Lex kände knappt av den skarpa smärtan i benet där han drogs bort till hästen och hela tiden vände sig om med blicken på huset i ett fåraktigt hopp om att Chaenath skulle dyka upp i entren, något som inte skedde. Hade han precis förlorat sin första, riktiga vän på ett sådant hemskt sätt? Allt tack vare den där jävla Alsorin som nu låg brevid Chaenaths kropp, något som fick det att vända sig i magen på honom.. Av alla personer som kunde dela golvet med henne så var det den som förått henne som gjorde detta vilket fick honom att ilsket blinka bort tårarna i ögonen där de nådde hästen och han vart beordrad att klättra upp. Viljan fanns att göra det hela så svårt han bara kunde för alven men vad var egentligen poängen? I hans nuvarande stadie så skulle det mer dra på hans krafter än alvens och det var krafter som kanske på något sätt skulle behövas senare. Hur visste han inte men det han visste var att han aldrig skulle ge upp oavsett. Så vid ordern att ta sig upp så gav han bara alven en varglik, ilsken blick innan han tog sig upp på hästen följt av att han fick alven i ryggen; något som inte direkt kändes avslappnande på något sätt. Han hörde orden men svarade inte på det, satt bara bittert på plats medans hästen sköt iväg och de föll in i galoppen. Kanske skulle han rammla av för att vara jobbig men som sagt så behövde han spara på krafterna.

Han sa ingenting där de sköt iväg igenom natten och det fortsatte när solens strålar träffade skogen och hans rumpa värkte över galoppen han fick uthärda. Han behövde helt klart vila men det verkade inte som om planen var att få hoppa av där hans röda ögon synade männen som så irriterande bugade för alven som tagit så mycket från Lex. Hade han inte blivit förhindrad från att skepnadsskifta så skulle han i protest omvandla sig om ens bara för att slippa hästryggen. Rumpan ömmade och hans skadade ben brann vilket fick honom att faktiskt morra till lite utan att direkt tänka på att han gjorde det. Oavsett så frustade hästen till och började oroligt röra på sig där de stod antagligen då den trodde att det fanns en fara i närheten. Vilket kanske inte helt var feltänkt av djuret heller. Hästen stapplade omkring på plats, hindrad av alven och frustade och slängde med huvudet tills denna tillslut lugnade ner sig mot sin egna vilja. Lex la det på minnet dock ifall det skulle komma ett tillfälle som detta kunde vara användbart på. Han rullade irriterat på axlarna och sträckte ut sitt brinnande ben på ett sätt som talade om att det skapat ett obehag i kroppen på Lex vilket alven kanske inte skulle bry sig om men som helt klart skulle skapa vissa problem om det fortsatte att gå obehandlat.

Lex hade fifflat med kedjan ihop om att kunna få den av sig men hade inte direkt kommit någon vart med det hela utan allt som det gjorde var att sprida mer ilska inom den annars så neutrala Lex. Han kände sig så hjälplös där han fjättrad och sårad tvingades sitta med den där jävla mannen i ryggen, det var vid sådanna här tillfällen han önskade att han tränat mer fysiskt. Trots skadan så skulle han helt klart ha haft bättre chanser då. Snart kunde klapprandet av hovar höras vilket fick Lex att vända sin röda blick åt det hållet där en tom häst kom springandes emot den redo skaran av männen. Var det en vild häst? Nej denna hästen var sadlad men tom.. vart hade den kommit ifrån och varför kände han igen den? Var inte det där den hästen som… ! Helt plötsligt möttes alvens kropp med någonting snabbt, människostort och hårt vilket fick honom att falla mot marken med personen över sig. Rasslandet kunde kort höras från kedjan där den drog med honom ner mot marken och han, väl lärd från förra fallet, snurrade sig i luften så han dunsade ner på rygg i skogens mossa. Det var helt klart säkrare än att försöka ta emot sig med händerna även om dunset helt klart fick hans kropp att ömma. Vad hade hänt?!

Han vände blicken åt sidan och hans hjärta verkade åter sluta slå på honom då han såg ingen annan än Chaenath som körde in sin dolk i alvens hals, snabbt avslutande hans liv. Han såg kylan i hennes yttre och hur nyckeln snart for genom luften mot honom och greppades av honom. Snabbt så befriade han sig själv från kedjorna, kände hur tyngden lämnade honom där han reste på sig från marken. Masserade sina ömmande handleder medan smärtan i benet strålade igenom honom men det var något han inte kunde bry sig mindre om för ögonblicket. Ett mörker låg över hans ansikte där elektricitet började formas över hans fingrar, spred sig över hans underarmar innan en kraftig blixt sköts iväg av Lex, träffade en av männen rakt i bröstet vilket fick ett skrämmande skrik att fylla skogen där han ryckte i hela kroppen medans elen fräte ett djupt hål i honom. Skriket höggs av och mannens livlösa kropp föll ner i den brända mossan under honom. Alla hans känslor från det senaste dygnet svämmade över hos honom där han greppade kedjan för att slunga iväg den mot mannen som Chaenath attackerades fotleder. Den tunga kedjan snurrade runt mannens fötter och fick honom att tappa balansen medan Lex började haltande att springa mot en av de andra två männen som verkade befinna sig i total chock över allt som skett. Döden på sin ledare och attacken verkade slå honom sakta medan Lex med elektricitet närmade honom med den där mörka blicken i ansiktet.

