Det tog ett tag för Chaenath att verkligen greppa allt och hur magistern hade reagerat så var detta något han ändå kände till. Det kom alltså troligen från deras fånge vilket gjorde detta allt mer obehagligare för denna person kunde inte längre vara vem som helst. Lex fråga fick det att rysa i kroppen då orden ekade i hennes huvud fortfarande men hon kunde inte känna av att han fanns kvar. ” Han vet vem jag är.” Orden gav henne en kall kår efter ryggraden för ingen person hon visste av kunde precis stämma in på magisterns beskrivning som han tidigare nämnt. Hon kunde känna Magisterns förvåning i ryggen men han verkade inte säga ett ord, som om han ville försöka gräva ned hela händelsen, försöka se till att den glöms bort men hur skulle hon kunna ignorera detta? Hans sätt att prata med henne gav en indikation på att han kände henne mer än hon själv önskade, det var ju otroligt stressande. En brutal mördare hade hennes identitet! Då magistern verkade vilja ignorera detta och fått vagnen i rullning igen ställde sig Chaenath bakom hästen och med smidiga rörelser hoppade hon upp över hästens bakdel och satte sig bakom Lex igen. Hon tog tag i tyglarna för att få hästen att röra sig framåt igen men lät sitt ansikte luta sig framåt mot Lex öra. ” Lex jag gillar inte detta. Något känns inte alls rätt.” Viskade hon så tyst hon bara kunde då hon inte önskade att orden nådde magistern. Tilliten till honom hade börjat sjunka alltmer efter det som hänt på resan och hon skulle nog snart vilja ha fler svar om hela denna resa. Han hade varit tydlig med reglerna men dessa skulle behöva brytas om hon skulle klara av det. Något kändes verkligen inte rätt, inte bara till det som nyss hänt men över lag. Hon hade känt det ända sedan hon sett vagnen.
” Om jag hör rösten igen i mitt huvud så kommer jag nypa dig i armen. Jag behöver att du håller extra koll på mig.” Med dem orden lutade hon sig tillbaka och började åter se sig omkring i skogen. Magistern verkade sätta sina två hästar i en lugnare galopp vilket även kvinnan gjorde. Hon höll en extra koll på hur Lex balans var utifall han skulle ha svårt men han hade trotts allt visat sig vara rätt duktig på hästryggen. Egentligen var han bättre än hon trott och om de kunde borde de få tag på en till häst på vägen. Han kunde rida själv och det är alltid lättare om hon fick rida på en egen.
” Usch jag behöver tänka på något annat. Lex har du något mer intresse som du vill dela med dig av?” Visst egentligen var hon inte speciellt intresserad men hellre lyssna på hans babblande än att sitta och fundera mer på det som nyligen hänt. För stunden skulle det inte hjälpa henne att tänka mer på det, speciellt inte då det gav ett sådant obehag i hennes kropp. Hon kände sig nästan besudlad då en person varit inne i hennes tankar och stört. Vad kunde han egentligen mer göra?

