Det ända Chaenath brydde sig om nu var att ta sig till säkerhet, helst skapa mer avstånd mellan dem och Vaemuc. Hon minns magisterns varningar om hur farlig mannen var och även om de egentligen behövde stoppa honom fanns det troligen inte mycket de kunde egentligen göra. Han hade mer ess i rockärmen och troligen mer män till sitt förfogande medan de var två rätt otränade elever när det väl kom till kritan. Sen ville hon göra allt för att hålla sig borta från Alsorin då läpparna mot hennes kropp fortfarande brände mot hennes hud. Hon hade avskytt varje liten sekund han haft henne nära och ville inte hamna i den situationen igen om det inte var med hennes svärd igenom hans mage.

När Lex verkade börja vädra efter spår på civilisation väntade bara Chaenath tålmodigt medan hon höll koll på omgivningen. Troligen skulle Lex säkert märka något innan henne men bättre att två höll koll än bara en. När hon kunde höra Lex försöka få hennes uppmärksamhet nickade hon bara nöjt och började röra sig åt det hållet som han visade men i ögonvrån studerade hon hans rörelsemönster innan hon stannade upp. ” Du är skadad.” Det var mer ett konstaterande än en skada medan hon studerade hans baktass. De hade ingen helande dryck men kanske kunde hon vara lite till hjälp. Sakta såg hon sig omkring, letandes efter vissa växter som kunde växa här i skogen. Hon började sakta gå i en annan riktning innan hon hukade sig ned vid en buske och började plocka bladen från dess grenar. Lite hade hon lärt sig om örter och även om de inte läkte såret så bra kunde det rena och minska smärtan. Tyvärr kunde hon inte göra något hållbart förrän de nådde människor. Hon gick tillbaka och under tiden slet hon loss en bit från kappans nedre del medan hon tog bort några av läderremmarna runt sitt ena ben. ” Var still så ska vi mildra såret lite.” Sade hon bara lugnt och hukade sig ned vid tassen för att börja lägga löven mot såret. Hon lindade sedan runt tyget och tillslut lädret i ett försök att hålla allt på plats. ” detta kanske inte är det bästa men förhoppningsvis kan det hjälpa lite. Om det skulle vara obekvämt så nudda mig med nosen så tar jag bort det.” Hon reste sig åter upp igen men kunde inte låta bli att försiktigt dra sin hand genom hans päls vid hans hals. Den var så otroligt mjuk under hennes hand och på ett sätt hoppades hon få somna emot den i natt igen. ” Nå. Visa vägen vart vi ska. Lite avundsjuk över att du kan känna dofter så bra.” Log hon milt och blickade framåt djupare in i skogen.

De båda gick tyst bredvid varandra i skogen där Chaenath hela tiden försökte hålla koll på omgivningen som än verkade väldigt lugn och fridfull. Träden höll de svala från solens relativt varma strålar och fåglarna hördes ofta runtomkring dem. Den lite mer kyliga brisen gjorde sig påmind om att det inte var sommar än även om solen kunde lura en. Det var verkligen stillsamt och fridfullt i skogen vilken var en stor kontrast till det de båda gått igenom och det som hela tiden virvlade runt i hennes huvud. På ett sätt var det bra att de inte kunde prata med varandra för hon behövde verkligen denna tid till att smälta allt och hitta tillbaka till sig själv igen.

Chaenath var inte helt beredd på en sval nos mot sin hand men hon stannade direkt upp och såg mot Lex innan hon såg framåt mot det håll hon visste att en by fanns. De hade gått ett tag men som tur var inte tillräckligt för att göra henne trött. När han satte sig ned behövde hon faktiskt tänka till varför han inte fortsatte framåt innan hon tillslut skrattade milt. ” Just ja. Du är ju egentligen en stor skrämmande varg.” Hon hade ju inte sett honom som det ens för en sekund men insåg hur andra kunde uppfatta honom. ” Det som förvånar mig är att du tänkte på det före mig. När blev du så uppmärksam på vad andra tänker om dig?” Rösten var vänlig, mer som ett skämt än något elakt och hon log stort mot honom medan hennes hand drog sig ned till en ficka på hennes byxor. Sakta fick hon upp två guldmynt som hon studerade noga och försökte räkna ut vad hon kunde få för detta. Hon hade alltid lärt sig att ha lite på sig och lite i en penningpung utifall något skulle hända på vägen vilket hon insåg värdet i för stunden. Allt annat hade de lämnat efter sig vilket var en stor frustration. ” Jag borde kunna få tag på enklare kläder, lite mat, bättre saker till ditt sår men sen tror jag tyvärr att pengarna kommer ta slut.” Hon stod och funderade en stund vad av allt de egentligen behövde var viktigast för egentligen ville hon få tag på en häst också men det skulle äta upp deras lilla budget som de hade. Två guldmynt var rätt mycket men samtidigt behövde de även mycket. ”Jag skyndar mig och kommer snart tillbaka.” Med en lätt blick mot Lex fortsatte hon sedan framför för att försvinna in bland träden och röra sig åt det håll byn låg. Hon behövde inte gå speciellt långt förrän den lilla byn visade sig framför henne. Som tur var den tillräckligt stor för att ha några stånd som sålde olika saker så som mat och kläder men frågan var hur dyrt det skulle vara att få tag på bättre salvor och bandage.