Mannen stapplade bakåt medans hans vän for till undsättning med svärdet i högsta hugg vilket fick Lex att med nöd och näppe samtligen lite osmidigt snurra åt sidan så att svärdet precis missade honom. Detta fick honom att komma närmare den andre mannen igen som fummlade med sin långdolk, antagligen ny i branchen kanske och till syntes väldigt ung med. Han visste inte deras story men i detta fallet spelade det ingen direkt roll heller, de var fiender som utsatt dem för allt detta så det var inte mer än rätt att de fick betala. Lex duckade då svärdet svingades emot honom igen men tog ett steg framåt med sin gnistrande näve knuten samlade kraften i den så gnistrorna sprudlade starkare innan han planterade näven rakt i svärdmannens ansikte. Doften av bränt kött osade runt dem alla där mannen skrek till då hans ansikte permanent ärrdes från magin i slaget från Lex. Han tappade svärdet och greppade med händerna om sitt brinnande ansikte som rykte i svart från magin. Den unge mannen verkade ha tappat all färg i ansiktet och hade till och med vänt sig om för att börja springa där ifrån med skriken av sin kamrat ekandes i huvudet. Hade det inte varit för Lex ilska över allt som skett så skulle han nog ha låtit ynglingen rymma men ilskan var för stark vilket fick honom att greppa tag i svärdet brevid honom på marken för att kasta det igenom luften mot ynglingen. Svärdet genomborrade hans lår vilket fick honom att falla ner med ett skrik han med. Så där stod nu Lex, mellan två skrikande men levande män. Det må brinna i hans skadade ben och kroppen ömmade otroligt efter ritt och fall men det gjorde ingenting nu där han vred sig om mot Chaenaths håll med gnistrorna som försvann från hans händer.

Det var skumt. När han såg Chaenath som han trott mist sitt liv så kändes det som att han hade en enorm klump i halsen, adrenalinet fick honom att skaka lätt i kombination av det hela och ett brännande fick motas bort under ögonen igen. Hon levde.. Chaenath var vid liv!

Visst besatt Lex en viss ilska, kanske till och med hat mot alven som nu tacksamt nog hade försvunnit från de levandes värld, det hatet visades på hans män nu som om inte döda låg och jämrade sig på marken. Dock så var ju planen i bakhuvudet att akademin säkerligen skulle ha vissa frågor till fienden men det betydde inte att han behövde vara mild mot dem eller hur? Denna dagen hade ju varit som världens emotionella bergodalbana allt från det att familjen blivit mördad till att han trott att Chaenath blivit tagen från livets bana med för att inte tala om hatet att sitta fången med ryggen mot mörkeralven. Det var många oarbetade känslor som togs ut i denna striden, även en form av arg panik då han nu beskyddade någon han tidigare trott var död. Inte skulle han tillåta att hon dog igen, aldrig i livet!

Det var nästan läskigt att fiendens plågor faktiskt för ögonblicket fick honom att lugna ner sig istället för att känna sig skyldig över skadorna han orsakat men han kände väl lite som Chaenath där; De betydde ingenting, i alla fall inte nu. Han svalde till och vände sig om mot Chaenath och kände det som att hans ben ville ge vika när han mötte hennes blick.. Han hade verkligen trott att hon var död.. Ljudet av svärdet som föll ur hennes hand och mötte den mossiga marken fick det mörka i hans blick att med ens ge sig av då han nu helt insåg att hon hundra procentigt var vid liv. Det var en skarp ändring att se det mörkret ändras till en nästan hundvalpsblick där Chaenaths steg ökade och hon snart kom springandes mot honom. Trots smärtan som nu gjorde sig påmind så började han själv röra sig mot Chaenath men hon hann betydligt längre än vad han gjorde innan de slog armarna om varandra, Chaenath var inte den ända som gjorde detta. Lex kramade hårt om henne för att försäkra sig själv om att hon faktiskt var här på riktigt och ingenting hans smärta hade skapat för honom. Men visst var hon där allt från värmen av hennes kropp till doften av henne vilket fick det att bränna till under ögonlocken på honom igen. Hon levde verkligen!