Chaenath var faktiskt tacksam för Lex sällskap just nu. Han hade verkligen visat henne en sida som hon inte trodde fanns hos honom, han var stöttande och förstående vilket fick henne att slappna av i sadeln någorlunda. Hela denna händelse hade varit skrämmande på flera sätt men hon behövde åtminstone inte känna sig helt ensam även om det fanns andra än Lex hon önskade få hjälp av. Efter allt som hänt kunde hon känna en stark huvudvärk börja tränga sig fram, som om den ovälkomna rösten hade gjort mer än att viska i hennes huvud. Eller så kunde det vara symbolen på hennes panna som arbetade för att hålla andra utanför. Oavsett så kom huvudvärken allt mer smygande och gjorde sig allt mer klarare i hennes medvetande. Lex verkade prata om drakar vilket gjorde allt lite enklare att hålla allt undan för stunden. Det var rätt intressant ämne att tänka på för hon hade hört likasinnat men aldrig riktigt haft tid att begrunda det. ” Det hade varit häftigt att få hitta drakfjäll, ännu häftigare att få se en drake. Jag kan tyvärr inte fantisera om en värld där en sådan best reste sig upp mot skyarna.” Hon var tvungen att bita ihop när den envisa huvudvärken trängde sig djupare in likt nålar som trycktes mot hennes tinning. Fan detta var inte bra då hennes sinnen inte kunde vara lika starka och om någon anföll nu skulle hon inte alls klara det lika bra som innan. ” Lex.” Hon var tvungen att pressa ihop sina ögon i ett försök att hålla tillbaka smärtan. Hon lutade sig smått framåt med sin panna mot hans axel för att inte tappa balansen medan läpparna spändes ihop till ett smalt sträck. ” Du råkar inte ha något som lindrar huvudvärk.” Rösten var nästan som ett stön då varje ord bara gjorde saken värre. Det hade nu eskalerat till en nivå att hon inte längre kunde höra något än ett starkt och skarpt ljud i sin hjärna, som om något försökte spränga henne inifrån och ut. Vad hände egentligen? Var det han inne i vagnen som gjorde detta? Ett högt skratt verkade bekräfta hennes farhågor då det kom ifrån vagnen. Det var mörkt, bullrigt och lovade att inget gott skulle hända. Det som väckte henne från allt var smärtan från något annat, något vasst som skar sig in i hennes axel. Det tog ett tag innan hon greppade var som hände men som svar drog hon in Lex i sin famn för att sedan slänga dem båda av från hästarna. Hon använde sig själv som sköld för att skydda honom från fallet och en dov duns lämnade marken när båda kropparna stötte i. ” Skydda vagnen!” Ropade hon högt för att få magisterns uppmärksamhet. Hon ställde sig upp och drog sitt svärd för att försvara sig från två pilar till som kom emot dem. Då hon insåg att lite tid fanns kvar lät hon sitt svärd skära bort pilens skaft för att kunna börja röra sig bättre. Huvudvärken verkade inte vilja ge sig vilket fick hennes hand att lägga sig mot huvudet, var nära att tappa balansen men höll sig ändå upprätt. Detta var allt annat än bra men Lex var tillräckligt stark för att kunna hantera detta. ” Om jag inte kommer tillbaka så får ni ge er av utan mig.” Hon tittade inte ens bak mot honom för hon ville inte se om han protesterade eller inte, båda var lika illa enligt henne för stunden. Hon viskade åter sina väl utvalda ord innan en vind samlade runt henne och med en fart sköt hon iväg upp mot trädtopparna för att ge sig på den som skjutit pilarna mot henne. Hon hade ingen aning om hur många dem var men tre hade hon åtminstone lagt märket till. Svärd klingades mot varandra då hon åter mötte stål mot stål. Han hann knappt reagera innan svärdet klyvde honom i två och kroppen fann sin plats på marken. De alla verkade helt mörkklädda med masker över ansiktet som gjorde det omöjligt för henne att se vart de kom ifrån. Den andra verkade inte långt bort men det var betydligt svårare nu att hålla sig upprätt och klara av att parera attackerna. Efter att ha kämpat ett tag lyckades en hård spark träffa hennes mage som fick henne att falla till marken. Den hårda ytan slog luften ur hennes lungor och en hög flämtning lämnade hennes läppar medan huvudet skrek av smärta och pilen gjorde sig tydlig i hennes axel. Mannen som fått ned henne var redan på marken och höll sitt svärd mot hennes strupe. Av någon konstig anledning kände hon igen rörelserna, som om hon slagits mot honom tidigare. Siluetten var inte helt främmande för den delen heller vilket skrämde henne ännu mer. ” Rör dig inte prinsessan så kommer du inte skadas.” Orden var mörka, förföriska men hon hatade dem lika så. Aldrig att hon skulle ge sig så snabbt! Med väldigt snabba rörelser slog hon ut med benen i hopp om att träffa hans medan hon kom upp på sina egna med hjälp av en bakåt volt. Personen verkade nästan vänta sig detta och hoppade bara smidigt bakåt med en tung suck innan han kom mot henne igen. De båda svärden möttes åter igen men hon vek sig inte så lätt. Hon lyckades få in några slag mot hans kropp vilket fick mannen att vackla bakåt. Precis när hon skulle träffa hans hud med sitt svärd märkte hon hur en pil flög mot hennes fötter som tvingade henne att röra sig bakåt. Med en hög svordom var hon tvungen att klyva en annan pil i mitten innan hon snabbt behövde parera mannen som åter kommit mot henne. Hon slängde sig en snabb titt bakåt och kunde se att ca fyra andra män visat sig för magistern och Lex. Magistern verkade som vanligt skydda vagnen och han slogs nu mot en av dem som också verkade ganska kunnig i magi. Vagnen var i alla fall inte rörd en så länge. ” Prinsessan det är mig du ska ha fokus på.” Något avundsjukt verkade ligga i hans röst vilket förvånade Chaenath men hon var inte sen med att parera. Åter igen flög två pilar mot henne som bara gjorde allt så mycket besvärligare. ” Slåss mot mig ensam om du törs!” väste hon ut mellan händerna men tyvärr var han nog inte så dum. ” Åh jag skulle aldrig kunna vinna mot dig på det sättet. Vi båda vet vem som hamnar på rumpan då.” Orden slog henne som ett hårt slag i ansiktet då allt nu kom på plats. Det var inte en fiende framför henne. Det var ju Alosrin som hon slogs mot. I all förvirring tappade hon koncentrationen vilket ledde till att en pil träffade henne i bakre låret. Med nöd och näppe lyckades hon parera men föll sedan ned på knä. Desperat försökte hon mota bort mannen men han fick in en spark som träffade henne rakt i magen och slungade henne bakåt. I smällen tappade hon sitt svärd och då hon försökte få tag på det igen sattes en fot mot handleden och tryckte tills hon skrek ut av smärta. ” Förlåt Prinsessan men det är för ditt egna bästa. Jag kan inte låta dig döda mer män.” Han lutade sig framåt och tog av sig masken för att visa det leende hon så väl kände igen. Ögonen studerade henne noga och hela han verkade så otroligt nöjd att han äntligen vunnit mot henne. ” Släpp mig!” Röt hon ut och försökte med sin andra hand slå bort honom. Han svarade bara genom att ge henne ett slag i magen. Hon var van med smärta och lyckades ganska snabbt tvinga tillbaka luften som slagits ur hennes lungor. Håret hängde i stripor efter hennes ansikte där ögonen stirrade rasande upp på sin vän som verkade förråda henne. Ur ena mungipan syntes nu blod som nästan kunde matcha de fylligt röda läppar hon bar på. Hon mumlade något och kunde se ilskan i sin väns ansikte då han insåg vad hon precis gjorde. ”Åh nej!” Ropade han fram men var försen. Med en riktig kraft sköt hon sig iväg från honom med hjälp av vindens styrka och hon lyckades komma upp på fötter igen likt en vildsint katt. Hon tog fram sina dolkar och kastade en med en sådan kraft att Alosrin knappt hann reagera. Den skar förbi hans kind och rispade upp den perfekta huden som fanns där. ” Att du alltid ska vara så envis.” Suckade han irriterat men kom mot henne igen. Trots allt som hänt lyckades hon hålla sig på fötter och aktade sig för de pilar som åter kom mot henne. Hon var svettig och utmattad men än tänkte hon inte ge sig. Hon hoppades att magistern skulle inse allvaret och ge sig tillslut av. Hon tvivlade att Alosrin faktiskt skulle döda henne, han hade haft så många fler chanser till det tidigare. Det kan inte vara det han hade som mål. ” När jag väl får ditt arsle på marken igen ska du allt berätta vad detta är om det så måste tvingas ur dina vackra läppar.” Morrade hon mordiskt och slängde åter en dolk mot honom och lyckades faktiskt träffa hans arm. Tyvärr räckte inte detta för att få honom vackla och efter att ha dragit ut den ur armen lyckades han få in ett slag mot hennes kind som nästan fick henne att ramla omkull. Det andra slaget lyckades hon parera med nöd och näppe men sen behövde hon åter använda sin magi för att skapa avstånd mellan dem. Hon visste hur mycket detta retade honom. Han hade alltid hatat hennes krafter som gjort henne farligt snabb. Tyvärr kunde han nog dem flesta rörelserna hon hade. ” Det är så tur för dig att jag har mer än vänskapliga känslor för dig!” Han kom mot henne med all sin styrka och trots att hon lyckades få in några slag mot honom var det tillslut hans slag som fick henne att falla till marken. Han var snabb och hamnade direkt ovanpå henne med sina knän på hennes armar och en dolk mot hennes strupe. ” Våga inte ens.” Mumlade han argt och då båda såg mot vagnen där hans män slogs för att få tag på.