Efter en timme av förhandling, frågandes barn och letande var tillslut Chaenath tillbaka med ett förvånansvärt stort leende på sina läppar. ” Åh Lex du måste följa med tillbaka. De är så otroligt givmilda och förstående. Vi kan säkert stanna här en natt och göra upp en plan utan att behöva oroa oss om pengar. ” De hade varit så otroligt hjälpsamma då de fått höra om hennes otur ute på vägarna och även om de tagit pengar så visste hon att de tagit för lite betalt. De hade fått fram ett par svarta byxor med skärp till Lex, en mörkgrön skjorta och ett par enklare svarta skor. De hade tagit fram en svart skjorta till henne som hon nu själv bar medan de fyllt en kort med mat som hon även hade med sig. I korgen hade de lagt ned en salva och lite bandage och hon hade fortfarande lite av pengarna kvar. ” Jag lägger dina kläder här så kan du få byta om i fred.” Något i hennes blick när hon studerade den svarta pälsen tydde på att hon faktiskt skulle sakna den. I ärlighetens namn hade hon inte haft något emot att få sova bredvid honom en natt till med den mjuka pälsen mot sin hud. Lite för länge med sin blick på honom slet hon tillslut bort den och vände sig om för att och några steg bort och satte sig ned på baksidan av ett träd så hon inte kunde se honom och han kunde knappt se henne. Hennes huvud lutades mot den hårda stammen medan hon såg upp mot himlen som var helt klarblå. Vilken situation de egentligen hamnat i. För knappt en dag sedan skulle hon aldrig tro att hon, Chaenath, skulle offra sig för Lex. LEX av alla personer! Ändå var hon tacksam att det var just han, för han hade visat samma lojalitet mot henne som få andra skulle göra.

Ljuden som hördes när han förvandlades var faktiskt inte så trevliga och Chaenath fick verkligen hålla sina känslor i schack för att inte vända sig om och se på honom. Det kändes på tok för intimt för att se honom skifta och hon respekterade hans utrymme. När hon väl hörde hans röst reste hon sig bara sakta upp och borstade av lite barr från sina kläder innan hon gick mot honom igen. Blicken föll direkt mot hans sår som syntes så väl och utan att tveka hämtade hon direkt de nödvändigheter hon behövde. Korgen ställdes bredvid honom där hon hukade sig ned och plockade upp salvan. Som tur verkade inte såret vara helt infekterat men denna salva skulle döda de bakterier som fanns där. Med försiktiga rörelser började hon med en mjukhet på sin hand smörja in salvan på benet medan hon lyssnade på hans ord, fokuserade på sin uppgift men då orden om hennes leende kom kunde det snabbt märkas hur hennes kropp frös till. Hon hade inte väntat sig dem orden alls och hade nog inte ens hört någon annan säga dem till henne. Med en förvånad blick såg hon snabbt upp mot honom innan hon kom på sig själv och slog ned blicken igen för att fortsätta. En liten rodnad kunde snart synas på hennes ansikte men hon klarade inte av att svara på direkten. Istället försökte hon bara bli klar med det hon höll på med. Vana fingrar lindade tillslut om hans ben med ett rent bandage innan hon tillslut var klar. ” Jo vi har en del att prata om. För mycket har verkligen hänt.” suckade hon tungt fram och såg nu upp på honom igen. Sakta reste hon på och sträckte ut sin kropp innan hon plockade upp korgen. ” Tack.” Hon kunde inte se på honom, inte för att han gjort fel eller att hon inte uppskattat hans fråga men för att hon genuint inte vågade känna efter, rädd att hela hennes fasad skulle fallera igen och att sorgen samt skräcken skulle ta tag om hennes kropp igen. ” Jag tror miss Lorence väntar på oss. De var ivriga att få låta oss sova där och vill gärna höra hur det är att studera på akademin.” Det skulle verkligen bli skönt att få sova i en säng och få lite värme i kroppen. Det var inte heller fel att hålla sina tankar på avstånd genom prat om umgänge med andra människor som verkade genuint trevliga. Hon började gå sakta tillbaka till byn men tittade hela tiden lite åt sidan för att se om han behövde hjälp eller stöd. Såret såg rätt allvarligt ut så frågan var om hon faktiskt skulle bära honom på sin rygg. ” Du måste säga till om du behöver stöd. Jag kan ta dig på ryggen om det skulle behövas.” Erbjöd hon snabbt då hon insåg att hon själv kanske aldrig hade frågat efter hjälp om hon varit i hans sits.

Hans fråga på gren fick henne att snabbt springa mot ett träd och med få lätta steg mot trädstammen så var hon uppe bland grenarna. Med smidiga rörelser tog hon sig högre upp och stannade till när hon hittade det ögonen sökte efter. Några brak och knak kunde höras innan hon for ned på marken och landade på sina ben med en hand som stöd. I den andra handen höll hon nu en tjockare gren som inte längre hade några blad på sig och som även var lite krökt vid ena sidan. Utan någon fördröjning sträckte hon ut den till Lex medan hon rätade på sin kropp och borstade av lite smuts från sin skjorta. ”Den borde hålla tills vi kommer fram i alla fall. Jag kan smida något bättre när vi väl sitter ned.” Förklarade hon enkelt och log lite lätt innan hon började åter röra sig till byn. Kvinnan de stött på hade lovat dem en säng och varm mat i magen vilket hon verkligen såg fram emot. De kunde få vila sina trötta muskler och planera nästa steg i hela detta kaoset som fortfarande gjorde sig påmind i hennes bakhuvud.