Han lyssnade på hennes ord och fick hindra sig från att skakigt skratta till lite förvånat då hon inte hade lämnat honom på det sättet. Visst trodde han att hon dött men hon hade verkligen gjort allt hon kunnat för att skydda honom vilket var så långt från att lämna som man kunde komma. Han mötte snart hennes våta ögon och lutade sitt huvud mot handen mot hans kind där han skakade lätt över att hon var i liv. Var det så här det kändes med komplett lättnad och avsaknad av sorg? Han öppnade munnen lite för att skakigt säga sina första ord till henne med stannades upp i den önskan då han såg hur deras ansiktet närmade sig varandra nästan som i slowmotion. Snart möttes deras läppar och i samma sekund så verkade hans hjärta hoppa över ett slag åter igen medan hans ögon mer spärrades upp till skillnad från hennes som slöts. Det tog några sekunder av frågetecken innan även hans ögon slöts då han besvarade kyssen från henne. Han hade aldrig trott att detta var något som någonsin skulle falla i Chaenaths tankar eller sina egna heller för den delen men trots detta så skedde detta. Han skulle ljuga om han sa att det första tanken som gått genom huvudet på honom var att dra sig undan mest för att han blivit chockad mer än något men den känslan släpptes sedan för att besvara kyssen. Hans motsatta hand till hennes hade letat sig in mellan hårstråna för att lägga sig försiktigt om hennes nacke innan han sedan lite motvilligt drog sig tillbaka från kyssen. Slog upp de röda ögonen långsamt medan han lutade sin panna mot hennes, såg in i hennes ögon med en förvånande värme. Ja vad sa man egentligen i sådanna här situationer? Han, kanske för första gången i sitt liv, var helt mållös. Han hade alltid saker att säga men nu när det fanns så mycket han ville säga så dök ändå ingenting upp i hans huvud, hans huvud var plötsligt tomt. Dock så dök ett varmt leende upp på hans läppar som kanske sa mer än tusen ord bara det och fick hans egna blöta ögon att glittra i morgonljuset i skogen.

Han strök över hennes nacke med sitt pekfinger men sa som sagt ingenting, såg bara in i de där vackra ögonen med en varm känsla som fyllde honom. Hon var här och hon var okej, det var överväldigande på ett bra sätt.

När de väl lämnat varandras läppar så kunde Lex inte hjälpa att lite tårögd le mot Chaenath då han som sagt trott att han förlorat henne. Han hade märkt att hon gärna hade velat fortsätta kyssen men det fanns tid för det, nu var han bara så otroligt lättad över att hon var okej. Vid hennes ord så kunde man verkligen se hur lättad han var då han skakade lätt i kroppen och besvarade hennes omfamning. “Jag trodde verkligen att jag förlorat dig, Det finns inte ord att beskriva hur jag mår nu när jag ser dig igen.. Jag är så otroligt lycklig att se dig igen.” Erkände han med lite skakig, men varm stämma där han smekte hennes aningen tilltuffsade hår efter allt. Han ville aldrig släppa hennes blick igen, det var så han kände det och det skulle krävas mycket för att få bort den känslan hos honom nu. Hans ben gjorde sig påmint nu när Chaenath nämnde det och det kändes som om det brann under honom vilket var ett tydligt tecken på att det faktiskt var infekterat; Något som gärna skedde från svärdssår. “Jo jag tror det är dags, det är ganska infekterat vid det här laget.” Sa han ärligt för ja hon skulle ju själv märka det snart i alla fall så det fanns ingen poäng med att försöka leka tuff, sedan var det ju inte direkt så att han brukade spela tuff men i alla fall. Lex hade inget annat i tankarna än Chaenath för ögonblicket, hade inte ens tänkt så långt att hon kanske inte var ensam vilket nästan fick honom att rycka till när han hörde den normala rösten som inte låg och gnydde på marken. Trodde nästan först att det var en ny fiende men slappnade strax av igen då han uppfattade mannens sanna natur.

Medans Chaenath tog emot lindan och krämen så släppte Lex ytterst motvilligt henne för att halta över till ett fallet träd och sätta sig ned för att kavla upp det blodiga byxbenet då det helt blödit igenom den förra lindan. Han rullade av lindan som torkat fast i såret vilket avslöjade ett helt klart infekterat sår men inte överdrivet farligt hittills även om kroppen börjat skapa var för att lindra skadan så gott den kunde. Detta gnuggades bort med förra lindan dock så det skulle vara lättare att se till och kanske inte få magen att vända sig på Chaenath. Han kastade bort förra lindan och undersökte såret, som sagt inte det bästa tillståndet men långt ifrån så illa som det kunde ha varit. Han lät blicken för en sekund falla på mannen med en tacksam blick innan ögonen självfallet drog sig tillbaka till Chaenath, det var underbart att se henne igen, speciellt då han trott hon mist sitt liv. “Hur mår du Chaenath?” Frågade han sedan oroat och sträckte ut sin hand mot henne ifall hon behövde stödja sig mot honom. “Du ser ut som du överanvänt dina krafter, sätt dig ner.” Sa han oroat och makade lite på sig så hon också kunde sätta sig på stocken brevid hans skadade ben. Tog hon hans hand så såg han till att stödja henne tills hon satt sig ner brevid honom. Självfallet kunde han inte hjälpa att lägga armen om henne igen för att för ett par sekunder luta sitt huvud mot hennes axel. Lät henne motvilligt bli fri snart nog så hon kunde hjälpa honom med sitt ben. “Det måste ha varit svårt att komma ikapp oss, jag är mycket imponerad och tacksam!” Sa han varmt där han satt brevid henne. Han gissade på att det snart nog skulle dyka upp magiker från akademin och ta hand om fångarna för inte skulle de kunna ta sig långt oavsett. De verkade till och med vara i allt för stora smärtor för att röra sig alls.

