilens skaft för att kunna börja röra sig bättre. Huvudvärken verkade inte vilja ge sig vilket fick hennes hand att lägga sig mot huvudet, var nära att tappa balansen men höll sig ändå upprätt. Detta var allt annat än bra men Lex var tillräckligt stark för att kunna hantera detta. ” Om jag inte kommer tillbaka så får ni ge er av utan mig.” Hon tittade inte ens bak mot honom för hon ville inte se om han protesterade eller inte, båda var lika illa enligt henne för stunden. Hon viskade åter sina väl utvalda ord innan en vind samlade runt henne och med en fart sköt hon iväg upp mot trädtopparna för att ge sig på den som skjutit pilarna mot henne. Hon hade ingen aning om hur många dem var men tre hade hon åtminstone lagt märket till. Svärd klingades mot varandra då hon åter mötte stål mot stål. Han hann knappt reagera innan svärdet klyvde honom i två och kroppen fann sin plats på marken. De alla verkade helt mörkklädda med masker över ansiktet som gjorde det omöjligt för henne att se vart de kom ifrån. Den andra verkade inte långt bort men det var betydligt svårare nu att hålla sig upprätt och klara av att parera attackerna. Efter att ha kämpat ett tag lyckades en hård spark träffa hennes mage som fick henne att falla till marken. Den hårda ytan slog luften ur hennes lungor och en hög flämtning lämnade hennes läppar medan huvudet skrek av smärta och pilen gjorde sig tydlig i hennes axel. Mannen som fått ned henne var redan på marken och höll sitt svärd mot hennes strupe. Av någon konstig anledning kände hon igen rörelserna, som om hon slagits mot honom tidigare. Siluetten var inte helt främmande för den delen heller vilket skrämde henne ännu mer. ” Rör dig inte prinsessan så kommer du inte skadas.” Orden var mörka, förföriska men hon hatade dem lika så. Aldrig att hon skulle ge sig så snabbt! Med väldigt snabba rörelser slog hon ut med benen i hopp om att träffa hans medan hon kom upp på sina egna med hjälp av en bakåt volt. Personen verkade nästan vänta sig detta och hoppade bara smidigt bakåt med en tung suck innan han kom mot henne igen. De båda svärden möttes åter igen men hon vek sig inte så lätt. Hon lyckades få in några slag mot hans kropp vilket fick mannen att vackla bakåt. Precis när hon skulle träffa hans hud med sitt svärd märkte hon hur en pil flög mot hennes fötter som tvingade henne att röra sig bakåt. Med en hög svordom var hon tvungen att klyva en annan pil i mitten innan hon snabbt behövde parera mannen som åter kommit mot henne. Hon slängde sig en snabb titt bakåt och kunde se att ca fyra andra män visat sig för magistern och Lex. Magistern verkade som vanligt skydda vagnen och han slogs nu mot en av dem som också verkade ganska kunnig i magi. Vagnen var i alla fall inte rörd en så länge. ” Prinsessan det är mig du ska ha fokus på.” Något avundsjukt verkade ligga i hans röst vilket förvånade Chaenath men hon var inte sen med att parera. Åter igen flög två pilar mot henne som bara gjorde allt så mycket besvärligare. ” Slåss mot mig ensam om du törs!” väste hon ut mellan händerna men tyvärr var han nog inte så dum. ” Åh jag skulle aldrig kunna vinna mot dig på det sättet. Vi båda vet vem som hamnar på rumpan då.” Orden slog henne som ett hårt slag i ansiktet då allt nu kom på plats. Det var inte en fiende framför henne. Det var ju Alosrin som hon slogs mot. I all förvirring tappade hon koncentrationen vilket ledde till att en pil träffade henne i bakre låret. Med nöd och näppe lyckades hon parera men föll sedan ned på knä. Desperat försökte hon mota bort mannen men han fick in en spark som träffade henne rakt i magen och slungade henne bakåt. I smällen tappade hon sitt svärd och då hon försökte få tag på det igen sattes en fot mot handleden och tryckte tills hon skrek ut av smärta. ” Förlåt Prinsessan men det är för ditt egna bästa. Jag kan inte låta dig döda mer män.” Han lutade sig framåt och tog av sig masken för att visa det leende hon så väl kände igen. Ögonen studerade henne noga och hela han verkade så otroligt nöjd att han äntligen vunnit mot henne. ” Släpp mig!” Röt hon ut och försökte med sin andra hand slå bort honom. Han svarade bara genom att ge henne ett slag i magen. Hon var van med smärta och lyckades ganska snabbt tvinga tillbaka luften som slagits ur hennes lungor. Håret hängde i stripor efter hennes ansikte där ögonen stirrade rasande upp på sin vän som verkade förråda henne. Ur ena mungipan syntes nu blod som nästan kunde matcha de fylligt röda läppar hon bar på. Hon mumlade något och kunde se ilskan i sin väns ansikte då han insåg vad hon precis gjorde. ”Åh nej!” Ropade han fram men var försen. Med en riktig kraft sköt hon sig iväg från honom med hjälp av vindens styrka och hon lyckades komma upp på fötter igen likt en vildsint katt. Hon tog fram sina dolkar och kastade en med en sådan kraft att Alosrin knappt hann reagera. Den skar förbi hans kind och rispade upp den perfekta huden som fanns där. ” Att du alltid ska vara så envis.” Suckade han irriterat men kom mot henne igen. Trots allt som hänt lyckades hon hålla sig på fötter och aktade sig för de pilar som åter kom mot henne. Hon var svettig och utmattad men än tänkte hon inte ge sig. Hon hoppades att magistern skulle inse allvaret och ge sig tillslut av. Hon tvivlade att Alosrin faktiskt skulle döda henne, han hade haft så många fler chanser till det tidigare. Det kan inte vara det han hade som mål. ” När jag väl får ditt arsle på marken igen ska du allt berätta vad detta är om det så måste tvingas ur dina vackra läppar.” Morrade hon mordiskt och slängde åter en dolk mot honom och lyckades faktiskt träffa hans arm. Tyvärr räckte inte detta för att få honom vackla och efter att ha dragit ut den ur armen lyckades han få in ett slag mot hennes kind som nästan fick henne att ramla omkull. Det andra slaget lyckades hon parera med nöd och näppe men sen behövde hon åter använda sin magi för att skapa avstånd mellan dem. Hon visste hur mycket detta retade honom. Han hade alltid hatat hennes krafter som gjort henne farligt snabb. Tyvärr kunde han nog dem flesta rörelserna hon hade. ” Det är så tur för dig att jag har mer än vänskapliga känslor för dig!” Han kom mot henne med all sin styrka och trots att hon lyckades få in några slag mot honom var det tillslut hans slag som fick henne att falla till marken. Han var snabb och hamnade direkt ovanpå henne med sina knän på hennes armar och en dolk mot hennes strupe. ” Våga inte ens.” Mumlade han argt och då båda såg mot vagnen där hans män slogs för att få tag på.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex nickade med ett hummande ljud då han höll med om att det skulle vara fascinerande att möta en drake men något sa honom att om den dagen någonsin kom så skulle det kanske inte gå allt för väl när det kom till honom själv. Visst fanns det väl goda drakar med kanske men något sa honom att de flesta antagligen var rätt vildsinta.. om man skulle lyssna på vad historieböckerna berättade självfallet. “Jo drakfjällen är ju inte längre lika lätta att få tag i vilket börjar tvinga oss magiker till att försöka hitta nya sätt att tillverka vissa drycker och magiska ting.. Jag menar; varför ändra på något man aldrig behövt ändra på? Recepten har fungerat under alla år men nu har jag börjat hjälpa till med forskning på att finna nya recept.” Erkände han då det kändes som att Chaenath var säker nog att få reda på detta. Det var inte hemligt på det sättet men det var ändå få som fick veta om planerna på nya recept trots allt. Vid hennes fråga om huvudvärkslindring så hummade han till igen och vände ner blicken mot sin rock för att fundera på innehållet då huvudvärk inte varit något han tänkt på direkt. Han började att säga; “..Jo jag tror att..” men plötsligt föll de båda av från hästen och det plötsliga stoppet från marken nådde dem. Chaenath verkade dock ha dämpat hans fall vilket fick honom att snabbt ta sig upp på fötter och hjälpa henne snabbt upp på fötter när hon reste sig följt av att han lika snabbt drog fram sina runor. Väl inövet så kastade han upp runorna i luften och innan de hann träffa marken så hade de fångats upp av ett gult ljus och började istället snurra runt honom.

    Den andra pilen ven förbi honom med ett par milimeters mellanrum och landade hårt i marken brevid honom. Han läste snabbt av miljön och med tanke på Chaenaths mående få kunde man tydligt märka att han faktiskt skyddade henne från vad som en skulle komma. Dock så ändrades det snart då han hörde Chaenaths ord och kvickt vände han huvudet mot henne för att se hur hon sköt upp i luften. “Chaenath!!” Fick han ur sig men då hon redan skjutit iväg så svor han till medan det gula ljuset runt hans runor blev starkare och elektricitet började omsluta honom i sina hackiga mönster medan hans ögon gick från sin röda förg till en mer orangegul. En fiende for till attack men klingan kom inte längre än till hans skyddsbarriär av el för så snart som metallen på hans svärd kom i närheten så kunde man höra ett plågsamt skrik lämna fienden där han föll till marken i kramper från elektriciteten. Pilar som nådde auran runt om honom for likt popcorn åt olika håll, verkade studsa bort från skölden då Lex uppfattat punkterna pilarna kommit ifrån. Ljuset blev otroligt starkt innan fyra, stora blixtrar sköts in upp i trädkronorna följt av att tre attackerare med skrik föll mot marken men en verkade ha flyttat sig vilket “bara” fick trädet att skaka starkt från chocken av hans attack.