Chaenath hade aldrig väntat sig hjälp men då Lex ändå tycktes förvåna dem båda ville hon inte låta det gå till spillo. När isen träffade Alosrins axel tappade han dolken och hamnade ur balans vilket gjorde att kvinnan kunde trycka sin underkropp uppåt och få tag om hans kropp med sina ben. I ett kraftigt grepp slängde hon av honom från sin överkropp och med bara några ord lyckades hon skjuta sig fri men denna gång stannade hon inte upp utan fortsätta ända fram till Lex. Hon hade inte hunnit uppfatta allt men hon kunde se att Lex blev nedslagen. På vägen fick hon tag på ett svärd och med en otrolig hastighet kom hon upp bredvid Lex och lyckades mota bort mannen som slagit honom. Med några snabba rörelser låg hans arm snart på marken men den andra verkade inte lika enkel att fälla. ” Lex! Du måste upp! Du måste fly!” Ropade hon åt Lex medan hon försökte hålla dem borta från honom. Hon hade inte kunnat rädda magistern men kanske kunde hon rädda Lex? Svärdet dansade genom luften medan svetten rann nedför hennes panna och rygg. Hon var helt slut, både psykiskt och fysiskt. Smärtan höll sig fortfarande envetet kvar och gjorde allt så mycket svårare. Hon hann inte ens lägga märket till slaget från Alsorin som kom mot hennes ansikte. Denna gång kunde hon inte hantera det och föll direkt tillmarken bredvid Lex. ” Du ger aldrig upp. ” Muttrade han argt men blängde ilsket mot Lex. Han hade sett hur Chaenath, utan ens en tvekan, skyndat sig till honom för att hjälpa. Hon brukade aldrig tänka på någon annan, hon skulle ha försökt fly i vanliga fall men ändå hade hon gjort ett desperat försök. ” Åh du måste skämta.” Han nästan spottade ut orden och såg rosenrasande ut. ” Lugn nu Alsorin. Du kommer få det du alltid suktat över.” Rösten var förföriskt mjuk och hummade fram varje liten stavelse. Dörren på vagnen åkte mjukt upp och snart rörde sig två ben ut ur mörkret. Mannen som rörde sig ut ur skuggorna var lång och otroligt stilig med något lockande över sig. Det gick inte att missta på hans farliga natur men den var lika förförisk som farlig. Blicken som studerade dem alla var mer än belåten och självgod och han gick fram till Lex för att huka sig ned vid honom. ” Så du är en av de omtalade. Magistern skyddade dig hårt men han gjorde mig en otrolig tjänst.” Spann hann fram och lät sin hand mjukt stryka sig över Lex kind. ” Och du är självklart den otroligt skicklige Chaenath. Jag har sett dig strida på träning men det är något att se det i verkligheten. Hade inte magistern hjälpt mig med ditt huvud skulle troligen Alsorin även ha förlorat detta.” han reste sig upp igen och såg på alla de döda män som låg utspritt på marken. En tung suck lämnade hans läppar innan de stela musklerna sträckte ut sig. Han verkade njuta av friheten även om solen stack envist i hans ögon. ” Jag behöver dem levande så klart. Lex verkar vara i ett okej skick men Chaenaths sår behöver ni ta hand om. Jag föreslår sen att vi sätter dem i vagnen så de inte kan göra så mycket.” Hans röst var kall och kalkylerande medan blicken fortfarande svepte omgivningen. Magistern verkade han inte ens bry sig om, som om han bara varit en insekt i vägen för hans planer, eller ja en insekt som varit en del av hans planer. Allt hade spelat efter just det spel han satt upp för akademin. Lex var en värdefull tillgång medan Chaenath skulle ges bort till Alsorin som senare skulle tjäna honom troget. Kärlek var enkelt att manipulera men han visste att kvinnan skulle sätta upp ett hot. Han såg ned på henne när hon försökte åter resa sig upp med Alsorin stod redan över henne, var beredd om hon skulle försöka något. ” Jag kommer aldrig förlåta dig för detta!” Väste hon fram mellan tänderna medan hon såg hur den andra mannen nu gick fram till Lex. Han började plocka av honom rocken och runorna för att försöka avväpna honom. ” RÖR HAN INTE!” Röt hon fram och försökte åter komma upp men Alsorin tryckte hela hennes kropp ned i backen. ” jag kan nästan tro att du faktiskt fått känslor för honom Chaenath!” Orden dröp av tillbakadragen ilska och avundsjuka medan hon själv med ansiktet mot marken försökte stirra upp mot honom med rasande ögon. Nej hon hade inte känslor för honom men han hade visat henne sidor som hon uppskattat och hon hade alltid haft en känsla att beskydda andra. Hon kände hur Alsorin greppade tag om hennes armar och drog henne mer eller mindre upp på fötter innan han tog henne till vagnen. Det fanns en lång bänk på varje långsida och han mer eller mindre slängde in henne i vagnen och klev sedan in själv. Hon skulle precis protestera innan han våldsamt rev sönder hennes svarta skjorta i ryggen så pilens rester syntes i axeln. Utan ett ord grävde han in dolken i såret och drog loss pilen men inte ett ljud lämnade hennes läppar. Hon tittade bara bakåt med armarna över brösten för att inte något olämpligt skulle synas. Hon kunde se hur den andra mannen fått upp Lex på fötter och slängde även in honom i vagnen innan dörren stängdes efter dem. Alsorin satt fortfarande kvar och hade nu hällt sprit på en tyglapp och tryckte det mot hennes sår som sved till. Som tur hade äntligen hennes huvudvärk släppt så en mindre smärta fanns i hennes kropp. Hon kände hur han började bandagera hennes axel och lät honom göra så men såg till att han aldrig kom åt hennes privata delar. Därefter mer eller mindre lade han henne på mage över bänken och slet även ut den pilen. ” Jag fattar inte hur jävla envis du kan vara. Du kunde förblöda ihjäl och ändå skulle du slåss.” Det fanns en viss oro i rösten medan han även lika som innan tvättade rent hennes sår och lindade om det. De alla kunde känna hur nu vagnen började röra sig men de hade ingen chans att se vart de red då inget fönster fanns i vagnen. Alsorin satte sig ned bredvid Chaenath som satt sig upp.