Det for en värme igenom honom där deras händer mötte varandras igen och det var nästan som om det kännts som en evighet sedan de senast vidrörde varandra. Han hade aldrig känt såhär förut men började åtminstone lista ut vad det handlade om efter deras läppar som möttes. Han hade aldrig direkt visat intresse för det romantiska innan han mött Chaenath trots allt och hade inte heller haft planen på att falla för någon heller men ibland verkade det som att man inte kunde hjälpa det. Det var för övrigt en fascinerande känsla att äga nu när det faktiskt skett honom, värmen som uppstod så fort han såg henne och viljan att vara henne nära för att det kändes bra. Till och med nu när de skulle se till hans infekterade skada så bedövades den största smärtan bara genom att hon var vid honom. Den var säkerligen samma som innan men han tänkte i alla fall inte på såret utan mer på Chaenath så det bedövades tack vare det. Jo som sagt hade det kunnat vara betydligt mycket värre som tur var men ju snabbare de kunde hela såret ju bättre var det självfallet. Annars skulle han dras med detta i åtminstone en vecka eller två.

Han såg medlidande på henne där hon berättade att hon var tömd på sina krafter och ville säga att han kunde ta hand om såret så hon fick vila men innan han ens hann forma de orden i tankarna så hade hon redan sjunkt ner framför hans ömmande ben. Detta fick honom att le lite förstående mot henne och han ryckte ofrivilligt till när den kalla salvan mötte hans brinnande hy men lyckades sitta still där efter. Det var bara precis i början som hans kropp protesterade då han annars tvingade sig att sitta stilla. Det kändes självfallet på det där oförklarbara sättet som alltid men ändå gav det viss lindring redan vid första smetet. Lindan knöts hårt fast på plats där benet nu verkade ha en egen puls men inte gjorde det lika ont i alla fall. Chaenath satte sig på mossan med stubben i ryggen brevid honom och lutade sitt huvud trött mot honom vilket fick honom att smeka bort en slinga av hennes hår bakom hennes öra så där kärvänligt innan han vände blicken mot mannen som knöt fast fienderna som jämrade och ojade sig från skadorna fortfarande, skador som inte skulle kunna läkas helt med tanke på att de åstadkommits från magi. De var vid liv oavsett så bara det skulle de vara glada för efter vad som hänt. Han kunde inte hjälpa att se lite ursäktande på mannen dock där han verkade må dåligt över deras måenden på marken. Lex gav ifrån sig en liten suck innan han sa; “Oroa dig inte, de kommer klara sig..” visst skulle de vara ärrade dock men med tanke på vem de stöttat så var det kanske bara rätt?

Snart nog kunde hovarna höras och ryttare från akademin dök upp mellan träden vilket fick honom att slappna av aningen då han spänt sig från hovarnas ljud. Kanske var han själv lite ärrad från hela denna resan de gått igenom, bara ljudet av hovar fick honom att först tro det värsta. Chaenath sov vid honom och när rektorn kom fram och kollade så hon var okej så kunde han inte hjälpa att känna en enorm lättnad även om han visste att hon var trött. Det var ändå skönt att få veta att hon annars var okej. Där rektorn frågade om läget så rätade Lex instinktivt lite på sig för att sammanfatta hela resan. “Vi är i relativt gott skick; trötthet och skadad fotled. Dock kan jag inte säga det samma om andra under resans gång..” Han svalde till då minnerna åter igen landade på hans hjärna. “.. Linguans miste sitt liv, vi fick veta att Alsorin från akademin gått ihop med fienden och attackerade oss. Med nöd och näppe tog vi oss där ifrån till staden denna mannen kommer ifrån..” Han nickade mot mannen som anlänt med Chaenath. “.. Fången sökte upp oss där vi samlade krafterna för att rida efter dem igen och tog livet av familjen som hjälpte oss.” Han svalde till och med mer skakig röst så fortsatte han, bestämd på att avsluta summarumet. “.. Jag blev till fångatagen för att få undan svärdet från Chaenath varefter hon vart dödligt skadad av Alsorin som miste sitt liv och jag bortdragen till denna platsen. Chaenath vart räddad och skickade efter er på akademin innan hon red tillsammans med denna mannen hit och besegrade fången. Han miste sitt liv under striden och dessa två vart skadade till punkten ni ser framför er. Jag måste erkänna att jag må ha överdrivit i deras skada men kände inte att vi hade råd med att de flydde för att attackera vid annat tillfälle. Dessa två är de ända kvarlevande från hela alltet så gott som jag vet..”