” Du kommer gilla dem. De var väldigt vänliga.” Sade hon uppmuntrandes och stannade inte upp förrän kullerstenar gjorde sig påmind under hennes fötter. Än var det liv i byn där stånden fortfarande höll sig öppna, människor rörde sig runt bland husen och barnen lekte glatt med varandra. Ett av barnen fick syn på henne och med ett stort leende kom hon springandes. ”Chaenath! Lyft upp mig igen! Lyft upp mig!” skrattade hon högt och mer eller mindre slängde sig in i famnen på Chaenath som fångade henne. Med stadiga armar lyfte hon upp flickan mot skyn som skrattade högljutt medan hon låtsades flyga. Chaenath snurrade runt två varm innan hon tillslut satte ned flickan. ” Du måste göra detta igen sen!” Utbrast flickan som sedan sprang tillbaka till sina kompisar som tittat nyfiket på där de stod. Ingen hade vågat sig fram men de alla verkade lika nyfikna. Det var denna flicka vars mamma bjudit in dem båda till sitt hem. Detta hade grundat sig i hur Chaenath betett sig mot flickan då hon varit väldigt snäll och mjuk. ” Du kommer nog åka på att leka med henne sen.” Skrattade hon enkelt fram och gav Lex en snabb blick. Hon hade ingen aning om hur han var med barn. Många trodde att Chaenath var kall och hård men med barn mjuknade hon likt smör i solen. Med dem orden fortsatte hon framåt mot det hus där troligen kvinnan väntade på dem båda. Väl vid dörren knackade hon med en lätt hand och det dröjde inte länge förrän en smal, nätt kvinna stod på andra sidan med ett litet barn i sin famn. Hon sken direkt upp när hon såg Chaenath men tittade lite nyfiket bakom henne för att studera mannen som fanns där. ” Åh vad roligt att ni kunde komma! Du nämnde inte hur stilig han är! Hade gjort mig finare till om jag hade vetat.” Hon sken som den sol hon verkade vara, så otroligt vänlig och varm i sin röst att Chaenath nästan önskade att hon kunde få vara barnet i denna familj. Hennes föräldrar hade aldrig varit så omtänksam mot henne. ” Då har vi två helt olika syner på den punkten.” Skrattade Chaenath retsamt och gav Lex en snabb blick med glimten i ögat. Tidigare hade hon aldrig ens tänkt på Lex som stilig eller snygg, bara en irriterande fluga i hennes närhet. Nu när kvinnan faktiskt pratade om hans utseende tog sig Chaenath lite extra tid att beskåda mannen som fanns vid hennes sida. Han såg faktiskt egentligen inte så dum ut. Hans svarta hår var en snygg kontrast till de röda ögon han bar. Han var kanske lite smalare än hennes typiska typ men fanns inget där som inte såg bra ut. Kanske hade hon givit honom lite för lite kredit på den fronten.

Lex hade verkligen vuxit i hennes ögon i hur han betedde sig och hur han använde sina ord. Det märktes att han verkligen lade tanke bakom det nu och hon uppskattade det, speciellt i dessa situationer när andra var inblandade. Tidigare hade hon troligen inte ens vågat ha med honom, rädd att han skulle få dem utsparkade. Nu var han charmig och trevlig vilket var uppskattat och lugnande. Kanske hade hon reagerat hårt dem andra gångerna? Dock hade han ju rättat henne inför alla och aldrig hade han sagt något trevligt till henne tidigare utan allt hade bara varit något nedvärderande. Som tur verkade hon kommit förbi detta och tog hans ord inte lika hårt heller för den delen.
” Tack så mycket för att ni kunde ha oss. Vi uppskattar det innerligt.” Log hon stort och gick in i huset när kvinnan vinkade in dem båda. Huset var inte så stort där nedervåningen bestod av ett kök och ett vardagsrum med öppenspis. Möblerna var slitna men de verkade ändå äga det som behövdes. Det fanns en trappa upp till övervåningen där de hade två sovrum, ett för föräldrarna och ett för barnen. De hade erbjudit dem det ena rummet då barnen kunde sova en natt med föräldrarna.
På köksbordet stod det redan tallrikar framdukade med vad det verkade vara en soppa i sig och två brödbitar låg bredvid och väntade. Kvinnan behövde inte säga mycket för att Chaenath skulle sätta sig vid bordet och hungrigt hugga in i den varma maten. ” Åh det är utsökt!” spann hon nöjt fram och tog en stor tugga av brödet medan kvinnan satte sig ned på en ledig stol med ett stort leende på sina läppar. ”Jag är glad att det smakar. Det kanske inte är lika fint som ni är van med men det är gjort från hjärtat.” Dessa ord fick Chaenath att sätta soppan i halsen och hosta till då hon inte alls kunde förstå hur kvinnan sett igenom hennes bakgrund. Så som hon såg ut så kunde många ta henne för en hemlös så hur visste denna kvinna att hon kom från en finare familj? ” Din hållning, hur du håller skeden, hur du satte dig på stolen, dessa rörelser kan bara tillhöra adeln. Har tidigare jobbat som en kokerska i en fin familj.” Fortsatte kvinnan förklara då hon sett förvåningen på Chaenath som blivit lika stel som en pinne. När väl förklaringen kom kunde hon slappna av och fortsätta med maten. ”Trodde jag tappat en del genom skolan.” Mumlade bara Chaenath enkelt till svar men slöt sina ögon för en kort sekund för att få njuta av soppan. Den var simpel men ändå väldigt god. Det märktes att hon lagt ned mycket tid på att förbereda den. När hon väl ätit klart lutade hon sig belåtet tillbaka i stolen och såg nu mot Lex med en nöjd min. ” Detta har jag saknat.” Suckade hon väl belåtet och kände sina muskler slappna åter av i kroppen. Hon kunde höra hur ett barn öppnade dörren och sprang in med skratt i halsen, sprang ända fram till sin mamma där hon slängde sig in i hennes famn. Det verkade nästan som en dröm att sitta här och se värme och kärlek i varje litet hörn. Varje detalj i hemmet hade massor av detaljer som tydde på en lycklig familj även om det var slitet.