Allt gjorde verkligen ont och kroppen kändes helt uttömd efter all ansträngning som gjorts under striden. Hon kan verkligen inte förstå hur hon faktiskt förlorat, mot Alsorin av alla personer också! Han måste verkligen känna sig så stolt över sig själv men samtidigt hade han hela tiden haft en fördel i det hela, han visste varje liten rörelse hon gjorde medan hon inte kände till om honom förrän det var försent. Om de skulle klara sig ur detta behövde hon illa kvickt komma på fötter igen och en sak hon faktiskt kunde göra nu var att vila. Varken Lex eller hon skulle komma speciellt långt för stunden i alla fall så det var lika bra att utnyttja tiden väl. Chaenath gav bara Alsorin en blick i ögonvrån medan hon funderade på hur länge detta egentligen pågått bakom hennes rygg. Hon hade aldrig riktigt förstått hur djupt hans känslor gått för henne då hon bara sett dem som vänner. Visst saker hade hänt mellan dem förut men de båda hade varit tydliga om att det inte handlade om kärlek. Hade han kunnat ljuga så duktigt för henne eller hade känslorna kommit efteråt? Det som var till nackdel i denna situation för Alsorin är att Chaenath känner honom minst lika bra som han känner henne och han verkade agera helt efter sina känslor vilket gjorde honom otroligt förutbestämd och lättläst. Hon behövde bara trycka på rätt knappar, få honom att tappa fokus och sedan slå till där det gjorde som ondast. Han skulle vara deras minsta bekymmer men den andra mannen var en helt annat fråga. Förhoppningsvis kunde hon och Lex tillsammans slå sig fri från honom.

Med ett tillbakahållet stön reste hon på sig och fick anstränga sig för att inte falla omkull i vagnen som rörde sig. Utan att säga något slog hon sig ned bredvid Lex och följde blicken som verkade flacka mellan henne och Lex. Han såg allt annat än nöjd ut vilket fick Chaenath att le inombords. Han var så enkel att manipulera och Lex skulle troligen vara för ovetande för att förstå vad som egentligen föregick. ” Jag skulle verkligen behöva vila. Hoppas detta är okej Lex.” Hon såg på honom med en mild blick, en blick hon sällan gav någon annan, ännu ett sätt att reta upp Alsorin. Utan att riktigt vänta på svar lade hon sig ned med huvudet i hans knän och sin ena hand över låren så hon låg bekvämt. Hon gillade inte alls att vara Lex nära men allt detta var bara ett sätt att krypa in under Alsorins hud som ni ilsket blängde på henne. Han kunde inte ens dölja den avundsjuka han hade dör och det fanns en sekund Chaenath trodde att han skulle klippa till Lex. Hon var kanske lite för våghalsig och satte Lex lite för mycket i frontlinjen men hon behövde verkligen få Alsorin att tappa fokus. Han behövde fokusera mer på sina känslor så att han inte längre kunde tänka på vad de faktiskt var kapabla till. Chaenath kände han till men Lex var faktiskt ett wild card. Ingen av dem båda visste helt om vad Lex var kapabel till. Sakta slöt hon sina ögon för att för första gången slappna av. Hon gillade inte känslan av att ligga i en annans famn men det var bättre än att ligga i Alsorins. Det var inte förrän hon stängde sina ögon som hon insåg hur nära sömnen och utmatningen låg henne och det dröjde inte länge innan hon faktiskt somnade.