Visst skulle de säkert få prata med mer detaljer vid ett senare tillfälle men nu visste de kortfattat i alla fall vad som hade skett under dessa helvetiska dagar. I alla fall den infon som de värdesatte.. sedan hade ju massor annat skett med. Han kände hnuten om magsäcken då han bara sådär upplevt mardrömmen åter igen. De hade löst sitt uppdrag men på helt andra sätt än vad som hade varit planerat.. Men de hade stoppat fienden från att samla makten att bli ostoppbar vilket generellt sätt hade varit huvudsaken efter allt som skett. Han kramade om Chaenaths axel lätt där hon sov, utmattad från helvetet de levt igenom. “.. Om jag får.. så skulle jag uppskatta om vi kunde hitta Linguans kropp och begrava honom på rätt sätt..” Sa han sedan medan han vände ner blicken mot marken. Rektorn hade ju även han varit med en del under Lex uppväxt och visste därför hur nära han stått Linguan.

Lex kände hur en viss trötthet började lägga sig över honom nu när adrenalinet lämnade hans kropp, det plus sitt brinnande ben som gjorde sig påmint om sin existens under honom på ett högst irriterande sätt. Trots detta så var han ändå tacksam att de skulle finna Linguans kropp då tanken på att han skulle ruttna bort i en skog skar i hjärtat på Lex. Han ville inte låta Chaenath lämna honom men intalade sig själv att det för första gången nu faktiskt var okej, kanske hade han fått en släng av ptsd eller så var det bara för nära händelsen i sig? Oavsett så hjälpte han lite aktsamt rekton att få upp Chaenath medan han själv reste sig upp på sitt hela ben, lät det andra benet enbart snudda i mossan under sig. Han började röra sig så gott han kunde igenom mossan men vart tacksam när hjälpen kom från rektorn och fick honom att stödja sig mot till vagnen. Han kunde höra hur tacksamma de faktiskt var över det som de alla gjort och lyssnade halft till beordningarna då han som sagt började trötta till sig. Han satt snart på plats framför Chaenath och lät de röda ögonen syna henne innan han faktiskt reste sig igen, skuttade över till henne för att försiktigt sätta henne upp för en sekund innan han själv satt sig ner med Chaenath vilande i hans knä. Han ville hålla koll på henne, speciellt med tanke på att rektorn sagt att hennes livskraft var så låg. Ville se till att hon inte vart värre under resan.

Under resan hade Lex somnat till med huvudet vilandes mot vagnens vägg och sin hand vilandes mot Chaenaths axel och det var inte förens hans goda hörsel åter hörde röster utanför som han vaknade till igen och med sömnig blick hörde stegen som närmade sig vagnen. Smått disorienterad så satte han Chaenath försiktigt upp så det skulle vara lättare att plocka upp henne, hjälpte till mannen att få tag i henne och såg med ett hugg i bröstet hur de skyndade iväg med henne in i akademin. Skulle hon bli okej? Hur länge skulle hon behöva återhämta sig? Kunde han göra något för att hjälpa till? Tankarna gick på i huvudet hos honom till dryckerna i sitt rum men kom snart fram till att de garanterat hade de flesta dryckerna i sjukvingen. Han haltade snart ut från vagnen och tog emot hjälpen från kvinnan till sitt rum för att få såret renat och läkt.

_

Ett par dagar senare var Lex återställd, visst så var han mentalt trött efter allt men han var på benen och duglig i alla fall. Oroade sig dock över Chaenath som ännu inte vaknat till ännu medan elever ställde trehundra frågor var till honom vilket var skumt då de alla brukade ignorera honom annars. Han hade ju varit långt ifrån populär innan men det verkade ha ändrats vid detta laget. Visst fanns det de som var för stolta att falla in i frågorna och försökte ignorera honom fortfarande men man märkte ändå andra blickar från dem nu. Lex kände sig lätt stressad så fort han lämnade sitt rum tack vare detta vilket gjort att han pendlat mellan sitt rum och sjukvingen på sin höjd då obehörigt folk inte fick gå in i sjukvingen och det var de platser han fick vara någerlunda ifred på. Han hade tagit sig till Chaenaths säng efter mycket om och men från studenterna och satt för ögonblicket och läste i en gammal, tjock och välanvänd bok. En bok som han hämtat upp på biblioteket skolan hade som enbart folk i hans rang fick hämta ut. Han hade suttit där någon timme vid det här laget med solen från fönstren i ryggen. Sjukvingen var fint upplyst och ren och för ögonblicken var det bara Chaenath som befann sig därinne förutom sjuksköterskan som hjälpt honom in till sitt rum när de anlänt. Sköterskan gick igenom sina många drycker och verkade sortera dem efter användningsområden vilket gav ett rätt så mysigt klirrande i salen. I alla fall om man frågade Lex.