” Jag vill inte verka oartig men då vi båda är helt slut och har lite att prata om tänkte jag att vi lånar ert sovrum lite. Vi kommer ned sedan när er man kommit hem så kan vi berätta lite om oss och varför vi är här.” Chaenath reste på sig och kvinnan verkade inte säga emot då hon nickade bara med samma glada leende på sina läppar medan Chaenath nu började gå mot trappan. Hon gav Lex en uppmuntrande blick att följa efter innan hon fortsatte upp till sovrummet och stängde dörren efter dem båda. Det som förvånade henne dock var att det inte fanns mer än en säng i rummet och den var heller inte speciellt stor. Skulle de behöva dela säng? Den var hon inte helt bekväm över riktigt men det bekymret fick vänta till sen, fanns andra saker som var viktigare. ” Hur mår du Lex?” Började hon först och satte sig ned på sängen för att studera mannen i rummet. Han hade varit med om så mycket så det var inte konstigt om han mådde allt annat än bra.

Lex hade varit ganska tyst under tiden de ätit men samtidigt förstod hon honom. Allt var nytt, han kände ingen och de hade inte precis några större konversationer. Hon hade inte heller haft orken att starta några större utan mer njutit av maten och sällskapet som fanns runtomkring henne. Det hade nästan varit rofyllt och hon var på ett sätt tacksam att Lex hållit en låg profil för även om hon nu börjat uppskatta hans konversationer var det inte lika säkert att alla kände samma sak. Han hade en historik med att nämna saker som fick folk att rynka på näsan även om han under denna korta tid ändrat sig något enormt. Hon hade faktiskt en beundran över hur snabblärd han var, hur ändå så pass lätt han anpassade sig vilket var förbryllande på samma sätt. Hon själv var absolut inte formbar på någon nivå men kanske låg det med hans ödmjukhet som han besatt? Oavsett så hade han hennes respekt.

Chaenath var inte säker på vad frågan skulle få för svar när hon ställt den uppe på rummet men hennes bärnstensfärgade ögon följde hans varje rörelse där han satte sig bredvid henne. De var fyllda med värme och omtanke medan hon lyssnade på de ord som kom ifrån honom. Försiktigt lade hon sin hand över hans i ett försök att visa stöd men hon sade inget förrän han helt pratat till punkt. Jo han hade verkligen gått igenom mycket och även om hon varit med i det hela är det han som faktiskt förlorat någon viktig i sitt liv. Hon hade förlorat en vän men samtidigt skulle hon få hämnas när hennes dolk tvingar sig in i hans mage.
” Jag förvånas och beundrar den styrka du uppvisar Lex. Du har gått igenom något som få inte önskar ett ens drömma om och jag kan inte förstå den smärta du känner över att förlora någon.” Rösten var lika len som honung när hon pratade och vek aldrig av med blicken från hans. ” Du ska också veta att du inte alltid behöver vara stark hela tiden. Det är okej att få visa sig sårbar och jag tackar verkligen över ärligheten i dina ord.” För några dagar sedan hade hon aldrig ens trott att dessa ord skulle lämna hennes mun, inte ens till hennes närmaste vän, än mindre hennes dåvarande fiende. Hon var inte den som pratade varmt eller stöttande, var inte den som ville visa sig svag eller ens emotionell men här satt hon bredvid Lex och var helt transparent med vad hon tyckte och tänkte, på en djupare nivå än någonsin tidigare.
” Mig behöver du verkligen inte oroa dig över. Även om svek gör ont kommer det föda andra känslor inom mig än sorg. De är enklare att hantera med att verkligen förlora något, det är inte lika lätt att hantera. Samtidigt är du skadad så din fokus borde ligga på dig själv för stunden.” Stämningen enligt henne var ganska tung, självklart helt hennes egna fel men hon ville försöka lätta upp det lite åtminstone. ” Men måste erkänna att jag är otroligt avundsjuk på att du kan skifta till en stor häftig varg! Så förvånad jag blev! Coolaste jag sett än så länge!” Leendet på hennes läppar visade sig nu tydligt på dem där de även nådde hennes ögon som glittrade till lite extra i det dova ljuset som fanns inne i rummet. Han hade verkligen förvånat dem flesta och hon började förstå lite bakgrunden till det beteende han haft. Han hade verkligen betett sig som en ensam varg vilket han också i grund och botten var. Det som hon inte var säker på var hur mycket av hans beteende kom ifrån djuret inom honom. Var han helt människa som skiftade till varg eller var han en varg som faktiskt skiftade till en människa? Den frågan skulle hon dock inte fråga nu precis men visst fanns det en nyfikenhet hos henne.
” Frågan är bara hur vi gör nu? Jag har försökt tänkt ut en plan men det ända jag egentligen vill är att sno en häst och ta oss tillbaka till akademin. Vet att det låter hemskt för finns så mycket annat vi borde göra.” Suckade hon tungt och skämdes lite över de känslor som bubblade inom henne. Hon ville egentligen tillbaka till tryggheten men visst var det inte helt dumt egentligen att ta sig tillbaka och be om förstärkning. Dock skulle det troligen inte spela någon roll för den tiden det skulle ta för dem att nå tillbaka var tillräckligt mycket tid för att de andra skulle hinna fly och kunna komma undan. De hade en varg på sin sida som troligen kunde spåra upp dem om det behövdes, vilket de egentligen borde. Hade de varit några fler på uppdraget hade hon skickat några tillbaka till skolan och några till att spåra. ” Kanske någon från denna by kan rida till akademin och be om hjälp?” Kom hon på under tiden tankarna spunnit i hennes huvud.