    Han bytte inte element denna gången utan höll sig till elen då han behövde både skydd och vapen, visst kunde han valt is eller vind likt Chaenath men det hade inte varit lika effektivt som detta för honom. Han höll sig nära vagnen, kämpade bort motståndet från magistern och fången men märkte hur han motades närmare vagnen vilket fick honom att snabbt tänka om. Kom han mycket närmare vagnen skulle både magistern och fången bli grillade med tanke på all metall i vagnen för att inte tala om hästarna. Elen ändrades till ett blått ljus som tog över hans blick lika så men skölden var borta. Han parerade pilar med isen men snart kände han en skarp smärta då den första pilen slet igenom hans hy och landade i det närmaste trädet. Han sköt iväg en kaskad av sylvassa istappar mot den skyldige vilka henomborrade honom och färgade marken röd under honom men inte var det slut här, nej nej. Tack vare att han inte längre hade sin sköld så närmade sig två svärdhandeterare vagnen och snart for till attack mot honom. Snabbt väjde han undan från attackerna, snurrade runt med benet ut för att fälla den ena svärdfäktaren men fick sig snart en spark i bröstet av den andre vilket slungade in honom i sidan av vagnen. Han såg glänsandet av klingan och snurrade snabbt, trots luftmistet, åt sidan vilket fick klingan att skära ner i vagnens trä. Hans kropp gjorde ont efter slungandet i vagnen men trots det och trots att han inte var en van slagskämpe så fick han vassa istappar att växa ut från hans knogar som sedan träffade mannen som satt fast i vagnen rakt i ansiktet. Blodet skvätte honom rakt i ansiktet och brände likt hans kropp.

    Blicken sökte sig bort mot Chaenath där han andfått kände hur energin börjat lämna honom vid det här laget och bevittnade hur hon låg fasttryckt mot marken. Klingan mot halsen. Trots sin utmattning och trots smärtan i hans kropp så snurrade han runt och i snurret sköts ännu en sylvass istapp iväg mot mannen som satt över Chaenath pricksäkert. Den ven igenom luften rakt mot honom för att träffa honom rakt på axeln som höll i klingan. Dock så kände Lex hur hans krafter börjat sina vilket fick honom att falla ner på ett knä med ena handen mot den istäckta marken. Han fann det svårt att hålla andan uppe och trots kylan i luften från hans magi så svettades han. Luften som lämnade honom blev rökmoln och skulle bli det tills magin värmts upp av våren och smält undan. Runorna snurrade fortfarande runt honom men ljuset från den flackade då han som sagt använt upp en hel del energi som det var. Nu var det upp till Chaenath, han hade försökt få mannen bort från henne men skulle han lyckas? Var Chaenath energirik nog att i alla fall kravla bort? Det återstod att se.

    Magistern verkade klara sig bra, höll tillsammans med Lex folket borta från vagnen men energin var inte något som bara fanns kvar oavsett hur mycket man använde av den. Detta märktes även på magistern som började tappa hastigheten han med nu och trots att det inte fanns många fiender kvar så fanns det väl totalt tre stycken vilka var i bättre skick än de just nu. De var ju några som inte använt lika mycket magi och mest förlitat sig på sina vapen. Magistern hade till och med behövt ta sig ner på marken och i sitt uttömda stadie sköt han iväg magi oavsett mot dem som tog sig närmre honom strategiskt. De hoppade bakom träd, rulade bakom stenar och en av dem vart träffade av magin men de andra två tog sig fram till magistern. Det var då som all hastighet verkade försvinna, Lex försökte resa sig upp, började springa bort mot magistern i sitt panikfyllda stadie trots att han visste att han inte skulle hinna fram.. Han såg hur svärden höjdes och hur de gemensamt på samma gång åkte rakt in i bröstet på magistern. “Neeeeej!!” Skrek Lex där han tog sig framåt och hans ansikte hade förvandlats till ren ilska där han med ett krasande av den ena attackerarens käke träffade honom i huvudet med knytnäven, fick denne att tappa greppet om sitt svärd och falla medvetslös ner på marken. Tyvärr var det ju dock två på plats och de var betydligt bättre tränade än honom i stridstekniker vilket fick honom att känna slaget i ansiktet vilket fick honom att stappla till och falla ner på den smältande marken. Runorna slutade lysa och föll ner runt omkring honom på marken medan han försökte greppa världen efter smällen. Han fann sig försöka resa sig upp men verkade inte kunna det i ögonblicket.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Chaenath hade aldrig väntat sig hjälp men då Lex ändå tycktes förvåna dem båda ville hon inte låta det gå till spillo. När isen träffade Alosrins axel tappade han dolken och hamnade ur balans vilket gjorde att kvinnan kunde trycka sin underkropp uppåt och få tag om hans kropp med sina ben. I ett kraftigt grepp slängde hon av honom från sin överkropp och med bara några ord lyckades hon skjuta sig fri men denna gång stannade hon inte upp utan fortsätta ända fram till Lex. Hon hade inte hunnit uppfatta allt men hon kunde se att Lex blev nedslagen. På vägen fick hon tag på ett svärd och med en otrolig hastighet kom hon upp bredvid Lex och lyckades mota bort mannen som slagit honom. Med några snabba rörelser låg hans arm snart på marken men den andra verkade inte lika enkel att fälla. ” Lex! Du måste upp! Du måste fly!” Ropade hon åt Lex medan hon försökte hålla dem borta från honom. Hon hade inte kunnat rädda magistern men kanske kunde hon rädda Lex? Svärdet dansade genom luften medan svetten rann nedför hennes panna och rygg. Hon var helt slut, både psykiskt och fysiskt. Smärtan höll sig fortfarande envetet kvar och gjorde allt så mycket svårare. Hon hann inte ens lägga märket till slaget från Alsorin som kom mot hennes ansikte. Denna gång kunde hon inte hantera det och föll direkt tillmarken bredvid Lex. ” Du ger aldrig upp. ” Muttrade han argt men blängde ilsket mot Lex. Han hade sett hur Chaenath, utan ens en tvekan, skyndat sig till honom för att hjälpa. Hon brukade aldrig tänka på någon annan, hon skulle ha försökt fly i vanliga fall men ändå hade hon gjort ett desperat försök. ” Åh du måste skämta.” Han nästan spottade ut orden och såg rosenrasande ut. ” Lugn nu Alsorin. Du kommer få det du alltid suktat över.” Rösten var förföriskt mjuk och hummade fram varje liten stavelse. Dörren på vagnen åkte mjukt upp och snart rörde sig två ben ut ur mörkret. Mannen som rörde sig ut ur skuggorna var lång och otroligt stilig med något lockande över sig. Det gick inte att missta på hans farliga natur men den var lika förförisk som farlig. Blicken som studerade dem alla var mer än belåten och självgod och han gick fram till Lex för att huka sig ned vid honom. ” Så du är en av de omtalade. Magistern skyddade dig hårt men han gjorde mig en otrolig tjänst.” Spann hann fram och lät sin hand mjukt stryka sig över Lex kind. ” Och du är självklart den otroligt skicklige Chaenath. Jag har sett dig strida på träning men det är något att se det i verkligheten. Hade inte magistern hjälpt mig med ditt huvud skulle troligen Alsorin även ha förlorat detta.” han reste sig upp igen och såg på alla de döda män som låg utspritt på marken. En tung suck lämnade hans läppar innan de stela musklerna sträckte ut sig. Han verkade njuta av friheten även om solen stack envist i hans ögon. ” Jag behöver dem levande så klart. Lex verkar vara i ett okej skick men Chaenaths sår behöver ni ta hand om. Jag föreslår sen att vi sätter dem i vagnen så de inte kan göra så mycket.” Hans röst var kall och kalkylerande medan blicken fortfarande svepte omgivningen. Magistern verkade han inte ens bry sig om, som om han bara varit en insekt i vägen för hans planer, eller ja en insekt som varit en del av hans planer. Allt hade spelat efter just det spel han satt upp för akademin. Lex var en värdefull tillgång medan Chaenath skulle ges bort till Alsorin som senare skulle tjäna honom troget. Kärlek var enkelt att manipulera men han visste att kvinnan skulle sätta upp ett hot. Han såg ned på henne när hon försökte åter resa sig upp med Alsorin stod redan över henne, var beredd om hon skulle försöka något. ” Jag kommer aldrig förlåta dig för detta!” Väste hon fram mellan tänderna medan hon såg hur den andra mannen nu gick fram till Lex. Han började plocka av honom rocken och runorna för att försöka avväpna honom. ” RÖR HAN INTE!” Röt hon fram och försökte åter komma upp men Alsorin tryckte hela hennes kropp ned i backen. ” jag kan nästan tro att du faktiskt fått känslor för honom Chaenath!” Orden dröp av tillbakadragen ilska och avundsjuka medan hon själv med ansiktet mot marken försökte stirra upp mot honom med rasande ögon. Nej hon hade inte känslor för honom men han hade visat henne sidor som hon uppskattat och hon hade alltid haft en känsla att beskydda andra. Hon kände hur Alsorin greppade tag om hennes armar och drog henne mer eller mindre upp på fötter innan han tog henne till vagnen. Det fanns en lång bänk på varje långsida och han mer eller mindre slängde in henne i vagnen och klev sedan in själv. Hon skulle precis protestera innan han våldsamt rev sönder hennes svarta skjorta i ryggen så pilens rester syntes i axeln. Utan ett ord grävde han in dolken i såret och drog loss pilen men inte ett ljud lämnade hennes läppar. Hon tittade bara bakåt med armarna över brösten för att inte något olämpligt skulle synas. Hon kunde se hur den andra mannen fått upp Lex på fötter och slängde även in honom i vagnen innan dörren stängdes efter dem. Alsorin satt fortfarande kvar och hade nu hällt sprit på en tyglapp och tryckte det mot hennes sår som sved till. Som tur hade äntligen hennes huvudvärk släppt så en mindre smärta fanns i hennes kropp. Hon kände hur han började bandagera hennes axel och lät honom göra så men såg till att han aldrig kom åt hennes privata delar. Därefter mer eller mindre lade han henne på mage över bänken och slet även ut den pilen. ” Jag fattar inte hur jävla envis du kan vara. Du kunde förblöda ihjäl och ändå skulle du slåss.” Det fanns en viss oro i rösten medan han även lika som innan tvättade rent hennes sår och lindade om det. De alla kunde känna hur nu vagnen började röra sig men de hade ingen chans att se vart de red då inget fönster fanns i vagnen. Alsorin satte sig ned bredvid Chaenath som satt sig upp.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex kände hur världen snurrade efter slaget där han försökte finna fattning i sitt liv igen, Magistern var död och han själv var besegrad för ögonblicket.. Han kunde höra Chaenaths röst som manade honom till att fly men allt som lämnade honom var; “Inte utan dig.” Om det var något som Lex var så var det lojal, man skulle ljuga om man påstod något annat. Världen började stabilisera sig då Chaenath plötsligt föll ner vid hans sida. Varför hade hon inte sprungit sin väg? Istället hade hon kommit för att hjälpa honom som redan var besegrad efter att ha tömt ur sina krafter för att få den bekanta mannen bort från Chaenath. Han hade sett honom förr och ofta men.. vart? Han var ju lite strö tänkt i skolan, fokuserade alltid på studierna mer än det sociala men det förklarade i alla fall för honom att mannen kom från skolan han med. En förrädare. Han la en hand mot Chaenaths ena skuldra där hon befann sig brevid honom som för att se så hon var okej medan han hörde mannens ilskna utbristande men det hann han inte tänka mycket på då den nya rösten förföriskt svepte igenom den spända luften runt omkring dem.