Han hade vid det här laget sin mer vanligare klädmundering på sig fast förutom den där vanliga rocken. Han var klädd i ett par svarta byxor istoppade i ett par mörkt bruna läderstövlar och en vit, aningen för stor skjorta som han valt ut av mer komfort. Han var dessutom ren och kammad nu när han var tillbaka på akademin utan ett spår från skadan som vid detta laget helt hade läkts.

Det var ena sekunden lugnt och tyst inne i sjuksalen där man dovt kunde höra fåglarnas kvittrande utanför i skogen men det skulle snart ändras totalt. Lex befann sig i ett passage om nekromanci där han chockerat hoppade till från det plötsliga skriket som lämnade Chaenath. Med hjärtat i halsgropen så släppte han den tunga boken som lite klumpigt föll ner med en dov duns på golvet brevid honom. Han hade knappt hunnit ställa sig upp för att skynda fram till Chaenath när hon plötsligt kramade om honom och gömde sitt ansikte mot hans axel. Det tog honom en sekund att uppfatta vad som nyss skett från skriket till denna punkten men rätt så snabbt puzzlade han ihop det hela och snart lades hans armar om henne i en omfamning. Han nickade till det sköterskan sa lite i chock fortfarande innan hans blick föll ner på den delen av Chaenath som vinkeln lät honom se. Hjärtat slog hårt i bröstet på honom för att få sitt fäste igen efter det plötsliga skriket medan han gömde sitt ansikte mot hennes hals för en stund och kände hur hennes doft nådde honom starkare nu när de höll om varandra. Hon luktade ren tvätt till stor del med tanke på att hon legat inomhus i flera dagar men även så betydde det att hon luktade starkt av sin personliga doft med. Alla hade sin egna doft men Lex gillade självfallet Chaenaths doft bäst vid det här laget. Hade han hunnit fram så hade han sett till att hon inte lämnat sängen men hon hade flugit upp så snabbt att han som sagt knappt hann ställa sig upp.

“Chaenath..” Fick han nästan viskande ur sig medan han lämnade hennes hals för att lite oroligt vända hennes ansikte mot sitt för att syna henne lite oroat. Han hade ju trots allt nästan mist henne vilket gjorde honom orolig att hon nu på skakiga ben stod framför honom. Så pass orolig att han utan vidare därefter svepte upp henne i sin famn för att gå med henne tillbaka till sängen hon nyss lämnat. Tvingade dock inte ner henne iden men satte sig själv på sängkanten med henne i sitt knä, det måste ju helt klart vara bättre att sitta ner. Han ville ju inte att hon skulle tuppa av åter igen. “Du måste ta det lugn, du har legat ner rätt så länge.” Han vinklade upp hennes huvud mot sitt för att se in i hennes vackra ögon. “Jag har aldrig varit så orolig tidigare..” Erkände han sedan med handen vilandes om hennes nacke där han svalde till lätt för att göra det han velat hela tiden. Han drog henne den korta biten mot sig för att låta sina läppar möta hennes på ett sätt som talade om hur rädd han faktiskt hade varit. Orolig hade väl varit att lägga fram det hela milt trots allt. Efter ett par kyssar så tvingade han sig själv att dra sig bakåt någon centimeter för att inte kväva Chaenath plus att han inte ville tvinga sig på henne såhär om hon själv kanske behövde en stund att ens få grepp om situationen de befann sig i. Han hade inte kunnat motstå att visa henne hur oroad han varit men likt alltid med Lex så hann hjärnan vanligtvis ikapp hans impulser och så åt honom att lugna sig lite. Det fanns tid trots allt och det som var viktigast var att Chaenath mådde bra. Han skulle inte nämna hennes nära döden upplevelse såvida hon inte frågade honom om det, det var onödig oro just nu. Först och främst krävdes mat och dryck. “Hur mår du?” Undrade han oroligt.

Lex hade nästan förväntat sig att få lite motstånd från Chaenath då hans lilla valpkärlek kanske skulle bli lite för mycket för henne men fann sig glatt förvånad att hon verkade tycka om hans ömhet mot henne. Kanske skulle det behöva tonas ner lite bland de andra studenterna men just nu var han nöjd; som sagt så var han ju till hälften varg vilket fick honom att få sitt aningen besynnerliga beteende ibland. Hon var inte den ända som kände det som att hon smälte under kyssen dock och hade det inte varit för hans vilja att Chaenath inte skulle kvävas, eller han heller för den delen, så hade han aldrig släppt henne. Han njöt över att ha henne mot sig, njöt över även hennes uppskattning tillsammans med sin egna där de satt med armarna om varandra.