” Tydligen lät jag detta fortgå för länge. Tur för dig Lex att Vaemuc favoriserar dig annars hade min dolk redan satts i ditt hjärta.” Käkarna var spända i ett försök att hålla tillbaka all den vreden som bubblade där under. Han hade tänk lägga Chaenath i sin famn då han sett hur trött hon varit. Nu låg hon med en trasig skjorta och bar rygg mot Lex av alla personer, han som längtat så mycket att få känna hennes hud mot sin igen! Han hade blivit galen av att bara få titta på henne på avstånd, bara stå vid hennes sida men aldrig någonsin få känna mer. Han ville hålla om henne, kyssa hennes, känna hennes fantastiska kropp i sin famn och veta att hon aldrig skulle lämna honom igen. Vaemuc hade lovat honom om han hjälpte till skulle han bli befordrad och rikligt belönad. Vaemuc skulle kunna tvinga Chaenaths föräldrar att gifta bort henne till honom och sedan skulle hon inte längre kunna fly. Han skulle äntligen äga henne och även om hon inte skulle gilla det i början visste han att han kunde göra henne lycklig. De var ämnade för varandra.

Alsorin var nära på att tappa all fattning då både Lex och Chaenath tryckte på alla de knappar de kunde hitta men som tur lyckades han lugna ned sig något. Han hade ändå ett jobb att göra och behövde hålla sig fokuserad trots allt som hände runtomkring. De hade övertaget och han behövde se till att det förblev så. Istället för att fokusera på Lex stirrade han på Chaenath som verkade rätt lugnt sova i hans knä. Det krävdes mycket viljestyrka i honom att inte bara slita över henne till sin famn men just nu skulle det inte gå. Han var väl medveten om vad han gjort och hur han svikit den som han älskade mest. Självklart gjorde det ont i honom också men hon skulle förlåta honom, hon skulle älska honom så fort allt detta låg bakom dem båda. Han behövde bara genomföra detta och sen skulle allt bli bättre. Hon skulle självklart behöva tid, mycket tid då han visste hur envis hon kunde vara men han skulle vänta. De hade båda gott om tid och tillslut skulle allt lägga sig. I ögonvrån kunde han se något svagt lysa till och reagerade snabbt. Han förstod inte riktigt vad det var eller om det egentligen var något men han ställde sig direkt upp och tog tag om Lex hals. ”Vad var det där!?” Röt han argt till men var inte beredd på att få ett hårt slag i magen och sedan en kropp som pressade bort honom, in emot väggen bakom sig. Knävecken slog i bänken medan ryggen dunsade mot den hårda metallytan. ” DU RÖR HONOM INTE!” Han hade aldrig väntat sig att Chaenath skulle reagera så argsint och han kunde inget annat än att stirra förvånat mot henne där armen låg pressad mot hans hals och hennes kropp hårt emot sin. Han visste att hon inte kunde skada honom men hur hon skyddade Lex stack verkligen i hjärtat. ” Jag skulle akta mig med hoten om jag var dig.” Rösten var otroligt kylig men lugn för han kunde se i hennes arga ögon hur de vacklade. Hon skakade i hela kroppen för det fanns inte mycket som egentligen höll henne upprätt. Hon var alltid så förbannat envis men kroppen kunde inte längre följa viljan. Han tog emot henne där hon föll omkull framför honom och han satte henne ned bredvid sig, där hon hörde hemma. Han hade glömt det som han sett och fokuserade på Chaenaths ansikte som nu krampaktigt bet ihop. Hon måste verkligen ha ont. Han ville slå Lex, han ville bara hålla om Chaenath och viska att allt skulle bli bra igen men inget av detta skulle hjälpa för stunden. Hon kämpade emot allt just nu, hon kämpade emot honom. Han tog av sig sin mantel och lade den över hennes kropp för att värma henne men också täcka kroppen där skjortan knappt dolde de former som fanns där under. ” Finns det några flaskor där ute som är användbara mot såren?” Ropade han högt och visste att dem andra där ute lyssnade noga. Det började rassla i några flaskor då de troligen sparat rocken. ” Jag tror det finns något här som kan hjälpa. Ni kan få det när vi stannar.” Ropade en röst tillbaka som tillhörde en av de som överlevt. Det skulle komma fler senare men just nu var de bara totalt två till förutom Vaemuc. Han kunde dock klara sig mot en halv armé om det skulle behövas. Han sneglade mot Chaenath som höll sina ögon stängda i ett försök att slappna av. Hon slet säkert upp något av såren men hon tänkte inte säga något än. Hon ville inte känna Alsorin mot hennes hud för stunden.

Det var faktiskt inte bara Alsorin som blev förvånad över Lex reaktion på allt utan även Chaenath som inte hade väntat sig detta. Lex hade alltid hjälpt henne, det fanns inget tvivel om saken men samtidigt så hade hon aldrig sett honom bli riktigt så uppspelt på något som egentligen inte borde betyda något för just honom. Självklart var situationen otroligt stressande men han skydde henne faktiskt även om det på ett sätt inte behövdes. Hon var inte i fara på det sättet men hon var otroligt tacksam för hans handling. Hela hon mådde illa av att ens behöva vara i närheten av Alsorin då det han gjort var något som hon aldrig skulle förlåta honom för. Han hade gjort det värsta tänkbara, bryta lojaliteten mot henne och deras vänskap för sin egen vinnings skull. Han hade totalt förstört all tillit de en gång byggt upp och även om hon inte riktigt ville erkänna det än så hade han verkligen krossat hennes hjärta med dessa handlingar. Som tur för henne var det bara ilskan som tog plats i hennes hjärta men det skulle inte dröja länge förrän sorgen och sveket verkligen slog till.