    Lex vände sin röda blick upp mot den svarthårige fången som tagit sig ur vagnen och närmade sig dem innan han sjönk ner på huk framför honom och strök honom över kinden. Nämnandet av magistern fick en pil att sjutas in i hans bröst vilket gjorde det svårt att dölja ilskan i hans blick, som sagt var ju lärarna på skolan det närmsta han någonsin haft som familj. Linguans hade ju varit som en förstående farbror för honom om man skulle försöka sätta en ettikett på deras relation. Han höll sig dock tyst, analyserade orden som nämndes medans världen hade slutat snurra och vände huvudet mot Chaenath, till Alsorin och till fången vilket gav en stark inblick på hur snabbt Lex listade ut saker när nöden krävde det. Hade Chaenaths forna vän gjort detta för att få henne till sin? Han hade övergett och förått alla för sin egna personliga önskan, en önskan som dessutom nu var helt förstörd med tanke på vad han gjort? Om inte.. Skulle han se till att få vad han ville med hjälp av magi? Nej det kunde han inte tillåta, han skule fixa det..

    Snart kom mannen fram och avväpnade honom, han kunde höra skrammlandet från dryckerna som kastades iväg innan han restes upp och började tvingas till vagnen. Han hörde Chaenaths ilskna ord och trots situationen så kunde han inte hjälpa att känna en viss värme över det. Vilket var anledningen till att han fräste till mot Alsorin som våldsamt tryckte ner Chaenath mot marken. “Ditt fega kräk!” Fick han ur sig medan mannen som avväpnat honom fick upp honom på fötter för att knuffa honom framåt mot vagnen och sedan in i den. Inga runor.. inga trolldrycker.. det betydde att han fick ta till andra medel men han skulle inte låta Chaenath bli manipulerad, det lovade han sig själv.

    Han tvingades att sätta sig ner på den ena bänken med Chaenath och Alsorin framför sig på den andra bänken. Kände hur ilskan steg inom honom åter där han bevittnade hur Alrosin bandagerade Chaenath, inte för att hon blev bandagerad utan för att han såg hur Chaenath vägrade visa hur ont det gjorde. Han visste själv hur ont något sådant gjorde och ändå visade hon inte ett tecken på smärta men det räckte med att Lex visste att den fanns där. Han satt där till syntes tyst och bitter men redan nu hade han börjat planera. En nål hade lämnat hans smutsiga ärm och tryckts in i hans kött för att få blodet att rinna ner över hans handflata. Handflatan som var dold på motsatt sida av Alsorin och han visade inte ett spår av att han previs stuckit sig själv. Det fanns många former av magi och blodsmagi var en sådan typ, det skulle ta en stund att fixa det utan att bli påkommen men han skulle fixa det, det ar han bestämd för. Han hörde hur Alrosin pratade vilket fick honom att ogillande rynka ihop pannan innan orden lämnade honom. “Jag förstår henne.” Sa han bara utan att förklara vad det var som han förstod men hade han varit i samma situation så skulle han ha gjort det samma. En vän som visade sig vara en fiende? Han skulle lika lätt vara villig att offra sitt liv för att besegra denne. Han tänkte dock inte förklara sig för någon som Alrosin. Istället föll hans blick på Chaenath som satt sig upp, man kunde inte direkt se mer än trötthet på hennes bestämda ansikte men Lex var inte dum. Han visade inget heller trots att magistern dödats och att förlora en god vän var lika illa som ett dödsfall trots allt eller hur?

    Lex hade aldrig direkt lagt märke till Alrosin men nu när han väl visat upp sig så kunde han inte känna annat än hur motbjudande han var. En patetisk typ av person som han gladeligen skulle se få vad han förtjänade. Han betraktade Chaenath, kastade inte ens en blick på Alrosin då han kände att han inte ens var värd en blick som det var. Vagnen skumpade framåt, hur skulle det hela lösa sig? Han tänkte inte ge upp men det fanns saker han fann vara viktigare än att rymma just nu för att inte tala om att det skulle vara rätt omöjligt att rymma med Chaenath i nuläget.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Allt gjorde verkligen ont och kroppen kändes helt uttömd efter all ansträngning som gjorts under striden. Hon kan verkligen inte förstå hur hon faktiskt förlorat, mot Alsorin av alla personer också! Han måste verkligen känna sig så stolt över sig själv men samtidigt hade han hela tiden haft en fördel i det hela, han visste varje liten rörelse hon gjorde medan hon inte kände till om honom förrän det var försent. Om de skulle klara sig ur detta behövde hon illa kvickt komma på fötter igen och en sak hon faktiskt kunde göra nu var att vila. Varken Lex eller hon skulle komma speciellt långt för stunden i alla fall så det var lika bra att utnyttja tiden väl. Chaenath gav bara Alsorin en blick i ögonvrån medan hon funderade på hur länge detta egentligen pågått bakom hennes rygg. Hon hade aldrig riktigt förstått hur djupt hans känslor gått för henne då hon bara sett dem som vänner. Visst saker hade hänt mellan dem förut men de båda hade varit tydliga om att det inte handlade om kärlek. Hade han kunnat ljuga så duktigt för henne eller hade känslorna kommit efteråt? Det som var till nackdel i denna situation för Alsorin är att Chaenath känner honom minst lika bra som han känner henne och han verkade agera helt efter sina känslor vilket gjorde honom otroligt förutbestämd och lättläst. Hon behövde bara trycka på rätt knappar, få honom att tappa fokus och sedan slå till där det gjorde som ondast. Han skulle vara deras minsta bekymmer men den andra mannen var en helt annat fråga. Förhoppningsvis kunde hon och Lex tillsammans slå sig fri från honom.