Chaenath ryggade aldrig undan även om allt detta gjorde henne en aning obekväm. Hon var inte van vid närhet, ömhet och värme, skulle troligen dröja länge innan hon faktiskt blev det men samtidigt ville hon finnas där för Lex. Visa att han kunde lita på henne, lika mycket som hon faktiskt litade nu på honom. Han förtjänade stöd och även om hon inte var bäst lämpad så skulle hon banne mig vara den personen just nu. Han förtjänade det verkligen och djupt där inne ville hon även vara den personen som faktiskt skulle betyda något för honom. Detta var dock en känsla hon höll djupt där inne och vågade inte ens ge en tanke åt även om handlingen visade en viss del av sanningen. Alsorin hade varit hennes närmsta vän men Lex, ja han var något annat, något hon än inte kunde sätta fingret på. Hon ville skydda honom, ville vara hans stöttepelare men något mer fanns där under, något som inte riktigt kunde tydas än.

När han nämnde om Alsorin fanns ett bittert leende på hennes läppar, ett som inte riktigt var glad men där en skadeglädje ändå fanns som antydan. Jo att han fått lida fann en viss tröst i hennes hjärta men hon skulle inte vara nöjd förrän hon var den som verkligen åsamka den ljuva smärta på hans kropp. Han hade gjort saker mot henne hon aldrig skulle förlåta men som tur hade de inte helt krossat henne. Snart skulle hon vara utvilad och kunna stå upp mot honom när de väl stod öga mot öga. ” Jag hoppas att han inte återhämtar sig på länge.” mumlade hon bara fram till svar då det fanns fler fördelar om han var så pass skadad. Det skulle ta lång tid för dem att ta sig någonstans, vilket köpte dem lite andrum. När han sedan fortsatte om minnen från lärarna var hon inte helt förvånad över deras varnande ord. En som kan skifta form var allt annat än vanligt och även om det fanns dem som ansett detta var häftigt så var det ännu fler som skulle funnit detta med skräck. Känslorna som skulle reagera på åsynen av honom var troligen mer negativ än positivt samt att oönskad uppmärksamhet skulle tillhöra hans vardag.
” De hade inte helt fel med sina ord även om dem var orättvisa. Att behöva dölja vem du verkligen är kan inte vara lätt men alla har tyvärr inte samma syn som mig när det kommer till dina egenskaper. Kan tänka mig att alven som är ute efter dig vill utnyttja dig på grund av just dem egenskaperna. Oavsett är jag ändå tacksam över att ha fått se dem. Jag tycker i alla fall att dem är otroligt häftiga och jag avundas dig lite.” Rösten var mjuk men med en viss avvaktande ton i sig då hon inte ville säga för mycket. Hon kunde inte läsa lärarnas tankar även om det fanns en viss misstanke i deras handlingar. Hon ville inte ge honom förutfattade meningar då hon inte satt på hela sanningen.

Hennes andning var lugn nu när hon satt mitt emot honom där deras båda blickar möttes. De verkade finna en viss trygghet hos varandra vilket var mer än välkommet, speciellt efter allt de båda behövt gå igenom. Det var skönt att kunna tänka på detta med en viss ro i kroppen även om stressen var påtaglig. När han pratade lyssnade hon noga medan tankarna försökte processa det som sades. Han hade rätt i sig men det fanns en sak hon inte var säker på. ” Tror du vi kan lyckas med att tillfångata honom? Jag ser en större chans om vi ser till att han inte andas längre. Tyvärr så har vi inga bevis på att det magistern sade var sant, vi har ingen egentligen aning om vem han är eller vad han har gjort mer än rykten. Det känns på ett sätt konstigt att planera hans död men så stark som han verkar vara så ser jag inte heller hur vi kan tillfångata honom och frakta honom utan att riskera våra liv.” Han hade dödat magistern men samtidigt så hade han varit tillfångatagen. Han hade försökt fånga dem men det hade nog även hon försökt om hon varit fast i en vagn mot hennes vilja. Dock så tvivlade hon på att han hade goda intentioner men att döda någon för att hon tror något är inte heller riktigt rätt. ” Jag tror vi kan lyckas övertyga någon att rida till akademin. Det finns guld som de kan få utan större problem. Frågan är vart vi ska instruera akademin att ta sig? ” Desto mer hon tänkte på detta uppdrag desto mer hopplös kände hon sig. Fanns så mycket risker med detta och frågan var om modet fanns inom henne. Lex verkade vara mer beredd att offra allt men hon själv var inte lika övertygad.