Vid hennes erkännande så förstod han henne precis då de gått igenom så mycket och nu var den första chansen till ordentlig vila som de hade fått. Chaenath hade ju inte direkt vilat heller utan mer blivit tillbaka till medvetandet med vilket var en annan sak. Visst var hennes kropp stark nog för att bli medveten men hon behövde fortfarande vila och äta. Han själv var nu i rätt gott skick, speciellt nu när han visste att Chaenath inte längre gränsade till dödens dalar då han haft vakna dagar att återhämta sig på men det började som sagt redan bli bättre nu när Chaenath var vid medvetande. Han gillade dock inte tanken på Chaenaths skrik som inte kunde betyda mycket mer än mardrömmar.. Han hoppades att de enbart skulle vara där nu efter hettan av allt men sa ändå till sig själv att han skulle hålla koll på det. Trots allt hade hennes bästa vän förått henne plus allt annat som skett vilket inte direkt var lätta saker att bearbeta. Han själv hade ju haft en hel del mardrömmar som han som sagt trodde var någon form av post traumatisk stress men hade redan börjat försöka prata ut med sköterskan om det i ett försök att mota fan i grind, men det skulle garanterat ta ett tag att släppa det hela. “..Jag mår betydligt mycket bättre nu när du är uppe igen än vad jag gjort de senaste dagarna. Jag var orolig för dig så har suttit här större delen av min tid för att se till att du klarade dig. Jag skrek hit den stackars sköterskan fler gånger än jag vill erkänna för att jag vart orolig över saker som inte behövde oroas över.” Jo sköterskan hade helt förstått honom och talat om flertalet gånger att det var helt normalt i Chaenaths tillstånd där han oroade ig över det ena och det andra. Men hon hade ju varit kritisk och bara det var ju stressande.

Snart dök sköterskan upp med Chaenaths mat och han kunde inte hjälpa att skrocka till aningen då han såg hur hungern lös upp hela hennes ansikte. Nästan som att han läst hennes tankar så puttade han ner henne från sitt knä och utan att släppa henne så satte han sig bakom henne så hon kunde luta sig mot hans bröst med sina armar som kramade om henne. Han lutade hakan mot hennes axel medan han sträckte ut ena handen mot brockan för att dra den över sängtygen och släppa den framför Chaenath. Sköterskan visste ju om Lex sanna natur och han skulle säkert påminna henne om den nu där han satt och kelade med Chaenath. Vargar kunde vara skrämmande och farliga men även otroligt kärleksfulla mot de som förtjänade det hela. Soppan doftade gott och han var glad över att hon skulle få i sig lite näring då hon undgått det dagarna i medvetslösheten. Han såg till att hon kunde röra sig men var ändå så nära som han bara kunde vara i situationen. Njöt över att känna hennes värme och doft igen vilket skulle göra det svårt att släppa henne vid ett senare tillfälle. “Du måste vara hungrig.. jag har ingen aning om hur länge sedan det var sedan du åt..”

Lex var inte dum, han visste somsagt att hon inte var van med hur nära han var henne vilket fick honom att tänka på att han skulle FÖRSÖKA att inte klänga lika mycket bland folk. I alla fall om hon inte gjorde det först men nu var det bara de och den kloka sköterskan här som redan dag ett sett på Lex hur mycket Chaenath verkligen betydde för honom. Det var en sak att vänta på att en vän skulle vakna upp och en helt annan då man väntade på att någon med högre rang skulle vakna. Det hade inte varit avancerad vetenskap för sköterskan att lista ut precis då hon sett det mesta i sin position. Han skulle kela av sig så gott han kunde tills det var dags att lämna sjuksalen för som sagt så trodde han inte att hon skulle vara okej med det bland de andra eleverna. På akademin så var det ju ytterst populärt att prata bakom ryggen på varandra, som i de flesta skolliven och han trodde inte att Chaenath som kom från en finare bakgrund skulle gilla för mycket prat om saken. Sen kunde han ha fel men han skulle ändå bete sig som att han hade rätt i saken tills och om det blev motbevisat. Just nu dock så njöt han i fulla drag där han satt tyst med hakan mot hennes axel där hon åt av sin soppa.

Det var en speciell och inte alls tung känsla att sitta tyst med henne, inget krav på tal och ingen stress över det heller vilket fick tiden att behagligt rulla fram tills hon ätit upp. När hon sträckte ut sig så flyttade han lite på sitt huvud för att göra det lättare för henne innan hon lutade sig mot honom vilket fick honom att krama om hennes midja i en bakvänd kram. Där hennes hand mötte hans kind och strök hans kind så slöt han ögonen från den mysiga känslan medan han svarade; “Jag kunde inte tänka mig att vara någon annanstans.” med ärlighet i rösten innan hon fortsatte prata. Han slog lite slött upp den röda blicken med tankar kring att faktiskt kroppsligt träna sig starkare. Skulle det ta tid från magilärandet eller göra att han orkade med mer magi i strider? För om det var det andra så skulle det ju inte vara fel. Ju mer han tänkte på det så var det ju rätt logiskt at man orkade mer med en starkare kropp, eller hur? Detta betydde ju även att studenterna nu skulle få reda på hans sanna form nu men kanske hade Linguan haft fel med att det skulle skapa problem? Det var ju inte direkt så att magi aldrig funnits.. Han skrockade därför till lite roat och nickade faktiskt till åt hennes konstanterande. Det var nog dags. “Vi behöver planera lite inför det självfallet, jag har inget grepp på hur mycket kraft jag använder som varg så vi ser till att jag inte sätter tänderna i dig för hårt. Inte för att jag tror jag har mycket chans till en början men efter ett tag så kanske.” Jo visst hade han baskunskap för magisk strid men fysisk strid? Inte mycket alls.