    Med ett tillbakahållet stön reste hon på sig och fick anstränga sig för att inte falla omkull i vagnen som rörde sig. Utan att säga något slog hon sig ned bredvid Lex och följde blicken som verkade flacka mellan henne och Lex. Han såg allt annat än nöjd ut vilket fick Chaenath att le inombords. Han var så enkel att manipulera och Lex skulle troligen vara för ovetande för att förstå vad som egentligen föregick. ” Jag skulle verkligen behöva vila. Hoppas detta är okej Lex.” Hon såg på honom med en mild blick, en blick hon sällan gav någon annan, ännu ett sätt att reta upp Alsorin. Utan att riktigt vänta på svar lade hon sig ned med huvudet i hans knän och sin ena hand över låren så hon låg bekvämt. Hon gillade inte alls att vara Lex nära men allt detta var bara ett sätt att krypa in under Alsorins hud som ni ilsket blängde på henne. Han kunde inte ens dölja den avundsjuka han hade dör och det fanns en sekund Chaenath trodde att han skulle klippa till Lex. Hon var kanske lite för våghalsig och satte Lex lite för mycket i frontlinjen men hon behövde verkligen få Alsorin att tappa fokus. Han behövde fokusera mer på sina känslor så att han inte längre kunde tänka på vad de faktiskt var kapabla till. Chaenath kände han till men Lex var faktiskt ett wild card. Ingen av dem båda visste helt om vad Lex var kapabel till. Sakta slöt hon sina ögon för att för första gången slappna av. Hon gillade inte känslan av att ligga i en annans famn men det var bättre än att ligga i Alsorins. Det var inte förrän hon stängde sina ögon som hon insåg hur nära sömnen och utmatningen låg henne och det dröjde inte länge innan hon faktiskt somnade.

    ” Tydligen lät jag detta fortgå för länge. Tur för dig Lex att Vaemuc favoriserar dig annars hade min dolk redan satts i ditt hjärta.” Käkarna var spända i ett försök att hålla tillbaka all den vreden som bubblade där under. Han hade tänk lägga Chaenath i sin famn då han sett hur trött hon varit. Nu låg hon med en trasig skjorta och bar rygg mot Lex av alla personer, han som längtat så mycket att få känna hennes hud mot sin igen! Han hade blivit galen av att bara få titta på henne på avstånd, bara stå vid hennes sida men aldrig någonsin få känna mer. Han ville hålla om henne, kyssa hennes, känna hennes fantastiska kropp i sin famn och veta att hon aldrig skulle lämna honom igen. Vaemuc hade lovat honom om han hjälpte till skulle han bli befordrad och rikligt belönad. Vaemuc skulle kunna tvinga Chaenaths föräldrar att gifta bort henne till honom och sedan skulle hon inte längre kunna fly. Han skulle äntligen äga henne och även om hon inte skulle gilla det i början visste han att han kunde göra henne lycklig. De var ämnade för varandra.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex röda ögon synade Alrosin och Chaenath lugnt medan han i hemlighet och trots sin trötthet fixade med sin blodsmagi väl dolt från omvärlden. Trots att det sved och stack där han långsamt karvade in runan i sin handflata så gjorde han inget yttre tecken på obehag då han krävde att det inte skulle vara misstänksamt. Han bevittnade hur Chaenath reste sig upp med det ansträngda stönandet och vart faktiskt förvånad över att hon gick och satte sig brevid honom. Men förvisso om han skulle behöva välja mellan att sitta brevid en förrädare eller någon man inte direkt gillade så var det ju inte ett svårt val. De var ju dessutom här av samma anledning och hade bevisat sig hjälpa varandra inom strid men något mer skedde som han inte förstod sig på; Deras blickar möttes och han svor på att det var något annorlunda med Chaenath just nu.. men vad? Hennes blick var mild och inte lika allvarlig som vanligt samtligen att hon bara så där la sitt huvud i hans knä. Han hummade lite oförstående till svar mot Chaenath men lät henne ändå lägga sig till rätta medans hans tankar fokuserade både på blodmagin samtidigt som han försökte förstå vad Chaenath faktiskt höll på med. Kugghjulen tickade men han verkade inte direkt bli visare där Chaenath somnade i hans knä, men sociala ting var inte direkt något han var bra på om sanningen skulle fram.

    Snart hördes Alorins ilskna stämma och lex röda blick föll tillbaka på honom med en sådan neural uppsyn att det garanterat inte skulle få honom på bättre humör. Andra män skulle säkerligen ha kännt viss nervositet över att ha en sådan vacker kvinna som Chaenath liggandes i sitt knä men Lex var kolugn. Betraktade Alrosins ångande uppsyn där han kastade sitt hot mot honom och han kunde inte hjälpa det.. Lex himmlade med ögonen åt den andra mannen innan han vände blicken ut igenom hålet som svärdet skapat i vagnens dörr. Det ända han kunde se var grönskan men hålet var för litet för att kunna urskilja några detaljer. Det sved till i handen vid nästa linje av blodsmagin drogs men han visade inget tecken på att ha ont alls vilket gjorde det omöjligt att lista ut nu när Chaenaths kropp täckte hans blödande hand. Det stod klart att Alrosin var lika betydelsefull för Lex som ett enstaka löv i trädkronorna, hade ytterst liten vikt för trädets överlevnad, han var någon som man enligt Lex kunde offra utan att världen skulle stanna upp en sekund. Han lovade sig själv att om tillfället dök upp så skulle han se till att lrosin aldrig kunde lägga en hand på Chaenath igen. Med blicken fortfarande fäst på springan så sa han nästan uttråkat; “Vad förvånande.” Utan att direkt spendera tid på att förklara något i de orden utan det ända man klart kunde tyda i hans ord var sarkasm som om han listat ut något som inte alls förvånade honom. Vad det var skulle vara något som var otydligt. Men Lex kände av vilket slöseri på utrymme som Alsorin faktiskt var vilket var det han menade med sina ord även om det för andra inte skulle gå att lista ut vad han syftade på. Han drog ett djupt, sista sträck i handflatan följt av att han viskade något på alvernas språk som var för lågt för att höras. I samma ögonblick som orden lämnade honom dock så hade handen bakom Chaenath börjat lysa i lila för ett par sekunder innan ljuset dog och Lex vände tillbaka blicken mot Alsorin. Han hade pressat handflatan lugnt mot Chaenaths skuldra så att det blodiga avtrycket befann sig på hennes bara axel.

    Blodsmagi var en av de starkaste magierna man kunde utföra och det stod klart att han nyss avklarat en sådan men för vad? Vad gjorde egentligen magin?

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Alsorin var nära på att tappa all fattning då både Lex och Chaenath tryckte på alla de knappar de kunde hitta men som tur lyckades han lugna ned sig något. Han hade ändå ett jobb att göra och behövde hålla sig fokuserad trots allt som hände runtomkring. De hade övertaget och han behövde se till att det förblev så. Istället för att fokusera på Lex stirrade han på Chaenath som verkade rätt lugnt sova i hans knä. Det krävdes mycket viljestyrka i honom att inte bara slita över henne till sin famn men just nu skulle det inte gå. Han var väl medveten om vad han gjort och hur han svikit den som han älskade mest. Självklart gjorde det ont i honom också men hon skulle förlåta honom, hon skulle älska honom så fort allt detta låg bakom dem båda. Han behövde bara genomföra detta och sen skulle allt bli bättre. Hon skulle självklart behöva tid, mycket tid då han visste hur envis hon kunde vara men han skulle vänta. De hade båda gott om tid och tillslut skulle allt lägga sig. I ögonvrån kunde han se något svagt lysa till och reagerade snabbt. Han förstod inte riktigt vad det var eller om det egentligen var något men han ställde sig direkt upp och tog tag om Lex hals. ”Vad var det där!?” Röt han argt till men var inte beredd på att få ett hårt slag i magen och sedan en kropp som pressade bort honom, in emot väggen bakom sig. Knävecken slog i bänken medan ryggen dunsade mot den hårda metallytan. ” DU RÖR HONOM INTE!” Han hade aldrig väntat sig att Chaenath skulle reagera så argsint och han kunde inget annat än att stirra förvånat mot henne där armen låg pressad mot hans hals och hennes kropp hårt emot sin. Han visste att hon inte kunde skada honom men hur hon skyddade Lex stack verkligen i hjärtat. ” Jag skulle akta mig med hoten om jag var dig.” Rösten var otroligt kylig men lugn för han kunde se i hennes arga ögon hur de vacklade. Hon skakade i hela kroppen för det fanns inte mycket som egentligen höll henne upprätt. Hon var alltid så förbannat envis men kroppen kunde inte längre följa viljan. Han tog emot henne där hon föll omkull framför honom och han satte henne ned bredvid sig, där hon hörde hemma. Han hade glömt det som han sett och fokuserade på Chaenaths ansikte som nu krampaktigt bet ihop. Hon måste verkligen ha ont. Han ville slå Lex, han ville bara hålla om Chaenath och viska att allt skulle bli bra igen men inget av detta skulle hjälpa för stunden. Hon kämpade emot allt just nu, hon kämpade emot honom. Han tog av sig sin mantel och lade den över hennes kropp för att värma henne men också täcka kroppen där skjortan knappt dolde de former som fanns där under. ” Finns det några flaskor där ute som är användbara mot såren?” Ropade han högt och visste att dem andra där ute lyssnade noga. Det började rassla i några flaskor då de troligen sparat rocken. ” Jag tror det finns något här som kan hjälpa. Ni kan få det när vi stannar.” Ropade en röst tillbaka som tillhörde en av de som överlevt. Det skulle komma fler senare men just nu var de bara totalt två till förutom Vaemuc. Han kunde dock klara sig mot en halv armé om det skulle behövas. Han sneglade mot Chaenath som höll sina ögon stängda i ett försök att slappna av. Hon slet säkert upp något av såren men hon tänkte inte säga något än. Hon ville inte känna Alsorin mot hennes hud för stunden.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex lät sin hand stanna på ett skyddande sätt mot Chaenaths axel för att inte avslöja vad han gjort men det verkade som om att Alsorin hade lagt märke till det oavsett. Han flög nämligen upp på fötter och Lex kände hur hans fingrar slöt sig runt hans egna hals vilket fick honom att nästan morra till lätt men detta avbröts av Chaenath som skrek och knuffade undan Alsorin från honom. Han kände hur fingrarna lämnade honom och han höjde sin hand mot sin hals där Alsorin nyligen greppat honom. Chaenath förvånade igen och han bevittnade hur Alsorin flög bakåt med en duns som fick vagnen att gunga, han såg hur hon tröck bort Alsorin från honom tills krafterna svek henne och hon föll ihop. Fångades upp av alven som satte henne brevid sig, något som fick Lex att bita ihop. Han var proffs på att hålla sig lugn vilket var något välbehövligt för en person som honom men nu kände han hur irritationen kröp in där en försvagad Chaenath mot sin vilja tvingades sitta brevid den som förått henne. Han hade inte ens tänkt på att han rest sig men snart hade han greppat tag i Chaenaths överarm och drog henne upp på fötter innan Alsorin ens hann reagera följt av att han satte sig ner pås sin plats med Chaenath brevid sig, lutad mot väggen på vagnen så långt från Alsorin som de kunde komma.