Alsorin var nästan lika envis som Chaenath och det fanns mycket som skrek inom honom att slå ned Lex för att visa honom vem som faktiskt bestämde här. Dock så visste han att detta inte var rätt läge och han kunde verkligen se på Chaenath att hon inte skulle klara sig mycket till om fler situationer liknande denna skulle uppstå. Fan för hennes envishet och lojalitet. Den hade alltid tjänat henne på fel sätt då hon nu nästan kunde mista livet på grund av det. Därför var han ändå tacksam att vagnen snart stannade till och dörren öppnades för att den andra mannen skulle stå där och sträcka in flaskan som troligen var helande. Alsorin mer eller mindre slängde sig efter den och vände sig sedan mot dem båda. ” Om du inte vill att hon förblöder föreslår jag att du flyttar på dig så jag kan applicera denna, och nej. Du kommer inte få göra det. ” Han var allvarlig i rösten och lät inte möjligheten till förhandling ligga kvar i luften. Lex skulle inte få tillgång till något då ingen riktigt visste vad han var kapabel till. Han var trots allt en av dem skickligaste på skolan och kapabel till mycket även om Alsorin hela tiden sett ned på honom. Han kunde se hur Chaenath faktiskt frivilligt ställde sig upp, troligen för att hon inte ville att något skulle hända eller att Alsorin skulle göra något dumt mot Lex. Samtidigt så behövde hon verkligen bli helad då hon visste hur nära hon egentligen var. Hon lade sig ned på bänken mitt emot Lex med blicken sluten då hon inte ville visa Lex hur obehagligt hon egentligen tyckte om denna situation. Alsorin stod bredvid henne och hällde flaskan på såret vid axeln men hans blick fastnade på något som var tecknat på hennes andra axel. Vad var det där för symbol och var den ristad i blod? Hans blick spändes fast vid tecknet och studerade det noga innan hans blick flög upp på Lex. ” Vad har du gjort!?” Väste han fram men såg först till att hälla resterande av innehållet i flaskan på såret vid hennes lår som blödde ganska rejält just nu. ” Lex vad har du gjort!” Han slängde den tomma flaskan på marken utanför vagnen medan han tornade upp sig framför Lex med hotfulla rörelser. I ögonvrån kunde han se Vaemuc visa sig vid dörren där han med en nyfiken blick studerade Chaenath och hennes bara rygg. Han började inse vad detta kunde vara, inte exakt vad det gjorde men vad det var kopplat till. ” Du är mig allt intressant måste jag säga.” Ett stort flin spred sig på hans läppar och han snodde åt sig ett rep från mannens sida som hängde vid höften innan han gick in i vagnen och flyttade på Alsorin. ” Tydligen kan jag inte lämna dig ensam innan du skapar fara direkt. Dig får vi binda fast och hålla fram vid oss.” En viss irritation låg i Vaemucs röst men också en klang av upprymdhet. Lex bevisade hela tiden sitt värde med hela denna färd och han skulle få visa det ännu mer framöver. Med bestämda tag drog han fram Lex händer och började binda dem framför sig så de kunde se dem och att han skulle få svårare att göra något. När det satt hårt fast tog han tag om hans krage och mer eller mindre lyfte upp honom på fötter. ” Du får sitta fram med mig så jag kan hålla ett öga på dig.” Han puttade ut honom ur vagnen och kunde se i ögonvrån hur Alsorin behövde greppa tag om Chaenath för att hon inte skulle flyga på Vaemuc som bara flinade till svar. ” Jag litar på att du kan hålla henne i schack Alsorin.” Mumlade han bara innan dörren stängdes och låstes efter dem. Det kunde höras att något hände i vagnen då den gungade till och några dova dunsar kunde höras innan Alsorins röst röt till. ” Varför bryr du dig så mycket Chaenath!? Du tillhör mig nu! Du kommer alltid tillhöra mig!” Det kunde tros att allt var över, att Chaenath givit upp och Vaemuc började föra Lex mot vagnens främre sida innan kvinnans röst vrålade. ” Du rör mig inte! Jag kommer aldrig bli din! Ta bort dina händer från min kropp!” Vaemuc gillade inte drama men samtidigt visste han bättre än att störa, speciellt inte Alsorin som lätt skulle vända sig mot honom. Han gjorde detta bara för kvinnan och alla som kom i dess väg. ” Om du inte kan se det själv får jag allt tvinga dig!”

Vaemuc verkade inte ens förvånad utan förvandlingen som skedde framför honom, istället tog han bara ett lugnt steg tillbaka med ett stort belåtet flin på sina läppar medan han ivrigt studerade det som skedde framför sig. Han hade länge väntat att få se detta med sina bara ögon och han var inte det minsta orolig för vad som skulle ske. Han hade redan förberett för detta då detta inte var en nyhet. Han hade inte tänkt fånga en shapeshifter utan någon back up plan för dessa varelser kunde vara otroligt farliga vilket Lex visade sig vara. Han var inte heller orolig när han sprang iväg, inte skulle han ha förvandlat sig med sådan ilska om det inte varit för kvinnan, och inte heller skulle han bara springa sin väg och lämna henne. Som förväntat kom vargen tillbaka och verkade försöka slita upp den dörr som höll Alsorin borta från Lex. Det ända Vaemuc var missbelåten med var vagnen som faktiskt gick sönder. Det skulle bli så mycket mer besvär att ta sig fram utan vagnen. Som tur var de nästan framme så de kunde rida sista vägen oavsett.