Vid hennes skämt så uppfattade han det självfallet inte som ett skämt ännu utan tog henne på orden. Som sagt hade han tillfällen där han inte helt hängde med i det sociala vilket fick honom att svara lite simpelt på kommentaren mer än att skratta till som man kanske skulle göra. “Nej nej böckerna är väldigt tjocka och det var bara ett par dagar så jag är på samma bok fortfarande. Det är en väldigt svår bok så har behövt läsa om meningar ett par gånger för att förstå vad de menar.. Kommer bli spännande att testa någon gång dock!” Hummade han vidare även om till och med han var osäker på att han skulle klara av något steg av necromanci. Han visste att han inte skulle kunna göra mycket av det i boken då hans magi var elementär men det fanns besvärgelser och dylikt att testa. Han var speciellt intresserad att framana ett spöke från förr när han listat ut alla delar för att det skulle fungera ordentligt. Kanske ville Chaenath vara med på det någon dag? “Necromanci verkar otroligt svårt, speciellt med tanke på att det inte ligger i min kraft men jag är intresserad i att lära mig det jag kan om saken. Har du läst något om det förr?” Han hade aldrig tänkt på vilken rang Chaenath hade på akademin, kanske hade hon inte nått samma level som han? Eller så hade hon det? Skulle han fråga?

Lex märkte att hon stelnade till där hon fick höra om Necromancin vilket fick honom att känna sig lite skyldig då han inte menat att hon skulle känna sig obekväm , självfallet. Han hade inte tänkt innan han talade vilket var rätt klassiskt för Lex men ändå kände han att han BORDE ha tänkt först. Visst ingick det i hans studier men det betydde inte att han inte kände sig skyldig. “Jag borde ha tänkt till, förlåt mig.” Sa han därför med ett litet huffande som påminde om den varg han var där han vilade med hakan mot hennes axel. Sociala ting var många och om ärligheten skulle fram så visste han sällan hur han skulle bete sig i situationer, det var till och med ofta som han reagerade helt fel i situationer som man borde kunna lista ut annars. Vid hennes kommentar om skollivt så lämnade ett hummande honom och han kramade om henne lite tajtare då han faktiskt förstod vad hon menade med sina ord. Att hamna tillbaka i det simpla skollivet där ingenting hände mer än studier till nittio procent av tiden kändes nästan påtvingat nu efter det de varit med om. Till och med så att det kanske till och med skulle bli allt för lugnt igen och han visste inte hur han skulle handtera det efter allt som skett. Skulle det vara nu som hans posttraumatiska stress skulle blomma ut eller skulle det försvinna med lugnet? Vem visste egentligen.

“Jo det känns.. påtvingat på något sätt.. Jag trodde det skulle vara skönt att komma tillbaka till lugnet på akademin men nu känns det bara.. konstigt på något vis. Precis som du säger.. ” Erkände han lite eftertänksamt. Han hade varit här så gott som hela livet.. var det dags att börja ta sig ut och se världen nu? Hans planer hade ju varit att stanna här, bli en lärare och leva ut sitt liv på akademins marker men det fanns ju tid för det om han ångrade sig eller hur? Var det inte ett slöseri att inte se världen? “Jag..” Han tystnade kort innan han lite prövosamt fortsatte sin mening; “..jag funderar på att ta mig ut i världen om jag ska vara ärlig.. kanske ta ett år eller två utanför akademin..” Jo måhända hade de senaste resorna på utsidan inte varit goda sådanna men det hade helt klart påverkat hans vilja att se sig omkring.

Sedan svarade han på hennes förslag om träningen efter en korts tid tystnad. “Jag tror kanske att Linguan hade en poäng med att hålla det hemligt tills vidare men..” Sa han sedan med ett litet flin på ansiktet innan han plötsligt tippade dem bakåt ner i sängen för att rulla över lätt på sidan så Chaenath skulle slippa sprattla som en spindel på hans bröst för att krama om henne så mycket han bara kunde. “..Kanske är det dags att resa ut i världen? Vad säger du; skulle du vilja följa med på upptäcksfärd?” De kunde ju säkerligen träna bättre på olika platser än skolan eller hur? Sedan skulle de få se nya ting vilket inte skulle skada. Han kunde inte hjälpa att retsamt naffsa till lite mot Chaenaths kind innan han lät den vara igen. Vem visste; Chaenath kanske inte alls ville följa med honom på äventyr, det var kanske för tidigt i förhållandet att lägga fram en sådan plan men frågade man i alla fall inte så kunde man inte få ett möjligt ja eller hur?