    “Hon vill inte sitta med dig.” Sa Lex kallt med en röst som var plötsligt betydligt dovare än innan, mer djurisk än någonsin tidigare och något som helt var okaraktäriserat för Lex i allmänhet. Han hade även vridit sig så hela han var riktad mot Alsorin som en sköld mellan honom och Chaenath, helt klart redo att flyga till attack om han försökte greppa Chaenath igen. Det var annorlunda och mer hotfullt att se Lex faktiskt utmana någon annan till att försöka göra något dumt. Innan skulle han mest sitta i sin egna värld och fundera men nu var det andra gången som Alsorin hade greppat Chaenath mot hennes vilja och det gnuggade inte Lex på rätt ställen direkt. Han hörde, med blicken helt fokuserad på förrädaren, hur de talade om hans drycker som satt i en ordning som enbart han själv förstådde sig på, varannan helande, varannan icke och färgen var så gott som samma på de flesta. Han kunde ju låta dem gissa och lämna det till ödet om Alsorin blev allvarligt skadad eller inte, Chaenath var tillfälligt immun mot all skada trots allt så skulle han? Vad det nu var som de hällde på Chaenath skulle inte skada henne.. men… det kunde vara bra att få såren läkta dock… Därför bestämde han sig för att ropa med blicken hotfullt riktad mot honom fortfarande. “Varannan helande, varannan icke!” Det var viktigare för honom att Chaenath vart helad trots allt trots att han vart tvungen att avslöja sitt system. Blicken var spänd i Alsorins på samma hotfulla sätt medan han kände hur vagnen saktade in följt av att dörren vis Alsorin öppnades. Skulle han släpa med Chaenath och tackla sig ur vagnen? Nej.. han hade inte energi för att lyckat ta dem från platsen.. inte ännu.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Det var faktiskt inte bara Alsorin som blev förvånad över Lex reaktion på allt utan även Chaenath som inte hade väntat sig detta. Lex hade alltid hjälpt henne, det fanns inget tvivel om saken men samtidigt så hade hon aldrig sett honom bli riktigt så uppspelt på något som egentligen inte borde betyda något för just honom. Självklart var situationen otroligt stressande men han skydde henne faktiskt även om det på ett sätt inte behövdes. Hon var inte i fara på det sättet men hon var otroligt tacksam för hans handling. Hela hon mådde illa av att ens behöva vara i närheten av Alsorin då det han gjort var något som hon aldrig skulle förlåta honom för. Han hade gjort det värsta tänkbara, bryta lojaliteten mot henne och deras vänskap för sin egen vinnings skull. Han hade totalt förstört all tillit de en gång byggt upp och även om hon inte riktigt ville erkänna det än så hade han verkligen krossat hennes hjärta med dessa handlingar. Som tur för henne var det bara ilskan som tog plats i hennes hjärta men det skulle inte dröja länge förrän sorgen och sveket verkligen slog till.

     

    Alsorin var nästan lika envis som Chaenath och det fanns mycket som skrek inom honom att slå ned Lex för att visa honom vem som faktiskt bestämde här. Dock så visste han att detta inte var rätt läge och han kunde verkligen se på Chaenath att hon inte skulle klara sig mycket till om fler situationer liknande denna skulle uppstå. Fan för hennes envishet och lojalitet. Den hade alltid tjänat henne på fel sätt då hon nu nästan kunde mista livet på grund av det. Därför var han ändå tacksam att vagnen snart stannade till och dörren öppnades för att den andra mannen skulle stå där och sträcka in flaskan som troligen var helande. Alsorin mer eller mindre slängde sig efter den och vände sig sedan mot dem båda. ” Om du inte vill att hon förblöder föreslår jag att du flyttar på dig så jag kan applicera denna, och nej. Du kommer inte få göra det. ” Han var allvarlig i rösten och lät inte möjligheten till förhandling ligga kvar i luften. Lex skulle inte få tillgång till något då ingen riktigt visste vad han var kapabel till. Han var trots allt en av dem skickligaste på skolan och kapabel till mycket även om Alsorin hela tiden sett ned på honom. Han kunde se hur Chaenath faktiskt frivilligt ställde sig upp, troligen för att hon inte ville att något skulle hända eller att Alsorin skulle göra något dumt mot Lex. Samtidigt så behövde hon verkligen bli helad då hon visste hur nära hon egentligen var. Hon lade sig ned på bänken mitt emot Lex med blicken sluten då hon inte ville visa Lex hur obehagligt hon egentligen tyckte om denna situation. Alsorin stod bredvid henne och hällde flaskan på såret vid axeln men hans blick fastnade på något som var tecknat på hennes andra axel. Vad var det där för symbol och var den ristad i blod? Hans blick spändes fast vid tecknet och studerade det noga innan hans blick flög upp på Lex. ” Vad har du gjort!?” Väste han fram men såg först till att hälla resterande av innehållet i flaskan på såret vid hennes lår som blödde ganska rejält just nu. ” Lex vad har du gjort!” Han slängde den tomma flaskan på marken utanför vagnen medan han tornade upp sig framför Lex med hotfulla rörelser. I ögonvrån kunde han se Vaemuc visa sig vid dörren där han med en nyfiken blick studerade Chaenath och hennes bara rygg. Han började inse vad detta kunde vara, inte exakt vad det gjorde men vad det var kopplat till. ” Du är mig allt intressant måste jag säga.” Ett stort flin spred sig på hans läppar och han snodde åt sig ett rep från mannens sida som hängde vid höften innan han gick in i vagnen och flyttade på Alsorin. ” Tydligen kan jag inte lämna dig ensam innan du skapar fara direkt. Dig får vi binda fast och hålla fram vid oss.” En viss irritation låg i Vaemucs röst men också en klang av upprymdhet. Lex bevisade hela tiden sitt värde med hela denna färd och han skulle få visa det ännu mer framöver. Med bestämda tag drog han fram Lex händer och började binda dem framför sig så de kunde se dem och att han skulle få svårare att göra något. När det satt hårt fast tog han tag om hans krage och mer eller mindre lyfte upp honom på fötter. ” Du får sitta fram med mig så jag kan hålla ett öga på dig.” Han puttade ut honom ur vagnen och kunde se i ögonvrån hur Alsorin behövde greppa tag om Chaenath för att hon inte skulle flyga på Vaemuc som bara flinade till svar. ” Jag litar på att du kan hålla henne i schack Alsorin.” Mumlade han bara innan dörren stängdes och låstes efter dem. Det kunde höras att något hände i vagnen då den gungade till och några dova dunsar kunde höras innan Alsorins röst röt till. ” Varför bryr du dig så mycket Chaenath!? Du tillhör mig nu! Du kommer alltid tillhöra mig!” Det kunde tros att allt var över, att Chaenath givit upp och Vaemuc började föra Lex mot vagnens främre sida innan kvinnans röst vrålade. ” Du rör mig inte! Jag kommer aldrig bli din! Ta bort dina händer från min kropp!” Vaemuc gillade inte drama men samtidigt visste han bättre än att störa, speciellt inte Alsorin som lätt skulle vända sig mot honom. Han gjorde detta bara för kvinnan och alla som kom i dess väg. ” Om du inte kan se det själv får jag allt tvinga dig!”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex kände redan pressen av situationen och det vart otroligt kortlivad kontroll han fick innan Alsorin åter försökte bestämma nonsens. Chaenath ville inte att han rörde henne och självfallet var det just det som aset insisterade på. Chaenath reste sig frivilligt men man kunde se hur ilskan växte sig på den annars så lugna Lex då han visste att hon inte ville detta och ändå så gjorde hon det. Snart märkte Alsorin märket på Chaenaths axel och han började ilsket fråga vad det var med steg som hotfullt närmade sig Lex. Man hade kunnat tro att en man som Lex antagligen skulle backa och säga att det hela inte var värt det men han började nå sin gräns på ilskan vid det här laget. Så istället för att backa undan så reste han sig ilsket upp, bröstade upp sig med ilsken blick in i Alsorins ögon, satte till och med pannan mot hans med ett dovt morrande ljud som var isande om något. Han behövde hålla sig lugn men allt verkade trigga honom med denna jävla Alsorin och hans lika envisa händer på en ovillig Chaenath. “Åh tro mig, det kommer du märka!” Morrade han hotfullt och la det på sinnet att han minsann skulle visa Alsorin vad det var som han faktiskt hade gjort. Alsorin skulle säkert vara för arg för att märka det hela men vissa ändringar hade börjat märkas på Lex som verkade utökas då den stiliga alven tog sig fram mot honom och skuffade undan Alsorin från hans generella riktning, vilket antagligen var en otroligt bra idé i detta laget. Han kände hur hans ilskna hjärtslag lugnade sig aningen då Alsorin inte längre viftades i hans ansikte trots att hans händer blev ihopbundna just nu. Håret som hade verkat stå rakt ut från hans nacke lade sig nedåt som hår egentligen skulle göra där han leddes ut från vagnen, för sekunden inte lika pressad.. något som inte skulle hålla länge..