Inne i vagnen hade Alsorin fått ned Chaenath på sin rygg mot golvet med honom över sig. Hans ena hand höll henne hårt för munnen medan läpparna låg tryckte mot hennes nyckelben. Den andra handen höll om hennes båda händer ovanför hennes huvud. Hennes ögon var hårt slutna medan tårar nu börjat rinna nedför hennes kinder. Hon försökte desperat komma loss men det fanns ingen styrka att hämta. Även om såret nu läkt var hon ändå helt tömd på energi som Alsorin utnyttjade lite för flitigt. De båda tittade dock upp förvånat när något verkade hända utanför vagnen och det dröjde inte alltför länge förrän dörren började slitas upp, fick hela vagnen att tillslut tippa åt sidan. De båda kropparna föll åt sidan där Alsorin var först upp på fötter och drog sitt svärd. Han stirrade förbluffat på den stora vargen som höll till vid öppningen och kunde inte alls förstå vart den kom ifrån. Han vågade inte ens röra sig men stod mellan vargen och Chaenath som nu börjat komma upp på sina fötter. ” Lex!?” Hon visste inte själv varför men något sade henne att det där faktiskt var Lex, om det var ögonen som avslöjade honom visste hon inte. ” Det där kan inte vara Lex?” Alsorins röst var förvånad när han snabbt sneglade bak på Chaenath som verkade inte tveka på sina misstankar. Hon visste inte om detta skulle kunna få dem härifrån men det var värt ett försök. Hon hade verkligen inte mycket kvar men en gång kanske hon skulle klara det. ”Lex ta oss härifrån!” Utan förvarning slängde hon sig förbi Alsorin med en sådan fart att han hann inte ens reagera. Hon slängde sig orädd mot vargen för att omfamna honom och slänga sig upp på dess rygg.

Vaemuc som stått och bara se på blev ändå lite förvånad över kvinnans våghalsiga försök till att fly men detta fick honom att reagera. ” Åh nej ni ska ingenstans.” Mumlade han surt och nämnde något på alviska innan grenarna från två träd i närheten kom med en otrolig fart för att greppa om både vargen och kvinnan. Han fortsatte att prata på alviska innan märken inne i vagnen som tidigare varit dold lystes upp för att sedan komma med blixtar mot dem båda.

Det hände så mycket på kort tid som Chaenath knappt hann reagera på. Grenar som for mot dem, blixtar som träffade hennes kropp med en väldig kraft men till hennes förvåning kunde absolut inget kännas mot hennes kropp. Om inte Lex hade också blivit träffad och få ont trodde hon att allt varit en illusion. Till hennes stora förvåning kunde hon höra Alsorins skrik av ren smärta, som om det faktiskt varit han som fått el chocken och hon kunde se i ögonvrån hur han stapplade ut från vagnen, kunde knappt hålla sig uppe på fötter. När Lex sen vände sig mot henne och mer eller mindre slet tag i hennes ben kunde hon inte hålla tillbaka ett skrik av rädsla då hon förväntade sig se sitt ben helt söndertrasat. Även denna gång till hennes stora förvåning var benet helt oskadd medan Alsorin föll ihop med ofattbara plågor. Vad var det som egentligen hände!? Allt var helt upp och ned! Inget gick riktigt att greppa men då nosen nuddade mot hennes kropp försökte hon åter komma upp på hans rygg medan han fäktade bort grenarna. De behövde verkligen ta sig härifrån och det var illa kvickt. ” Lex. Jag kommer bara klara detta en gång. Fokusera på dina tassar och ta ett stort språng härifrån. Jag hjälper dig.” Orden var tydliga men inte tillräckligt högt för att alla skulle höra. Ofta glömde dem bort vad hennes element ofta var, vad den egentligen var kapabel till. Hon kunde samla vindarna under sina fötter som gav henne en sådan styrka och snabbhet när de puttade på, men hon kunde även hjälpa Lex på samma sätt. Det var därför hon kunde slåss med en sådan snabbhet. Med några väl utvalda ord samlade hon vinden under hans tassar och när hon kunde känna att allt var förberett tvingade hon vinden och skjuta ifrån så Lex kunde få med sig snabbheten i sina steg. Det var otroligt få som brukade kunna hinna med i snabbheten och Vaemuc var faktiskt inte en av dem.

Hon kunde känna vargens rörelser men det lilla energi hon faktiskt hade kvar fokuserade på att hålla fast i pälsen. Hon var inte långt ifrån att svimma av men den viljan som fanns i henne lyckades hålla henne vaken. Dock så höll detta inte i speciellt länge. De hann nog inte ta sig så otroligt långt in i skogen innan greppet lossnade helt och hon föll till marken. Hon hade givit det sista hon haft kvar och magi kunde verkligen tömma en person. Hon andades men det var nog det ända som gav bevis på att hon faktiskt levde.