När hans hand smekte över hennes handrygg blev vissa muskler stel inom henne. Inte för att hon ogillade det men på grund av ovanan att bli berörd på detta viset. Konstigt nog gillade hon det, mer än hon ville erkänna vilket bara gjorda allt betydligt mycket konstigare i hennes huvud. Varför skulle hon gilla att bli berörd? Av Lex dessutom? Tillit är inte samma som att ha nära kontakt med varandra och hela denna händelse var helt utanför hennes bekväma zon. Hon fick faktiskt anstränga sig för att inte dra undan handen då reaktionen alltid hade varit så. Varje gång någon försökt vidröra henne hade kroppen ryckt tillbaka i ett sätt att skydda henne. Hon vågade dock inte smeka tillbaka, rädd att behöva erkänna något för sig själv men samtidigt för att hon inte helt var bekväm än med det. Ännu en sak Lex verkar slå henne i.

Chaenath lyssnade noga till hans ord och ja han var inte stark med ett vapen i sin hand men han hade något mycket kraftfullare, han hade elementet av överraskning på sin sida. ” När allt detta är över så ska du och jag på ett träningsläger! Vi ska lära dig att slåss i din vargform och skifta snabbt mellan dessa former. Tänk, i ena stunden är du en livshotande varg som kan skada folk med dina bara tassar, i andra sekunden kan du skifta över och dra ut dina runor. Den slags stridskonst är otroligt få som kan försvara sig mot. Ingen har nog ens kunnat tänka sig något sådant.” Rösten började nästan låta exalterad, som tanken på att få träna och forma någon nytt var spännande för henne. Innerst inne ville hon mer än gärna få träna mot en stor varg, lära sig nya sätt att anfalla och försvara sig på. Lex kunde ge henne utmaningar hon aldrig haft mot sig vilket fick bara hjärtat att börja slå hårdare i henens bröstkorg av bara tanken. ” Du skulle kunna bli den absolut starkaste på hela skolan! Din magikunskap och kunnighet där är ju redan på topp, tänk om du kan utnyttja din stridskonst bättre!” Visst fanns det en viss avundsjuka gömd där borta då hon inte alls önskade hamna som sekundär men hon fick en anledning till att träna ännu hårdare. Utan att riktigt märkta det själv började hennes tankar vandra iväg, något ovanligt för henne själv då samtalet var ytterst viktigt och krävde all fokus. Tyvärr kunde hon inte låta bli att drömma sig bort tillbaka till akademins trygga murar och åter igen få träna, ha Lex som en motståndare och bara ge allt tills musklerna viker sig. Hon älskade verkligen den känslan för även om hon nyligen fått utforska hur en riktig strid kan gå till så var den skrämmande och hemsk i verkligheten. Träning betydde att de alltid var säker men kunde ändå få utmana sin kropp.

Lex ord drog henne dock tillbaka till verkligheten och han hade rätt i mycket av det han sade. Hon nickade för att visa sin instämmes. Jo det stod mycket på spel nu och han hade även kommenterat en väldigt klok sak. Akademin borde veta vart de ska och de borde kunna använda sin magi för att åtminstone hitta dem. De var otroligt duktiga på sin sak, duktigare än hon själv troligen insåg, så de behövde lite på dem mer. ” Du har helt rätt. De borde kunna hitta oss så vi borde fokusera på att hitta alven innan han hinner göra mer skada. Frågan är bara vad vi kan göra, du saknar runor och drycker, din vargform är väldigt stark men vi båda är inte tillräckligt vana med en sådan situation. Det optimala är att ha en på attack och en på defens men just nu är vi båda mer aggressiva i våra attacker. Vi kan försöka få fram några runor som hjälp men vi hinner inte skapa tillräckligt för att du ska kunna slåss fritt med dem.” De satt verkligen inte i en bra situation men det fanns en chans att dem två tillsammans kan komma åt alven om det bara var han och inte så många fler. Hade han redan hittat fler män var det smartaste att bara följa efter och vänta på förstärkning.

Efter allt som hänt kunde hon inte hålla tillbaka en gäst som lämnade hennes läppar. Hon log lite ursäktande och ställde sig sedan upp för att sträcka på kroppen som blivit lite stel. ” Vi har nog inte så mycket val. Övertyga en bybo att rida till Akademin med ett brev, vi försöker få fram några runor fort och sedan ge oss av efter alven. Vi borde kunna få tag på en häst här som Akademin kan betala för.” Hon lät sin hand dra sig igenom det rufsiga håret som tyvärr inte fått mycket omvårdnad på länge. Som tur såg hon än inte ut som ett troll men det låg inte lika fint efter hennes huvud som det brukade. Snabbt flätade hon sitt hår och tog hjälp av en rem hon haft virat runt sin arm hela tiden. Detta fick bort det värsta ur hennes ansikte åtminstone. ” Tillsammans kommer vi klara detta Lex. Viktigaste är att vi håller oss vid liv och inte offrar oss. Så länge vi lever finns en chans.” Hon var egoistisk och skulle aldrig offra sig för någon hon inte kände. Lex kändes mer som en person med ett varmare hjärta. Han skulle kunna göra något sådant för att rädda oskyldiga.

”Ska vi gå ned och prata med dem?” Log hon varmt och gestekulerade mot dörren med sin ena arm utsträckt.