    Väl ute med vagndörren låst så visste han inte varför han förväntade sig att saker skulle bli bättre för hans inre frid men det han visste var att han hade trott fel. Han hörde samtalet inne i vagnen där han leddes bort mot sin nya plats och håret reste sig i nacken på honom igen där han tvärt stannade upp med ett dovt morrande. Skulle Vaemuc mana honom att gå vidare så skulle han helt vägra där Chaenaths ljud av missnöje från vagnen retade upp honom till den punkten att han inte längre kunde bibehålla sitt naturliga lugn alls. Blodet från hans blödande hand droppade ner på marken och blev vid var droppe mörkare i färgen medan morrandet blev djupare från Lex. Han kunde inte hjälpa det uan började huka sig framåt, händerna vitnade där han verkade kämpa mot repet där smärtan i kroppen dök upp. Den där välbekanta smärtan som bara kunde betyda en sak. Plötslig stapplade Lex bakåt medans kroppen började ändras på honom, med en hög, antagligen chockerande smäll för de inne i vagnen så drämde han sin kropp mot dörren som trots sin starka struktur fick vagnen att häftigt guppa till och trät i dörren att knaka oroväckande.

    Sömmarna i hans kläder började dras isär med olycksbådande ljud där han sjönk ner på alla fyra och tjock, svart päls täckte hela honom. Repet som så väl satt fast hans händer föll av från starka lovar och snart, istället för Lex, Stod en enorm, kolsvart varg med samma röda ögon som Lex ägde och morrade hotfullt. Ett ryggradsisande ylande lämnade honom följt av ett hotfullt skall där han började springa in mellan träden. Man kunde tro att han rymde sin väg men efter en bit vände han om innan han började löpa tillbaka mot de trasiga kläderna med tassar som fick tallbarren att flyga om honom. Han ökade takten innan han hoppade och landade mot den låsta dörren vars trä sprack upp över kraften från löpandet. Vagnen knakade där den for upp på två hjul med den stora vargen mot sin dörr som aggressivt hade börjat slita upp trät till dörren med sina kraftiga käkar. Gnisslandet från vagnens gängor där den stod på sniskan kunde tydligt höras innan vagnen föll över på sidan, bröt av bakhjulet i sin färd vilket lämnade utrymme för vargen att ilsket kraffsa upp trät, stycke för stycke vilket för invånarna i vagnen måste vara en otroligt skrämmande syn.

    Den överlevande vakten hade vid detta laget reagerat och drog sitt svärd igen för att hytta med det mot vargen vilket helt klart var ett misstag. Svärdet skar till i benet på lex vilket fick honom att ilsket gläffsa till och bita ner i svärdet för att slita det ur händerna på vakten, vände sig om mot honom och Vaemuc med dregglet droppande från munnen som var fylld av de där vassa tänderna. Han kastade med huvudet åt sidan så svärdet for utom räckhåll medans han morrandes riktade blicken mot den stilige, föredetta fången.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Vaemuc verkade inte ens förvånad utan förvandlingen som skedde framför honom, istället tog han bara ett lugnt steg tillbaka med ett stort belåtet flin på sina läppar medan han ivrigt studerade det som skedde framför sig. Han hade länge väntat att få se detta med sina bara ögon och han var inte det minsta orolig för vad som skulle ske. Han hade redan förberett för detta då detta inte var en nyhet. Han hade inte tänkt fånga en shapeshifter utan någon back up plan för dessa varelser kunde vara otroligt farliga vilket Lex visade sig vara. Han var inte heller orolig när han sprang iväg, inte skulle han ha förvandlat sig med sådan ilska om det inte varit för kvinnan, och inte heller skulle han bara springa sin väg och lämna henne. Som förväntat kom vargen tillbaka och verkade försöka slita upp den dörr som höll Alsorin borta från Lex. Det ända Vaemuc var missbelåten med var vagnen som faktiskt gick sönder. Det skulle bli så mycket mer besvär att ta sig fram utan vagnen. Som tur var de nästan framme så de kunde rida sista vägen oavsett.

    Inne i vagnen hade Alsorin fått ned Chaenath på sin rygg mot golvet med honom över sig. Hans ena hand höll henne hårt för munnen medan läpparna låg tryckte mot hennes nyckelben. Den andra handen höll om hennes båda händer ovanför hennes huvud. Hennes ögon var hårt slutna medan tårar nu börjat rinna nedför hennes kinder. Hon försökte desperat komma loss men det fanns ingen styrka att hämta. Även om såret nu läkt var hon ändå helt tömd på energi som Alsorin utnyttjade lite för flitigt. De båda tittade dock upp förvånat när något verkade hända utanför vagnen och det dröjde inte alltför länge förrän dörren började slitas upp, fick hela vagnen att tillslut tippa åt sidan. De båda kropparna föll åt sidan där Alsorin var först upp på fötter och drog sitt svärd. Han stirrade förbluffat på den stora vargen som höll till vid öppningen och kunde inte alls förstå vart den kom ifrån. Han vågade inte ens röra sig men stod mellan vargen och Chaenath som nu börjat komma upp på sina fötter. ” Lex!?” Hon visste inte själv varför men något sade henne att det där faktiskt var Lex, om det var ögonen som avslöjade honom visste hon inte. ” Det där kan inte vara Lex?” Alsorins röst var förvånad när han snabbt sneglade bak på Chaenath som verkade inte tveka på sina misstankar. Hon visste inte om detta skulle kunna få dem härifrån men det var värt ett försök. Hon hade verkligen inte mycket kvar men en gång kanske hon skulle klara det. ”Lex ta oss härifrån!” Utan förvarning slängde hon sig förbi Alsorin med en sådan fart att han hann inte ens reagera. Hon slängde sig orädd mot vargen för att omfamna honom och slänga sig upp på dess rygg.

    Vaemuc som stått och bara se på blev ändå lite förvånad över kvinnans våghalsiga försök till att fly men detta fick honom att reagera. ” Åh nej ni ska ingenstans.” Mumlade han surt och nämnde något på alviska innan grenarna från två träd i närheten kom med en otrolig fart för att greppa om både vargen och kvinnan. Han fortsatte att prata på alviska innan märken inne i vagnen som tidigare varit dold lystes upp för att sedan komma med blixtar mot dem båda.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex röda ögon var riktade fram in i vagnen där han slet upp plankorna på dörren innan han vart skuren av svärdet och hela handlingen skedde. Ett morrande skall lämnade honom där ögonen fästes på Vaemuc och han hotfullt kraffsade med framtassen mot den nu trasiga dörren, blicken flackade mellan vakten, Vaemuc och vagnen för att försöka hålla ögonen öppna på kommande handlingar. Detta hade inte varit en bra dag för Lex; Magistern mördad, dem besegrade och hans allierade överfallen så då Chaenath skrek åt honom och slängde sig ut upp igenom dörren för att greppa tag i hoonom och klänga sig fast vid honom så hoppade han ner för vagnen för att börja springa bort in i skogen. Han kom dock inte allt för långt innan grenen omfamnade honom vilket fick en handling att blomma ut på mindre än en millisekund. Hans starka käkar började krossa den magiska grenen så att flisor av trät flög om honom där han sedan började krosa grenen som hade sitt grepp om Chaenath men under den tiden hade blixtrarna redan skjutits mot dem och ven genom luften mot dem. Elektriciteten glänste i de röda vargögonen där Lex släppte den nästan avbitna grenen i ett försök att väja undan från blixten som var på väg mot honom. Han lyckades hålla sig från en full träff men gnydde smärtsamt till utan stöten som svedde hans ena bakben rejält.