Chaenath hade ingen koll hur länge hon varit borta men det kändes som en evighet där hon vaknade med ansiktet mot mjuk päls. Kroppen värkte av ren ömhet och solen stod högt på himlen där fåglarna kvittrade glatt. De hade tur att fåglarna faktiskt lät för annars skulle trubbel finnas i närheten. Sömndrucket sträckte hon på sig i mossan medan hjärnan försökte greppa om verkligheten och allt som hänt. Ögonen studerade vargen som verkade ligga vid hennes sida där hon troligen rullat närmare under sin sömn för det fanns inte mycket luft emellan deras kroppar. Han var varm, mjuk och så välkomnande att det förvånade henne själv att hon inte försökte akta sig fortare från honom. Alla de känslor som tryckts undan inom henne verkade nu få grepp om hennes kropp och hjärta likt en stark orkan. Hon var arg, ledsen, sviken, sårad över det Alsorin utsatt henne för men hon kände även en otrolig tacksamhet och värme över allt Lex gjort mot henne. Hela tiden hade han alltid skyddat henne, han hade kunnat fly själv men riskerade allt för att hjälpa henne därifrån också. Tårarna började åter bränna i hennes ögon och hon satte sig halvt upp för att sedan slänga armarna runt hans hals och borra in ansiktet i den svarta pälsen medan tårarna fortsatte rinna. Hon visste inte om han sov eller var medvetslös men hon kunde känna hans hjärtslag och andning vilket var en trygghet i sig. ”Tack Lex, tack så mycket.” Snyftade hon fram mot hans päls men kunde inte släppa taget, ville faktiskt inte släppa taget. Det var så mycket som hände inom henne och av någon anledning ville hon vara få hålla honom sig nära. Hon visste inte om han skulle bli arg, visste inte om han skulle uppskatta det men innerst inne hoppades hon att han inte skulle vakna och dra sig undan. Aldrig i hela sitt liv hade hon varit så sårbar som hon var nu men ändå var hon faktiskt lycklig över att Lex fanns här med henne. Innan resan var han den sista personen hon ville ha i sin närhet, nu fanns inget annat än tacksamhet och värme att han höll sig kvar. Även om hon fortfarande var matt i kroppen så verkade hon ha återfått sin styrka åtminstone. Musklerna ömmade efter överansträngning men hon måste nog ha sovit i mer än en dag för att ha kunnat återhämta sig. Det kändes även i hennes mage som nu kurrade högt i protest över sin tomhet.

Chaenath kunde känna hans huvud på sin axel och hans tunga mot sin hud. Hon kunde höra i honom att även han led. De båda hade förlorat något från allt som hänt och Lex hade faktiskt mist någon. Hon hade inte riktigt koll på hur nära de egentligen stod men hon visste åtminstone att Lex generellt stod nära lärarna då han vuxit upp på akademin. ” Jag är så ledsen Lex! Det måste ha varit otroligt jobbigt för dig med!” Viskade hon fram mot hans päls medan tårarna fortfarande rann nerför hennes kinder. Han höll sig kvar vid henne, de båda verkade omfamna varandra och delade den sorg och smärta som de gemensamt upplevt. Efter allt som hänt skulle hon aldrig kunna se Lex med samma ögon som innan, han hade verkligen tagit en plats i hennes hjärta, kanske mer än hon själv ville erkänna.

När inga fler tårar rann nedför hennes kind släppte hon tillslut motvilligt taget och satte sig lite mer upp för att torka bort resterna som fanns kvar. Hon kunde se Lex ställa sig upp och det var inte förrän nu hon faktiskt studerade honom och insåg vilken stor varg han var. I allt tumult som hänt tidigare hade hon aldrig riktigt reflekterat över hans skepnad men än att det var Lex. Hon hade aldrig riktigt förstått hur detta gått till men började nu minnas lite historier om shape shifters från akademins lektioner. Hon måste erkänna att det var trots allt rätt coolt men hon hade inte mycket kunskap till hur det verkligen fungerade, om han ens kunde bli människa igen. När han nafsade mot hennes kläder förstod hon inte helt vad han menade men hade troligtvis en aning. ” Du ska veta att du inte behöver förklara dina handlingar för mig nu. Jag litar helt på dig.” Hennes blick låg mjukt mot honom och ett litet leende trängde sig äntligen fram på hennes läppar då spänningarna äntligen började släppa. ” Men då du inte är människa och jag inte förstår vargar så bra behöver vi hitta ett sätt att kommunicera. ” Lade hon sedan till lite fundersamt och ställde sig nu upp på sina ben för att sträcka ut kroppen som knakade i protest. ” Gläfsa om du vill ha min uppmärksamhet, nudda mig med nosen om du vill att jag ska göra något?” orden var formade som en fråga, en fundering då hon inte visste själv om det skulle fungera så bra. Hon skulle senare fråga om han kunde bli människa igen eller om något var fel men för stunden var inte det så viktigt och i ärlighetens namn gillade hon hans nya form. Hon hade faktiskt älskat att få krama om hans päls då den givit hennes en sådan trygghet och lugn. ” Det första vi dock behöver fundera på är vart vi ska och hur vi ska få tag på mat. Jag har inga vapen mer än en dolk kvar och vi har inga hästar eller riktiga kläder. ” Hon tittade ned på sig själv där hon hade på sig Alsorins kappa och sina svarta byxor. Skjortan var bara i trasor och hon lät den nu glida till marken. Kappan täckte hennes nakna överkropp men hon var egentligen inte helt bekväm med det hela. ” Om du är en shape shifter har jag för mig att du behöver kläder också. ” Blicken började nu se sig omkring men det fanns ingen chans att veta vart dem var. Hon hade tappat bort all riktning efter att ha suttit i vagnen och sedan svimmat. ” Kan du känna något med din nos eller höra något?” Han kanske hade bättre sinnen än henne för stunden.