Chaenath hade nästan glömt bort hans ben då han nämnde om något som kunde hjälpa dem med detta problem. Helande dryck var nog svårt i en sådan liten by men något kunde de allt hitta, kanske hade de en helare om de hade tur? När de rörde sig ned igen till familjen som nu samlats vid bordet och verkade prata om deras dag höll sig kvinnan hela tiden nära Lex, utifall han behövde stöd. Väl nere började de med att prata med familjen, berätta om sin plan, vad de gått igenom och vad de skulle behöva gå igenom. Alla i familjen såg på dem båda med stora fascinerande ögon som ibland fylldes av lite rädsla över de faror som kunde lura i skogen. De berättade om en kvinna som kanske kunde hjälpa dem med såret men hon skulle tyvärr inte kunna hjälpa förrän imorgon då hon var på resande fot för stunden. Som tur var hon beräknad att vara tillbaka när solen stod som högst upp på himlen imorgon. Dagen hade fortsatt till kväll och de alla delade på ett till mål mat där de gick mer in på detaljer kring det hela. En häst kunde de få låna men tyvärr inte mycket mer då den andra skulle behövas för den person som skulle rida till Akademin. De hade en person i tankarna de kunde fråga imorgon. Under tiden fick Chaenath ett papper och en penna där hon skrev ned alla detaljer samt vart de skulle kunna hitta pengar på hennes rum för att betala budbäraren rikligt, samt denna by. Barnet hade börjat tröttna på samtalen och satt nu på golvet och lekte med en docka gjord på pinnar och mossa, verkade nöjd med enkelheten som dockan hade. Föräldrarna var så otroligt trevliga och varma att till och med Chaenath kunde helt slappna av och ibland skratta lite till de skämt de ibland drog. Stämningen var lättsam och behaglig, nästan så hon glömde bort det som väntade imorgon. Runor skulle de inte heller kunna få tag på förrän imorgon så det blev bestämt att på kvällen kunde de ge sig av för att leta upp alven. Då skulle allt vara förberett och Lex skulle vara helad vilket var en stor lättnad. Hon gillade verkligen inte att se honom sårad och ha ont.

Efter långa samtal som inte längre bara handlade om farorna så började föräldrarna att ge upp och tog sitt sovande barn på soffan för att bege sig till sitt rum. Chaenath och Lex gjorde detsamma då det inte längre fanns så mycket att göra och de hade inte gjort något annat än att prata hela kvällen. Kvinnan var helt slut och såg fram emot att få sova i en säng även om hon behövde dela den med Lex. Han hade aldrig gjort ens ett försök att komma nära henne på ett romantiskt sätt och därför litade hon på honom helt när det kom till detta. Självklart var hon inte helt bekväm men den känslan kunde hon ändå ignorera. ” Det finns två saker som jag vill klargöra. Du kommer INTE få sova naken bredvid mig och rör du mig i sömnen kommer jag klippa till dig. ” Sade hon med en bestämd röst när de båda hade tagit sig in i rummet och Chaenath stängt dörren efter dem. ” Jag litar på dig och jag vet att du inte vill något ont men jag vill förtydliga vart min gräns går. Ja det är skillnad på naken hud och päls, jag vet att jag sovit vid dig när du var varg och på ett sätt naken.” Det sistnämnda fick hennes ansikte att lätta upp lite och hon log mot honom med en retsam underton i ansiktet. Han såg säkert ingen skillnad på detta men tyvärr gjorde hon det.

Med en stor gäsp tog hon av sig sina skor och lade sig rätt snabbt under täcket för att luta huvudet mot en ganska sliten kudde. Sängen hade bara ett täcke men som tur hade den åtminstone två kuddar. ” Hoppas du får sova gott Lex. Tack så mycket för idag. ” Rösten var nu lite tystare då sömnen började krypa sig inpå. Det tog inte lång tid förrän hon somnade tungt.

Det hade säkert gått några timmar inpå natten då Chaenath vaknade av att en hand lades över hennes mun. Hon hann knappt öppna ögonen då något kallt lades mot hennes hals. Förvirrat och sömnigt såg hon upp mot en man vars mask täckte mun och näsa men ögonen gick inte att ta miste på. Hur hade Alsorin tagit sig in hit? Skräcken kröp inpå hennes kropp, greppade hårt tag om hennes hjärta och då hon försökte komma fri kände hon bara det kalla metallbladet jobba sig djupare in i hennes hud. Ett droppande ljud kunde höras från ett hörn och när blicken försökte titta åt det hållet kände hon något slängas i hennes knä. Med en skräck hon aldrig känt tidigare inom sig skrek hon för allt hennes lungor orkade bära. Även om munnen var täckt så kunde en viss del höras i huset. Det som nu låg i hennes knä och började sakta blöta ned sängkläderna var inget annat än barnets avhuggna huvud där de livlösa ögonen stirrade tillbaka på henne. Trots att hennes hals knappt orkade fortsatte hon skrika medan tårarna trängde sig fram och började fukta hennes ögon. Vad hade de gjort? Hade de verkligen mördat hela denna familjen? ” Om någon av er ens rör en muskel nu så kommer du inte överleva Chaenath.” Orden var så kalla att det förvånade även kvinnan själv. Han hade varit så desperat att få tag på henne men nu kunde han offra henne utan någon ånger? Något måste ha hänt under tiden de varit här.
” Lex, jag rekommenderar att du inte skiftar form utan reser dig upp och följer mig.” Mörkalven visade sig nu ifrån hörnet och tog ett steg närmare Lex. Han höll sitt svärd i ena handen som droppade med blod från troligen barnets kropp. Nu när hon tittade närmare kunde hon se att dem båda hade blod stänkt på deras kläder. Alsorin hade även fått lite i ansiktet. Chaenath grät fortfarande även om tårarna började gå från sorg och skräck till ett raseri. De hade mördat denna oskyldiga familj som inte hade annat än värme inom sig. De hade tagit emot dem båda med öppna armar och som tack hade de dragit ondskan in i huset. Det var hennes fel att dem inte längre levde, det var hennes fel att barnet aldrig skulle få leka med sin docka igen. De skulle aldrig ha chansat som de gjort och familjen fick ta priset för detta. Som tur hade mannen redan fått iväg brevet till budbäraren så kanske skulle det komma iväg i alla fall imorgon.