    Blixten som träffade Chaenath skulle självfallet inte ge skador på henne över huvudtaget men ge sin sanna kraft till en viss Alsorin som säkerligen vid det här laget hade börjat försöka ta sig ur den trasiga vagnen. Doften av bränd päls låg i luften mellan dem båda där Lex i sin ilska inte tänkte låta Alsorin komma så lätt undan. Han satte hårt ner tänderna i Chaenaths lår för att slita ur henne från grenen och då han släppte greppet om hennes ben så fanns där inte en skråma men det skulle inte direkt vara samma sak för Alsorin, åh nej. Han njöt av ljuden som lämnade honom borta från vagnen medans hans fuktiga nos försökte putta upp Chaenath på fötterna efter allt som skett henne. Nya grenar flög mot dem vilket fick Lex att flyga till attack på grenarna mest för att det låg i hans nuvarande gener trots allt. Han slet dem itu följt av att han ylade åter igen, ropade på assistans ifall det fanns allierade i närheten av dem. Allierade var ju i detta fallet andra vargar. Hade han varit skepnadsskiftare som ett kattdjur hade han inte kunnat övertyga vargar att hjälpa men nu fanns de ju inte i jungeln eller hur? Skogarna var ju trots allt fyllda av vargar. Gensvars ylanden kunde höras i fjärran omkring dem vilket skapade en rätt isande effekt om det ännu inte lyckats med det liksom. Hans skadade ben darrade lätt efter shocken där han stod och skyddade Chaenath från nya grenar i hopp om att hon skulle ta sig upp på honom igen. Han kunde ju bära henne i nacken nu när hon var oskadbar men något sa vargen att det ändå inte skulle uppskattas av Chaenath. Lite värdighet ville hon nog ändå ha i flykten.

    • This reply was modified 2 år, 1 månad sedan by Valentine.
  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Det hände så mycket på kort tid som Chaenath knappt hann reagera på. Grenar som for mot dem, blixtar som träffade hennes kropp med en väldig kraft men till hennes förvåning kunde absolut inget kännas mot hennes kropp. Om inte Lex hade också blivit träffad och få ont trodde hon att allt varit en illusion. Till hennes stora förvåning kunde hon höra Alsorins skrik av ren smärta, som om det faktiskt varit han som fått el chocken och hon kunde se i ögonvrån hur han stapplade ut från vagnen, kunde knappt hålla sig uppe på fötter. När Lex sen vände sig mot henne och mer eller mindre slet tag i hennes ben kunde hon inte hålla tillbaka ett skrik av rädsla då hon förväntade sig se sitt ben helt söndertrasat. Även denna gång till hennes stora förvåning var benet helt oskadd medan Alsorin föll ihop med ofattbara plågor. Vad var det som egentligen hände!? Allt var helt upp och ned! Inget gick riktigt att greppa men då nosen nuddade mot hennes kropp försökte hon åter komma upp på hans rygg medan han fäktade bort grenarna. De behövde verkligen ta sig härifrån och det var illa kvickt. ” Lex. Jag kommer bara klara detta en gång. Fokusera på dina tassar och ta ett stort språng härifrån. Jag hjälper dig.” Orden var tydliga men inte tillräckligt högt för att alla skulle höra. Ofta glömde dem bort vad hennes element ofta var, vad den egentligen var kapabel till. Hon kunde samla vindarna under sina fötter som gav henne en sådan styrka och snabbhet när de puttade på, men hon kunde även hjälpa Lex på samma sätt. Det var därför hon kunde slåss med en sådan snabbhet. Med några väl utvalda ord samlade hon vinden under hans tassar och när hon kunde känna att allt var förberett tvingade hon vinden och skjuta ifrån så Lex kunde få med sig snabbheten i sina steg. Det var otroligt få som brukade kunna hinna med i snabbheten och Vaemuc var faktiskt inte en av dem.

    Hon kunde känna vargens rörelser men det lilla energi hon faktiskt hade kvar fokuserade på att hålla fast i pälsen. Hon var inte långt ifrån att svimma av men den viljan som fanns i henne lyckades hålla henne vaken. Dock så höll detta inte i speciellt länge. De hann nog inte ta sig så otroligt långt in i skogen innan greppet lossnade helt och hon föll till marken. Hon hade givit det sista hon haft kvar och magi kunde verkligen tömma en person. Hon andades men det var nog det ända som gav bevis på att hon faktiskt levde.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex kände ett visst bittert nöje där han hörde alven skrika i smärta där blodet övertog luften efter Lex starka bett, det var i alla fall något trots att han gärna hade velat möta hans hud med sina tänder på riktigt. Men nu var det viktigast att ta sig här ifrån, han lyssnade på Chaenaths ord där hon kravlat upp på hans rygg och så fort han befann sig på plats så total vände han sig mot riktningen där fienderna inte befann sig och började springa så snabbt han bara kunde in mellan träden. Han rörde sig BETYDLIGT bättre i vargform, for smidigt genom grönskan utan att krocka i mer än tunna grenar och snart kände han hur vinden fick tag i honom. Snabbt tog han sig bortåt, långt bort från dem onda och skadade i mönster som gjorde det omöjligt att följa dem, speciellt med tanke på vindens hjälp och han fortsatte ända tills vinden slutade ta dem framåt och han kände hur Chaenath började glida av honom. Med stor möda gjorde han vad han kunde för att hon skulle falla så mjukt som möjligt på den gröna mossan med tanke på att han inte direkt hade händer för ögonblicket. Han hoppades att han lyckats bra nog medan han anfått satte sig ner följt av att han utmattat föll ner på sidan brevid Chaenath. Hans bröstkorg höjdes och sänktes ansträngt hos honom medan smärtan i benet nu övertog honom. Han hade ju blivit träffad av en blixt trots allt och nu när adrenalinet föll bort så kunde han känna hur mört hela bakbenet faktisk var.

    Han andades tungt ut igenom nosen innan han trots sin storlek ynkligt skuffade sig närmare Chaenath för att se till att hon inte skulle frysa i vårnatten som väntade. Hans röda ögon svepte över det tomma området men han var för trött för att orka lyfta huvudet eller flytta sig ytterligare. Det fanns kanske en halvmeter mellan dem båda men det kunde inte hjälpas; han behövde sova. Snart slöt han ögonen och han föll inte in i sömn utan bokstavligen förlorade medvetandet från hur trött han var. Allt bara föll bort där han låg som om någon skjutit honom och världen snurrade vidare utan hans vetskap.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Chaenath hade ingen koll hur länge hon varit borta men det kändes som en evighet där hon vaknade med ansiktet mot mjuk päls. Kroppen värkte av ren ömhet och solen stod högt på himlen där fåglarna kvittrade glatt. De hade tur att fåglarna faktiskt lät för annars skulle trubbel finnas i närheten. Sömndrucket sträckte hon på sig i mossan medan hjärnan försökte greppa om verkligheten och allt som hänt. Ögonen studerade vargen som verkade ligga vid hennes sida där hon troligen rullat närmare under sin sömn för det fanns inte mycket luft emellan deras kroppar. Han var varm, mjuk och så välkomnande att det förvånade henne själv att hon inte försökte akta sig fortare från honom. Alla de känslor som tryckts undan inom henne verkade nu få grepp om hennes kropp och hjärta likt en stark orkan. Hon var arg, ledsen, sviken, sårad över det Alsorin utsatt henne för men hon kände även en otrolig tacksamhet och värme över allt Lex gjort mot henne. Hela tiden hade han alltid skyddat henne, han hade kunnat fly själv men riskerade allt för att hjälpa henne därifrån också. Tårarna började åter bränna i hennes ögon och hon satte sig halvt upp för att sedan slänga armarna runt hans hals och borra in ansiktet i den svarta pälsen medan tårarna fortsatte rinna. Hon visste inte om han sov eller var medvetslös men hon kunde känna hans hjärtslag och andning vilket var en trygghet i sig. ”Tack Lex, tack så mycket.” Snyftade hon fram mot hans päls men kunde inte släppa taget, ville faktiskt inte släppa taget. Det var så mycket som hände inom henne och av någon anledning ville hon vara få hålla honom sig nära. Hon visste inte om han skulle bli arg, visste inte om han skulle uppskatta det men innerst inne hoppades hon att han inte skulle vakna och dra sig undan. Aldrig i hela sitt liv hade hon varit så sårbar som hon var nu men ändå var hon faktiskt lycklig över att Lex fanns här med henne. Innan resan var han den sista personen hon ville ha i sin närhet, nu fanns inget annat än tacksamhet och värme att han höll sig kvar. Även om hon fortfarande var matt i kroppen så verkade hon ha återfått sin styrka åtminstone. Musklerna ömmade efter överansträngning men hon måste nog ha sovit i mer än en dag för att ha kunnat återhämta sig. Det kändes även i hennes mage som nu kurrade högt i protest över sin tomhet.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Lex hade någon gång under natten i alla fall återfått medvetandet men vaknade inte från den djupa sömnen som han befann sig i. Han låg orörlig i sömnen på samma sätt som när han tappat medvetandet då hela han var mer än övertrött, inte ens i sömnen orkade han röra sig och inte reagerade han på att Chaenath hade rullat närmare heller men för den delen så hade han ju menat att värma henne om han nu hade orkat kravla så långt dagen innan. Nu dygnet efter så låg han och sov med det brutna ljuset från lövkronorna ovan dem skimmrande i sin päls vilket även gjorde honom varmare med tanke på att han var svart i färgen. Det kom som en plötslig chock då Chaenaths kropp attackerade honom vilket fick hans huvud att rycka till uppåt där han försökte fatta vart han ens var men då doften av Chaenath låg i luften och de kvittrande fåglarna i skogen fick honom snart att komma ihåg vad som hänt. Han drog sig inte undan tack vare det där han märkte hur Chaenath verkade ha brutit ihop tillslut över allt som skett dem. Ett hugg i bröstet på honom dök upp vid alla minnen från gårdagen både hennes förluster och hans egna vilket fick honom att gny till lite då han inte direkt kunde tala för ögonblicket. Ljudet lät likt vad man kunde håra från en ledsen hund bara det att det kom från en enorm varg istället. Chaenath klammrade sig fast mot honom, grät mot hans päls vilket i sin tur fick de röda ögonen att vattnas då han inte var i mycket bättre skick själv, inte lika illa däran som Chaenath självfallet men långt ifrån bra om man säger så.

    Han rullade försiktigt upp så han låg ordentligt mer än som ett skjutet rådjur men det stod klart att han inte direkt ville vara ensam just nu heller. Han huffade lite sorgset till och lutade ner huvudet mot hennes axel med sina ynkliga, hundlika små ljud till och från. Det var rätt skumt kanske att höra sådanna ynkliga läten från en stor varg men det sa ju sitt. Han ville gärna tala om för henne, om än i sitt vana sätt, att han var ledsen för det som skett men något sa honom att hon nog inte skulle uppskatta att han förvandlades tillbaka till en nu naken man. Istället satt han där tills hon fått gråta ur sig och det fanns bara visst antal sätt att visa uppmuntran som varg vilket fick honom att tvätta hennes axel lite med sin tunga i hopp om att hon skulle känna att han fanns där för henne. Det var ju vargars sätt att visa det på vilket var mer naturligt för honom trots att han till största delen varit människa i sitt liv. Folk som honom var ju mer knutna till det djur de kunde skifta till än mänskligheten vilket kanske förklarade hans udda beteenden till och från. Det var en tvedelad situation; han uppskattade självfallet att vara människa och hans passion var magi vilket han inte kunde utföra som varg men på vissa sätt var han bekvämare som varg. Han valde att se det som att han uppskattade båda delarna fast på olika sätt men om han fick välja så var mänskligheten han levt med tills nu det som passade honom aldra bäst.

    När hon väl släppte honom, inte en sekund innan det, så ruskade han lite på sig medan han ställde sig upp lite segt med blicken fäst på henne och huvudet lutat åt sidan. Hur skulle han förklara den lilla problematiken han befann sig i för henne? Han kunde ju inte skifta till människa just nu, det var alldeles för kallt och han visste att hon nog inte skulle uppskatta att han spatserade omkring naken. Nej de måste vänta tills det fanns någon form av kläder i närheten men hur skulle han säga detta? Efter en stunds fundering så sträckte han fram huvudet mot henne och naffsade lite i det trasiga tyget på hennes tröja, innan han tittade ner på sig själv och sedan skakade på sitt fluffiga huvud. Skulle hon förstå?

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Chaenath kunde känna hans huvud på sin axel och hans tunga mot sin hud. Hon kunde höra i honom att även han led. De båda hade förlorat något från allt som hänt och Lex hade faktiskt mist någon. Hon hade inte riktigt koll på hur nära de egentligen stod men hon visste åtminstone att Lex generellt stod nära lärarna då han vuxit upp på akademin. ” Jag är så ledsen Lex! Det måste ha varit otroligt jobbigt för dig med!” Viskade hon fram mot hans päls medan tårarna fortfarande rann nerför hennes kinder. Han höll sig kvar vid henne, de båda verkade omfamna varandra och delade den sorg och smärta som de gemensamt upplevt. Efter allt som hänt skulle hon aldrig kunna se Lex med samma ögon som innan, han hade verkligen tagit en plats i hennes hjärta, kanske mer än hon själv ville erkänna.

     

    När inga fler tårar rann nedför hennes kind släppte hon tillslut motvilligt taget och satte sig lite mer upp för att torka bort resterna som fanns kvar. Hon kunde se Lex ställa sig upp och det var inte förrän nu hon faktiskt studerade honom och insåg vilken stor varg han var. I allt tumult som hänt tidigare hade hon aldrig riktigt reflekterat över hans skepnad men än att det var Lex. Hon hade aldrig riktigt förstått hur detta gått till men började nu minnas lite historier om shape shifters från akademins lektioner. Hon måste erkänna att det var trots allt rätt coolt men hon hade inte mycket kunskap till hur det verkligen fungerade, om han ens kunde bli människa igen. När han nafsade mot hennes kläder förstod hon inte helt vad han menade men hade troligtvis en aning. ” Du ska veta att du inte behöver förklara dina handlingar för mig nu. Jag litar helt på dig.” Hennes blick låg mjukt mot honom och ett litet leende trängde sig äntligen fram på hennes läppar då spänningarna äntligen började släppa. ” Men då du inte är människa och jag inte förstår vargar så bra behöver vi hitta ett sätt att kommunicera. ” Lade hon sedan till lite fundersamt och ställde sig nu upp på sina ben för att sträcka ut kroppen som knakade i protest. ” Gläfsa om du vill ha min uppmärksamhet, nudda mig med nosen om du vill att jag ska göra något?” orden var formade som en fråga, en fundering då hon inte visste själv om det skulle fungera så bra. Hon skulle senare fråga om han kunde bli människa igen eller om något var fel men för stunden var inte det så viktigt och i ärlighetens namn gillade hon hans nya form. Hon hade faktiskt älskat att få krama om hans päls då den givit hennes en sådan trygghet och lugn. ” Det första vi dock behöver fundera på är vart vi ska och hur vi ska få tag på mat. Jag har inga vapen mer än en dolk kvar och vi har inga hästar eller riktiga kläder. ” Hon tittade ned på sig själv där hon hade på sig Alsorins kappa och sina svarta byxor. Skjortan var bara i trasor och hon lät den nu glida till marken. Kappan täckte hennes nakna överkropp men hon var egentligen inte helt bekväm med det hela. ” Om du är en shape shifter har jag för mig att du behöver kläder också. ” Blicken började nu se sig omkring men det fanns ingen chans att veta vart dem var. Hon hade tappat bort all riktning efter att ha suttit i vagnen och sedan svimmat. ” Kan du känna något med din nos eller höra något?” Han kanske hade bättre sinnen än henne för stunden.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Det var otroligt hårt för Lex med då Linguan var en av de som tagit fadersrollen i hans uppfostran på skolan och gett honom många bra minnen samtidigt som han varit mer strikt när det gällde. En sådan karaktär som menade att sa han nej så var det också ett nej, så ingen velande ‘förälder’ alls. Saknaden kunde redan kännas hos honom och tanken på att han aldrig skulle få prata med honom igen var oförståligt just denna punkten. Hur kunde det vara så att han aldrig mer skulle kunna prata med Magister Linguan? Jo Chaenath var inte den ända som var glad över att inte vara själv just nu, de båda hade gått igenom så mycket och hade fortfarande sitt jobb att utföra. Hur det skulle utföras hade han ingen aning om heller.. det hade ju verkat som fången varit beredd på allt förutom Chaenaths magi och hade säkerligen haft all tid i världen på att tänka ut saker och ting. Hur skulle de få bort hotet av världen? Det kändes ju omöjligt att kanske få honom till platsen i nuläget men skulle det betyda att de måste ta hans liv? Detta var en helt klart stressande situation för vad skulle Vaemuc göra om han blev bortglömd av dem? Det vågade han nog inte ens tänka på..

    Han sträckte ut sig där han rest sig upp och mötte sedan Chaenaths blick där hon för första gången sa orden att hon faktiskt helt litade på honom. Hade han varit i mänsklig form så hade det varit svårt att se reaktionen men eftersom han nu var varg så kunde man se den fluffiga svansen som började vifta bakom honom över orden. Det var ju en kroppsdel han inte hade i sin mänskliga form trots allt och han var ju inte känd att säga sina inre känslor rakt ut för det mesta heller. Han tippade huvudet uppmärksamt åt sidan där han lyssnade till hennes förstärkta ord med tanke på hans skepnad, svansen viftade bakom honom fortfarande självfallet medan han skällde till för att visa att han förstått vad hon sagt. Snart så rätade han på huvudet för att sänka ner det mot marken för att börja nosa runt medans han vandrade runt omkring i deras sovglänta. Han letade efter ett tecken på mänskliga folk och vid riktningen de kommit ifrån morrade han till innan han tvärvände och fortsatte att nosa runt. Det tog en stund men snart kunde han uppfatta den svaga doften av nybakat bröd vilket fick honom att höja huvudet, nosandes i luften åt ett annat håll än där de kommit ifrån. Det var inte bara bröd han kände av utan doften av fisk och jordbruk fanns där i mixen med vilket fick honom att gläfsa till för att få Chaenaths uppmärksamhet. Han visste inte hur långt bort det var men han kände i alla fall dofterna vilket talade om att det inte var FÖR långt borta ändå. Kanske en timme eller två.

    Han kände hur hungern morrade till inom honom kraftigare nu när han känt att det fanns mat i någerlunda närhet av dem. Han tog ett par steg åt riktningen innan han stannade upp med huvudet vänt bakåt för att se så Chaenath uppfattat det hela och följde efter. Det sved vid stegen i tassen han blivit skuren i och han var rätt mörbultad från gårdagen men han insåg att det kunde vara betydligt värre än så här. När han märkte att Chaenath uppfattat det hela började de vandra igenom den tjocka skogen tillsammans.

Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 102 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.