” Chaenath inga mer dumheter nu. Följ med oss och slåss inte emot så kommer ingen av er att bli skadad. ” Alsorins röst fick hennes ögon att stirra upp mot honom med ett sådant raseri att till och med han ryggade tillbaka lite med sitt huvud som tidigare varit nära hennes. Flickans huvud låg fortfarande påmind i hennes knä men hon vågade inte flytta på det.

Mörkeralven verkade inte speciellt brydd över Lex hot men han gav honom en retsam blick när han tog ett steg närmare. Från sitt bälte hängde handbojor med kedjor i som han plockade fram och höll upp framför Lex. ”Vi gör så här. Sätter vi på dig dessa handbojor så lovar jag att Alsorin tar några steg bort från Chaenath. Är hon inte lydig och ligger kvar tills Alsorin satt på henne likasinnade så kommer vi inte ta detta lika civiliserat längre. Vad tror du om detta?” Rösten var len likt honung som försökte locka åt sig bin medan en viss retsamhet låg och lurade där under. Självklart visste dem alla att han egentligen inte ens behövde fråga för vad skulle dem göra? Cheanath skulle förblöda fort ur halsen om de ens försökte något och barnets huvud på sängen var en tydlig varning om vad de var kapabla till. De hade inte behövt döda familjen men ville krossa all kämpaglöd dessa två kunde ha kvar. Han lät handen som höll käppen vara kvar medan han trädde ena handkloven runt och låste. Kedjan var tillräckligt lång för att nå över till hans andra arm som blev fängslad på samma sätt. I mitten på kedjan fanns en annan sammanlänkad som nu sträcktes upp till hans hals där den omslöts av samma metall. ” För din information är det runor inristat i dessa som kommer se till att du inte kan använda varken magi eller skepnadsskifta. Jag har tyvärr inte tid med mer strul.” Han lade huvudet lite på sned och med sina mörka ögon studerade han Lex röda med ett nöjt leende på sina läppar. ” Åh hon kommer bli så nöjd över dig.” mumlade han för sig själv innan blicken slogs mot Alsorin. ”Som lovat.” Med dem orden så gestikulerade han åt Alsorin att backa tillbaka vilket han gjorde medan även han sträckte sig efter sina handbojor som hängde vid sin höft. Han kunde se hur Chaenath stirra ursinnigt mot honom men en viss lättnad låg över hennes ansikte när han backade tillbaka. Mycket hade gått runt i hennes huvud, tyvärr fler tankar än Lex hade önskat för något stod klart, om dem båda fick på sig dessa handbojor nu så var det kört, hennes sista chans var innan allt skedde.

Med blixtsnabba rörelser kom hon upp på sina fötter, fick tag på dolken som Alsorin sänkt, lyckades få tag på den och lika snabbt slängt mot mörkalven i hopp om att träffa. Tyvärr verkade han vara beredd, mer beredd än Alsorin som snopet tittade på. Dolken flög in i väggen efter att mörkeralven stigit åt sidan men Chaenath verkade inte ge sig än. Hennes händer kom i slag mot Alsorin som nu började parera medan han försökte greppa tag om dolken i sitt andra hölje. Hon gjorde det svårt och då ytan de stod på var trång fanns det inte mycket han kunde göra än att skydda sig från slagen. Hon tog hjälp av vinden för att få mer kraft och snabbhet i sina rörelser vilket gav Alsorin några obekväma slag både på sidan av sin höft och armar när han tog skydd. Även om mörkeralven till en början inte verkade lägga sig i så syntes det väl på honom hur hans tålamod började tryta vilket visades när han tog upp en dolk från sitt eget hölje och kastade mot Chaenath som i sista sekunden hann ducka men fick som straff Alsorins knytnäve i ansiktet. Detta fick henne att vackla ett steg tillbaka vilket gav Alsorin lite andrum som resulterade i att även han hade en dolk i sin hand nu. Likt ett morrande läte från Cheanath slungade hon såg ändå mot Alsorin som knappt hann med. Det var i ren tur som han lyckades snurra runt henne så hans kropp tryckte upp henne mot väggen med dolken mot hennes ena sida av magen, Chaenath förtvivlat höll emot för att försöka hålla dess spets borta från sin hud medan Alsorin med hela sin kropps tyngd pressade sig emot.

Chaenaths blick slogs mot Lex medan varje muskel i hennes kropp kämpade för sitt liv, ändå låg något över hennes ögon som om hon bad om ursäkt innan hon med ett vrål släppte taget så dolken genomborrade hennes sida medan ena handen drog ut en annan dolk som fanns på Alsorins ena lår. Då han inte alls väntat sig detta fick överraskningen honom att inte märka när hon körde dolken i sidan på hans hals med en sådan kraft att den genomborrade hela vägen. De båda kropparna föll emot marken där Chaenaths huvud slår i nattduksbordet innan kroppen träffar golvet, vems blod som började sippra ut på golvet gick inte att avgöra med båda kropparna låg lealösa på marken.

” Så otroligt onödig.” Suckade bara alven som nu börajde röra sig mot Lex. ” Att ni hela tiden måste välja den jobbiga vägen ut. Nå väl. Vi har slösat för mycket tid här!” Han tog tag om ena kedjan och började dra honom med sig ut ur rummet.